fredag 30 januari 2009

Le Stanze del Poliziano 2002

Den mycket pålitliga producenten Poliziano i Montepulciano gör inga dåliga viner - inte ens under svåra år som 2002. Le Stanze är en av deras två super tuscan bordeaux blends (70% CS, 30% Merlot) och den produceras från en vingård på 15 hektar och får 16 månader på nya franska barriquer.

Le Stanze del Poliziano 2002 har en lite stallig och eldig doft med grön paprika, svartvinbärsblad och insmickrande likörsöt merlotfrukt. De försiktigt rostade faten är fortfarande mycket påtagliga och bidrar med en riktigt härlig doft av bittermandel, spiskummin och ceder.

Smaken är också modernt sötfruktig och greppet i munnen är faktiskt riktigt bra med höga syror och tillräckligt med tanniner. Totalt sett känner man av den svaga årgången mer i balansen och strukturen än vad man gör i frukten. Det här är ett gott och drickvänligt vin och definitivt en av de bästa 2002:orna vi druckit från Toscana.

Vi tror att det här vinet kommer att fortsätta att leverera hög kvalitet flera år framöver men frågan är om det blir så mycket bättre. Vi har en till -02:a kvar och den kommer vi dricka innan vi ens tittar åt -01:orna.

Bernard Hatté Réserve Brut

Grand Cru-byn Verzenay på Montagne de Reims producerar kraftfull, pepprig och köttig pinot noir som tyvärr inte är på modet just nu, trots den odiskutabelt höga kvaliteten. Därför används oftast byns viner i de stora husens prestigecuvéer istället för att få glänsa i sig själva. Men byn är också hemvist för några väldigt skickliga odlare av vilka Bernard Hatté är en av de främsta.

Bernard Hatté Réserve Brut har en mild men stor doft av corn flakes, gula mjöliga äpplen, apelsin, rost och kritig mineral. Det finns också en begynnande rökighet. Vår flaska degorgerades vintern 2007 och de två årens flaskmognad märks mycket väl.

Smaken är snustorr med toner av äpplen och våt kalksten. Det finns också ett väldigt blygt rödaktigt pinotinslag som vi inte riktigt kan placera, kanske blodapelsin eller blodgrape är närmast?

Det finns inget bättre sätt att få en prisvärd champagneupplevelse än att köpa odlarchampagne och lagra den några år. Kvällens vin är ett bra bevis på detta!

söndag 25 januari 2009

Castiglion del Bosco Brunello di Montalcino 1997

Ikväll dricker vi ett vin som vi råkade snubbla över sommaren 2002. En felkörning på väg hem till huset utanför Lucca från Montalcino gjorde att vi hamnade hos Castiglion del Bosco. Där fick vi prova deras Rosso, Brunello, honung och olivolja.

Castiglion del Bosco Brunello di Montalcino 1997 ger vid första sniffen ett mörkt intryck - mörka bär och hårdrostade fat med blyertsprägel. Doften är något eldig men framförallt mogen med nyskuren karl johan-svamp, sottobosco och torkade örtkryddor. Det finns också en underbar varm och glansig fruktkärna av bigarråer och björnbärsgelé.

Munkänslan är lätt för att vara en Brunello, speciellt från en varm årgång. Syran är dessutom riktigt bra. Den söta mörka frukten håller både eldighet och tanniner stången. Eftersmaken är örtig och lite lädertorr med en markerad tanninbeska. Det känns som att vi drack det här vinet vid rätt mognadsnivå och det är riktigt, riktigt gott!

lördag 24 januari 2009

Domaine de la Presidente Châteauneuf-du-Pape Blanc Grands Classiques 2003

Vit châteauneuf är ett vin som vi tycker har lite oförtjänt dåligt rykte. Eller åtminstone inte ett lika bra rykte som det förtjänar. De bästa varianterna är komplexa, fylliga, rika viner som definitivt har tillräckligt med syra för att inte bli slappa i hullet. Och de är perfekta partners till exempelvis smörstekt fisk eller kyckling.

Domaine de la Presidente Châteauneuf-du-Pape Blanc Grands Classiques 2003 doftar först lite försiktigt och behöver någon timmes luftning för att släppa loss. Då kommer en fräscht blommig, elegant doft med mineral, aprikoser, pomerans, fatvanilj och brynt smör. I munnen är det örtkryddigt och lite visköst. Smakintrycken domineras av torkade aprikoser och faten är mer påtagliga än vad de var i doften. Eftersmaken är lite eldig och bjuder dessutom på en behaglig bitterhet.

