Prunotto Barolo 2000

En väldigt försiktig och blyg näsa möter oss trots någon timme i karaff. Strimmor av lakrits och lite blyga violer backas upp av röd fin frukt. Lite läder och vediga kryddor skvallrar om vinets ålder.

I munnen är vinet lätt och balansen väl utförd men trots det är det här inget som får oss att gå igång. Det är felfritt och har sina kvaliteter med det känns verkligen som en kommersiell instegsbarolo utan någon riktig själ. Mellanmjölk från Piemonte.

89 poäng. Drick upp inom 4 år.

Brezza Barolo Cannubi 2000

Cannubis sandiga jordar har en begränsad förmåga att hålla vatten under varma årgångar som denna. Men den skicklige traditionalisten Enzo Brezza brukar kunna leverera bra skit även vid tuffa förhållanden.

Doften är vidöppen med en för Brezzas Cannubi typisk kombo av lakrits och körsbär. Komplexiteten är påfallande med fin utmejslad mineralitet och blommighet. Härlig näsa!

I munnen excellerar vinet på sedvanligt fjäderlätt traditionalistmanér med en tät kärna av mittfrukt, underbara syror och skönt raspiga nebbatanniner. Avslutningen med lakrits, torkade körsbär och mineral är helt oemotståndlig.

Drick upp inom 5 år.

Virna Barolo 1999

Underbar nebbiolodoft som precis gått in ett första mognadsskede med läder och farinsocker. Kanske lite mer modernistisk än tidigare 90-talsårgångar. Faten har blyertskänsla och frukten är mellanmörk, lite som mosade blåbär. Som vanligt i seriös barolo finns hur mycket komplexitet som helst: torkade kryddor, pelargon, viol, menthol och nagellack. Riktigt bra.

I munnen känns vinet fortfarande relativt ungt men balansen är perfekt och avslutningen med bra syror, sandiga tanniner, lite alkoholeldighet och torkade blommor är bara så snygg. Den här ingångsbarolon gör slarvsylta av många mer kända, och betydligt högre prissatta, baroli.

Njut idag eller om 5 år.

Cascina Cucco Barolo Cerrati 2004

Vacker ljusröd och transparent nebbiolofärg. Härlig doft av menthol, fat, kanel, körsbär, selleri och torkade blommor. I munnen bjuds vi fina men muskliga serralungatanniner i en i övrigt väldigt lätt kropp. Ska man hitta någon anmärkning är det kanske ett lite tunt mittparti men det är inget som stör oss. Det här kan vi dricka alla dar i veckan.

Slutsats: Man kan ana lite mognad och frukten har käkat lite ek sen förra påhälsningen. Men vinet är fortfarande ungt och kommer blir ännu bättre om 3-4 år.

Aldo Conterno Barolo Granbussia 1989

Alla har vi väl ett drömvin. Château Margaux 1983, Krug 1938, La Tâche 1990 eller något annat som vi bara läst och drömt om men aldrig smakat. Kvällens vin är ett av våra många drömviner och efter att vi ropat in det på lilla dryckesauktionen i höstas har det äntligen blivit dags att dra korken.

Aldo Conterno Barolo Granbussia 1989 doftar betydligt yngre än vi förväntat oss. Det finns egentligen inga tydliga tertiära markörer förutom lite läder. Trots att Granbussia inte får någon ny ek är nosen faktiskt lite fatigt rökig och kryddig med tät, mörk men elegant frukt. Nebbioloparfymen ligger som en fjäderlätt dimma i glaset och pockar på en första sipp.

I munnen visar vinet återigen sin vigör med en rätt kraftfull men sammetsklädd tanninstruktur. Ett makalöst mittparti understryker vinets perfekta balans. I eftersmaken kommer söta bigarråer, torr lakrits, kryddor, plommon, menthol och perfekta nebbasyror. Efter att man svalt övergår tanninerna från siden till finaste vita bunkersand. Förmodligen kan man dricka detta varje dag resten av livet utan att någonsin tröttna. Vi tror att det här vinet kommer att fortsätta leverera på toppnivå i 20 år till. Det är det bästa rödvin vi någonsin druckit.

Seghesio Barolo La Villa 1998

Bröderna Seghesio i locazione Castellatto norr om Monforte d'Alba producerar som så många andra sina viner på tradionellt sätt med moderna inslag. De använder sig exempelvis främst av botti men, för sin barolo, även av 20% ny fransk ek.

Cru La Villa är en sydsluttning på mellan 300 och 350 meters höjd, nordöst om Monforte. Det är Seghesio som gjort den känd men den har ändå kanske inte samma fina rykte som några av byns toppar. Fast då ska man komma ihåg att konkurrensen på den punkten är rätt tuff. Tänk er själva att ni vore en växtplats och skulle behöva fajtas mot sådana som Bussia Soprana, Santo Stefano, Ginestra och Gramolere.

Seghesio Barolo La Villa 1998 (495 kr för 5 år sedan) doftar som en hel basar. Det finns spiskummin och balsamiska toner av rökelse, sött kaffe, torkad svamp, läder, rosor, mörk choklad och lakrits. Dessutom doftar det torkad frukt, men inte den där mosiga typen som uppkommer av flaskmognad; Vi minns att det här vinet hade torkad frukt i doften redan i sin ungdom. Och den beror förmodligen på en kombination av att bröderna skördar väldigt sent och på lagringen i botti.

I munnen är det fullt drag. Det känns som att suga på en sandpappersträv sötlakritsstång, intensiteten kommer främst på längden och inte på bredden. Vi har sällan problem med höga tanniner i 12 år gamla viner men den här barolon behöver verkligen sin väldigt höga koncentration för att inte bli obalanserad. Lite senare under kvällen, när vi dricker vinet till lammfärsbiffar med rosmarin och fetaost, är vi väldigt tacksamma för den höga tanninnivån som tacklar fettet i maten perfekt.

