Prunotto Barolo 2000

En väldigt försiktig och blyg näsa möter oss trots någon timme i karaff. Strimmor av lakrits och lite blyga violer backas upp av röd fin frukt. Lite läder och vediga kryddor skvallrar om vinets ålder.

I munnen är vinet lätt och balansen väl utförd men trots det är det här inget som får oss att gå igång. Det är felfritt och har sina kvaliteter med det känns verkligen som en kommersiell instegsbarolo utan någon riktig själ. Mellanmjölk från Piemonte.

89 poäng. Drick upp inom 4 år.

Aldo Conterno Barolo Granbussia 1989

Alla har vi väl ett drömvin. Château Margaux 1983, Krug 1938, La Tâche 1990 eller något annat som vi bara läst och drömt om men aldrig smakat. Kvällens vin är ett av våra många drömviner och efter att vi ropat in det på lilla dryckesauktionen i höstas har det äntligen blivit dags att dra korken.

Aldo Conterno Barolo Granbussia 1989 doftar betydligt yngre än vi förväntat oss. Det finns egentligen inga tydliga tertiära markörer förutom lite läder. Trots att Granbussia inte får någon ny ek är nosen faktiskt lite fatigt rökig och kryddig med tät, mörk men elegant frukt. Nebbioloparfymen ligger som en fjäderlätt dimma i glaset och pockar på en första sipp.

I munnen visar vinet återigen sin vigör med en rätt kraftfull men sammetsklädd tanninstruktur. Ett makalöst mittparti understryker vinets perfekta balans. I eftersmaken kommer söta bigarråer, torr lakrits, kryddor, plommon, menthol och perfekta nebbasyror. Efter att man svalt övergår tanninerna från siden till finaste vita bunkersand. Förmodligen kan man dricka detta varje dag resten av livet utan att någonsin tröttna. Vi tror att det här vinet kommer att fortsätta leverera på toppnivå i 20 år till. Det är det bästa rödvin vi någonsin druckit.

Seghesio Barolo La Villa 1998

Bröderna Seghesio i locazione Castellatto norr om Monforte d'Alba producerar som så många andra sina viner på tradionellt sätt med moderna inslag. De använder sig exempelvis främst av botti men, för sin barolo, även av 20% ny fransk ek.

Cru La Villa är en sydsluttning på mellan 300 och 350 meters höjd, nordöst om Monforte. Det är Seghesio som gjort den känd men den har ändå kanske inte samma fina rykte som några av byns toppar. Fast då ska man komma ihåg att konkurrensen på den punkten är rätt tuff. Tänk er själva att ni vore en växtplats och skulle behöva fajtas mot sådana som Bussia Soprana, Santo Stefano, Ginestra och Gramolere.

Seghesio Barolo La Villa 1998 (495 kr för 5 år sedan) doftar som en hel basar. Det finns spiskummin och balsamiska toner av rökelse, sött kaffe, torkad svamp, läder, rosor, mörk choklad och lakrits. Dessutom doftar det torkad frukt, men inte den där mosiga typen som uppkommer av flaskmognad; Vi minns att det här vinet hade torkad frukt i doften redan i sin ungdom. Och den beror förmodligen på en kombination av att bröderna skördar väldigt sent och på lagringen i botti.

I munnen är det fullt drag. Det känns som att suga på en sandpappersträv sötlakritsstång, intensiteten kommer främst på längden och inte på bredden. Vi har sällan problem med höga tanniner i 12 år gamla viner men den här barolon behöver verkligen sin väldigt höga koncentration för att inte bli obalanserad. Lite senare under kvällen, när vi dricker vinet till lammfärsbiffar med rosmarin och fetaost, är vi väldigt tacksamma för den höga tanninnivån som tacklar fettet i maten perfekt.

Aldo och Riccardo Seghesios La Villa är verkligen ingen blyg viol och vi faller pladask för det här vinet. Den mogna, rökiga och låååånga eftersmaken av mörk söt frukt, läder och kryddor är sånt som får oss att bara sitta stilla, blunda och smacka av välbehag.

Flavio Roddolo Dolcetto d'Alba Superiore 2005

Den blyge stormästaren från Monforte, Flavio Roddolo, besökte vi förra sommaren och blev då väldigt imponerade av flera av hans viner, däribland hans Dolcetto Superiore.