Syran då? Helt ok. På egen hand eller till väl vald mat utgör den inga problem i det här vinet!

tisdag 20 januari 2009

Lilliano Chianti Classico Riserva 1999

Poängsättning av vin är ju något som ofta diskuteras och debatteras. Vi har valt att inte sätta några sifferbetyg alls på den här bloggen och kvällens vin illustrerar ett av skälen till varför. När vi första gången drack det för knappt sju år sedan kändes det som en helt ok Chianti Classico från en bra årgång. Men nu, med lite lagring, har det utvecklats till något som ger en mycket större drickupplevelse än nästan alla unga viner.

Rickard Juhlins system där han anger den poäng som han tror vinet kommer att uppnå när det är perfekt moget är tänkt att adressera just den här problematiken. Men hur trovärdig är en sån poäng? ”Idag är det här vinet värt 88 poäng men om 10 år 91 poäng” - alla inser hur trubbig en sådan siande betygssättning är.

Men vår huvudinvändning är egentligen inte att betygsättningen av ett vins potential är svår och osäker. Vi tycker att det stora problemet är att den döljer vilken enorm skillnad det är på ett ungt och ett moget vin! Att det bara skiljer några få poäng mellan ett ungt och ett moget vin ger inte en rättvisande bild av hur stor förbättring ett vin kan genomgå genom lagring.
Lilliano Chianti Classico Riserva 1999 har en stor, mogen och komplex doft med ett mycket attraktivt inslag av vita blommor. Frukten består av bigarråer och lite björnbär. De två åren på små fat från Allier gör sig alltjämt påminda och dessutom finns en liten eldighet längst upp i glaset. Tertiära aromer av svamp, mjukt läder och multna löv kompletterar på ett härligt sätt.

Munkänsan är slank och len även om tanninerna fortfarande är påtagliga. Syran är föredömligt hög. Frukten skulle kunna vara något mer kompakt i mitten men det är inte något vi är så känsliga för. Eftersmaken är riktigt lång och avslutas lite eldigt och örtbittert. Matvänligt, drickvänligt och väldigt gott!

PS
2009-05-05: Nu har vi ändrat oss och kommer börja sätta poäng på viner i den här bloggen. Vi har dock inte ändrat åsikt - det är fortfarande väldigt svårt att bedöma ett ungt vins potential och ett sifferbetyg är fortfarande väldigt endimensionellt. Men vi känner att ett betyg ändå kan bidra till att förmedla våra helhetsintryck av ett vin!
DS

måndag 19 januari 2009

Trimbach Gewurztraminer Reserve 1994

Vi dricker väldigt lite "gewurz" eftersom de ofta är klumpiga och ofokuserade. Men Trimbach är en pålitlig producent som alltid håller syra och fräschör högt. De tillverkar tre kvalitetsnivåer av gewurztraminer; Ingångsnivån bär kort och gott druvans namn, Reserve är nästa steg och finvinet heter Cuvée des seigneurs de Ribeaupierre.

Trimbach Gewurztraminer Reserve 1994 har en vacker gyllene färg som påminner en hel del om en av förra veckans champagner. Doften är både rik och mogen och ger en hel korg med tropisk frukt: litchi, papaya och mango. Dessutom finns mineral och druvtypisk grapefrukt. En riktigt härlig, fullmogen och inbjudande doft!

Allt mer än väl så långt men nu måste den även leverera i munnen. Vi tar en sipp...

Yes, det finns syra! Den är inte jättehög men fullt tillräcklig för att spjärna emot när den mjuka åldersfetman tapetserar hela munhållan. Fruktkorgen från näsan återkommer och avslutningen är lång, simmig och lite grapebesk. Riktigt bra!


PS
För en intressant diskussion som bland annat handlar om att matcha mat och viner med lite lägra syra, kolla den här kommentarstråden hos Nettare e Gioia.
DS

lördag 17 januari 2009

Domaine Leon Barral Valinière 2004

Efter förra årets upptäckt av Leon Barral (tack Finare Vinare!) tänkte vi ikväll testa deras främsta vin som har en helt annan druvsammansättning (80% mourvedre, 20% syrah) än de två andra cuvéerna Jadis och Faugères. Och även en annan prissättning (348 kr).

Borta är alltså all carignan och cinsault och istället har det fyllts på med den normalt sett sträva, chokladiga mourvèdre. Vi hoppas att det inte innebär att den där terroirdrivna drickbarheten som vi blev så förtjusta i har försvunnit.

Domaine Leon Barral Valinière 2004 har en doft som vi vid första sniffen associerar till något riktigt bra från Italien. Det går inte riktigt att sätta fingret på varför, hur luktar Italien egentligen?