Aldo och Riccardo Seghesios La Villa är verkligen ingen blyg viol och vi faller pladask för det här vinet. Den mogna, rökiga och låååånga eftersmaken av mörk söt frukt, läder och kryddor är sånt som får oss att bara sitta stilla, blunda och smacka av välbehag.

Cascina Cucco Barolo Cerrati 2004

Tack vare Finare Vinare har vi kommit över en låda Cucco Barolo till ett otroligt bra pris. En flaska öppnar vi samma kväll som vi lagt vantarna på lådan, resten åker ner i källaren.

Cascina Cucco Barolo Cerrati 2004 doftar ungt men ändå öppet. Vi har lite svårt att definiera det som modernistiskt eller traditionalistiskt; Det finns definitivt barriquer och alkoholeldighet som pekar på det förra men även lättflyktiga, kryddiga toner av trälim, mint, kanel och blommor som vi snarare förknippar med det senare.

Munkänslan är ovanligt slank för att vara en ung Serralunga-Barolo (traditionalistkänsla igen!) men balansen är ypperlig. Avslutningen är ungdomligt sträv men redan komplex med fat, läkerol, viol, färsk mynta och kanel. Totalt sett är den fortfarande lite vass och spretig men det tror vi kommer lägga sig med 4-5 års lagring. Då kommer det här vinet vara oemotståndligt!


PS Andra i bloggosfären som redan testat: Frankofilen, Konjären och såklart F&V själva!

Virna Barolo Preda Sarmassa Riserva 1996

Virna tillverkar utöver sin standardbarolo även två baroli med växtplatsen angiven: Cannubi Boschis och Preda Sarmassa. Bägge dessa är årgång efter årgång väldigt prisvärda och lagringsdugliga viner någonstans mittemellan traditionalism och modernism. Här finns några som nyligen besökt Virna om ni vill läsa mer.

Det finns många växtplatser runt byn Barolo som vill renommésnylta på det som måste anses vara Barolos främsta cru: Cannubi. Många tillverkare väljer exempelvis därför att på sina flaskor ange Cannubi Muscatel istället för bara Muscatel. Samma sak gäller med Cannubi San Lorenzo och Cannubi Valetta. I fallet Cannubi Boschis så heter den växtplatsen även Monghisolfo men varför använda det när man kan få med det magiska ordet Cannubi på etiketten :)

Den sydöstvända cru Preda anses inte tillhöra de främsta växtplatserna i Barolo men delvis beror det på att den är ojämn över årgångarna. Goda år ger den väldigt bra viner men under svagare kan den underprestera kraftigt. Generellt sett ger den kraftiga och tanninrika viner som ibland anses sakna lite finess. Därför väljer de flesta producenter att blanda druvor från Preda med andra växtplatser som ger mer elegans. Som exempelvis de från Sarmassa. Undantag finns dock, Marchesi di Barolo gör en barolo på enbart Preda-druvor som heter Coste di Rosa.

Sarmassa ligger i direkt anslutning till Cerequio och därmed nästan på gränsen till La Morra vilket också märks i dess karakteristik. Den har väldigt gott rykte och lokalt anses den nästan lika bra som Cannubi.

Virna Barolo Preda Sarmassa Riserva 1996 doftar ljuvligt klassiskt och befinner sig i en relativt tidig mognadsfas. Doften är väldigt stor och redan högt uppe i glaset är showen i full gång. Vi förförs av nypon, rosor, söta hallon och lakrits. Och som vore det en mogen Bordeaux kommer tobak och lättflyktig mintchoklad. Man kan bli tårögd för mindre.

Kvällens flaska är den sista ur vår låda av 96:or vilket känns lite jobbigt. Det här den klart bästa årgången av Preda Sarmassa vi druckit men vi hoppas såklart på att våra 99:or ska leverera riktigt bra framöver också.

Frukten är slank och rödaktigt elegant med hallon och nypon. Såhär efter 13 år märker man inte av barriquelagringen alls även om tanninerna fortfarande har bra grepp. Balansen är helt perfekt och avslutningen är underbart blodapelsinsöt. Det här vinet är helt enkelt överjävligt bra och kanske det bästa som Virna någonsin gjort?

Cavalier Bartolomeo Barolo Vigneti Solanatto Altinasso 1995

Två flaskor av kvällens vin inhandlades på plats hos Cavalier Bartolomeo sommaren 1999. Den första drack vi redan för 6-7 år sedan och den var redan då njutbar och stod faktiskt ut kvalitetsmässigt i en provning med ett flertal mer kända baroloviner. Men vi anade att den skulle kunna blomma ut till en ännu större skönhet med ytterligare lite lagring.

Cavalier Bartolomeo Barolo Vigneti Solanatto Altinasso 1995 doftar initialt lite jordkällare och multna löv men det vädras bort ganska snabbt. Därefter kommer en fantastisk doft av mogen barolo i den traditionella skolan. Nu för tiden har vinmakaren Dario tydligen börjat använda barriquer men vi har svårt att se hur det ska kunna förbättra det här vinet.

Komplexiteten är enorm med ren, elegant frukt i form av solvarma jordgubbar, körsbär och hallon. Mognaden märks främst i form av läder och muscavadosocker. Varje gång man sniffar kommer det nya associationer och doftintryck. Några tallbar flimmrar förbi plus lite gentlemannamässig uppvaktning i form av rosor och choklad. Så bra!

I munnen är vinet förbluffande lätt. Normalt sett kanske man förväntar sig att viner som ger så mycket i doften är lite fylligare och kraftigare. Men det här vinet är fjäderlätt, trots bra koncentration och smakrikedom. Man skulle kunna kalla det burgundiskt och det vore i så fall en stor komplimang till de flesta vinmakarna mellan Dijon och Lyon...

