Tanken var att vi skulle ge oss i kast med ovanliga vita viner ikväll men till slut slank en gammal hederlig och högklassig pinot gris från Alsace med också. De övriga tre blev en chardonnay från Grekland (som Kronstam sagt är den bästa chardonnay han druckit utanför Bourgogne!), en torr Monbazillac och en vit Chinon.Domaine Gerovassiliou Chardonnay 2007 har en doft som vi omedelbart associerar till chardonnay från Kalifornien. Men det är alltså Grekland som är ursprunget. Hårt rostade och rökiga fat är det första som kommer in i näsborrarna. Under faten finns dock även en mineralig elegans som likt en asfaltsblomma försöker ta sig upp till ytan. Detta vin jäses på franska barriquer och lagras dessutom 7 månader därefter på faten.
Precis som i näsan är det även smakmässigt nya världen-stil som gäller. Det finns visserligen en ok syra men det känns lite alkoholeldigt och visköst. Eftersmaken är intensiv och lång och om eken integreras med lite mer lagring kan det här nog bli bra framöver.
Château Tirecul la Gravière sec 2002 har en extremt komplex och udda doft. S säger ganska snabbt mimosablommor och det träffar mitt i prick. Under kvällen är det här det vin som förändras mest och nya doftintryck kommer och går. Det finns nytvättad bomull, smörkola, mineral, fat, stearin och längst in en kärna av grönaktiga sauvignondofter som gräs och krusbär. Trots alla ovanliga dofter finns också en sval och elegant mineralton som svävar ovanför allt annat.
I munnen känns vinet förvånansvärt ungt, hade det stått 2007 på flaskan hade vi inte tyckt det var konstigt. Syran är högre än i greken men det är ändå lent. Den fräscha mineraliteten är om möjligt ännu tydligare i smaken än i doften och det ger renhet och elegans. Vårt enda frågetecken är koncentrationen som känns lite låg?
Totalt sett är det här en riktigt stor positiv överraskning!
Lenoir Chinon Les Roches 1999 har en kraftig fällning som dels består av vanlig vinsten men också lite slemmiga gryn som flyter runt i vinet. Det känns som någon form av defekt men doft- och smakmässigt känner vi inte av något som vi kan koppla till en defekt.
Doften är betydligt mindre än i de två föregående vinerna och känns ganska atypisk för chenin blanc. Tertiära inslag av nyplockade champinjoner och vitmögelost dominerar. Dock finns inga klassiska inslag av vått ylle.
I munnen känns vinet mer ursprungstypiskt och syran är klart högst av alla kvällens viner. Smakmässigt kommer ganska mycket kalkiga mineraler och svamp. Det är kanske inte något man sitter och småsippar på i bärsån i sommar (inte ens om vi hade haft en bärså) men det är helt klart ett intressant provningsvin.
Hugel Tokay Pinot Gris Jubilee 1998 har en för druvsorten otroligt elegant doft. Den är stor, rik och mäktig och fräschas upp av en liten ingefärston. I doften finns också aprikoser och honung men ingen vaxig mysk som vi ofta hittar i enklare pinot gris-viner.
Hugel använder sig aldrig av grand eller premier cru-beteckningar på sina viner men druvorna till detta vin kommer främst från grand cru Sporen och från växtplatsen Pflostig.
Smaken är lyxigt sötfruktig och diametralt annorlunda mot det föregående vinet. Det finns massor med aprikosmarmelad, honung, pomerans och tropisk frukt. I eftersmaken kommer en perfekt avvägd bitterhet som förhindrar att vinet upplevs som sött.
Det här är den bästa torra pinot gris vi druckit någonsin och den tar även titeln som kvällens vin!
