Tema: Udda vita viner

Tanken var att vi skulle ge oss i kast med ovanliga vita viner ikväll men till slut slank en gammal hederlig och högklassig pinot gris från Alsace med också. De övriga tre blev en chardonnay från Grekland (som Kronstam sagt är den bästa chardonnay han druckit utanför Bourgogne!), en torr Monbazillac och en vit Chinon.

Domaine Gerovassiliou Chardonnay 2007 har en doft som vi omedelbart associerar till chardonnay från Kalifornien. Men det är alltså Grekland som är ursprunget. Hårt rostade och rökiga fat är det första som kommer in i näsborrarna. Under faten finns dock även en mineralig elegans som likt en asfaltsblomma försöker ta sig upp till ytan. Detta vin jäses på franska barriquer och lagras dessutom 7 månader därefter på faten.

Precis som i näsan är det även smakmässigt nya världen-stil som gäller. Det finns visserligen en ok syra men det känns lite alkoholeldigt och visköst. Eftersmaken är intensiv och lång och om eken integreras med lite mer lagring kan det här nog bli bra framöver.

Château Tirecul la Gravière sec 2002 har en extremt komplex och udda doft. S säger ganska snabbt mimosablommor och det träffar mitt i prick. Under kvällen är det här det vin som förändras mest och nya doftintryck kommer och går. Det finns nytvättad bomull, smörkola, mineral, fat, stearin och längst in en kärna av grönaktiga sauvignondofter som gräs och krusbär. Trots alla ovanliga dofter finns också en sval och elegant mineralton som svävar ovanför allt annat.

I munnen känns vinet förvånansvärt ungt, hade det stått 2007 på flaskan hade vi inte tyckt det var konstigt. Syran är högre än i greken men det är ändå lent. Den fräscha mineraliteten är om möjligt ännu tydligare i smaken än i doften och det ger renhet och elegans. Vårt enda frågetecken är koncentrationen som känns lite låg?

Totalt sett är det här en riktigt stor positiv överraskning!

Lenoir Chinon Les Roches 1999 har en kraftig fällning som dels består av vanlig vinsten men också lite slemmiga gryn som flyter runt i vinet. Det känns som någon form av defekt men doft- och smakmässigt känner vi inte av något som vi kan koppla till en defekt.

Doften är betydligt mindre än i de två föregående vinerna och känns ganska atypisk för chenin blanc. Tertiära inslag av nyplockade champinjoner och vitmögelost dominerar. Dock finns inga klassiska inslag av vått ylle.

I munnen känns vinet mer ursprungstypiskt och syran är klart högst av alla kvällens viner. Smakmässigt kommer ganska mycket kalkiga mineraler och svamp. Det är kanske inte något man sitter och småsippar på i bärsån i sommar (inte ens om vi hade haft en bärså) men det är helt klart ett intressant provningsvin.

Hugel Tokay Pinot Gris Jubilee 1998 har en för druvsorten otroligt elegant doft. Den är stor, rik och mäktig och fräschas upp av en liten ingefärston. I doften finns också aprikoser och honung men ingen vaxig mysk som vi ofta hittar i enklare pinot gris-viner.

Hugel använder sig aldrig av grand eller premier cru-beteckningar på sina viner men druvorna till detta vin kommer främst från grand cru Sporen och från växtplatsen Pflostig.

Smaken är lyxigt sötfruktig och diametralt annorlunda mot det föregående vinet. Det finns massor med aprikosmarmelad, honung, pomerans och tropisk frukt. I eftersmaken kommer en perfekt avvägd bitterhet som förhindrar att vinet upplevs som sött.

Det här är den bästa torra pinot gris vi druckit någonsin och den tar även titeln som kvällens vin!

Gatinois Brut Grand Cru

Gatinois är en av våra favoritproducenter när det gäller pinotdominerad champagne. Är man på jakt efter rödäpplig, drickvänlig och välgjord grand cru-champagne till ett bra pris (i alla fall om den köps på plats) är denna lilla familjeproducent i toppbyn Aÿ ett bra ställe att börja leta på.

Tidigare har Gatinois sålt halva sin skörd till grannen Bollinger men i takt med att efterfrågan har ökat på det egna märket har andelen sålda druvor minskat.