Alla vettiga människor gillar ju smakkombinationen lakrits/hallon i sin barolo. Här kompletteras den av körsbär, smultron och de där solmogna jordgubbarna från doften. Eftersmaken är skolbokmässig: välbalanserad, lång, syrlig och väldigt intensiv. Det är dessutom fortfarande bra tryck i tanninerna som har en perfekt pulvrig textur.

Vi har förmånen att ha en del bra Castiglione-barolo i källaren exempelvis Vietti, Parussos Mariondino och Scavino. Cavalier Bartolomeo behöver definitivt inte känna sig underlägsen någon av dessa mer namnkunniga producenter.

Virna Nebbiolo d'Alba 2003

Virna är en baroloproducent som vi besökt vid ett flertal tillfällen. Första gången var det rent spontant, de ligger perfekt längs Via Alba som leder upp till byn Barolo och vi svängde in på vinst och förlust. Men efter det besöket har vi återvänt gång på gång eftersom de gör väldigt prisvärda och lagringsdugliga viner.

Virnas främsta vin enligt oss är Barolo Preda Sarmassa som kombinerar den råa tanninkraften från cru Preda med den fantastiska sensuella kvaliteten från cru Sarmassa, en av Barolos absolut bästa växtplatser. Vi har druckit den i årgångarna 1996, 1999 och 2000 och samtliga är av riktigt hög kvalitet.

Vi har också druckit många årgångar av kvällens vin och vi har aldrig upplevt en kraftigare "fällning". Som bilden visar följer det nästan alltid med en bottensats av långa, tunna skal som vi aldrig stött på i något annat vin. Intressant nog förekommer det inte i någon av Virnas Baroli, bara i deras Nebbiolo d'Alba.


Druvorna till kvällens vin kommer från den sydvästliga vingården Colombé i Diano d'Alba. Stockarna planterades 1975 och är av klonen Lampia.

Virna Nebbiolo d'Alba 2003 doftar ren och fräsch nebbiolofrukt, de 12 månaderna på fat märks inte alls. Vi får hallon, läder och rosor i den något enkla men ändå njutbara doften. I munnen är det aningen alkoholeldigt, speciellt när man precis svalt. Men det skyller vi helt på årgången.

Frukten har börjat torka ut litegrann men vinet är absolut inte för gammalt. Nebbiolo har verkligen en unik förmåga att åldras på ett positivt sätt. Den här typen av billiga och mycket prisvärda nebbioloviner i den fruktiga skolan lyser med sin frånvaro på systembolaget. Och det är väldigt synd!

Midsommarviner

Vi tog inga noteringar på vinerna vi drack under midsommar men tänkte ändå kortfattat dela med oss våra åsikter:

De Saint Gall Brut Rosé NV är inte värd sitt pris på 269 kr. Jordgubbsfruktig och enkel roséchampagne som visserligen rinner ner lätt som fördrink men utan att göra något större intryck.

Fontanafredda Barolo 2004 försvarar sitt pris (235 kr) bättre men skänker inte heller någon jättestor upplevelse. En strömlinjeformad och sötfruktig barolo som överraskar med sin drickbarhet.

Jean-Marc Brocard Chablis Domaine Sainte Claire 2007 hade en frisk, mineralig och fräsch doft med ett litet inslag av vulkat gummi. Smaken är äppelsyrlig, ren och krispig och längden bra. Vi har tröttnat lite på Brocard men det här vinet är faktiskt riktigt bra.

Domaine Cauhapé Noblesse du Temps 2006 är ett Jurançon-vin som vi aldrig tidigare druckit och vi blev otroligt imponerade! Gjort på 100% petit manseng som skördats vendange tardive styli i månadsskiftet november/december. Man förlitar sig helt till passerillage och druvorna är inte angripna av botrytis. Det jäses på nya ekfat och lagras sedan 18 månader på dessa fat. Det bästa söta vin vi druckit på länge!

Baroloprovning

Ikväll ska vi för första gången på två år titta till Bric dël Fiasc 1997 som vi blivit så hänförda av tidigare. Han tar även med sig lillebror från 2001. Dessutom mönstras Gianni Voerzios Barolo La Serra 2001 och stormästaren Aldo Conternos fatlagrade langhe nebbiolo Il Favot 2000.

Av Barolos totalt 11 byar är det 5 som sticker ut kvalitetsmässigt: La Morra, Barolo, Castiglione Falleto, Serralunga d'Alba och Monforte d'Alba. De två förstnämnda gör generellt sett lättare, elegantare och blommigare baroli och de tre senare mer långlivade, tanninstinna kraftpaket. Ikväll testar vi viner från tre av de fem toppbyarna.

Familjen Scavino har sin hemvist i Castiglione Falleto och 1978 övertalade den då unge Enrico sin far Paolo att vinifiera druvorna från växtplatsen Fiasco separat - vinet Bric dël Fiasc var fött. Än idag är det den cru som Scavino håller främst.

Gianni Voerzio är granne med ingen mindre än Elio Altare i La Morra. Han går visserligen i Elios fotspår med kort maceration och rotofermentors men är rejält mycket frikostigare med ny ek. La Serra är en av de främsta växtplatserna i La Morra och härifrån gör Gianni sin toppbarolo som får hela 30 månader på nya 500-liters ekfat!

Aldo Conterno i Monforte d'Alba använder druvor från unga stockar från växtplatsen Bussia Soprana till sin langhe nebbiolo. Denna cru är känd för att ge strukturerade viner som med tiden får aromer av tjära. Ett Barolo DOCG-vin måste enligt de italienska vinlagarna lagras minst två år på fat (av valfri storlek och valfritt träslag!). Men för en langhe nebbiolo gäller alltså inte det kravet. Fast de 18 månader på nya barriquer som Il Favot får är ju ändå en rätt ambitiös fatning.

