Quenardel Special Club 1995

Väldigt utvecklad men fin näsa med gul frukt som för våra associationer till mogen chardonnay snarare än köttig Verzenay-pinot. Bra mineralitet som tyvärr känns lite skymd bakom de oxidativa tonerna. Nymalet kaffe. Övermogna gula plommon.

I munnen är mognaden inte lika påtaglig men de rökiga kaffetonerna finns där, liksom mogen chardonnayfrukt. Bra längd.

Vi har haft förmånen att dricka två andra riktigt bra 95:or senaste tiden (Krug och Audoin de Dampierre Prestige) och Quernadel SC bleknar tyvärr rejält i jämförelsen.

Drick upp idag!

Champagneduell

Ikväll testar vi ett nytt koncept: Av de flaskor skumpa som vi råkar ha hemma får S välja ut två som jag sedan ska prova "blint". Det är ju definitivt en enklare uppgift än en helblind provning men samtidigt svårare än en halvblind provning.

Flaskorna som finns i kylen är Egly-Ouriet Tradition, Hatté cuvée Benjamin, Launois NV, Diebolt-Vallois Blanc de Blancs, José Michel Pinot Meunier samt Gatinois NV. En rätt stor spridning i både ursprung, druvor och stil således. Samtliga flaskor utom Egly-Ouriet har ett par års flasklagring efter degorgering.

Glas 1: Färgen är bronsaktig med ett rosa skimmer. Doften är atypisk och oxiderat mogen med sherry, emsertabletter, sötlakrits, hjortron och blodapelsin. I munnen är den oljigt fet och viskös, syran hade kunnat vara bättre men avslutningen är härlig med toner av smultron och blodapelsin. Gott men förvånansvärt utvecklad. Redan på färgen kan vi stryka alla chardonnaydominerade champagner och José Michels pinot meunier har inte den här koncentrationen och kraften. Kvar står då Egly-Ouriet, Hatté och Gatinois. Egly-Ouriet kan inte vara såhär utvecklad och Gatinois brukar jag aldrig missa blint. Det måste således vara Cuvée Benjamin och det stämmer också med den feta frukten och lakritsinslaget.

Facit: Bernard Hatté Cuvée Benjamin Grand Cru (60% PN, 40% Ch, 4 år på jästen)

Glas 2: Färgen är ljust gul och doften är nästan överdriven i sin mineralitet. Det kanske är kontrasten till det andra vinet som förstärker dragen men det känns otroligt elegant med vita blommor och citronfromage. När temperaturen stiger i glaset transformeras citronen till apelsin.

Även i munnen är mineraltonerna supertydliga och det går så långt att det nästan övergår till beska. Typ som i ett svenskt vildostron. Syran är adekvat men skulle lätt kunna vara högre. Det är tydligt att detta är ett vin som är tänkt att erbjuda okomplicerad och rättfram njutning här och nu. Helheltsintrycket är verkligen lätthet och elegans, den ultimata apéritifen.

Att jag har en blanc des blancs i glaset är uppenbart. Och då kan det bara vara Launois eller Diebolt. Även om all mineral talar för Mesnil saknar jag både syra och den där söta mangofrukten som brukar titta fram i Launois efter några år på flaska. Dessutom känns blommigheten som en rätt stark tell för Diebolt.

Facit: Diebolt-Vallois Blanc de Blancs NV



Två rätt av två möjliga alltså, bra för provarsjälvförtroendet :) Och två riktigt prisvärda champagner. Vi håller Diebolt som bättre under provningen men till middagen, grillad marulk med en kall sås på ansjovis, gräddfil och gräslök, kommer kraften i Hatté fram på ett väldigt bra sätt. Och de lite funkiga mognadstonerna träffar ansjovisen perfekt.

Bernard Hatté Rosé

I den lite kraftigare, rödfruktiga skolan tycker vi att Hattés Verzenay-rosé är en av de bästa i hela Champagne, kanske den bästa. Kvällens flaska inhandlades för drygt 2 år sedan och har alltså nu hunnit få lite flasklagring innanför västen.

Bernard Hatté Rosé har en vacker, mörk roséfärg med begynnande orangea mognadsinslag. Doften ger tranbär, hallon, rost, läder, kritmineral, söt blodgrape och en underbar försiktig mognadston av salmiak. När vi drack det här vinet för ett halvår sedan kunde man, utan att det störde, fortfarande känna lite hallongodistoner men de har nu helt och fullt lagrats bort.

I munnen är vinet nästan ännu mer imponerande med samma frukttoner som i doften, fräsch blodgrape, massor av mineral och en perfekt mousse. För Hatté, som alltid tillämpar väldigt låga uttag, är både koncentrationen och syran föredömligt höga. Men rent generellt är också fördelen, med den här typen av lite kraftigare roséer, att eftersmaken inte behöver förlita sig så mycket till hög syra eftersom även frukten bidrar med intensitet och persistens.

Det här är en otroligt bra rosé som dock måste lagras några år för att visa sin potential!

Bernard Hatté Rosé

Roséchampagne tillverkas i olika skolor. Vissa tillverkare gör kraftfulla, pinotdrivna roséer medan andra gör viner där skillnaden mot en vanlig champagne nästan enbart sitter i färgen och inte i doft och smak. Bernard Hatté tillhör de förra och deras kompromisslösa rosé på 100% pinot noir från Verzenay är ett bevis för den höga kvalitet som denna grand cru-by kan prestera. Verzenaypinot är ofta köttig, kraftfull, pepprig och lagringsduglig. Kvällens flaska deggades våren 2006 och borde börja uppvisa mognadstoner nu.

Bernard Hatté Rosé har en otroligt vacker färg som påbörjat färden från rosa till brons. Doften är mineralig, lite rökig och har ett brokigt doftspektrum av allt från apelsinskal, läder och rost till godistoner av ferraribilar och geléhallon. Med lite luft tittar även en lakritston fram.

I munnen har denna rosé en imponerande kraft och våra associationer går till Tavel. Moussen är pigg och småbubblig och godistonerna är inte alls lika tydliga i smaken. Istället är det en renrasig smak av mineral, torkade apelsinskal, järn och lakrits som dominerar.

Det här är kanske inte ett stort vin men det erbjuder ändå en njutbar och intressant drickupplevelse utöver det vanliga.

Bernard Hatté Réserve Brut

Grand Cru-byn Verzenay på Montagne de Reims producerar kraftfull, pepprig och köttig pinot noir som tyvärr inte är på modet just nu, trots den odiskutabelt höga kvaliteten. Därför används oftast byns viner i de stora husens prestigecuvéer istället för att få glänsa i sig själva. Men byn är också hemvist för några väldigt skickliga odlare av vilka Bernard Hatté är en av de främsta.

Bernard Hatté Réserve Brut har en mild men stor doft av corn flakes, gula mjöliga äpplen, apelsin, rost och kritig mineral. Det finns också en begynnande rökighet. Vår flaska degorgerades vintern 2007 och de två årens flaskmognad märks mycket väl.

Smaken är snustorr med toner av äpplen och våt kalksten. Det finns också ett väldigt blygt rödaktigt pinotinslag som vi inte riktigt kan placera, kanske blodapelsin eller blodgrape är närmast?

Det finns inget bättre sätt att få en prisvärd champagneupplevelse än att köpa odlarchampagne och lagra den några år. Kvällens vin är ett bra bevis på detta!