Flavio Roddolo Dolcetto d'Alba Superiore 2005 doftar, precis som senast, av körsbär men nu är det mer kärnor och mindre av primär bärighet. Dessutom har det tillkommit en tydlig kanelig kryddighet och mineral. Vi känner även fat och skiffermineral av Barral-typ.

Smaken är komplex och fruktigt ren med blåbär och plommon. Avslutningen är lite sträv för att vara dolcetto och mer kärnfullt kärnbesk än normalt. Den smak som stannar kvar längst i munnen är körsbärskärnor rullade i kanel. Vinös räds inte fikonspråket :)

Flavio är verkligen en begåvad vinmakare och vi längtar efter att få dra korken ur de andra vinerna vi köpte hos honom. Både hans barolo och cabernetvinet Bricco Appiani är exempelvis bland det bästa vi druckit från Piemonte den svåra årgången 2003.

Baroloprovning

Ikväll ska vi för första gången på två år titta till Bric dël Fiasc 1997 som vi blivit så hänförda av tidigare. Han tar även med sig lillebror från 2001. Dessutom mönstras Gianni Voerzios Barolo La Serra 2001 och stormästaren Aldo Conternos fatlagrade langhe nebbiolo Il Favot 2000.

Av Barolos totalt 11 byar är det 5 som sticker ut kvalitetsmässigt: La Morra, Barolo, Castiglione Falleto, Serralunga d'Alba och Monforte d'Alba. De två förstnämnda gör generellt sett lättare, elegantare och blommigare baroli och de tre senare mer långlivade, tanninstinna kraftpaket. Ikväll testar vi viner från tre av de fem toppbyarna.

Familjen Scavino har sin hemvist i Castiglione Falleto och 1978 övertalade den då unge Enrico sin far Paolo att vinifiera druvorna från växtplatsen Fiasco separat - vinet Bric dël Fiasc var fött. Än idag är det den cru som Scavino håller främst.

Gianni Voerzio är granne med ingen mindre än Elio Altare i La Morra. Han går visserligen i Elios fotspår med kort maceration och rotofermentors men är rejält mycket frikostigare med ny ek. La Serra är en av de främsta växtplatserna i La Morra och härifrån gör Gianni sin toppbarolo som får hela 30 månader på nya 500-liters ekfat!

Aldo Conterno i Monforte d'Alba använder druvor från unga stockar från växtplatsen Bussia Soprana till sin langhe nebbiolo. Denna cru är känd för att ge strukturerade viner som med tiden får aromer av tjära. Ett Barolo DOCG-vin måste enligt de italienska vinlagarna lagras minst två år på fat (av valfri storlek och valfritt träslag!). Men för en langhe nebbiolo gäller alltså inte det kravet. Fast de 18 månader på nya barriquer som Il Favot får är ju ändå en rätt ambitiös fatning.

Nu får det vara slutsnackat, nu kör vi:

Paolo Scavino Barolo Bric dël Fiasc 1997 har en söt, stor och hårt rostad doft med aceton, pinjenötter, russin, bigarråer och choklad. Det finns också en ganska tydlig animalisk ton som drar åt rått kött och som vi inte minns från förra gången vi drack vinet. S tycker att det doftar chevre och det finns helt klart ett inslag av lite stallighet. Komplexiteten är fantastisk men man kan inte säga att det här är en typisk Bric dël Fiasc.

I munnen känns vinet fortfarande ungt med hög strävhet, rungande syra och ett sammelsurium av smaker. Den höga tanninhalten lockar fram en grönaktig ton av banan som är en Scavino-tell. När det gäller frukten blir vi lite konfunderade. Var den inte betydligt mer kompakt än så här? Börjar den spricka sönder innan tanninerna på långa vägar har mjuknat? Eller är det bara våra förväntningar som är alldeles för höga? Eftersmaken är hur som helst makalöst lång och rakt igenom njutbar. Elva och ett halvt år efter skörd är detta fortfarande ett matkrävande vin!

Paolo Scavino Barolo Bric dël Fiasc 2001 har en om möjligt än mer komplex doft som dessutom är betydligt mer ursprungstypisk. Massor av söt lakrits, tjära, mörk frukt, alkohol, fat, blodapelsin, oregano och torkade rosor.