Nu får det vara slutsnackat, nu kör vi:

Paolo Scavino Barolo Bric dël Fiasc 1997 har en söt, stor och hårt rostad doft med aceton, pinjenötter, russin, bigarråer och choklad. Det finns också en ganska tydlig animalisk ton som drar åt rått kött och som vi inte minns från förra gången vi drack vinet. S tycker att det doftar chevre och det finns helt klart ett inslag av lite stallighet. Komplexiteten är fantastisk men man kan inte säga att det här är en typisk Bric dël Fiasc.

I munnen känns vinet fortfarande ungt med hög strävhet, rungande syra och ett sammelsurium av smaker. Den höga tanninhalten lockar fram en grönaktig ton av banan som är en Scavino-tell. När det gäller frukten blir vi lite konfunderade. Var den inte betydligt mer kompakt än så här? Börjar den spricka sönder innan tanninerna på långa vägar har mjuknat? Eller är det bara våra förväntningar som är alldeles för höga? Eftersmaken är hur som helst makalöst lång och rakt igenom njutbar. Elva och ett halvt år efter skörd är detta fortfarande ett matkrävande vin!

Paolo Scavino Barolo Bric dël Fiasc 2001 har en om möjligt än mer komplex doft som dessutom är betydligt mer ursprungstypisk. Massor av söt lakrits, tjära, mörk frukt, alkohol, fat, blodapelsin, oregano och torkade rosor.

Smaken är också mångfacetterad, frukten kompakt mörk och den har ett ungt, kraftfullt grepp. Men konstigt nog känns den inte strävare än 97:an. Kanske beror det på den yngre frukten. Det känns som att den här årgången är mer stilren och den vinner förhållandevis lätt över sin 4 år äldre bror.

Aldo Conterno Langhe Nebbiolo Il Favot 2000 har en brunröd transparent färg som ger det klart äldsta intrycket av de fyra vinerna. Doften är också märkbart sötare och enormt fatpräglad, det är inte mycket som tillåts sticka ut under det tjocka eklocket. Nymalet kaffe och mörk choklad med några stänk av mint är det något endimensionella intrycket vi får.

I munnen är det dock en annan visa. Här står Il Favot upp väl mot sina kombatanter och erbjuder en underbart sötmogen bigarråfrukt och en fantastisk koncentration utan att någonsin tappa balansen. Eftersmaken är minst sagt imponerande med mogna tanniner och frågan är om den inte ger bröderna Fiasco på tafsen när det gäller intensitet och persistens.

Gianni Voerzio Barolo La Serra 2001 har kvällens tätaste och blårödaste färg. En lyxig och intensiv doft av vitt trälim, balsaträ, mint, violer, rosor och en betydligt mer rödaktig frukt än i de övriga tre vinerna. Vi provade det här vinet när det kom på Systembolaget 2006 och då överskuggade faten frukten helt och hållet. Men nu har faten definitivt dragit sig tillbaka och gett plats för ett fantastiskt doftspektrum.

Syran är riktigt bra men även i detta fall är tanninstrukturen obarmhärtig. Frukten är rödaktig med körsbär och hallon. Det finns även mineraler och blommor men totalintrycket är att vinet behöver mer tid i källarens mörker.

Några tankar och reflektioner från kvällens provning:

• Barolo-2001:orna är monster och behöver tid i källaren men potentialen är enorm.
• Bric dël Fiasc 1997 imponerade inte alls lika mycket på oss som tidigare - tillfällighet eller ålderstecken? 2001:an är definitivt bättre!
• Il Favot förvånade med sin förhållandevis enkla doft men det kan ha varit brist på luftning som spökade (flaskan tog slut rätt fort) - i munnen var vinet duktigt bra.
• Barolo La Serra 2001 kostade 203 kronor i augusti 2006 och det känns som ett av de större barolofynden i modern tid på bolaget. På släppet i mars kommer 2004:orna till priset 288 kr - fortfarande väldigt prisvärt om kvaliteten är i paritet.
• Renato Ratti Barolo Marcenasci 2004 som vi drack häromdagen var betydligt mer tillgänglig än samtliga kvällens viner. Och det beror främst på den aggresiva användningen av små franska fat som samtliga kvällens viner utsatts för. Tyvärr kan det ibland dölja den fantastiska komplexiteten hos nebbiolo.

Renato Ratti Barolo Marcenasco 2004

Det blir allt svårare att dela in baroloproducenter i modernister och traditionalister eftersom gränserna suddas ut allt mer. Exempelvis kombinererar allt fler vinmakare nymodigheter som roterande jäskar med användandet av traditionella botti av slovensk ek. Renato Ratti är en av dessa producenter som inte väljer sida. De tillverkar tre baroli från växtplatser nära Annunziata i La Morra. Kvällens vin är firmans ingångsbarolo.

Renato Ratti Barolo Marcenasco 2004 har en elegant, lite eldig och mycket komplex doft av sötlakrits, salmiak, jord, pinjenötter, balsaträ, kirsch, mosade hallon och torkade rosor. Det finns också ett lite försiktigt inslag av grön banan à la Scavino. Riktigt bra!

I munnen är vinet otroligt elegant, lätt och balanserat. Eldigheten från doften återkommer även i munnen och den ackompanjeras av lena tanniner och ren söt frukt. Det är ingen tvekan om att det smakar modernistbarolo trots att de inte använt några nya fat. Intensiteten är mycket bra liksom längden. 

Det här är en fantastisk barolo som är långt mycket bättre än de 90-91 poäng som internationell vinpress delat ut. Däremot är det ingen kandidat för långlagring. Ni som lyckades plocka upp några flaskor på släppet i måndags behöver inte känna någon stress att dra korken men det är definitivt en av de mest tillgängliga 2004:orna vi har provat.

