Vinös Wine Awards 2008

Vinåret 2008 måste såklart sammanfattas. Vi tänkte göra det i form av en prisutdelning i sju kategorier. Reglerna är typ såhär: För att ett vin ska få delta i våra Wine Awards ska vi ha druckit det på en provning eller åtminstone i hyfsat fokuserat tillstånd. Viner som vi okoncentrerat druckit på middagar, krogen eller under alltför hög berusning är inte potentiella pristagare. Vidare kan ett vin endast vinna en kategori för att undvika att ett och samma vin vinner exempelvis både "årets rödvin" och "årets vin".

Såhär upplevde Vinös topparna (och botten) under år 2008:

Årets rookie
Detta pris delas ut till ett vin som juryn druckit för första gången under 2008 och som vi känt att vi kanske borde ha haft koll på tidigare. De nominerade är:

Fontodi Vigna del Sorbo Chianti Classico Riserva 2004
Domaine Leon Barral Faugères 2005
Domaine La Barroche Fiancée 2005

Juryns utlåtande:
"Till ett ännu ungt men redan otroligt njutbart vin från den gyllene dalen. Vi spår en lysande framtid för denna feminina och vackra skapelse som har strukturen för att blomma i många år framöver. Vinös pris till Årets Rookie 2008 tilldelas Fontodi Vigna del Sorbo 2004."

Årets stolpskott
Denna ”utmärkelse” delas ut till det vin som gjort Vinös mest besvikna under året.

Juryns fördömande:
”Ett vin som ska vara storebror till ett vin som får folk att köa i Sverige och som också det är konstant överskattas av vinpressen i Sverige och ibland även internationellt. Men egentligen är det ointressant vem som är storebror och vem som är lillebror i sammanhanget. Bägge vinerna är betydligt sämre än deras rykte. Vi köpte tre flaskor av årets stoplskott förra vintern och har nu druckit två av dem vid olika tillfällen men med samma besvikelse bägge gångerna: ett sumpigt, klumpigt, sunkigt, pissigt och enkelt vin som vi aldrig kommer att köpa igen. Hur kan folk gilla detta? Vinös vill citera Thåström: ’Det är ni som e de konstiga, det är jag som e normal’. Vinös fördömande Årets Stolpskott 2008 tilldelas Alain Graillot La Guiraude 2001”

Vinös hederspris för lång och trogen tjänst
Juryns utlåtande:

”I den nuvarande årgången (2006) är detta vin kanske bättre än någonsin. Det har tagit en självklar plats som husets vin hos Vinös under året. Juryns hederpris för lång och trogen tjänst tilldelas Mazzei Fonterutoli Chianti Classico”

Bästa vita vin
De nominerade är:

Rémi Jobard Les Genevrières 1er Cru 2002
Domaine Baumann Riesling Schoenenbourg Grand Cru 1998
Tirecul la Gravière Monbazillac 1996

Juryns utlåtande:

“Till ett vin som, sin hemvist i en lite mindre prestigefylld appellation till trots, levererar kvalitet på högsta nivå år efter år. Ett sött, simmigt njutningselixir med fräschör och fantastisk komplexitet. En perfekt dessert i sig självt. Vinös pris för Årets Bästa Vita Vin 2008 tilldelas Tirecul La Gravière 1996”

Bästa mousserande vin
De nominerade är:

Diebolt-Vallois Blanc de Blancs Prestige
José Michel Millésime 1959
Dom Ruinart 1996

Juryns lovord:
”En tidlös champagne som förenar associationer till sommarens korvgrillning i skärgården, svampplockning bland regntunga furor och en fin cigarr på nyår. Ett bevis på att rätt hanterad pinot meunier kan vara en fullgod representant för det bästa Champagne kan producera. Vinös pris för Bästa Mousserande Vin 2008 tilldelas José Michel Millésime 1959”

Bästa rödvin
Stenhård konkurrens råder i denna kategori. En bra illustration av detta är att från A&Hs underbara toskanakväll där vi i tur och ordning drack Le Stanze 2000, Il Carbonaione 1999 på magnum, Castello di Brolio 1997, Siro Pacenti 1997 (som fortfarande kändes väldigt ung!) och till sist Fanti San Filippo Brunello 2000, kvalade enkom den sistnämnda in bland de nominerade. När man såhär retrospektivt ska välja ut tre viner att nominera från ett helt års konsumtion är det lätt att påverkas av internationella vinskribenterns poäng. Men vi har verkligen valt med hjärtat och ratat många viner som ligger närmare 100 poäng hos Parker with friends än vår slutgiltiga trio. De tre nominerade har helt enkelt varit de bästa röda vinerna i våra näsor och munnar 2008:

Domaine de Marcoux Châteauneuf-du-Pape 1995
Antinori Tignanello 2005
Fanti Tenuta San Filippo Brunello di Montalcino 2000

Juryns utlåtande:
“Oftast dricks viner för unga, ibland dricks de i utförsbacke. Men årets bästa rödvin lyckades vi fånga i vad vi tror var dess bästa stund på jorden. Med tretton år på nacken uppvisade det ett fantastiskt doftspektrum och gav ett bevis på vad kombinationen gamla grenachestockar, skickligt vinmakande och bra terroir kan åstadkomma. Vinös pris för Årets bästa rödvin 2008 tilldelas Domaine de Marcoux 1995"

Bästa vin
Detta är såklart Vinös mest prestigefyllda pris men trots det fanns det egentligen aldrig mer än ett vin i tävlingen. Segern var klar i samma stund som vi drack vinet i somras...

Juryns kärleksförklaring (med nobelinspiration):

”Ett enastående vackert och moget vin som skapats av uppbrottets, det sensoriska äventyrets och den sinnliga extasens vinmakare. En utforskare av vinskapande utanför den härskande traditionen. Ett vinmakarskap av skönhet och djup, som lyfter fram vardagens mirakler och det levande förflutna.

Årets vin härstammar från en klassisk vingård i ett av världens vackraste landskap. Vinrankorna i dessa sluttningar bar perfekt frukt denna varma och exotiska årgång. Druvorna skördades och vinifierades av en av världens mest begåvade vinmakare. Vinös pris för Årets Bästa Vin 2008 tilldelas Elio Altare Langhe Rosso Arborina 1997."

Melini Vigneti La Selvanella Riserva 1997

Årets näst sista kväll dricker vi en flaska som vi haft i källaren sen sommaren 2002 och vårt besök i Chianti. Det är en prenumerant på tre bicchieri och vi har riktigt höga förhoppningar på att den ska kunna förgylla vår måltid som i övrigt består av ankbröst, klyftpotatis och en sås på ankfett, kycklingleverpaté och madeira.

Melini Vigneti La Selvanella Riserva 1997 har en ljust brunröd färg med hög transparens. Den lite kryddiga, mogna doften är slingrande och uppvisar direkt enormt djup och komplexitet. Ur glaset strömmar mörk choklad, mineral, viol, björnbär och söt körsbärsfrukt med likörinriktning. Fatkaraktären är förvånansvärt påtaglig och visar sig i form av bittermandel, torrostade jordnötter och balsaträ. S formulerar det vi båda känner, "såhär ska vin dofta!".

Tanninerna är fortfarande potenta men polerade och känns som finkorning sand. De höga syrorna är ett föredöme för all världens viner och eftersmaken bara fortsätter att sväva i munnen långt efter att man svalt. Allra sist stannar lite tanninsträvhet, blodgrapebeska och alkoholeldighet. Koncentrationen i det här vinet är riktigt bra men överskuggas av den perfekta balansen som gör La Selvanella till ett stort vin. Varför köpte vi bara en flaska!?

Elio Altare Dolcetto d'Alba 2005

Vi kände spontant att Dolcetto borde vara lite av ett julvin med sin bussiga drickvänlighet och rättframma personlighet. Å andra sidan smakar det fantastiskt på våren också. Och som höstvin. Och som bersåvin på sommaren. Nåväl, till en piccata milanese med långkokt tomatsås borde det funka ypperligt. Senast vi drack Elios Dolcetto var i mars och i vår värld finns ingen bättre tolkning av denna druva.

Elio Altare Dolcetto d'Alba 2005 har en ren och fräsch doft av körsbär, lakrits, bittermandel och marsipan. Till skillnad från många enklare Dolcetti finns inga mejeritoner eller känningar av bordstjut - det här är ett riktigt bra om än okomplicerat vin. Trots det ganska väl tilltagna svenska priset på 178 kr är detta ett solklart fynd och betänk då att man lokalt kan plocka upp samma vin för 60 spänn mindre.

Smaken är som vanligt sömlös, fantastiskt len och välbalanserad. Vinet bär verkligen sin mästares signum. Det finns egentligen ingenting att klaga på i det här vinet men en något högre syra skulle i alla fall inte göra det sämre. Trots dryga tre år på nacken känns det verkligen inte för gammalt men de flaskor vi har kvar kommer vi konsumera innan sommaren!

Pierre Peters Cuvée Spéciale Grand Cru 1998

I förrgår drack vi en flaska René-Henri Coutier från den lite underskattade champagneårgången 1998. Ikväll, till en förrätt med pilgrimsmusslor och löjrom, satsar vi på samma årgång men byter både by och stil.

Pierre Peters Cuvée Spéciale Grand Cru 1998 har en metallicblå grimma och en ganska kort kork som ser ut att ha suttit betydligt längre i flaskan än vad som är fallet. Moussen är livlig och färgen har börjat mörkna något.

Doften är finstämd och har en väldigt tydlig inriktning mot hasselnötter. Visst är det härligt att lagra vin! Det finns inga hasselnötter i det här vinet när det är ungt men nu tio år efter skörd kommer de fram och skapar en underbart komplex och rostad doftprofil.

Förutom nötterna finns även konserverade mandarinklyftor, saffran, lättbrynt smör och härlig mineral à la Mesnil. Vi snackar charmig chardonnayelegans framför potent pinotkraft.

Smaken är knastertorr och domineras även den av hasselnötter, mandariner och kritig mineral. Frukten är lite uttorkad och vinet känns faktiskt lättare nu än i sin ungdom. Men det som verkligen sticker ut är den obönhörliga syran, det känns som att den spjälkar maten redan i munnen...

Det här vinet är i en väldigt intressant mognadsfas där de underbara rostade hasselnötterna kommit fram utan att några andra ålderstecken än lite uttorkad frukt yttrar sig. Vi har ju egentligen både goût anglais och goût français när det gäller champagne (goût suédois?) och gillar således både ung och mogen champagne beroende på tillfälle och matackompanjemang. Pierre Peters 1998 är det lite för sent att dricka på ungdomlig fräschör så de två flaskor vi har kvar får några år till i källaren för att se om ännu mer förföriska mognadstoner kan lockas fram.

