Château La Haye 1996

I Hubrecht Duijkers stora bordeauxatlas från 1998 omnämns denna cru bourgeois från Saint Estephe som en rising star. Det kanske den är men i så fall stiger den långsamt. 1996 var den första årgång vi drack av detta vin och sedan dess har vi provat flera till men ingen har varit lika bra. Parker tycker dock att 2005:an (som vi inte smakat) är slottets bästa sedan 1982.

Château La Haye 1996 doftar kort och gott fullmogen bordeaux med klassiska och lite bonnigt rustika Saint Estephe-drag. Vi bjuds på salt köttbuljong, regntugn nykrattad lövhög, grön paprika och en frisk ton av läkerol. Är man negativt lagt kan man säga att totalintrycket av doften är lite spretigt, har man plusglasögon kan man lika gärna kalla det komplexitet.

Frukten i munnen håller ihop långt mycket bättre än vi befarade utifrån doften och utöver alla mognadstoner finns det också en kärna av svarta vinbär och syrliga plommon. Eftersmaken är rätt lång och det är svårt att inte gilla det här vinet. Med tanke på prislappen på drygt € så är det ganska mycket vin för eurosarna.

Château Haut-Coteau 2002

Vi fortsätter plocka cru bourgeois ur vår källare och i kväll har turen kommit till ett ganska okänt slott med en väldigt tilltalande prislapp. De senaste åren har vi provat årgångarna 96, 98, 99, 01, 02 och 03 från Haut-Coteau och aldrig blivit besvikna.

Château Haut-Coteau 2002 (€9 på plats) har en lite dov doft med fatblyerts, mintiga övertoner och grön paprika. Det är inte någon balettdansös vi har i glaset men det är sensationellt bra med tanke på pris och årgång.

Vid 7 års ålder har vinet nått perfekt mognad och strukturen är fortfarande robust. Det gröna inslaget från doften kommer igen i munnen också men är på intet sätt störande. Både koncentration och längd på den lite blåbärssträva avslutningen imponerar.

Detta är verkligen en klassisk Saint Estephe och den visar att Bordeaux fortfarande kan leverera viner med ett prisvärde som mosar det mesta från nya världen.

Château Le Crock 1995

Ikväll ska vi testa en cru bourgeois från 1995, en årgång som vi imponeras allt mer av. Hela Médoc lyckades extremt väl detta år och höstregnen var bara välbehövliga efter en varm och torr sommar.

Château le Crock i Saint Estephe (själva slottet ligger faktiskt utanför gränsen till AC St Estephe men vingården ligger såklart innanför) är en pålitlig producent av potent och lagringsduglig bordeaux. Druvmixen är 60% CS, 25% M, 10% CF och hela 5% PV vilket förklarar den kraftiga färgen som vinet har i sin ungdom.

Slottets ägare, familjen Cuvelier, var verksamma som negocianter i Bordeaux redan tidigt 1800-tal men 1903 beslöt de sig för att förvärva ett eget slott - Le Crock. Idag äger de även betydligt mer kända Léoville-Poyferré i Saint Julien.

Château Le Crock 1995 doftar förvånansvärt ungt och frukten drar åt det mörka hållet med svarta vinbär och blåbär. Vi upplever också att det doftar svartvinbärsblad fast inte grönt - kanske mogna svartvinbärsstjälkar?

Faten är alltjämt närvarande och den mörka näsan understryks ytterligare av en elegant violton. Den mognad som visar sig i vinet kommer i form av en liten jordkällare som växer fram allteftersom vinet får luft under kvällen.

Om man verkligen vill vinnörda (och det vill man) kan man säga att de svarta vinbären kommer från cabernet sauvignon, svartvinbärsbladen från cabernet franc, blåbären från petit verdot och jordkällaren är merlot som inte riktigt klarar lagringen lika bra som sina storebrorsor.

I munnen visar vinet sin fylliga kraft med bra struktur och tät, söt svartvinbärsfrukt. Mogen bordeaux ger så otroligt mycket drickglädje även i lite lägre prisklasser. Vår enda egentliga invändning är att eftersmaken tyvärr dör lite tvärt, i övrigt ger vi bara en stor tumme upp!

Château du Glana Vieilles Vignes 1995

I december 1998 köpte vi en låda av detta vin och ikväll ryker den allra sista flaskan. Vi slutar aldrig förundras över lagringskapaciteten hos enklare bordeauxviner, 15 år verkar inte vara någon match alls så länge årgången är ok.

Château du Glana Vieilles Vignes 1995 doftar mulligare och ännu mindre utvecklat än vi minns den näst sista flaskan. Det är kanske inte den mest komplexa bordeaux vi sniffat på men det finns blyerts, tobak, svarta vinbär och en svag begynnande stallighet. St Julien ligger ju mittemellan Margaux och Pauillac både geografiskt och stilmässigt, men det här är närmare den senare i stilen med en struktur som fortfarande är rigid.