När vi doftar lite noggrannare kommer röda äpplen, mörk choklad, salmiak, blåbär och den underbara krutröken som verkar vara Barrals signum. Fascinerande nog är doftprofilen relativt lik ingångsvinet Faugères även om det här är mycket elegantare och renrasigare. Det är inget snack om att vinmakande och terroir sätter större prägel än druvsorterna! Och precis som i ingångsvinet finns det en liten stallighet även i Valinière men den är ännu så länge väldigt försiktig. Däremot saknas den där gryniga mustkänslan som vi tror carignan ligger bakom och som skänker ett vin skön och lite bonnig drickbarhet.

I munnen är vinet långt mer elegant än sina två lillasystrar. Trots att koncentrationen är riktigt hög och syran biter ifrån bra är balansen helt felfri. Tanninstrukturen är bra och mogen. Eftersmaken fortsätter länge och klingar till sist av i salmiak, mineral, sötlakrits och äpplen. Oj va gott.

Till skillnad från de två Barralvinerna vi drack i höstas, där vi tvekade kring lagringsbarheten, så tror vi att Valinière har ett långt liv framför sig. Barral levererar igen!

torsdag 15 januari 2009

Duval-Leroy Fleur de Champagne 1996

Duval-Leroy har sitt säte i premier cru-byn Vertus, den till ytan största champagnebyn. Vi har många gånger åkt dit för lunch efter besök hos producenter i Mesnil. I somras bodde vi dessutom en natt på ett av byns hotell, Hostellerie De La Reine Blanche men det var ingen höjdare. Inomhuspoolen i källaren spred en doft av fuktig klorstinn korkskada i hela byggnaden...

Tidigare har Duval-Leroy producerat över tre miljoner flaskor per år under andras varumärken men husets VD, Carol Duval-Leroy, har nu beslutat att man istället skall fokusera på att höja kvaliteten på den egna champagnen.

Vi har alltid gillat husets årgångschampagner som är väldigt mycket bättre än deras årgångslösa viner. Fleur de champagne betyder hos Duval-Leroy att pinot noir ingår i cuvéen. Det här året blev det 18% PN och 82% Chardonnay.

1996 är en årgång som är gjord för långlagring men husstilen hos Duval-Leroy är snarare åt det mjuka snabbmognande hållet. Det ska bli intressant att se hur långt i mognadsprocessen kvällens vin har kommit!

Duval-Leroy Fleur de Champagne 1996 har en väldigt vacker gyllene färg. Doften är vidöppen och bjuder först på en komplett nybakt äppelpaj, till och med lite kanel letar sig in i näsborrarna. Kraftigast är dock en doft av gula, mjöliga, mogna äpplen. Det finns även en tydlig oxiderad ton men den är än så länge inte dominerande.

Den höga chardonnayhalten gör sig påmind i form av Mesnil-lik krita men det häftigaste doftinslaget är en finstämd viol-ton som vi med åren tror kommer utvecklas till rökig pinot-lakrits. Härlig komplexitet för liten peng!

Munkänslan är moget krämig men ändå frisk. Det känns som att Duval-Leroys stil vinner extra mycket på årgångens höga syranivåer eftersom det annars kan vara ett av husets svagheter. Vi skulle i och för sig inte protestera om syran var ännu högre men den känns ändå adekvat. Dosagen är perfekt avvägd, något som alltid är lättare att uppnå i bra årgångar. Det här är verkligen en lättdrucken champagne i uttryckets allra bästa bemärkelse.

Vi gillade Fleur de Champagne -90 och -95 skarpt men det här är flera steg upp på kvalitetsstegen och definitivt den bästa Duval-Leroy vi någonsin druckit.

tisdag 6 januari 2009

Henriot Millésimé 1995

Vi köpte en flaska av kvällens vin på mellansläppet i december. Systembolaget sålde det med tillägget RD dvs recently disgorged. Tidigare har vi aldrig sett den beteckningen från Henriot och det nämns inte någonstans på deras hemsida. På flaskan återfinns inte heller dessa legendariska bokstäver någonstans, däremot berättar baksideetiketten att vinet legat ”over ten years” på jästfällningen. Henriot låter normalt sett sin årgångschampagne ligga 8 år så det är ju uppenbarligen inte en vanlig -95:a. Undrar om det är importören Mondowine som hittat på RD-tillägget? Någon som vet?

Om vi antar att vinet fick inleda andrajäsningen våren -96 innebär det att det fått knappt 3 år på flaska nu efter degorgeringen och borde därmed vara på sin topp.