Château Belgrave 2004

Snabbhandling av glögg och en flaska rödvin till kvällens middag sker på bolaget på Odengatan vid Vasaparken. I en av montrarna står en Haut-Médoc cru classé från 2005 som vi av någon outgrundlig anledning aldrig tidigare druckit, Château Belgrave. Den måste vi testa!

Väl hemma brassar vi lasagne, fixar sallad och karafferar vinet... och då ser vi vad som hänt, vi har fått "fel" årgång. Killen på systembolaget som gick in till lagret och hämtade vår flaska tyckte tydligen att det som var kvar från 2004:orna skulle nasas iväg först. Otroligt irriterande. Dels för att systembolaget i sann monopolistanda kan fortsätta att strunta i årgångens betydelse. Men också att vi trots tidigare missöden inte själva dubbelkollade årgången på flaskan. Bara att hoppas att vinet är bra ändå.

Château Belgrave 2004 har initialt en doft som för tankarna till nya världen snarare än Bordeaux. Tänk: chilensk cabernet sauvignon för 200 spänn som får fyra solar i morgonsoffan. Men med lite luft nyanseras doften och uppvisar tomatpuré, svart vinbärsmarmelad, plommonsylt och en både dyr och lyckad fatbehandling som ger sig till känna i form av muskot, mörk choklad, vanilj och lite ceder. Inte old school claret men definitivt ett trevligt vin!

I munnen känns den höga merlothalten (40%) i form av saftiga plommon och allmän bussighet. Eftersmaken har klart godkänd längd och bjuder på stramhet, skalbeska och en polerad munkänsla.

De Bordeaux 2005:or vi har druckit i samma prisklass är bättre än Belgrave -04 och det går definitivt att få mer vin för 279 kr på bolaget om man letar i andra distrikt. Men samtidigt är det ett vin som man inte behöver vara raketforskare för att gilla. Det är väluppfostrat utan att vara tillknäppt och det är generöst utan att vara inställsamt. Kul att ha provat och vi kommer definitivt försöka köpa 2005 (igen!) för att se om den är ännu bättre.

Charles Wantz Gewurztraminer Grand Cru Kirchberg 1998

I somras drack vi en fantastisk Alsace-riesling från toppåret -98 på magnum. I kväll tänkte vi istället prova en gewurztraminer från samma år. Producenten heter Charles Wantz och växtplatsen heter Kirchberg, en klassisk grand cru utanför byn Barr som ger lagringsduglig gewurztraminer, pinot gris och riesling. Etiketten är nästan overkligt ful men den här bloggen fokuserar ju mer på innehåll än yta.

Charles Wantz Gewurztraminer Grand Cru Kirchberg 1998 har massor av litchi, gröna övermogna druvor, rosenvatten, vit persika, muskot och blodgrape i doften.

I munnen är vinet moget visköst, lite eldigt och matvänligt beskt. Litchitonerna är inte lika dominerande utan får tydligare konkurrens från rosenvatten och grape. Frukten är lite väl tillbakadragen och vinet var nog bättre för ett par år sedan.

Problemet med gewurztraminer är att de ibland blir lite klumpiga med för hög restsötma i kombination med alldeles för låg syra. Kvällens vin faller visserligen inte i den fällan men det är ändå ingen balettdansös vi har i glasen.

Château Picque Caillou 2000

Kvällens vin köpte vi en tolvflaskorslåda av för några år sedan och hittills har vi har bara druckit en ynka obloggad flaska. Dags att ändra på det.

Château Picque Caillou kommer från Mérignac som ligger i Pessac-Léognan. Här har rankor gradvis fått ge vika för stadsbebyggelse och de flesta förknippar nog snarare Mérignac med stadens flygplats än med vintillverkning.

1993 påbörjade ett nytt team under familjen Denis att förbättra kvaliteten på slottets viner och fyra år senare tog familjen Calvet över arbetet. I början av 90-talet bestod Picque Caillou av ungefär lika stora delar CS, Merlot och CF. Numera bidrar den senare med enbart ca 10%.

År 2000 i Bordeaux var ju en av många århundradets årgångar de senaste decennierna och eftersom den kraftfulla potenta stilen tilltalade exempelvis Robert Parker blev prisutvecklingen därefter. I ljuset av de senaste årens priser från Bordeaux så framstår dock år 2000 som en ganska rimligt prissatt årgång.

Vi är också väldigt positivt inställda till 2000 även om de få prov av 2005 vi hittills fått avnjuta har känns ännu bättre. WA och WS var eniga om 89 poäng när det begav sig men när det gällde drickfönster tyckte Parker att vinet bör drickas near-term och WineSpectator att det kommer vara "best after 2006".

Château Picque Caillou 2000 har en vacker, mörkt skimrande färg som inte vissar några större ålderstecken såhär åtta år efter skörd. Doften är stallig och moccamättad med tät, ren cassisfrukt. Det finns också lite rökighet och dammiga gardiner. Med luftning kommer en liten blommighet fram tillsammans med paprika och ännu mera kaffe.

I munnen känns vinet närmare medelfylligt än fylligt. Yppigheten, generositeten och kraften gör att det inte känns riktigt som en klassisk Pessac-Léognan. Vi drack 2001:an för inte så länge sedan och den var mer typisk och slankare i frukten (och mycket mer mogen). Både syra och paprikabeska ger en härlig matvänlig avslutning och tanninerna som mjuknat med åren har fortfarande tillräckligt med stuns för att ge stöd och struktur.

Vi håller med Parker om att det här vinet är gott för near-term drinking men vi tror till skillnad från honom att det kommer att utvecklas väl i flera år till. Vi behöver inte ha någon brådska med att tömma resten av lådan.

Läs gärna bloggrannarna Finare Vinare och Vintresserad som också provat år 2000! Och Mise en bouteille som druckit flera årgångar!

La Grange Aux Belles Princé 2005

Det har varit bloggtorka ett tag beroende på tidsbrist och ovanligt lite drickande. De få flaskor som vi druckit har ofta varit nyligen bloggade favoriter som det inte kännts meningsfullt att skriva om igen. Men vi har druckit ett vin som vi verkligen vill dela med oss av eftersom det är så annorlunda och framförallt extremt bra för sin prisklass!

Mannen bakom kvällens Anjou rouge är Marc Houtin, en ung vinmakare i Loiredalen som började som geolog innan han sadlade om. Han har fått rätt mycket lokal uppmärksamhet och vi skulle tro att hans rykte snart kommer att spridas även i övriga Frankrike och kanske resten av världen.

Vinet är 100% Cabernet Franc och kommer från Marcs främsta parcelle.

La Grange Aux Belles Princé 2005 har en läcker, tät frukt i senskördad modern loirestil. Första sniffen är verkligen inte något man normalt förknippar med kallt klimat! Den varma årgången har förstås ett finger med i spelet här.

Som hos många stora Chinon-viner finns en väldigt tydlig, men nyanserad och angenäm, grön paprika-ton. Därunder kommer körsbärssylt, svarta vinbär och rönnbärsgelé. Så länge vinet är svalt finns också den där rökiga flintadoften som många viner från skifferjordar får. Trots att etiketten skvallrar om 15% alkohol upplever vi ingen som helst eldighet i doften. Och då ska man veta att bland modernisterna i Loire (och på många andra håll) kan 15% på etiketten lika gärna betyda 16% eller rentutav 17% i flaskan. När vi besökte vinmakaren Luc Delhumeau i Coteaux du Layon förra sommaren berättade han att han under varma år jäste sin torra Sauvignon Blanc till 16,5% men skrev 13,5% på flaskan...

I munnen är vinet ultrafylligt, lent och modernt med mogna tanniner. Eftersmaken är medellång och givetvis har syran fått offras något i modernismens namn. Den gröna paprikan återkommer tillsammans med massor av hemgjord körsbärssylt och svarta vinbär. Det här är en riktig charmör!

När flaskan är urdrucken syns en väldigt kraftig fällning och den gode Marc verkar köra både unfiltered och unfined.

Vi kan först inte påminna oss att Princé liknar någonting vi tidigare druckit. Men när tanken får löpa lateralt dyker faktiskt Masi Amarone Costasera 2005 upp. Den har också en grön ton (som i och för sig är mer åt pelargon), söt körsbärssylt och massor av extrakt och alkohol. Kvalitetsmässigt håller vi dock Princé som klart bättre.

Il Carbonaione 2003

Efter många besvikelser försöker vi generellt undvika italienska viner från de varma årgångarna -03 och -05. Både i Piemonte och Toskana har många producenter visat sig oförmögna att fullt ut hantera hettans påverkan på druvor och rankor. Och även om vissa viner från dessa årgångar klarar sig från rent objektiva defekter så är de ofta tillverkade i en stil som inte ligger i linje med våra preferenser.

Så varför kvällens undantag? Jo, Il Carbonaione från Podere Poggio Scalette produceras från rankor på hög höjd vilket dämpar effekterna av hettan. Dessutom har vi i flera olika recensioner läst att de lyckats skapa ett balanserat vin trots hettan. Vissa tycker till och med att de lyckades bättre 2003 än 2004 och det vill inte säga lite.

Vingården Il Carbonaione ligger i en västsluttning mellan Greve och Panzano och den planterades på 20-talet med sangioveseklonen Lamole. Från dessa unika stockar tar Poggio Scalette ut ynka 20 hl/ha. Vinet lagras 14 månader på 350L-fat.

Il Carbonaione 2003 doftar rent och potent. De första intrycken är bittermandel och en kompakt kärna av plommon och björnbärssylt. Det doftar inte helt olikt en Pomerol från någon varm årgång. Med lite luftning transformeras bittermandeln till färsk basilika och vinet blir lite mer toskanskt. Faten ger kaffe, trälim och vanilj men det finns också mörka syltiga bär (blåbär, björnbär, plommon), coca-cola, choklad och salvia.

I munnen är vinet väldigt kraftigt och koncentrationen är superhög. Syran är något låg för vår smak men i övrigt märks inga värmekrämpor. Övertonerna av sylt och vanilj ger en lite insmickrande nya världen-känsla men kvaliteten går inte att anmärka på.

Eftersmaken är lång men syrorna räcker inte riktigt till för att skapa den där riktiga skjutsen. Tanninerna är välgjorda och moderna men man kan faktiskt känna av lite grönbeska som vi inte upplevt i andra svalare årgångar av detta vin.