Smaken är också mångfacetterad, frukten kompakt mörk och den har ett ungt, kraftfullt grepp. Men konstigt nog känns den inte strävare än 97:an. Kanske beror det på den yngre frukten. Det känns som att den här årgången är mer stilren och den vinner förhållandevis lätt över sin 4 år äldre bror.

Aldo Conterno Langhe Nebbiolo Il Favot 2000 har en brunröd transparent färg som ger det klart äldsta intrycket av de fyra vinerna. Doften är också märkbart sötare och enormt fatpräglad, det är inte mycket som tillåts sticka ut under det tjocka eklocket. Nymalet kaffe och mörk choklad med några stänk av mint är det något endimensionella intrycket vi får.

I munnen är det dock en annan visa. Här står Il Favot upp väl mot sina kombatanter och erbjuder en underbart sötmogen bigarråfrukt och en fantastisk koncentration utan att någonsin tappa balansen. Eftersmaken är minst sagt imponerande med mogna tanniner och frågan är om den inte ger bröderna Fiasco på tafsen när det gäller intensitet och persistens.

Gianni Voerzio Barolo La Serra 2001 har kvällens tätaste och blårödaste färg. En lyxig och intensiv doft av vitt trälim, balsaträ, mint, violer, rosor och en betydligt mer rödaktig frukt än i de övriga tre vinerna. Vi provade det här vinet när det kom på Systembolaget 2006 och då överskuggade faten frukten helt och hållet. Men nu har faten definitivt dragit sig tillbaka och gett plats för ett fantastiskt doftspektrum.

Syran är riktigt bra men även i detta fall är tanninstrukturen obarmhärtig. Frukten är rödaktig med körsbär och hallon. Det finns även mineraler och blommor men totalintrycket är att vinet behöver mer tid i källarens mörker.

Några tankar och reflektioner från kvällens provning:

• Barolo-2001:orna är monster och behöver tid i källaren men potentialen är enorm.
• Bric dël Fiasc 1997 imponerade inte alls lika mycket på oss som tidigare - tillfällighet eller ålderstecken? 2001:an är definitivt bättre!
• Il Favot förvånade med sin förhållandevis enkla doft men det kan ha varit brist på luftning som spökade (flaskan tog slut rätt fort) - i munnen var vinet duktigt bra.
• Barolo La Serra 2001 kostade 203 kronor i augusti 2006 och det känns som ett av de större barolofynden i modern tid på bolaget. På släppet i mars kommer 2004:orna till priset 288 kr - fortfarande väldigt prisvärt om kvaliteten är i paritet.
• Renato Ratti Barolo Marcenasci 2004 som vi drack häromdagen var betydligt mer tillgänglig än samtliga kvällens viner. Och det beror främst på den aggresiva användningen av små franska fat som samtliga kvällens viner utsatts för. Tyvärr kan det ibland dölja den fantastiska komplexiteten hos nebbiolo.

Att handla vin i Barolo

Att resa i vinodlande områden är en fantastisk semesterform. Förutom själva upplevelsen på plats är ju vin den bästa av souvenirer. Rent generellt försöker vi på våra resor att undvika att köpa viner man kan få tag på hemma i ordinarie sortimentet. Allra helst vill man såklart köpa vinet direkt från producenten, inte bara av prisskäl utan också för att när man väl dricker vinet hemma så blir upplevelsen mycket större om man också träffat de människor som producerat det.

Människorna i Piemonte är otroligt gästvänliga och trots att juli verkligen inte är turisthögsäsong för dem tar de flesta producenter emot även spontana besök. En resa till Barolo blir mycket roligare om man ibland chansar och svänger av till någon okänd producent för att prova lite vin.

Utöver ett antal besök hos producenter handlade vi under vår korta vistelse i Piemonte även vin i några vinbutiker och vinotek. Vi har verkligen inte inventerat alla vinbutiker som finns men några få tips har vi i alla fall samlat nedan:

Barolo
Inrymt under den magnifika borgen i byn finns här det stora regionala vinoteket Enoteca Regionale del Barolo. De har ett riktigt bra utbud men också väldigt höga priser. Vi såg många flaskor som kostade dubbelt så mycket jämfört med vad de kostar på systembolaget. Vinoteket extraknäcker också som turistinformation där man kan få kartor och annat som underlättar turistande i området.