Viner som lagrats 15 år och tålt det har sällan problem med själva munkänslan och Glana är inget undantag. Frukten är perfekt slank och den matvänligt uttorkande eftersmaken där tanniner, frukt och syra samsas som bästa polare, skapar ett sug efter att ta en klunk till. Gott!

Château Reysson 2005

Det har varit lite bloggtorka här på Vinös ett tag men vi har druckit en massa goda och intressanta viner ändå. Som exempelvis den här bordeauxn. Efter en provflaska direkt efter oktobersläppet har vi druckit vinet 3 eller 4 gånger med lika positiva intryck varje gång.

Château Reysson 2005 (169 kr) doftar klassiskt och inbjudande av fat, svarta vinbär, merlotplommon, mint och lite tobak. Riktigt bra för prisklassen!

I munnen blir vi lite förvånade över den väldigt slanka profilen och den lite tunna mittfrukten. Varken det höga merlotinnehållet (50%), kallmaceration eller årgång har lyckats skänka överdriven power till frukten. För oss som gillar klassiskt och slankt är det inga större problem men det skulle inte skada med lite mer koncentration.

I Frankrike kan man i nästan vilken supermarché som helst hitta den här typen av bra bordeaux till det här priset. Men i Sverige är det betydligt mer tunnsått i segmentet och därför kommer Reysson bli vårt val många gånger den här vintern när bordeauxsuget slår till.

Château Larose-Trintaudon 1982

En av storheterna med bordeauxviner är deras förmåga att vinna på riktigt lång lagring. Givetvis är det en smaksak när man tycker att ett vin är på sin topp men även enklare bordeauxer från goda årgångar klarar faktiskt med lätthet 20-30 år. Ikväll dricker vi ett vin som har 27 år på nacken och som visar sig vara vid god vigör utan ålderskrämpor.

Slottet Larose-Trintaudon är klassat som cru bourgeois (eller ska man säga var klassat nuförtiden?) och ligger i byn Saint-Laurent-Médoc, en knapp halvmil västerut från St Julien. Årgång 1982 var druvsammansättningen 60% CS, 30% Merlot och 10% CF. Nuförtiden har de ersatt de 10% cabernet franc med merlot. Vinet fick 1 år på fat varav 30% var nya.

Château Larose-Trintaudon 1982 doftar förruttnelse och avlopp direkt ur flaskan. Vi dekanterar den och låter den stå i karaffen en dryg timme. Färgen är ljust brunröd och helt transparent. Den har mindre pigment än en genomsnittlig nya världen-rosé.

Det är förbluffande hur doften kan förändras på bara en timme i friska luften. När vi häller upp vinet ur karaffen har avloppstonerna försvunnit och ersatts av en mogen men helt ren cabernet-doft. Det kommer istället en fatig doft av milt rostat kaffe, fikon, blyertspenna och kanske lite dammiga gardiner.

Munkänslan är balanserad, mjuk och väldigt lätt. Smaken är moget söt med blåbär, torkade fikon, plommon, svamp och kaffe. Avslutning är visserligen lite kort men helt underbar med mogna tanniner, lite söt frukt och en uppfriskande syra. Förbluffande gott!

Château Lanessan 1996

Efter den mindre behagliga La Guiraude 2001 byter vi sida i Frankrike och hoppar till Médoc och Château Lanessan 1996. Det är en Cabernetdominerad Cru Bourgeois Supérieur (fast det får man ju inte säga längre) från Cussac nära S:t Julien. 1996 var ju ett stort Cabernetår som de flesta i Médoc håller som årtiondets främsta efter 1990.

Château Lanessan 1996 har en tegelröd klar färg och doftar trevlig, lite enkel Bordeaux. Plommon, ceder, fat och jordkällare samsas alla i en inte alltför stor doft. Smaken är behagligt mogen med torkade plommon, fat och en begynnande stallighet.

För 225 kr får man inte så mycket Bordeaux nu för tiden men Lanessan måste ändå anses prisvärt och det gör sig väldigt bra till våra grillade fläskkotletter med fransk potatissallad och babyspenat.

Fief du Château La Haye 1998

I Hubrecht Duijker and J.M. Broadbents stora Bordeauxencyklopedi från 1997 omnämns S:t Estephe-slottet Château La Haye som en "rising star". Deras andravin heter Fief och har fått 12 månader på ek. Druvmixen är ungefär 50% CS, 40% M och resten CF och PV.

Fief du Château La Haye 1998 doftar klassisk S:t Estephe med mustiga drag av blyertspenna, stall och len glansig svartvinbärsfrukt. Vinet är förvånansvärt välbehållet trots nästan 10 år i källaren.

Smaken är lite endimensionell och tunn men god i en lättdrucken stil. Toner av tobak och stall dominerar i munnen.

Summa summarum är det en enkel men välgjord basbordeaux av en sort som Systembolaget borde bli bättre på att köpa in.