För en vecka sedan drack vi Alain Voges Cornas VV som ligger i samma prisklass som kvällens vin. I dagsläget är Carbonaione godare, yppigare och mer drickvänlig men bägge vinerna vinner definitivt på att sparas i många år. Och frågan är om inte Alain Voge kommer att avgå med slutsegern när bägge vinerna nått sin topp!

Tirecul la Gravière Monbazillac 1996

I den lilla byn Monbazillac, söder om Bergerac, tillverkas söta vita viner som i vissa fall levererar högsta sauterneskvalitet till en prisnivå som snarare hör hemma i Cadillac eller Sainte-Croix-du-Mont. Det kanske allra främsta slottet är makarna Bilancinis Tirecul la Gravière som ligger granne med byns fantastiska sagoslott Château de Monbazillac.

När Robert Parker för flera år sedan uppmärksammade denna egendom och deras toppcuvée, "Cuvée Madame", steg priserna kraftigt. Årgång 1994 av Cuvée Madame erhöll 99 poäng av Parker och det följdes upp av 100 pinnar jämnt till 1995. Därefter var prisspiralen igång...

Årgång 1999 finns kvar på Passagen till det internationellt sett låga priset 773 kr för 50 cl. Men på den nivån är det svårt att prata om fynd längre.

Cuvée Madame tillverkas inte från en egen del av vingården utan blandas av ett urval av de bästa faten. Det innebär att både standardcuvéen och madamen tillverkas med samma uttag och samma antal skördeomgångar. På nätet hittar vi information om att uttaget skulle vara 2-6 hL/ha vilket inte känns riktigt trovärdigt. Det finns möjligtvis ekonomi i ett sådant uttag för en prestigecuvée men inte för hela produktionen.

Nåväl, nog om Cuvée Madame. Vi ska ju fokusera på fulcuvéen av årgång 1996. Den består av hela 45% Muscadelle blandat med 55% Semillon och den fick 30 månader på fat.

Tirecul la Gravière Monbazillac 1996 doftar förföriskt av aprikos, mandarin, tutti frutti à la röda Smajl, pomerans, trälimiga fat, botrytis, nymald mandel och honung. Dessutom finns en helt underbar mineralitet som bidrar med högburen klass och finess. Doften är förvånansvärt ung och frisk.

I munnen är vinet simmigt sött men med en uppstramande bonnezeauxlik syra. En perfekt avvägd eldighet möter toner av pomerans, aprikos, bergamott, mandarin och mineral. Eftersmaken är såklart ultralång, viskös och perfekt balanserad. Kanongott!

Bordeauxblends

Kvällens tema var ursprungligen "Bordeauxblandningar från hela världen" men reducerades till slut till att enbart omfatta sydeuropa. Som bilden visar blev det två äkta bordeauxer, en spanjor och en italienare.

Tenuta Belguardo 2002 är förstavinet från familjen Mazzeis gård i Maremma. Normalt sett består det av 90% CS och 10%CF men det tuffa året 2002 blev mixen istället 70% CS, 20% Sangiovese och 10% Merlot. Det fick 18 månader på nya franska fat.

Château Fourcas Hosten 2003 är en Cru Bourgeois från appellationen Listrac. Druvmixen är 45% CS, 45% Merlot och 10% CF. Det fick 12-14 månader på fat varav en tredjedel var nya. 2003 var en extremt varm årgång i Bordeaux och vingårdar med lite lerigare jordar lyckades överlag bättre än mer väldränerade lägen.

Château Lagrange 1994 är en troisieme cru från Saint Julien på 66% CS, 27% Merlot och hela 7% Petit Verdot. Den lite rustika årgången -94 kom efter de två katastrofåren i Médoc, -91 och -92, samt det mediokra -93. Hade det inte varit för att -94 ändå innebar ett fall framåt efter tre jobbiga år hade nog årgången haft ett än sämre rykte idag. Utöver regn och rusk vid skörden hade man också mycket problem med sniglar och ohyra i vingårdarna på många håll i Bordeaux.

Torres Mas La Plana 2002 kommer från DO Penedès i Katalonien. Det görs på 100% Cabernet Sauvignon från en enda vingård i centrala Penedès och är jätteproducenten Torres främsta vin.

Som vanligt kör vi halvblind provning med hyfsat mycket prestige iblandat...

Vin nr 1: En tät lila färg. Vi får en modern, sötfruktig doft i senskördad stil. Det finns också massor av fat och lite stallighet. Efter någon timme i glaset kommer än mer fruktsötma, kryddnejlikor och bittermandel. I munnen bjuds en rätt bra attack med mycket hög syra, lite eldighet och en lång behaglig eftersmak. Den enda kritiken är en lite hollow midpalate som skvallrar om en svag årgång. Men det är helt klart ett välgjort, modernt vin som är drickfärdigt nu.

Facit: Tenuta Belguardo 2002

Vin nr 2: En mer transparent uppenbarelse i glaset med en tydlig tegelbrun och något vattnig kant. I doften kommer först kloak, ammoniak, våt papp och dammiga gardiner. Anstränger man sig riktigt noga flimrar kanske lite svartvinbärsgelé förbi. De avloppslika tonerna vädras bort allteftersom under kvällen men försvinner aldrig helt. I slutet av provningen är doften som bäst och en nybakad tarte aux framboises har då kravlat sig fram ur kloakerna. I munnen är tyvärr resan den omvända. I början är attacken förbluffande bra och vinet känns maffigt och tapetserande. Vi upplever en tydligt besk grön paprika, torra svarta vinbär och ostädat stall. Men när tiden går dör vinet i glaset och när doften blivit som mest intressant återstår mest eldighet, beska och smuts i munnen. Det är helt klart ett intressant provningsvin men kanske inget man skulle sitta och småsippa på en fredagkväll...

Facit: Château Lagrange 1994

Vin nr 3: Detta vin uppvisar också lite mognad i färgen. I doften kommer först lite brynt smör och gräddkola. Det finns också svett, fat och en mörk bärton som nog ligger närmast blåbär. Efter ett tag i glaset kommer en grön ton som snarare drar åt pelargon än grön paprika. I munnen är vinet varmt med bra attack och skarp syra i en högextraherad stil. Smaken är något enkel men klassisk och matvänlig.

Facit: Château Fourcas Hosten 2003

Vin nr 4: Ung, blålila färg. En lite bränd, fatig doft som känns svårplacerad. Den erbjuder massor av grön paprika och även lite stekt kött eller kanske bacon. Under kvällen smyger en väldigt härlig och tydlig doft av mörk choklad och kaffe fram. I munnen ger vinet ett modernt intryck med massor av fat och en relativt låg syra. Helhetsintrycket blir dock lite svartvinbärssaftigt och detta vin är mindre matberoende än kvällens övriga viner.

Facit: Torres Mas La Plana 2002

Det är alltid lätt att underskatta svårigheten i att prova halvblint men den här gången satte vi alla fyra rätt. Det var ju bara ett vin som kunde vara Lagrange och vin 1 passade perfekt som renrasig super tuscan från en dålig årgång. Vin nr 3 luktade verkligen basbordeaux och inget annat. Och Mas La Plana som vin 4 kändes också logiskt med sin lite varmare, mer publifriande stil med låg syra och lite brända toner. Dessutom var överdosen av grön paprika en bra ledtråd.

Till desserten bjöd M&U på Tirecul la Gravière Monbazillac 1996 och den var fantastiskt bra. Separat inlägg om den kommer senare...

Alain Voge Cornas Les Vieilles Vignes 2005

För ett par veckor sedan provade vi detta vin av årgång 2003 på krogen och det mötte alla våra högt ställda förväntningar. Alain Voge har ett genuint gott rykte och trots alla framgångar har han bibehållit sin lugna trygga ödmjukhet. En person som aldrig skulle spela Alain helt enkelt :)

2003:an var förvånansvärt tillgängligt för sin ålder och ur glasen kom en härlig, öppen, varm och mogen doft dominerad av söta franska hallon. Dock hade ingen ursprungstypisk stallighet infunnit sig. Det var gott och sötfruktigt i munnen också men med uppstramande syror. Ett klassiskt och stort Syrah-vin från en appellation som inte ligger högst på innelistorna.

I novembermellansläppet kom två Cornas 05:or som bägge lirar i elitserien, dels kvällens vin men även Auguste Clape 2005. Vi köpte några flaskor av bägge och egentligen borde de väl ha gått direkt ner i källaren utan att passera gå men vi kunde inte hålla oss ikväll.

Alain Voge Cornas Les Vieilles Vignes 2005 har en trevlig och inbjudande, men för priset och ambitionsnivån, inte märkvärdig doft. Vi associerar faktiskt först till australiensisk shiraz. Doften är inte knuten men kanske ändå ungdomligt oförlöst. Det finns hallonlikör, björnbär, lättstekt bacon, läder, mineral och en liten diskret eldighet. Allteftersom kvällen går blir doften mer komplex och i det sista glaset är alla liknelser med nya världen-shiraz borta och istället finns blommor, mer läder, tydliga blåbärstoner och ännu sötare hallonlikör.

I munnen är vinet burgundiskt saftigt och slankt men uppvisar riktigt bra koncentration och härliga syror. Det här är seriös Syrah och förutsättningen för den härliga kombinationen av slankhet och koncentration stavas garanterat lågt uttag.

Eftersmaken är lite kärnbitter och uttorkande men behaglig med lena, mogna tanniner. Koncentrationen och syran ger vinet en lång och matvänlig eftersmak av blåbär, björnbär, rökt kött och mineral.

Det här är ett fantastiskt gott vin ända till man tittar på prislappen. Man känner sig inte lurad på 400 spänn men vi har druckit många bättre viner för en hundring mindre. Samtidigt kommer vi inte bli jätteförvånade om vi om 10 år drar korken igen och inser att vi bara drack vinet för tidigt. Det sista glaset var det klart bästa och det brukar ju vara ett gott tecken.

PS För en beskrivning av 03:an på en av sveriges bästa vinbloggar, kolla här DS

Dupont Cidre Cuvée Reservée 2006

På menyn ikväll står galettes (efter att Ica NK räddat oss i vår jakt på bovetemjöl) och vad dricker man till det om inte normandisk cider. Vi köpte några flaskor från producenten Dupont ur beställningssortimentet tidigare i höstas och ikväll poppar vi den första.