Gianni Gagliardo Barolo Preve 2001

Vår middag på Rolfs Kök inleds med varsitt glas Diebolt-Vallois Prestige NV till deras superba ankleverterrine. En riktigt lyckad kombination där mandeltonerna i vinet träffar bra mot de insprängda mandelflarnen i terrinen. Och trots Prestigens mjuka, lite utvecklade, krämighet har den ändå syran att stå upp mot fetman i levern. Gott!

I Roffes vinlista finns idel ädel adel och vi fastnar till slut för en 2001 barolo som vi inte druckit tidigare och från en cru som vi inte ens känner igen namnet på - "Preve". När vi senare på kvällen kollar upp det hela får vi reda på att Preve bara är ett namn på vinet, ingen cru. Skönt, ett tag trodde vi att solen hade fått fläckar :-)

Druvorna till Preve hämtas tydligen från cru Lazzarito i Serralunga och Serra dei Turchi i La Morra. Lazzarito ligger oss lite extra varmt om hjärtat eftersom vi bodde ett stenkast därifrån i somras. Den ligger på vänster sida om vägen från Serralunga ner till Fontanafreddas stora anläggning nere vid Via Alba och det är också de som äger större delen av Lazzaritos ca 8 hektar. Jordmånen är kalkrik och ger frukt av väldigt hög kvalitet och struktur för långlagring.

Serra dei Turchi har inte alls samma kvalitetsrykte som Lazzarito. Den ligger i sydsluttningen runt byn Serra i östra La Morra och är ej att förväxla med växtplatsen La Serra som är av en helt annan kaliber.

Gianni Gagliardo Barolo Preve 2001 doftar elegant toppbarolo i nya skolan. Massor med trälimmiga nya fat, läder, mineral, torkade kryddor och rosor samt en frukt som drar åt söta, solvarma bär.

Smaken är perfekt balanserad och tanninerna är polerade och välgjorda. Björnbär, hallon och framför allt söta körsbär trivs med mineral och fat. Ska vi komma med någon liten kritik, och vi betonar liten, så är det kanske att det där riktiga trycket i mitten inte infinner sig. Ett vin i den här prisklassen borde kunna leverera bättre mid palate en toppårgång.

Eftersmaken är riktigt lång, komplex, mineralpräglad och balanserad. Det här vinet kommer fortätta att utvecklas och vi skulle verkligen vilja dricka det igen om 10 år!

Barral Tradition 2005 vs Roagna Barolo 2000

Det har blivit en hel del bra vin i helgen. På champagnefronten har vi druckit Louis Roederer Brut Premier som är riktigt bra just nu. Vi upplevde visserligen inte fatvaniljen lika framträdande som vanligt men den renrasiga, lätt rostade, pinotdominerade doften är underbar ändå. I samma klass var Diebolt-Vallois Blanc de Blancs som vi drack på Rolfs kök till carpaccio på pilgrimsmussla ovanpå ett berg av jordärtsskockspuré. Därefter testade vi en Côtes du Roussillon Villages från producenten Domaine Singla, en mix av carignan och grenache som fått 13 månader på lättrostade fat. Den var riktigt bra och dessutom för druvmixen in oss på vad detta inlägg egentligen ska handla om: Vår nya favorit Leon Barral Tradition 2005 som ska provas bredvid Roagna Barolo La Rocca e La Pira 2000. Det finns ingen som helst logik i att ställa dessa viner mot varandra så eventuella läsare med medlemskap i Mensa kan sluta fundera över sambandet mellan vinerna. Det enda de har gemensamt är att vi har höga förväntningar på bägge!

Vi har aldrig provat Barolon tidigare men Barral drack vi häromdagen och den avhandlas i förra inlägget. Idag upplever vi den möjligen lite stalligare men lika bra som sist. Den där äppelmustiga tonen återkommer väldigt tydligt i både näsa och mun och det känns som att det skulle vara omöjligt att missa det här vinet i blindprovning. Men den typen av löften har vi lärt oss för länge sedan att inte ställa ut...

En intressant iakttagelse när vi doftar på vinerna efter varandra är att Barrals vin inte framstår som riktigt lika elegant när det ställs bredvid ett vin med tydlig fatkaraktär. På något sätt känns det plötsligt som att något saknas. När vi drack vinet för sig självt kändes det absolut inte så, då upplevde vi istället hur härligt det kan vara när oekad ren frukt från skicklig vinmakare skiner i sig självt utan ekbackup.

Barolon doftar förföriskt och ursprungstypiskt av rostade pinjenötter, humidor, torkade rosor och rökig mineral. Smaken är också mycket elegant och välekiperad med kryddor, mineral, tobak, söt hemrörd jordgubbssylt och tranbär. Riktigt jäkla bra! Druvorna har Roagna skördat i Pira, en cru som ligger på 250-300 meters höjd direkt söder om Castiglione Falletto. Dessa sluttningar har ett syd-sydväst läge och därmed god solexponering.

Utöver att kvällens viner skiljer sig åt när det gäller distrikt, druvor, vinifieringsmetod, producent mm så måste man såklart även nämna ålderskillnaden. Barolon börjar närma sig sin absoluta topp (även om vi kommer vänta med nästa flaska i 4-5 år eftersom vi älskar fullmogen barolo) medan Tradition fortfarande är ung. Och det talar såklart till Barolons fördel. Om vi haft årgång 2000 av bägge vinerna kanske matchen hade blivit något jämnare. Fast å andra sidan har vi minst sagt begränsad erfarenhet från hur lagringsdugligt ett oekat carignanvin kan vara? Vi tror dock att den höga koncentrationen, tanninstrukturen och de välgjorda syrorna borgar för att vinet borde bli ännu bättre med 5 år till innanför västen.

Sammanfattningvis så hamnar vi i omdömet att Barolon faktiskt är mer överlägsen än vad vi trodde. Fast det ska den ju också vara med en prislapp på drygt 200 spänn mer. Och det beror absolut inte på att Leon Barral Tradition är ett dåligt vin. Barolon har helt enkelt en elegantare doft, något högre syra, lite längre och mer nyanserad eftersmak och en bättre balans.