Brut Grand Cru är deras ingångscuvée och görs uteslutande av druvor från Aÿ, 90% pinot noir och 10% chardonnay. Kvällens flaska degorgerades våren 2006 och har således 3 års flaskmognad nu.

Gatinois Brut Grand Cru har en väldigt livlig mousse och doftar elegantare än många av pinot-champagnerna från de nordligare pinot-byarna. Det är mindre kött, rost och rök men mer röda äpplen och mineraler. Flasklagringen har också tagit fram en väldigt tydlig doft av apelsin och dessutom finns en svagt oxiderad ton som vi nog inte ens noterat om vi inte druckit det här vinet så många gånger tidigare.

I munnen är vinet runt men lite rustikt. Trots den höga kvaliteten så undar vi om inte lite andrapressning används också? Syran är riktigt bra och de röda mogna äpplena återkommer även i munnen liksom nypressade apelsiner och mineraler. Det är riktigt gott och ytterligare ett i raden av bevis för det fantastiska prisvärde som mindre producenter i Champagne kan leverera.

Paul Autard Châteauneuf-du-Pape Blanc 2001

Vi köpte det här vinet på plats i Châteauneuf sommaren 2004 och fick då veta att det var jäst och lagrat på nya fat och att det var gjort på 100% roussane. Men enligt Paul Autards hemsida ska det vara en mix av lika delar roussane, grenache blanc och clairette. Åtminstone den nuvarande årgången. Antingen har Autard ändrat vinets komposition eller också blev vi felinformerade - vi får försöka oss på en gissning själva.

Framförallt clairette, men även grenache blanc, är kända både för låg syra och hög alkoholhalt. Det borde vara en bra ledtråd eftersom ambitiös och lågavkastad roussane faktiskt har riktigt bra syra. Vi minns vinet som distinkt blommigt i sin ungdom och det pekar mot 100% roussane. Men isåfall borde den ungdomliga fräschören nu ha ersatts med lite nötiga aromer istället. Dags att prova!

Paul Autard Châteauneuf-du-Pape Blanc 2001 har en vacker gyllene färg. Det absolut tydligaste doftintrycket är hjortron men det finns även smör, mineral, fat, fänkål, engelsk marmelad och färska rosor. Dessutom gör sig en oxiderad ton påmind.

Hjortronen återkommer väldigt tydligt även i smaken. Trots att syran är låg och viskositeten hög undviker vinet att bli tungt. Det är helt torrt och komplexiteten är riktigt hög. Eftersmaken är både intensiv och lång och avrundas med en marmeladaktig bitterhet. Gott!

Druvmixen då? Vi tippar på att det nog trots allt är en tredruveblandning. Den lite oxiderade tonen i näsan pekar på clairette och syran borde varit högre i ett vin på bara rousanne, i alla fall i den här prisklassen (30 euro). Men vi är såklart långt ifrån säkra...

PS

På hemsidan står det även "fermentation in new bats". Undrar om det är något nytt biodynamiskt påfund :)

DS

J.L. Wolf Ungeheuer Riesling 2001

J.L Wolf grundades redan 1756 men togs över av Dr Loosen 1996. Ungeheuer är en växtplats i Pfalz som ger kraftiga och lagringsdugliga rieslingviner. Toppårgången 2001 gav fylliga viner med hög syra och det är inte utan förväntningar som vi drar korken...

J.L. Wolf Ungeheuer Riesling 2001 doftar fortfarande ungt och några petroleumtoner har inte börjat visa sig ännu. Istället förför den med en mineralpackad och blommig doft som även innehåller lime, slanggurka, honungsmelon och päron. Kanon.

Smaken är helt torr, fyllig och elegant och tonerna av honungsmelon och lime återkommer även här. Koncentrationen är riktigt bra och i kombination med underbara syror blir eftersmaken lång, äpplig, ren och intensiv. Ett otroligt bra vin!

Belguardo Bronzone Morellino di Scansano 2002

Kombinationen Toscana och 2002 är en kombination som normalt kanske inte väcker de största förhoppningar på en större vinupplevelse. Men Mazzei brukar leverera hyfsat jämn kvalitet över årgångarna så det blir intressant att se hur de lyckats med sin Morellino detta svåra år.