Med en prislapp på ganska precis 100 spänn för 75 cl hoppas vi såklart på en hög ambitionsnivå. Från flaskan får vi reda på att cidern lagrats på calvadosfat i 6 månader och att alkoholhalten är 7,5%.

Dupont Cidre Cuvée Reservée 2006 är lite matt bärnstensfärgad och har en fällning som ser ut som vinsten. Bubblorna är minimala och försiktiga.

Doften är väldigt fruktig, oxiderad och domineras av mosade höstäpplen. Men det doftar också röd citrus, blöta löv, ljunghonung och mineral. Det finns egentligen ingen fatkaraktär att prata om men man kan ana något som påminner om tallbark eller våt näver. Vi associerar till Selosse Initiale som någon rört ner en sked äppelmos i...

I munnen är cidern svagt spritsig och uppvisar en mosig äppelsötma med lite uppfräschande mineraler. I eftersmaken svänger äppelkaraktären över och påminner mer om söta mogna gråpäron. Syran är betydligt lägre än i ett vin (associationerna till Selosse dör direkt när man får cidern i munnen) och sötman motsvarar ett halvtorrt vin. Till våra galettes fyllda med ostar, rökt skinka, skogschampinjoner, babyspenat och lök passar cidern riktigt bra trots att den varken har syran hos ett vin eller beskan hos en öl. Vi kommer prova fler cidersorter från bolaget i framtiden!

Prunotto Barbera d'Alba 2007

Prunotto är i våra ögon en pålitlig producent som gör ett flertal prisvärda viner som dock aldrig når de allra högsta höjderna i distriktet. I novembersläppet kom deras generiska Barbera d'Alba som vi aldrig druckit förrut. Druvorna kommer från vingårdar i Barbaresco, Treiso, Alba och Serralunga och det har fått åtta månader på 100 hL botti.

Vi provade några viner av årgång 2007 vid vårt besök i Piemonte i somras och det verkar bli en fantastisk årgång. Sommaren var väldigt varm men i augusti kom välbehövligt regn som räddade rankorna från uttorkning. Skörden var tidig för för samtliga druvsorter och det var inga problem med röta eller svampangrepp.

Prunotto Barbera d'Alba 2007 har en mörk och tjärig doft av lakritsrot, torkade kryddor, svartpeppar och fat. Det luktar standardbarbera och vi saknar lite av charmen som druvan är kapabel till. Vi börjar dricka vid 15C vilket känns lagom, så fort temperaturen stiger i glaset kommer den malolaktiska rollokolan fram och vinet tappar sin fräschör.

I munnen är det välbalanserat och syran är låg för att vara barbera. Vi upplever vinet som lite saftigt och tanninfattigt, barbera behöver verkligen sin ek för att få struktur och här hade det inte skadat med några månader på barrique. I smaken finns främst lakrits, blåbär, slånbär och den fina årgången gör sig påmind i form av hög kocentration och en lång, intensiv eftersmak.

Det finns bättre barberor på bolaget om man går upp några tior till. Men det är ändå ett trevligt pizzavin som inte gör bort sig på något sätt. Kyl väl!

Domaine Leon Barral Jadis 2005

Vårt fokus i novembersläppet låg på en handfull toppbarolos makade av Enrico Scavino. Men vi plockade också upp en låda av ett vin som vi längtat efter i flera veckor - Leon Barrals Jadis. Det som väckte vår längtan var vårt smakprov av Leon Barrals basvin i början av oktober.

Domaine Leon Barral Jadis 2005 har en tät, mjuk stallig doft med försiktiga och behagliga inslag av grispissig ammoniak. Det finns massor av mörka bär, främst björnbär och blåbär. Sniffar man lite högre upp finns torkade kryddor, rostade fat, vanilj och kanelstång. Det skickliga vinmakeriet lyser verkligen igenom. Det finns också en vildmarkskomponent med grönsåpa, enbär och nyregnad barrskog. Ett riktigt höstvin! Till vår älgfilé med karljohansrisotto sitter viner perfekt.

I munnen får vi en slank och behaglig känsla med en syra som är betydligt högre än i Barrals basvin. Strukturen är ung men fläckfritt utförd. Eftersmaken är riktigt lång och bjuder på blåbär och grön, kornig äppelbeska. Gott!

Det ska bli mycket intressant att följa hur det här vinet åldras. Det har utan tvekan fysiken för att tåla många år i källaren rent strukturellt men frågan är hur doften kommer att förändras? Kanske går den friska ungdomen förlorad utan att ersättas av något bättre? Hur kommer den lite unkna stalligheten utvecklas? Magkänslan säger att det här vinet inte kommer bli så mycket bättre av lagring men vi kan inte riktigt sätta fingret på varför.

Jämför man med basvinet kostar Jadis 50 spänn mer och för den slanten får vi högre syra, en seriösare tanninstruktur och uppbackning av lite aristokratiska fat. Å andra sidan går den otroligt charmiga, äppelmustiga och bussiga karaktären delvis förlorad. Vi tycker att Jadis är ett väldigt bra köp men inte ett lika sensationellt fynd som basvinet.

Château Pibran 2005

Efter att 41 primörflaskor i väntan på vidare transport stått i hallen i snart en vecka, kan vi inte hålla oss längre. Ikväll bryter vi upp en låda och går lös på en flaska Pibran.

Château Pibran har ett rykte om sig att vara "extra dålig" vid svagare årgångar men även att leverera riktigt bra prisvärde under bättre år. 2005 tillhör ju definitivt de senare och finfina betyget 92 points från WineSpectator ger stöd åt tesen.

Druvmixen i vinet har varierat kraftigt under 2000-talet men denna årgång består av 65% CS och 35% Merlot.

Château Pibran 2005 har en mycket inbjudande, elegant doft av malet kaffe, nyplockade solvarma svarta vinbär, mosade söta hallon, plommon, krossad salmiak, vita blommor och ny dyr ek. Wow! Otroligt bra och tillgängligt redan nu.

I munnen är vinet perfekt balanserat på ett sätt som få viner utanför de klassiska vindistrikten i Frankrike kan matcha. Den sorbetaktiga, fruktsöta fräschören får oss att associera till 2005:orna från Côte d'Ôr. Tanninerna sitter precis där de ska och är perfekt mogna. Trots all den nya ek som doften avslöjade finns ingen fatbeska i eftersmaken. Förmodligen beroende på att frukten hade perfekt fenolisk mognad vid skörden och därmed inte ger någon extra skjuts till beskan. Däremot har faten fortfarande inte smält in i frukten. De härliga kaffetonerna från doften återkommer i smaken och gränsar nu till mörk choklad. Eftersmaken är fullspäckad med läcker cabernetfrukt och smakar som färska bär i lättvispad grädde spetsad med cassis. Oj, va bra det här kommer att vara om 7-8 år!

Det är teamet bakom Château Pichon-Longueville som makar Pibran och hade vi fått det här vinet blint hade vi definitivt sagt cru classé snarare än en cru bourgeois. Pibran 2005 är ett stort vin och det levererar långt, långt över prislappen på 250 kr.

Bitouzet-Prieur Meursault Les Corbins 2005

Vi besöker Vitemölla badhotell i Skåne som visar sig ha en kortfattad men riktigt trevlig vinlista. Bland annat erbjuder de årgång 1998 av både Ch Margaux och Ch Latour till "vrakpriset" 2.300 kr.

Vi bestämmer oss för Joseph Drouhin Meursault Perrières 1er cru 1997 som borde passa perfekt till grillad marulk. När vår mycket trevliga servitris återvänder med flaskan känner vi inte alls igen den och enligt etiketten är den från en årgång som enligt våra beräkningar borde inträffat ungefär åtta år senare än 1997...

Nåväl, vi vill inte att någon skugga ska falla över Vitemölla badhotell. Vi föredrar alltid en glad, avslappnad och informell restaurangpersonal oavsett om de kan vinlistan eller inte.
Och dessutom skulle maten på hotellet ha klarat sig utan problem på många finkrogar i Stockholm. Vi bestämmer oss för att på vinst och förlust köra på flaskan som hämtats och innan amuse-bouchen anländer kör vi en Vaynerchucksk sniffy-sniff.

Bitouzet-Prieur Meursault Les Corbins 2005 doftar old school Meursault med rostade fat, oxiderade chardonnayäpplen, brynt smör, krita och vita blommor. Om några år kommer förmodligen en härlig hasselnötig mognad framträda och då kommer det här vinet bli minst ett snäpp bättre. Eller snarare två-tre snäpp.

I munnen är fatkaraktären också väldigt påtaglig. Faten skymmer faktiskt frukten och mineraliteten som vi vet finns därunder. Till maten är det dock riktigt bra även om vi gärna hade sett att årgången varit 2002 eller ännu hellre 1999. Det är helt enkelt lite oförlöst än så länge. Ska man dricka ung Meursault föredrar vi försiktigare ekade varianter som Jobard. Å andra sidan kan vi ta gift på att det här vinet kommer bli magiskt om 10 år, delvis tack vare den massiva fatningen. Bägge skolorna har helt enkelt sina respektive fördelar.

Bordeaux 2005 - upplösningen

Igår fick vi ett SMS om att vår beställning av bordeauxprimörer var redo för avhämtning. Glädjande nog var det som vi hade hoppats - vi fick alla de viner som det gick att lägga en beställning på i onsdags. Det innebär att vi enbart gick miste om Ch Clos Fourtet och Ch Fleur Cardinal men å andra sidan fick vi allt annat på vår lista. Exempelvis 6 flaskor av den galet eftertraktade Ch Pontet-Canet!

Beni Duilio Castellani Chianti Classico Riserva 2004

Ikväll dricker vi en för oss ny chianti från toppårgången 2004. Vi har blivit så bortskämda med bra toskanare från denna årgång att vi nästan tar för givet att även det här vinet skall leverera.

Beni Duilio Castellani Chianti Classico Riserva 2004 har en småtrevlig doft av svarta blanka bigarråer, björnbär och svartpeppar. Dessutom ger fatlagringen uppbackning med lite murket trä och muskotnöt.

I munnen uppvisar vinet bra syror, hyfsad koncentration men lite halvtaskig hållning. Avsaknaden av tanninskelett ger ett körsbärssaftigt och slappt intryck med dragning åt röda vinbär. När temperaturen stiger i glaset blir saftigheten än mer påtaglig. Det känns som att vinet redan har börjat få ålderskrämpor och lagringspotentialen är definitivt lika med noll. Ska man dricka det bör man kyla till 15-16 grader för att låta fräschören få fullt spelrum.