Det kanske fanns en logik i kvällens provning trots allt - bägge vinerna är välgjorda, prisvärda och grymt drickvänliga!

Mellansläpp

Det är ju inte alltid som någon av oss har möjlighet att smita från jobbet för att köa på ett bolagssläpp en vardag kl 10. Men idag efter lunch kunde jag svänga förbi passagen och till min glädje fanns det flaskor kvar av Massolino Barolo Parafada 2004. Däremot hade vinet som stod allra högst på vår önskelista, Conterno Fantino Nebbiolo Ginestrino 2006, inte kommit in alls och kommer inte heller att göra det. Inköpet är tydligen hävt av någon outgrundlig anledning. Tråkigt!

Marchesi di Barolo Coste di Rose 1999

Till en sen middag på slumpmässigt vald restaurang i Diano d'Alba beställer vi in vad vi tror är deras bästa vin (på halvflaska eftersom bilvägen hem till Serralunga var smal, mörk och slingrande).

Marchesi di Barolo är en stor producent med en lång lista på viner i sitt sortiment. Coste di Rose är en växtplats i sydöstra Barolo, på gränsen till Monforte d'Alba. Platsen är mycket brant och vetter mot sydöst vilket skapar bra förutsättningar för nebbiolostockarna. Jordmånen är sandrik och uttaget är 45 hL/hektar. Vinet har lagrats 24 månader på slovenska 300-litersfat.

Marchesi di Barolo Coste di Rose 1999 har initialt en väldigt sluten doft som tar ca 10 minuter i karaffen att öppna upp sig. Allteftersom växer sedan en lite jordig, mogen och eldig doft av jordgubbssylt och kåda. Smaken är förvånansvärt kort och domineras av sötaktig röd frukt, rökt kött, eldighet och murkna fat.

Vi känner oss rätt säkra på att det här vinet har lagrats i rumstemperatur på restaurangen. Med tanke på den stora årgången är vinet en klar besvikelse.

Att handla vin i Barolo

Att resa i vinodlande områden är en fantastisk semesterform. Förutom själva upplevelsen på plats är ju vin den bästa av souvenirer. Rent generellt försöker vi på våra resor att undvika att köpa viner man kan få tag på hemma i ordinarie sortimentet. Allra helst vill man såklart köpa vinet direkt från producenten, inte bara av prisskäl utan också för att när man väl dricker vinet hemma så blir upplevelsen mycket större om man också träffat de människor som producerat det.

Människorna i Piemonte är otroligt gästvänliga och trots att juli verkligen inte är turisthögsäsong för dem tar de flesta producenter emot även spontana besök. En resa till Barolo blir mycket roligare om man ibland chansar och svänger av till någon okänd producent för att prova lite vin.

Utöver ett antal besök hos producenter handlade vi under vår korta vistelse i Piemonte även vin i några vinbutiker och vinotek. Vi har verkligen inte inventerat alla vinbutiker som finns men några få tips har vi i alla fall samlat nedan:

Barolo
Inrymt under den magnifika borgen i byn finns här det stora regionala vinoteket Enoteca Regionale del Barolo. De har ett riktigt bra utbud men också väldigt höga priser. Vi såg många flaskor som kostade dubbelt så mycket jämfört med vad de kostar på systembolaget. Vinoteket extraknäcker också som turistinformation där man kan få kartor och annat som underlättar turistande i området.

La Morra
Här finns en riktig turistfälla på gatan Via Umberto I. Den drar till sig mycket turister tack vare att den ligger nära Via Roma som löper rakt igenom byn. Priserna är precis som på vinoteket i Barolo väldigt höga. Satsa istället på Cantina Comunale di La Morra som har ett lite mindre utbud men fantastiskt bra priser. De ligger lite längre in i byn på Via C. Alberti. Observera att de har stängt på onsdagar! Vi köpte bland annat Ceretto Bricco Rocche Brunate 2001 för €48, Elio Altare Barbera d'Alba 2006 för €13 och Dosio Barolo Fossati 1996 och 1997 för €30 styck.

Monforte d'Alba
Här besökte vi ett kombinerat vinotek/bar/restaurang som marknadsförs främst som Barolo Bar och ligger på 9 Via Garibaldi. Ett litet men väldigt väl utvalt sortiment med bra priser. Det emotionellt största fyndet vi gjorde här var La Spinetta Langhe Nebbiolo 2006 för €22. Utöver La Spinetta hade de även ett bra utbud av Elio Altare, Gaja, Luciano Sandrone, Parusso och Paolo Scavino.

Besök hos G.D. Vajra

Dagens nästa besök ligger i byn Vergne, bara några kilometer västerut från Barolo. Vi parkerar utanför på gatan med det vackra namnet Via delle Viole.

I grinden möts vi av den väldigt trevlige och utåtriktade sonen i familjen, Giuseppe Vajra. Han har läst oenologi vid universitetet och jobbar nu parallellt med sin far Aldo som fortfarande är ansvarig vinmakare. Initialerna G.D. står för övrigt för Guiseppe Domenico - Aldos far.

Guiseppe är på språng när vi träffar honom och vi tas istället om hand av Sabrina som sedan någon månad tillbaka är anställd i syftet att just ta emot turister och leda provningar. Även hon ger prov på den ödmjukhet och gästvänlighet som präglar så många i människor i dessa trakter.

Sabrina berättar att Aldo, tillsammans med Angelo Gaja, var en av de första i Langhe att börja lagra barolo på barrique istället för botti. Vi kan komma på några namn till som nog borde läggas till den listan men vi ser ingen anledning att gå i polemik... Hur som helst så har Aldo numera svängt och succesivt återgått till att använda botti från bland annat Slovenien och Ungern. Numera nyttjar Aldo barriques för att lagra vin som skall användas för att toppa upp deras botti allteftersom vinet dunstar under lagringen. Sabrina berättar också att vinlagen föreskriver att all barolo måste lagras på träfat i minst två år men träslag och fattyp är inte specificerat.