Så länge en champagne lagras på sin jästfällning åldras den mycket långsamt men myntets baksida är att när den väl degorgeras mognar den snabbt. Det är därför alltid vanskligt att långlagra en champagne efter degorgering om den legat mer än tio år på sin fällning. Men kvällens vin är gott och väl inom säkerhetsmarginalen.

Champagnehuset Henriot ligger i Reims och äger stora vingårdar över hela distriktet. Således är de mindre beroende av inköpta druvor än de flesta andra hus. De främsta lägena som huset förfogar över finns i Côte des blancs med Grand Cru-lägen i Mesnil och Avize som toppar. Henriot använder aldrig pinot meunier i någon cuvée och årgångschampagnen är 52/48 av pinot noir och chardonnay.

Tom Stevenson, som i likhet med Richard Juhlin kallar sig världens främsta champagnekännare, sätter alltid väldigt låga betyg på Henriot. Varför har vi aldrig förstått. Vi gillar verkligen husstilen och minns med välbehag en fantastisk flaska Cuvée des Enchanteleurs 1995 som vi drack i Aÿ förförra sommaren. Det släpptes några årgångar mogen Enchanteleurs i december också men de låg för långt norr om tusenlappen för att vi skulle vilja slå till. Även kvällens vin kändes lite dyrt med sina 602 kr, speciellt med tanke på att 96:an såldes för 469 kr men då utan tillägget RD. Vi får hoppas på att kombinationen Henriot och 1995 blir lika bra som senast!

Henriot Millésimé 1995 har en fräsch, mycket stor, ståtlig och komplex doft med autolytiskt driv. Den erbjuder torkade aprikoser, citronfromage, krita, gula äpplen, rostat bröd och som en hälsning från Mesnil – mandariner och saffran. Doften känns på det stora hela väldigt chardonnaydominerad. Vid lite högre temperatur träder champinjonkräm och pinottoner av lite rödaktig frukt fram.

Smaken är också kliniskt ren och aristokratisk med bra syra och en jästig rundhet från den långa tiden på fällningen. Konsistensen är ljuvligt simmig och moussens minibubblor gräddigt perfekta. Eftersmaken är sådär som den bara kan vara med riktigt koncentrerade viner - den avtar inte överhuvudtaget första 10 sekunderna efter att man svalt.

Det här är en riktigt bra champagne och det bästa vinet alla kategorier som vi druckit på flera månader!

söndag 4 januari 2009

André Clouet Millésime 1995

Grand Cru-byn Bouzy är i Frankrike känd som det kanske bästa ursprunget för rött vin från champagne. I Sverige är det nog André Clouet som gjort byn mest känd med sin mycket prisvärda standardchampagne Grande Réserve gjord på 100% pinot noir. Vi håller Paul Bara som den främste i Bouzy men Clouet är definitivt runner up.

Årgången 1995 var riktigt bra i champagne och kom som en frälsare efter fyra svåra år på raken. Den är lite lättare och elegantare i stilen och kvalitetsmässigt ligger den precis under 1990 och 1996. I jämförelse med de åren var alkoholhalten dessutom lite lägre i reservvinerna liksom syrorna. Men histoiren har visat att många olika typer av champagneårgångar kan bli långlivade.

Bollinger Vieilles Vignes Françaises görs på prephylloxera-pinot från två små vingårdar i Ambonnay och Bouzy. Den senare ligger granne med den vingård där André Clouets vinmakare Jean-François Clouet hämtar sin pinot till årgångschampagnen. Ett claim to fame för Clouet så gott som något :)

André Clouet Millésime 1995 har initialt den tydligaste doft av vit tryffel som vi någonsin känt i ett vin. Det är som att förflyttas till festivalen i Alba en klar oktoberdag. Tyvärr vädras tryffelaromen bort något efter ungefär en timme men upplevelsen var fantastisk så länge den varade!

Utöver tryffeln finns rosor, Bouzy-persika, härsket smör och äppelmust. Doften är oxiderad men inte åt Selosse-hållet utan påminner snarare om ett Arbois-vin.

Smaken är mycket fyllig och sådär krämigt viskös som lagrad champagne kan bli. Vi har sett olika uppgifter på druvmixen men i våra munnar är vinet definitivt pinotdominerat. Tryffeln återkommer även i smaken tillsammans med gula plommon och en äpplighet som vid lägre temperatur påminner om äppeljuicekoncentrat. När temperaturen stiger övergår äppligheten istället till en underbar must på röda äpplen.

Det här är verkligen en härlig, fullt mogen champagne som vi tycker ska drickas nu. Den har utvecklats snabbare än många andra champagner från -95 men det spelar ju ingen roll när den spelar ut ett så fantastiskt doftregister redan nu!