Sammanfattningsvis så är det här en habil baschianti men inte så mycket mer; ett för priset helt ok vin. Men vi lägger mycket hellre några tior till och köper Fonterutoli 2006 istället...

Tema Sicilien

Ikväll provar vi fyra rödviner från Sicilien. Det är inte ett distrikt som vi ofta ger oss i kast med men det ska bli riktigt intressant att se vad ön kan erbjuda. Våra fördomar kretsar kring sylt och bränt socker men de senaste åren har ju bland andra Vini d'Italia hyllat flera av öns producenter och även regionen som helhet. Några av kvällens viner tillhör dessutom de absoluta topparna i distriktet. Let's have it!

Feudo di Mezzo Quadro delle Rose 2006, en DOC Etna Rosso från producenten Tenuta delle Terre Nere är gjord på Nerello Mascalese och Nerello Cappuccio och har lagrats på fat av vilka 25% var nya. Färgen är ung och mycket transparent på ett sätt som vi inte förväntat oss av ett sicilianskt vin. Doften är ganska mörk med ett mycket tydligt grönt inslag av paprika och pelargon. Därefter kommer lakrits, rödbetor och björnbär.

Smaken är varm och något alkoholeldig. Intensiteten är extremt hög men vinet är ändå mycket balanserat. Den söta röda frukten och viskositeten får oss att associera till grenache. Tanninerna är mogna och perfekt avvägda. Avslutningen är magnifik, lång, välbalanserad och klingar ut i en behaglig matvänlig beska. Efteråt får vi reda på att vinet fått tre bicchieri och att Stephen Tanzer gett vinet 96 poäng med motiveringen "has to be one of the ten best wines of the year in Italy"! Där har han tyvärr fel. Visserligen är det ett jättegott vin som gärna får betygsättas över 90 pinnar, men topp 10 i Italien är det inte!

Noà 2005 är numera en DOC Partinico (var tidigare IGT Sicilia) från producenten Cusumano gjord på 40% Nero d'Avola, 30% Cabernet Sauvignon och 30% Merlot. Färgen är ung och medeltät. I doften finns en väldigt speciell söt ton som påminner om honung eller dextrosol. Det doftar modernt av mörk frukt och faten ger toner av aceton och trälim.

I munnen ger vinet återigen ett modernt men något endimensionellt intryck. Det är eldigt med söt frukt och lite brända toner. Frukten ligger någonstans mellan björnbärssylt och torkade fikon. Det finns också mörk choklad och den där honungstonen som vi kände i doften. Det här vinet har också fått tre bicchieri och Wine Advocates Galloni tryckte till med 92 poäng. Vi tycker återigen att betyget är lite i överkant men det är utan tvekan ett riktigt bra vin.

Serra della Contessa 2003, en DOC Etna Rosso från Vinicola Benanti (utsågs till årets producent i Italien 2007 av Vini d'Italia) är precis som kvällens första vin gjord på Nerello Mascalese och Nerello Cappuccio. Genomsnittsåldern på stockarna är över 100 år och vinet får drygt 1 år på fat innan buteljering. Färgen visar försiktiga ålderstecken med en begynnande brunhet i kanten. Doften är först lite sluten med både stendamm och dammiga gardiner. När den till slut öppnar upp sig kommer härliga fat, skogsbär, mineral och körsbär.

Smaken är underbar. Utan minsta tillstymmelse till syltighet eller överextraktion smäller det bara till i munnen när vinet lämnar glaset. Koncentrationen är nästan overkligt hög och syrorna är fantastiska. Eftersmaken har också en otrolig intensitet med söta, välkammade tanniner, mörk frukt, bigarråer och lakrits. Det här är utan tvekan ett mycket stort vin och kvällens klart bästa hittills! Vini d'Italia gav såklart tre bicchieri och vi undrar vad den gode Stephen skulle dra till med efter hans 96-poängare till Feudo di Mezzo...

Nerosanloré 2003, en IGT Sicilia från producenten Gulfi är gjord på 100% Nero d'Avola och har fått 18 månader på fat. Färgen är tät och ung. Doften är varm, tät och intensiv med honung och torkad frukt som backas upp av hårdrostade fat. Det finns också en komponent som påminner om brynt smör.

När vi smakar på vinet är det som att det kastar sig in i munnen av egen kraft. Det attackerar tungan utan någon som helst pardon. Nero d'Avolas fantastiska syra visar att den klarar även ett lite varmare år som 2003. Vi pratar syra på otämjd barberanivå och salivutsöndringen får nästan munnen att svämma över. Tanninerna är också väl tilltagna och strävheten gör sitt till vinets enorma astringens. I eftersmaken dominerar skiffer, russin, torkad frukt och fat. Det här vinet är det enda som inte fått tre bicchieri men det står ändå ut som kvällens maffigaste.

Sammanfattningsvis så har kvaliteten på vinerna varit extremt hög. Och det samma gäller prisvärdet. Gulfis och Cusumanos viner kostar 199 kr och Tenuta delle Terre Nere kostade ca €27 på plats. Serra della Contessa är lite dyrare och går lös 359 kr men den har inga problem att försvara den prisbilden. Det blir spännande att följa Siciliens utveckling framöver!

Louis Roederer Carte Blanche

Till en efterrätt bestående av hemgjord vaniljglass och blodapelsinsorbet bjuds vi på Louis Roederer Carte Blanche, en champagne som sett till dosage är ungefär dubbelt så söt som Gula Änkan. Den typen av champagner har ofta två problem. Dels är sötman i sig något som maskerar och skymmer fräschören från vinets syror och kritiga mineralitet. Dessutom använder husen ofta sämre grundviner för dessa champagner, inte sällan från andra pressningen. Just Carte Blanche framställs dock med en, för söt champagne, relativt hög ambitionsnivå. Druvmixen är densamma som i Roederers standardchampagne Brut Premier, 62% PN, 30% Ch och 8%PM.

Louis Roederer Carte Blanche har en relativt försiktig, pinotdominerad och förvånansvärt torr doft. Vi skulle aldrig ha gissat en dosage på hela 43g/L utifrån de aromer som stiger ur glaset. Tydligast framträder gula äpplen, honung och mjölkchoklad.

I munnen känns vinet också lite mindre sött än förväntat (Systembolaget klassificerar vinet som sött men den korrekta beteckningen är egentligen demi-sec). Återigen är det de gula äpplena som framträder tydligast och de får uppbackning av söt, mörk pinot-choklad. Den höga sötman skapar en viskös munkänsla som man med lite välvillighet skulle kunna kalla för krämig. Det är inget tvivel om att friskheten hos en vanlig champagne går förlorad på dessa sockernivåer men jämförelsen kanske inte bör göras mot en brut champagne utan ett annat vin med samma sötma, exempelvis en Coteaux du Layon.

Kombinationen med glass/sorbet och en lite sötare champagne fungerar faktiskt riktigt bra. Vi kan inte komma på något vin som skulle klara sig bättre i kombinationen med en kall, gräddig och söt efterrätt.

Château Destieux 1998

Efter all fokus på det stora bordeauxspektaklet tidigare i veckan tänkte vi testa en mogen bordeaux idag och plockar på ren chans en grand cru (ej classé) från S:t Emilion på Passagen. Främst är det kanske siffran 1998 på etiketten som lockar, den utsågs ju till århundradets årgång i östra Bordeaux när det begav sig. Men sedan dess har ju århundradets årgång inträffat både 2000 och 2005 så det ska bli intressant att se hur bra den egentligen är :)

Denna S:t Emilion är en blandning av merlot (66%), cabernet franc (33%) och därtill en liten skvätt malbec. Vid karaffereringen kommer dofter av stall, inälvor och multnande löv. Härligt! Vi väntar några timmar innan vi stoppar näsorna i glaset på riktigt.

Château Destieux 1998 doftar fullmoget och stalligt. Sniffar man lite djupare känner man ganska hårt rostade fat i kulisserna men de har integrerats väl med åldern. I den komplexa doften finns nu grön paprika, blyertspenna, lakrits, svarta vinbär, smultron och ett väldigt tydligt inslag av nyponsoppa. Allt planerande och köande för 2005:orna tidigare i veckan känns än mer motiverat nu när vi får dofta på hur de vinerna förhoppningsvis kommer bli om något decennium.

I munnen är tanninerna välpolerade men tillräckligt många för att ge både struktur och en stram avslutning. Eftersmaken är lång, även för ett vin i den här prisklassen. Det känns som att vinet är specialskräddat för att förbereda munhålan för mat; doftspektrat retar aptiten, tanninerna torkar ut slemhinnorna och längst bak i gommen lämnar vinet en tydlig men behaglig beska efter sig. Det är något väldigt speciellt med mogen bordeaux!

För dryga 400 spänn måste man kräva ganska mycket. Men det här vinet levererar faktiskt i paritet med den prislappen. Det går såklart att hitta större fynd i bordeaux men man kan också få betala betydligt mer för något som inte är ett dugg bättre.

Bordeaux 2005

I morse var halva Vinös och köade utanför Systembolaget för att kunna sno åt oss en ranson av Bordeaux 2005. Som tur var fick vi förstaplatsen i en av de tre kassor som var dedikerad för ändamålet. Innan startskottet gick var det riktig tävlingsstämning i lokalen och killarna i kassorna såg ut som nerviga galopphästar. När centraldatorns klocka slog 10.00 började de mata in ordrar för allt vad tygen höll.

Glädjande nog fick vi Ch Pontet-Canet som stod allra högst på önskelistan. Och även Ch Pibran och Ch Clerc-Milon som var tvåa och trea. Men därefter började det ta stopp. I slutet av vår lista började det dock ljusna igen och vi fick några mindre slott som exempelvis Ch Maucaillou.