La Morra
Här finns en riktig turistfälla på gatan Via Umberto I. Den drar till sig mycket turister tack vare att den ligger nära Via Roma som löper rakt igenom byn. Priserna är precis som på vinoteket i Barolo väldigt höga. Satsa istället på Cantina Comunale di La Morra som har ett lite mindre utbud men fantastiskt bra priser. De ligger lite längre in i byn på Via C. Alberti. Observera att de har stängt på onsdagar! Vi köpte bland annat Ceretto Bricco Rocche Brunate 2001 för €48, Elio Altare Barbera d'Alba 2006 för €13 och Dosio Barolo Fossati 1996 och 1997 för €30 styck.

Monforte d'Alba
Här besökte vi ett kombinerat vinotek/bar/restaurang som marknadsförs främst som Barolo Bar och ligger på 9 Via Garibaldi. Ett litet men väldigt väl utvalt sortiment med bra priser. Det emotionellt största fyndet vi gjorde här var La Spinetta Langhe Nebbiolo 2006 för €22. Utöver La Spinetta hade de även ett bra utbud av Elio Altare, Gaja, Luciano Sandrone, Parusso och Paolo Scavino.

Besök hos Flavio Roddolo

För dagens tredje och sista besök får vi åka lite längre. Flavio Roddolo är en liten och ganska okänd producent sydöst om Monforte d'Alba. Den årliga produktionen uppgår till endast 20.000 flaskor.

Flavio visar sig vara en blyg herre i 50-årsåldern och inledningsvis känns han nästan besvärad över att behöva prata med främlingar. Men efter en kort visning i hans källare kommer vi upp till hans provningsrum och med vinerna kommer också ett och annat varmt leende fram. Det märks att han är en person med stor integritet och stolthet över vad han producerar.

Flavio Roddolo Dolcetto d'Alba 2006 är en druvtypisk och relativt enkel dolcetto som inte fått någon ek. Doften är på gränsen till endimensionell men vinet är drickvänligt och förmodligen ett väldigt bra pizzavin i ordets bästa bemärkelse.

Flavio Roddolo Dolcetto d'Alba superiore 2005 har en mycket inbjudande doft av marsipan, plommon och körsbär. Smaken är väldigt välbalanserad och det är här ett vin vi verkligen gillar. Normallt sett kanske dolcetto är ett vin som skall drickas ungt men undrar om inte det här blir ännu bättre med några års lagring?

Flavio Roddolo Barbera d'Alba 2005 är, helt i enlighet med Flavios filosofi, en klassisk och typisk barbera. Doften är enkel men tilltalande och en liten pepprighet ligger och svävar högt upp i glaset. Vi har ju redan druckit några barberor med extremt hög syra idag men undrar om inte Flavio tar priset.

Flavio Roddolo Barbera d'Alba superiore 2004 vill vi aldrig sluta dofta på. Den har en fantastisk doft av blåbär, björnbär, svartpeppar och mogna plommon. Det är tur för våra tänder att salivkörtlarna redan har produktionen igång. Fruktsyrorna är som att bita i en citron och ett sånt här vin kan därför egentligen aldrig beskrivas som balanserat. Men den rika frukten, de lena tanninerna och vinets struktur gör ändå att det känns behagligt. Det här är en av de matvänligaste och bästa barberorna vi druckit på länge.

Flavio Roddolo Nebbiolo d'Alba 2004 är en till riktig juvel. Doften är mycket komplex med fat, svett, läder, söta körsbär och björnbär. Wow! Smaken är strukturerad och innehåller fat, mogna körsbär, plommon, salvia och läder. Riktigt bra.

Flavio Roddolo Barolo 2003 bär inga spår av den varma årgången. Doften är istället klassisk med rosor, lakrits, tranbär och vildhallon. Smaken är balanserad med välordnade tanniner, bra syra och en tät mörkröd frukt. Imponerande.

Flavio Roddolo Langhe Rosso Bricco Appiani 2003 är 100% cabernet sauvignon från en liten växtplats direkt intill Flavios gård. Doften är mycket stor, komplex och i våra näsor atypisk för cabernet. Plommon, björnbär, cassis, mynta, rostade fat, tobak och lakrits svävar runt i glaset. Smaken är tät och intensiv med inslag plommon, björnbär, lakrits, mörk choklad och fat. Eftersmaken är riktigt lång och strukturen borgar för ett vackert åldrande. Det här är riktigt bra och slår nog Brezza Cannubi 2001 med en noslängd i kampen om dagens bästa vin.