Vajras främsta cru är Bricco delle Viole, en sydsluttning som ligger direkt norr om bilvägen mellan Vergne och Barolo. Där odlar de dels nebbiolo till deras vingårdsbetecknade barolo men även barbera.

G.D. Vajra Dolcetto d'Alba 2007 har en klassisk doftprofil av bittermandel och mörka syrliga körsbär. Smaken är ung, bärig, körsbärssaftig och har ett lite kryddigt avslut.

G.D. Vajra Dolcetto d'Alba Coste & Foscati 2006 spelar i en helt annan liga¨med en parfymerad söt doft av körsbär, hallon, viol, bittermandel och fat (6 månader). I munnen visar den en exceptionell struktur för att vara en dolcetto och frukten är tät och renrasig. Eftersmaken är också strukturerad och lång. En fantastisk dolcetto!

G.D. Vajra Barbera d'Alba 2005 har lagrats 8 månader på helt nya botti. I doften finns bigarråer och mörk choklad men den känns ganska enkel. Smaken innehåller bra frukt och syran sätter fin fart på salivkörtlarna. En liten besvikelse men det kanske är årgången?

G.D. Vajra Barbera d'Alba superiore 2005 har fått hela 16 månader på botti. Alla druvor kommer från Bricco delle Viole. Den har en mycket stor intensiv doft av bitter choklad, plommon och blåbär. I munnen har den en fantastisk attack med mördande syra och mörk kompakt frukt. För att vara barbera är den ganska sträv vilket tillsammans med syran skapar en enorm astringens. Vi köper den här för att lagra. Imponerande!

G.D. Vajra Langhe Freisa Kyè 2004 har en underbar doft av pinjenötter, grankåda, rosor, sottobosco (tack för den glosan Frankofilen!) och kaffe. Hade vi fått detta blint hade vi nog gissat på nebbiolo. Smaken är exklusiv med lite ruggade tanniner, bra frukt och en elegant avslutning. Annorlunda och gott! Enligt Sabrina har man med DNA-teknik visat att freisa är en förfader till nebbiolo och de påminner som sagt onekligen om varandra i doften.

G.D. Vajra Barolo Albe 2004 har en sanslöst ful etikett. Vi försöker att tvätta bort bilden av den från våra hornhinnor och stoppar istället näsorna i glasen. Doften är ungdomlig och bjuder hallon, lakrits, rosor och körsbär i väldigt ursprungstypisk stil. Smaken är superung, sträv och kompakt. Detta är ingen stor barolo men kommer om några år, när allt har satt sig och tanninerna slipats av, att vara ett riktigt trevligt och drickvänligt vin i en lite modernare stil.

G.D. Vajra Bricco delle Viole 2003 lider av det varma året och den är inte lika bra som -01:an. Men vi upplever ändå att den är ett ganska tydligt kvalitetssteg upp från barolo albe. I doften finns plommon, körsbär, tobak, violer, kaffe och torkade fikon. Smaken är stram och medelfyllig med bra frukt och en lång, örtig avslutning med körsbär, tobak, torkad frukt och en liten bitterhet. Detta är helt klart ett väldigt gott vin men inte värt de €40 som de begär. Vi väntar mycket hellre på -04:an.

Besök hos Giacomo Brezza e Figli

Efter gårdagkvällens fantastiska modernistupplevelse signerad Elio Altare inleder vi dagen med ett besök hos en stilmässig motpol, familjen Brezza. Deras cantina ligger inne i själva byn Barolo i anslutning till restaurangen och hotellet som familjen också driver. Vi har aldrig druckit några av Brezzas viner, det som lockat oss nu är de fina lägen som familjen innehar men också att de vid några tillfällen fått tre bicchieri i Vini d'Italia. Senaste Brezza-vinet att få den hedersbetygelsen var deras Barolo Cannubi 2001.

Vi blir mottagna av Enzo, fjärde generationens vinmakare i familjen Brezza. Han visar oss runt i den vackra källaren som synliggör deras traditionella inställning; rader av stora botti av slovensk ek kantar källaren men man ser inte en endaste barrique.

Brezza använder ingen ek alls till sin dolcetto medan barberan lagras på botti. Efter att faten använts 5 år för barbera börjar de därefter att användas till nebbiolo. Den totala produktion ligger strax under 100.000 flaskor om året och de vinifierar endast druvor från egna vingårdar. Efter rundvisningen och en pratstund om vinmakande slår vi oss ner för att prova deras viner tillsammans:

Brezza Dolcetto d'Alba Fossati 2007 är en fruktdriven, ren och enkel men välgjord Dolcetto. Den är lätt och körsbärssaftig i munnen. Fossati är en växtplats som ligger på gränsen mellan Barolo och La Morra. Därifrån gör för övrigt Sverigebekanta producenten Dosio en vingårdsbetecknad Barolo.

Brezza Dolcetto d'Alba San Lorenzo 2007 är ett kraftigare vin som visserligen delar fräschören och renheten hos Fossatin men med betydligt mer kraft. Den har också mörkare körsbärsfrukt och ett härligt, lite kärnbeskt avslut med bra drag i syrorna och inslag av bittermandel. San Lorenzo är 5 hektar som gränsar till Cannubi och har ungefär samma sandiga jordmån.

Brezza Barbera d'Alba Santa Rosalia 2007 är ett blommigt, enkelt och rättframt vin med röda körsbär och plommon i doften. Smaken är ren och den höga syran ger ett friskt och läskande avslut. Men det är inget stort vin. För sina barberaviner laborerar Enzo med glaskorkar. Han påstod att i blindprovningar föredrar de flesta provare viner som förslutits på det sättet istället för med traditionell naturkork. Dessutom minskar det flaskvariationen och eliminierar problemet med smygkork. Det är dock inte tillåtet enligt vinlagarna att sälja viner med glaskork som Barbera d'Alba.