Innan startskottet gick berättade personalen hur årets säljmodell uppkommit. För att få en rättvis process, där folk över hela landet har möjlighet att köpa det hett eftertraktade franska rödvinet, ansökte det statliga monopolet initialt om att få lösa fördelningen genom ett lottningsförfarande. På så sätt skulle man slippa krångliga IT-lösningar och långa köer. Men, lotteriinspektionen hävdade då att det skulle innebära olaglig lotteriverksamhet och därför var den lösningen inte möjlig att genomföra. Finns det något annat land i världen där detta skulle kunna utspela sig?   :)

Barral Tradition 2005 vs Roagna Barolo 2000

Det har blivit en hel del bra vin i helgen. På champagnefronten har vi druckit Louis Roederer Brut Premier som är riktigt bra just nu. Vi upplevde visserligen inte fatvaniljen lika framträdande som vanligt men den renrasiga, lätt rostade, pinotdominerade doften är underbar ändå. I samma klass var Diebolt-Vallois Blanc de Blancs som vi drack på Rolfs kök till carpaccio på pilgrimsmussla ovanpå ett berg av jordärtsskockspuré. Därefter testade vi en Côtes du Roussillon Villages från producenten Domaine Singla, en mix av carignan och grenache som fått 13 månader på lättrostade fat. Den var riktigt bra och dessutom för druvmixen in oss på vad detta inlägg egentligen ska handla om: Vår nya favorit Leon Barral Tradition 2005 som ska provas bredvid Roagna Barolo La Rocca e La Pira 2000. Det finns ingen som helst logik i att ställa dessa viner mot varandra så eventuella läsare med medlemskap i Mensa kan sluta fundera över sambandet mellan vinerna. Det enda de har gemensamt är att vi har höga förväntningar på bägge!

Vi har aldrig provat Barolon tidigare men Barral drack vi häromdagen och den avhandlas i förra inlägget. Idag upplever vi den möjligen lite stalligare men lika bra som sist. Den där äppelmustiga tonen återkommer väldigt tydligt i både näsa och mun och det känns som att det skulle vara omöjligt att missa det här vinet i blindprovning. Men den typen av löften har vi lärt oss för länge sedan att inte ställa ut...

En intressant iakttagelse när vi doftar på vinerna efter varandra är att Barrals vin inte framstår som riktigt lika elegant när det ställs bredvid ett vin med tydlig fatkaraktär. På något sätt känns det plötsligt som att något saknas. När vi drack vinet för sig självt kändes det absolut inte så, då upplevde vi istället hur härligt det kan vara när oekad ren frukt från skicklig vinmakare skiner i sig självt utan ekbackup.

Barolon doftar förföriskt och ursprungstypiskt av rostade pinjenötter, humidor, torkade rosor och rökig mineral. Smaken är också mycket elegant och välekiperad med kryddor, mineral, tobak, söt hemrörd jordgubbssylt och tranbär. Riktigt jäkla bra! Druvorna har Roagna skördat i Pira, en cru som ligger på 250-300 meters höjd direkt söder om Castiglione Falletto. Dessa sluttningar har ett syd-sydväst läge och därmed god solexponering.

Utöver att kvällens viner skiljer sig åt när det gäller distrikt, druvor, vinifieringsmetod, producent mm så måste man såklart även nämna ålderskillnaden. Barolon börjar närma sig sin absoluta topp (även om vi kommer vänta med nästa flaska i 4-5 år eftersom vi älskar fullmogen barolo) medan Tradition fortfarande är ung. Och det talar såklart till Barolons fördel. Om vi haft årgång 2000 av bägge vinerna kanske matchen hade blivit något jämnare. Fast å andra sidan har vi minst sagt begränsad erfarenhet från hur lagringsdugligt ett oekat carignanvin kan vara? Vi tror dock att den höga koncentrationen, tanninstrukturen och de välgjorda syrorna borgar för att vinet borde bli ännu bättre med 5 år till innanför västen.

Sammanfattningvis så hamnar vi i omdömet att Barolon faktiskt är mer överlägsen än vad vi trodde. Fast det ska den ju också vara med en prislapp på drygt 200 spänn mer. Och det beror absolut inte på att Leon Barral Tradition är ett dåligt vin. Barolon har helt enkelt en elegantare doft, något högre syra, lite längre och mer nyanserad eftersmak och en bättre balans.

Det kanske fanns en logik i kvällens provning trots allt - bägge vinerna är välgjorda, prisvärda och grymt drickvänliga!

Domaine Leon Barral Faugères 2005

Vi var några av de många (hundratal?) svenskar som sprang iväg till Systembolaget och beställde en låda av detta vin efter Finare Vinares välsjungna lovsång. När vi i lördags kom hem efter två veckors höstsemester låg lådan och väntade på oss och idag hämtade vi med spänd förväntan ut den.

Domaine Leon Barral Faugères 2005 har en ren, inbjudande och fräsch doft. Högst upp i glaset finns solvarma björnbär. Längre ner är doften otroligt komplex och lyxig. Med djupare sniffande kommer salmiak, fänkål, tranbär, vildhallon, rabarber och krutrök. Det finns också en komponent som ligger nära stallighet men helt utan brett eller sunkighet, kanske ett nystädat stall? Att ett ungt vin som inte fått någon ek kan ha den här komplexiteten och rökigheten är minst sagt förbluffande!

I munnen är vinet medelfylligt, härligt slankt och välbalanserat. Koncentrationen är hög, beskan sur point, tanninerna strukturerade och alkoholen ger perfekt stöd utan att bli eldig. Utöver björnbären och vildhallonen finns sandig salmiak, rabarber, fänkål, blåbär, gröna äpplen och lakrits. Eftersmaken är helt ren, balanserad, komplex och lång.

Detta är helt klart ett ovanligt och speciellt vin. Drickbarheten är extremt hög och trots att vi har elva flaskor kvar känns det som att vi handlat för lite. Det finns en ton både i doften och smaken som är lite grön fast helt utan negativ betydelse. Den får lakritsen att bli fänkål, frambringar associationer till mjöliga äpplen och lämnar spår av omogna bananer flera minuter efter att den ordinarie eftersmaken klingat av. Kan det vara så att Didier Barral skördar lite tidigare än vad som är poppis?

Vi gillar inte att sätta betyg på vin. Men om någon skulle avtvinga oss en siffra mellan 0 och 100 skulle den hamna en bra bit norr om 90. Vi kommer köa för Jadis i novembersläppet!

Domaine Rolet Arbois Tradition 1998

Hemkomna efter två veckors vintorka i främmande land tänkte vi testa ett för oss lite udda vin som vi haft många år i källaren. Vi dricker väldigt sällan arbois eller sherry och har väl heller inte riktigt fattat varför så många vinskribenter ständigt skriver upp dessa viner. Är det så att vi inte förmår att se deras storhet eller det kanske bara en fråga om smakpreferenser?

Domaine Rolet Arbois Tradition 1998 har en relativt stor, flormöglig och oxiderad doft med inslag av jäst, våt halm, gula russin, jordkällare och valnötsolja. Ovanpå allt annat finns dessutom en extremt tydlig doftkomponent som vi associerar till någon besk kemikalie, typ koffein eller kinin. Vi hittar ibland den doften även i fino sherry och den är tyvärr allt annat än behaglig.

I munnen finns också mycket riktigt en del beska men absolut inte på en störande nivå. Vinet har en lite simmig och krämig konsistens med en torr smak av krita, jordkällare, torkad frukt och nötter. Syrorna är ok utan att glänsa och eftersmaken är lite eldigt bitter och torrt mineralig.

Vi tvingas än en gång inse att den här typen av vin inte riktigt är vår tekopp. Det är visserligen bättre i munnen än vad man befara i näsan men det räcker inte för att vi ska vilja köpa det igen.

Vinös blir vinlös

Snart sticker vi på semester och det kommer tyvärr inte bli något vin på dryga två veckor. Men när vi återkommer i oktober står ett antal intressanta viner på vår dricklista...

Chante Cigale Vieilles Vignes 2005

Det här vinet släpptes 1/9 och har allt som krävs för att våra förväntningar ska vara skyhöga. Druvmixen är 70% grenache, 20% syrah och 10% mourvèdre. Stockarna är mellan 80 och 110 år gamla och uttaget ynka 20 hl/ha. 30% av vinet har lagrats på fat i 18-24 månader. Och för att fullborda sifferexercisen kan vi även nämna att Wine Advocate delade ut hela 93 poäng.

Chante Cigale Vieilles Vignes 2005 har en stor, ung, köttig och intensiv doft av drottningsylt, färsk basilika, mynta, svarta vinbär och björnbär. När man snurrar lite kraftigare på glaset sveps en helt oemotståndlig doft av söta grenachehallon och lite trälimmiga fat upp i näsan. Trots hallonen är huvudintrycket av doften mörk, det känns som att allt är insvept i ett lager exklusiv choklad. De 15 procenten alkohol hittar vi ingenstans.

I munnen är alkoholen inte lika maskerad och smaken är eldig, varm och viskös. Hallonsylt, björnbär, choklad, blåbär, rått kött och mineral fyller ut munhålan utan att vinet känns överdådigt. Eftersmaken innehåller en tydlig, behaglig beska och markerade men mogna tanniner. Oj, va gott!

Faktum är att det här vinet inte är väsenskilt från Fiancée som vi drack i förra veckan. Chante Cigale har visserligen mindre kraft och koncentration, lägre glycerolnivåer och framförallt mindre exotism men stilen är trots det lite lik. Kanske är det de gamla grenachestockarna som bidrar med en komponent som gör den här typen av viner unika? Skulle de bägge provas bredvid varandra idag skulle Fiancée förmodligen vinna på knock men efter lite tid i källaren är vi inte alls lika säkra på hur matchen slutar. Vi kan nästan lova att Chante Cigale kommer bli ruskigt bra efter 10 år i källaren. 93 poäng kommer inte att räcka till då tror vi.

Mellansläpp

Det är ju inte alltid som någon av oss har möjlighet att smita från jobbet för att köa på ett bolagssläpp en vardag kl 10. Men idag efter lunch kunde jag svänga förbi passagen och till min glädje fanns det flaskor kvar av Massolino Barolo Parafada 2004. Däremot hade vinet som stod allra högst på vår önskelista, Conterno Fantino Nebbiolo Ginestrino 2006, inte kommit in alls och kommer inte heller att göra det. Inköpet är tydligen hävt av någon outgrundlig anledning. Tråkigt!

Juillet-Lallement Special Club 1996

Ingen champagneälskare kan öppna en flaska Special Club utan ett leende på läpparna. När den dessutom är från 1996 så pirrar det lite extra i magen. Vi inhandlade en låda av kvällens vin när det kom i junisläppet förra året. Det här blir första smakprovet från det inköpet.

Juillet-Lallement är en miniodlare i Grand Cru-byn Verzy. De äger endast 4 hektar men å andra sidan är det odlingsmark av högsta kvalitet. Byn är mest känd för sin peppriga pinot men den är också uppodlad med 20% chardonnay. I Juillet-Lallements Special Club är fördelningen 60% chardonnay och 40% pinot noir.

Juillet-Lallement Special Club 1996 har en livlig och kraftig mousse. Doften börjar anta lite mognad med kanderade lime- och apelsinskal, hasselnötter och oxiderade sherrytoner. Frukten består främst av gula mjöliga äpplen. Det finns också en kryddig komponent av kanel, choklad, kaffe och vanilj som får oss att misstänka fatlagrade reserveviner men vi har blivit lurade av gamla stockar förrut. I bakgrunden ligger en smörig ton som tillsammans med vaniljen drar åt rollokola. Doften känns mer influerad av chardonnay än pinot.

I munnen visar sig de gamla stockarna återigen. Vinet har en fyllig, pinotfet munkänsla som tillsammans med härliga syror och livlig mousse skapar en drickvänlighet utöver det vanliga. I smaken finns vit choklad, gula plommon och äppeljuicekoncentrat. Eftersmaken är majestätisk, kraftfull och lång. En smak av äppelskal, plommon och knäckebröd dröjer sig kvar långt efter man svalt. Och de får såklart full uppbackning av bautasyror à la -96.

Vi tycker att det här vinet har kommit in i en trevlig begynnande mognadsfas men att det har framtiden framför sig. Fast vi tror också att många andra tycker att det är färdiglagrat på gränsen till övermoget. Champagne är ju det vin som förändras mest med ålder och därmed blir också personliga preferenser mer avgörande för drickfönstrets längd och position längs tidsaxeln. För oss handlar det om att de oxiderade tonerna inte får bli för dominerande. Men i det här vinet finns det så mycket annat som står upp och som ger förutsättningar för en lång och vacker ålderdom...

Domaine La Barroche Fiancée 2005

Ikväll dricker vi ytterligare en nyhet från släppet 1 september. Vi blev ju lite besvikna när vi provade La Barroches Réserve 2005 i våras men våra förhoppningar är ändå höga. Både Frankofilen och Finare Vinare har redan hunnit prova och varit minst sagt positiva. Vi hoppas att vi kommer kunna instämma i lovsången.

Domaine La Barroche Fiancée 2005 har en mycket stor doft. Den är intensiv även när man sniffar en decimeter ovanför glasets mynning. Mörk frukt möter vad vi upplever som väldigt försiktigt rostade fat. Allra högst upp finns en gnutta fatvanilj men därunder kommer en otrolig komplexitet med mörk choklad, syltad ingefära, balsaträ och en mycket tydlig ton av nyriven muskotnöt. Sen kommer både blad och gelé från svarta vinbär, björnbärssylt, lakrits, järn, röd jord, färsk mango och jordgubbsylt. Trots att doften är så mångfacetterad är den fräsch och helt ren. När vinet i glaset kryper upp mot rumstemperatur kommer kletiga katrinplommon fram på bekostnad av de friska mango- och kryddtonerna.

Smaken är fyllig, balanserad, modern och rik. Katrinplommonjuice, fat, lakrits, salmiak, järn och retronasal muskotnöt skapar en fantastisk helhet. I eftersmaken kommer lite het chorizo, lakrits, mineral, cocos och kakao. De höga etanol och glycerolnivåerna ger en viskös munkänsla som bäddar in de höga frukt- och garvsyrenivåerna. De senare är väldigt mogna och söta och ger förutsättningar för en mycket lång och vacker ålderdom för detta vin.

Det här är verkligen modernt vinmakande i ordets allra bästa bemärkelse; Vinet är otroligt drickvänligt och härligt redan idag men samtidigt finns allt som krävs för att det ska utvecklas positivt i 10-15 år till. Vi bockar och bugar för Domaine La Barroche, Fiancée är ett av de bästa rödviner vi druckit i år.

Château des Jacques 2005

Äntligen fredag och dags att testa ett av inköpen från släppet i måndags. Vi har en hel del förväntningar på det här vinet. Trots den förhållandevis låga prislappen på 169 kr delade WineSpectator ut hela 91 poäng och Clive Coates har utnämnt det till världens bästa gamayvin. Louis Jadot själva säger att man kan se garder 10-15 ans ou plus.

Château des Jacques ligger i en cru Beaujolais som heter Moulin-à-Vent. Vinet är 100% gamay och får 10 månader på fat. Uttaget är 38 hL/ha och skörden sker manuellt. Man använder ingen tillsatt jäst och musten får macerera i 2-3 veckor.

Louis Jadot Château des Jacques 2005 har en öppen och druvtypisk doft. Det finns tranbär, granatäpple, björnbär och hallonbåtar. Faten är väl integrerade och bidrar verkligen till att lyfta vinet ytterligare ett snäpp. I munnen är det lätt, läskande, lent och slankt. Syrorna är ganska höga men den väldigt låga tanninnivån gör att vinet ändå upplevs som mjukt. Det kanske är inbillning men vi tycker att munkänslan är sådär sorbetaktig som många av Côte d'Or-vinerna från 2005 också är; en mogen fruktsötma i kombination med syrlig fräschör.

Vi gillar det här! Men det illustrerar också verkligen svårigheten att kvantifiera kvaliteten på ett vin med en siffra. WineSpectator kom alltså fram till 91 poäng vilket vi efter att ha provat tycker är förvånansvärt högt för ett vin i den här stilen. Vi vet inte vad Parker tycker men tvivlar på att han skulle uppskatta vinet. Det är lätt att hitta viner som fått en score på låga 80 och som har högre koncentration, större doft, mer power och en kraftigare mittsektion. Komplexiteten är inte heller enastående, i alla fall inte än. Och man skulle kunna anmärka på att det saknas lite tanniner för att uppnå perfekt balans. Ändå är det så otroligt inbjudande, drickvänligt och gott.

Vi kommer lägga undan några flaskor för att se hur det utvecklas med åren. Om vi får sia tror vi att det kommer att gå mot torkat läder och lite stallighet. Vi längtar redan.

Vertikalprovning av Roda I

Vi har blivit inbjudna till PrimeWine Bar vid Östermalmstorg för vertikalprovning av modernistriojan Roda som fyller 20 år i år. Provningen inleds med att den mycket karismatiske och ständigt leende VDn Augustín Santolaya håller en faktaspäckad presentation om sitt vinhus. Vi slås av vilken tydlig och väldefinierad filosofi som ligger bakom husets odling och tillverkning. Exempelvis använder de utan undantag stockar som är 30 år eller äldre. Dessutom är alla stockar uppbundna som bush vines med 3 armar och gräs får växa fritt i vingårdarna och plöjs ner som gödning vart 6:e månad.

Totalt äger Roda 20 vingårdar men varje år ratas de tre sämsta och de vinifieras inte ens. I huvudsak är det såklart tempranillo som odlas men de har även garnacha och Spaniens egen barbera, graciano. De 17 vingårdarna som väljs ut inför skörden vinifieras separat på jättefat av fransk ek. Endast vildjäst används och vinerna macererar i 18 dagar. Därefter tappas de på franska Allier-barriquer varav 50% är helt nya varje år. Under 1 år lagras vinerna på dessa fat i en temperatur- och luftfuktighetskontrollerad miljö. Den malolaktiska jäsningen stimuleras med hjälp av uppvärmning under vintern. Med samma system kyler man omgivningen för faten under sommaren.

Känslan vi får är att det inte verkar finnas så mycket utrymme för improvisation på Roda. Reglerna för hur de ska göra sitt vin har satts upp och nu verkar de följas slaviskt. Om det är att betrakta som dogmatism eller konsekvens är lite svårt att avgöra.

Roda tillverkar tre viner. Instegsvinet är Roda (hette fram till och med årgång 2001 Roda II), därefter kommer Roda I och på toppen finns husets prestigevin Cirsion. Det sistnämnda släpps i november på bolaget för saftiga 1390 kr.

Roda och Roda I skapas genom att vinmakaren efter de 12 fatmånaderna gör en selektering. De fat som har mer av röd frukt och en ung tillgänglighet väljs ut till vinet Roda. Faten som har mörkare frukt och en kraftigare benstomme får istället blir Roda I. Det är alltså inte så att vissa av de 20 vingårdarna alltid ingår i det ena eller det andra vinet. Årgångens förutsättningar påverkar vilka vingårdar som används till respektive vin.

Kvällens provning är visserligen en vertikal av Roda I men den inleds med en vanlig Roda som referens.

Roda 2004 doftar initialt fat, kåda, salmiak och har frukt som för tankarna till grenache trots att den inte är så röd som vi trodde efter presentationen av vinerna. Efter en stund i glaset backar faten tillbaka och släpper fram ännu lite mer frukt. I smaken finns lakrits, fatbeska, körsbär och sandiga, på gränsen till gryniga, tanniner. Syran är väldigt hög och ger vinet en behaglig fräschör. 2004 anses vara en riktigt stor årgång i Rioja och när det här vinet släpps på systemet i november kommer det kosta 229 kr. Det är svårt att hävda att det inte skulle vara värt de pengarna men den där känslan av att "det här måste vi köa för" infinner sig inte riktigt.

Roda I 1999 är från en årgång plågad av mycket svåra väderförhållanden. Den 15 april drabbades Rioja av frost och skörden blev därför väldigt liten. Doften är mogen och elegant om än lite blyg. Mineral, Läkerol, damm och lite rått kött kommer försiktigt fram ur glaset. Smaken är mjuk, len och behaglig med tydliga inslag av syrliga plommon på väg mot chutney. Väldigt gott!

När vi därefter stoppar ner näsorna i Roda I 2000 känns det inte som de kommer från samma planet. Doften är kraftfull med fruktlikör, bigarråer, mineral, tobak och mint. Faten är väldigt påtagliga och drar åt pinjenötter och kåda. I munnen dominerar salmiak, lakrits och tobak. Tanninerna är väldigt präglade av den extremt varma årgången men eftersmaken är trots allt lång och behaglig.

Roda I 2001 är som en blandning av 1999 och 2000 där man tagit allt det bra och skippat allt det mindre bra. Doften är fullkomligt explosiv och osar klass. Björnbärsgelé, fat, mörk choklad, bigarråer och rått kött dominerar en eldig och underbar doft. I munnen är frukten också väldigt mörk och det tillkommer drag av blåbär och svarta vinbär. Balansen är prickfri och tanninerna silkeslena. Munkänslan präglas av en gräddlik viskös fetma och eftersmaken är extremt lång. Magiskt bra!

Roda I 2002 försöker inte ens ta upp kampen med sin ett år äldre syster. Doften är betydligt enklare med toner av svarta vinbär, björnbär, mejeri, mynta, kakao, fat och tvål. Vi associerar till ambitionsbefriad merlot. I smaken finns lite platt frukt, beska och blåbär.