Brezza Barbera d'Alba Cannubi Muscatel 2006 bjuder på en betydligt större upplevelse. Här har 45-åriga stockar planterade i en sandig jordmån med inslag av kalkhaltig lera (tov på Piemonte-dialekt) givit upphov till en kraftig och mörk doft av plommon, körsbär och blåbär. Det finns också lite vita blommor i doften, precis som hos Rosalia. Fruktsyran är mördande hög och skulle få en citron att kännas platt. Vinet skulle dock funka väldigt bra till salta charkuterier där sältan och fetman tillsammans får ge sig i kast med syran i vinet. Växtplatsen Cannubi Musctatel ligger i direkt anslutning till cantinan i riktning mot Cannubi. Man tror att namnet kommer sig av att det, innan phylloxeran började härja, växte muscat (eller kanske nebbiolo ympad på muscatrötter) på denna cru.

Brezza Barolo Cannubi 2004 är elegant, ren, komplex och har ett tydligt inslag av rosor. Doften bjuder även på mineral, lakrits och bigarråer. För att vara en barolo från 2004 är den väldigt lätt och sirlig. Tanninerna är mogna och tillbakadragna, detta är helt klart ett vin som lever på sin feminina elegans och komplexitet. Växtplatsen Cannubi behöver kanske ingen introduktion, det är utan tvekan byn Barolos främst cru och druvor härifrån har alltid betingat ett högre pris än från andra omgivande vingårdar. Men man ska komma ihåg att Brezzas stockar i Cannubi är unga och förmodligen kommer de producera ännu bättre i kommande årgångar. Cannubis storhet framträder ofta under årgångar med lite mer regn eftersom den höga andelen sand i jordmånen erbjuder väldigt bra dränering.

Brezza Barolo Sarmassa 2004 är betydligt mycket mer kraftfull och klassisk i doften. Frukten är mörkare och jordigare men minst lika komplex som Cannubin. Enzo låter macerationen pågå lite längre för Sarmassa eftersom den har "softer tannins". Den mycket långa eftersmaken är behagligt sträv och erbjuder rosor, mörka bär och fat. Gott! Sarmassa ligger granne med en storhet som Cerequio men har betydligt mer lera i jordmånen. Detta är dock endast ett problem under regnigare årgångar. Under varma år som 2004 erbjuder istället leran en god möjlighet för marken att behålla lite välbehövligt vatten.

Brezza Barolo Bricco Sarmassa 2004 känns som en syntes av de två de första barolovinerna vi provat, den har Cannubins fantastiska elegans i kombination med Sarmassans kraft och mörka frukt. I näsan får vi bigarråer, lakrits och en bukett violer och rosor. I munnen känns den väldigt välbyggd med mogna tanniner, mörk god frukt och ett långt balanserat avslut. Riktigt bra! Enzo vinifierar den högst belägna delen av Sarmassa separat och tillsammans med andra vinmakare och vänner avgör han huruvida den ska buteljeras separat eller om den ska ingå i den vanliga Sarmassan.

Brezza Barolo Cannubi 2003 bär tydliga spår av den heta årgången men inte i en negativ bemärkelse. Doften är istället rikare och varmare men inte syltig! Röda körsbär, torkade rosor, tranbär och läder samsas i en väldigt stor doft. I munnen är vinet också fylligare men har inga av de bråkiga tanniner som vi tycker har präglat många barolos från -03. Eftersmaken är något kortare än för -04:orna men det här är ett fantastiskt bra vin med tanke på årgången!

Brezza Barolo Sarmassa 2003 är också varmare i doften men skillnaden mot -04 är inte lika stor som för Cannubi. Lakrits, mörka körsbär och rosor är de tydligaste inslagen i den mycket stora doften. Smaken är varm, behaglig och fyllig. Kvalitetsmässigt på samma nivå som Cannubi -03.

Brezza Barolo Cannubi 2001 fick alltså tre bicchieri av Vini d'Italia och Enzo håller själv årgången mycket högt. Doften är markant mycket mognare än de tidigare vinerna vi provat och innehåller svamp, mineral, vildhallon, bigarråer, lakrits och nötter. Vi har själva aldrig upplevt svart tryffelarom i ett vin men vi tror att de som kan göra det förmodligen skulle drämma till här. Smaken är balanserad, rödfruktig och innehåller massor av tuggvänlig lakrits, torkade körsbär, örter och mogna söta tanniner. Fantastiskt bra!

Brezza Barolo Cannubi 2000 känns än mer mogen än -01 men når inte riktigt upp till samma doftmässiga komplexitet. Svamp, järn, torkad frukt och lakrits dominerar. Smaken är medelfyllig och har mer frukt än vad man skulle kunna tro utifrån doftintrycken. Det här vinet kommer att fortsätta att leverera i många år till men kommer förmodligen inte bli så mycket bättre. I en diskussion om årgångar nämnde vi att WineSpectator gav 100 poäng till själva årgången 2000 för Barolo och då skakade Enzo bara på huvudet med ett leende. Han håller exempelvis -99, -01 och -04 som betydligt bättre.

Sammanfattning och slutsatser från besöket:

1. Brezza är en supertraditionalist som gör viner med en tydlig husstil; Alla viner vi provade präglades av fräschör, renhet och stor drickbarhet. Dessutom får varje druvsort verkligen uttrycka sin egen karakteristik.

2. I dagsläget känns faktiskt Sarmassa formstarkare än Cannubi hos Brezza

3. Det görs stora viner i Barolo av både traditionalister och modernister. Dessutom görs det viner i bägge lägren som är njutbara som unga!