Roda I 2003 är väldigt präglad av den extrema hetta som drabbade sydeuropa detta år. Doften har en väldigt tydlig bränd komponent som ligger någonstans mellan utsliten kopplingslamell och spisplatta som man glömt att stänga av. Det finns också halm, tobak, torkad frukt, mineral och salmiak. I munnen är dock vinet långt mycket bättre än vi befarade utifrån doften. Tanninerna är visserligen lite mopsiga men inte obehagliga och smaken av torkad frukt och garrigue är faktiskt inte dum alls. Bra längd.

Roda I 2004 lanseras på el monopolio i november för 389 kr och beskrivs av Augustín som en fantastisk årgång. Tänk att den årgången som för tillfället är till försäljning alltid är så bra :)

Doften är kraftig, ung och fatpräglad med toner av kakao och vanilj. Den är faktiskt riktigt bra men inte i paritet med 2001. Syran är mycket hög och tanninerna är många och välgjorda. Eftersmaken är riktigt lång och behaglig med toner av björnbär och körsbär.

Vi har ingen större erfarenhet av varken modern eller traditionell Rioja men det har ändå varit en väldigt intressant provning. Roda känns som en alltigenom modern vinproducent som skapar viner som det aldrig går att anmärka på. Även i vädermässigt svåra årgångar producerar man viner som är riktigt bra. Samtidigt är prissättningen en sådan att det är svårt att känna att man fyndar när man köper deras viner.

Det känns som att Roda är ett ingenjörsmässigt framställt vin. Av någon anledning har de valt en massa regler som de verkar följa för reglernas skull. "Macerationen skall alltid vara 18 dagar varje årgång för det har vi bestämt. Därefter ska de ligga på franska fat i exakt ett år, oavsett årgångens förutsättningar, för det säger reglerna". Detta, i kombination med stordrift, bidrar kanske till att känslorna inte riktigt svallar hos oss. Roda känns som en vinvärldens Volvo V70; rent objektivt levererar de den kvalitet som priset kräver men tyvärr utan överraskningar och egen personlighet.

Fast å andra sidan skulle vi gärna lägga vantarna på 2001:an om vi kunde...

Joseph Mellot Sancerre La Gravelière 2007

"Människor kan prata om skaldjursvin och gladeligen punga ut med 140 kr för lite utspätt ogräs från Sancerre /.../ Ostar från Sancerre (vilka till skillnad från 95% av vinerna från appellationen uttrycker en känsla av terroir!) /.../ Jag hatar hjärndöd Sauvignon Blanc"
Andreas Larsson i Livets Goda #33 2008.

Den gode Andreas lär ha tufft att få jobb som PR-konsult för Anjou ett tag framöver. Även om vi för en gångs skull inte håller med honom så förstår vi hans poäng. Det finns väldigt mycket vegetala, gröna toner i Sancerre, ibland rentutav en doft av nyklippt gräs. Och hela Loiredalen lider dessutom av att majoriteten av vinerna som produceras där är av mycket enkel kvalitet. Men att kalla sancerre för utspätt ogräs tycker vi är lite orättvist :)

Joseph Mellot Sancerre La Gravelière 2007 har en stor, ursprungstypisk doft av grön burksparris, krusbär, fläder, mineral och nässlor. Det finns även en liten pepprighet som drar åt ruccola och ett uns blommighet på toppen. Glöm skaldjursvin, det här är seriöst matvin ämnat för betydligt kraftigare mat än slemmiga mollusker.

Syraattacken i munnen är ovanligt hög, även med ursprung och den låga åldern i åtanke. Det känns som att vinmakaren hämtat lite inspiration från den andra brorsan blanc dvs chenin. Ovanlig är också den relativa fylligheten och den ganska feta texturen i vinet. Smaken kretsar främst kring citron, mineral, fläder och krusbär. Gott vin!

Efter att ha smakat bestämmer vi oss för att laga en middagsrätt som vi tror hade sin peak innan vi ens var födda - torsk, kallrökt lax och spenat inbakat i små smördegspaket. Till det hemkörd hollandaise. Spenaten och rökigheten från laxen borde kunna trivas rätt bra med doften. Och såsen borde ta emot syran med öppna armar...

Lodola Nuova Vino Nobile di Montepulciano 1998

Lodola Nuova från jätteproducenten Ruffino är kanske lite otippat en favorit hos oss. De första åren efter den släppts på marknaden är den ganska ointressant och alldaglig. Men efter 8-10 år når den full mognad och erbjuder då en för priset väldigt stor upplevelse. Kvällens flaska köpte J i Rom våren 2002 på en fotbollsresa där Roma krossade Lazio med 4-1.

Lodola Nuova Vino Nobile di Montepulciano 1998 har en glimrande rubinröd, transparent färg med lite rödbruna kanter. Doften är medelstor och mycket mogen med torkad frukt, körsbärssylt, björnbär, läder, matjord, svarta vinbär och svamp. Tanninerna är lena om än lite åt det torra och träaktiga hållet. Det finns i princip ingen primärfrukt kvar i munnen. Smaken innehåller istället körsbärssylt, jord, mineral, trattkantareller, blött trä och lite bitterhet. Gott!

Den stora upplevelsen ikväll är den mogna, eleganta doften. Smaken är väldigt slank, på gränsen till hollow on the mid palate som de säger over there. Men den gifter sig otroligt väl med en bit tryffelbrie efter maten!

Castello di Querceto Chianti Classico Riserva 2000

Årgång 2000 i Toscana var lite problematisk. Vi har druckit vissa producenters vin från den årgången som vi upplevde som lika bra som deras -99 och -01. Men vi har också druckit viner som snarare påminner om det übervarma 2003.

Utöver hettan på sensommaren var dessutom våren 2000 både varm och regnig och gav många vingårdar problem med röta. Kvällens vin har vi dock druckit vid flera tillfällen och aldrig funnit några spår av en svag årgång. Det hamnade också på 64:e plats på Wine Spectators lista över The Top 100 Most Exciting Wines of 2004. I poängväg fick det hela 91 poäng och omdömet ”Delicious, with blackberry and chocolately character. This is serious Chianti. Drink now.”

Vi provade vinet första gången sommaren 2005 och köpte därefter en hel låda. Rekommendationen om att inte lagra struntade vi i med berått mod. Vi tyckte att det hade riktigt bra förutsättningar för källaren. Trots det dricker vi ikväll näst sista flaskan. Men det ska snarare ses som ett utslag av dålig karaktär än att vi var rädda för att vinet skulle bli för gammalt.

Vingården som gett oss kvällens vin ligger på hög höjd utanför Greve in Chianti. Druvmixen är 95% Sangiovese och 5% Canaiolo Nero och det fick 12 månader på franska fat.

Castello di Querceto Chianti Classico Riserva 2000 har en mogen, stor och elegant doft av björnbärslikör, kirsch, blåbär, lättrostade fat och fet mörk choklad. Den medelfylliga smaken är mycket frisk med riktigt bra syror och tanniner som fortfarande vägrar visa några ålderskrämpor. Det finns söta björnbär, bigarråer, blåbär, svarta och röda vinbär, fat och enorma mängder dekadent glycerolig choklad.

Eftersmaken är mycket lång, sirlig och elegant. Syrorna är höga och möter den mogna söta frukten perfekt. Tanninerna ger en välbyggd struktur och de lyckas ganska bra med att torka ut kinderna när man svalt, trots att salivkörtlarna gör sitt för att möta syran. På typiskt chiantivis finns en mild och mycket behaglig bitterhet kvar i munnen när alla andra smaker har försvunnit. 91 poäng? Absolut, varför inte. Utan att vara superkomplext är det riktigt gott, moget och matvänligt. Och det till ett pris som är minst sagt modest.

Médocmöte

Ikväll har det äntligen blivit dags att prova La Tour de By 2004 som det redan skrivits spaltmeter om i den svenska bloggosfären. Det mest målande inlägget är utan tvekan det här. Vi bestämmer oss för att prova den tillsammans med ett vin vi fått från M&P och som vi egentligen inte känner till någonting om, inte ens var de fått tag på den!

La Tour de By ligger logiskt nog i byn By i norra Médoc. Slottet ligger med utsikt över Gironde och egendomen är planterad med lite knappt 2/3 cabernet sauvignon, knappt 1/3 merlot och resten cabernet franc och petit verdot. Det är en av de största slotten i Bordeaux med över 70 odlade hektar. Vinet får ett år på fat varav 25% är nya.

Vieux Gabarey hittar vi inte mycket information om. De har en hemsida men där nämns inte ens Cuvée du Terme. Vi får dock reda på att vinet är lagrat på ekfat, att det klaras med äggvita och att druvmixen är "traditionnel du Haut-Médoc".

Château La Tour de By 2004 doftar de första sekunderna merlotdominerat som en rättfram och lite enkel Pomerol. Därefter kommer den klassiska cabernetstalligheten stövlande. Vi karafferar och väntar några timmar. Doften har då blivit riktigt stor och innehåller svett, våt ull, våt halm, kittost, rå njure och en bränd lite kådaaktig ton från faten. Under detta finns även en kompakt fruktkärna av plommon.

Smaken är förvånansvärt fruktdriven med tanke på doften. Stalligheten finns också där kompletterad av mineral, fat och en väldigt hög beska. Både frukt- och garvsyra är väl avvägda. Vi upplever inte alls det här vinet så extremt som det beskrivits av andra bloggare. Ska vi likna det vid något annat vin ligger nog Château Poujeaux närmast till hands.

Château Vieux Gabarey Cuvée du Terme 2005 har en härlig ung cabernetdominerad doft av svarta vinbär, grön paprika, färsk mynta, humidor, after eight och den gamla klassikern nyvässad blyertspenna. Skolboksbordeaux! Smaken är slank och välbalanserad med plommon, mintchoklad, tobak och svarta vinbär. Eftersmaken är lång, syrligt välsvarvad och med tanniner som redan utvecklat sammetslen textur. Kanonbra!

Det känns verkligen kul att på samma kväll få smaka två riktigt prisvärda bordeauxer. Tour de By (134 kr) föregicks av bloggryktet att den skulle dofta hästpiss, snus och inälvor men vi tycker att den mest doftar old school, cabernetdominerad claret. Den är väldigt välgjord men matkrävande och kanske inte ett vin man sitter och myser med. Vieux Gabarey (<150 kr) var faktiskt ännu bättre. Hade någon sagt att det var en klassificerad St Julien hade vi inte protesterat!