Belguardo Bronzone Morellino di Scansano 2002 doftar mer åt Maremma än Chianti. Som vanligt är den utförd i modern, senskördad stil med relativt hårt rostade fat. Det finns även bittermandel, läder, bigarråer och en begynnande animalisk ton. Och sniffar man riktigt noga kan man faktiskt hitta spår av det dåliga året: en svag lite oren och enkel doft som tyder på att även druvor som inte höll högsta kvalitet fick komma med i selekteringen.

Även i munnen är frukten mörk och sötaktig. Syran är riktigt bra och vi upplever inga problem med koncentrationen heller även om den är något sämre än vanligt. Avslutningen är mineralig, fruktsöt och helt ok i längden.

Helhetsbetyget blir mer än godkänt med tanke på det svaga året.

Château Gaudin 1990

Ikväll plockar vi upp en av de äldsta bordeauxerna vi har i källaren, en enklare Pauillac från det magiska året 1990. Korken täcks av lite gråaktigt mögel men visar sig vara i mycket god kondition när vi drar den ur flaskan. Vinet får några timmar i karaffen och den initiala doften av våt jord vädras ur väldigt snabbt.

Château Gaudin 1990 har en lite försiktig men härligt fullmogen doft av indiska kryddor, nyplockade kantareller och svartvinbärsgelé. Den har den där speciella sniff-kvaliteten som vissa riktiga gamla viner har - när man sitter försjunken med näsan i glaset förnimmar man plötsligt något som sedan försvinner lika snabbt. Ikväll kretsar många av dessa förgängliga dofter runt kryddor och barrskog.

Syrorna är perfekt avvägda men tanninerna har smält undan helt. De hade kanske behövts för lite mer stadga i vinet. Smaken är såklart fullmogen även den och frukten är sådär perfekt slank och vinbärig som den ska vara i gamla médocviner. Eftersmaken är lång och alltigenom behaglig. Riktigt gott!

J.J. Richard & Fils Rosé Grand Cru

Vi uppskattar verkligen en bra roséchampagne. Den ska antingen vara i den eleganta, krispiga skolan eller i den köttiga, kraftfulla pinotskolan. Mellantinget, godissöta och rödfruktiga hallonbåtschampagner, låter vi gärna bli. Kvällens vin var tyvärr farligt nära det senare när vi köpte den förförra sommaren men vi kände då att lite lagring skulle ta den i rätt riktning.

J.J. Richard & Fils Rosé Grand Cru har verkligen utvecklats med lite lagring. Det finns fortfarande kvar ett inslag av smågodis (ferraribilar och geléhallon) men det har tillkommit härliga toner av Aÿ-pinot med rått kött och lite rost.

I munnen är den också fullt godkänd även om syran gärna fick vara lite högre och eftersmaken lite längre. Det finns ett flertal producenter bara i Aÿ som gör bättre roséer men slutbetyget blir ändå fullt godkänt!

René-Henri Coutier Blanc de Blancs

Denna champagne görs på grand cru-chardonnay från pinot-byn Ambonnay. René-Henri Coutiers far planterade byns första chardonnayrankor precis efter andra världskriget och det är av frukten från dessa som kvällens vin är gjort.

René-Henri Coutier Blanc de Blancs har en kraftfull päronaktig doft. Personer som söker vita blommor och fjäderlätta mineraler i sin chardonnaychampagne blir besvikna här. Men det innebär inte att doften saknar komplexitet eller kvalitet, den är bara att den är gjord i en mäktig och honungsmättad stil. 

Koncentrationen som uppnås tack vare de gamla stockarna ger vinet potens och rik fyllighet med päron, tropisk frukt och honung. Eftersmaken är lång men saknar de mineraltoner man ofta hittar i Côtes de Blancs-champagner. Det gör att den upplevs som lite sötare och kanske något mindre elegant. Men gott är det ändå!

Bollinger Special Cuvée vs Diebolt-Vallois Blanc de Blancs Prestige

Ikväll blir det möte mellan två årgångslösa champagner, en kamp mellan pinotkraft och chardonnayelegans, mellan stort hus och liten odlare, mellan Vallée de la Marne och Côtes de Blancs. All right, dramaturgin är satt...

Bollingers ingångsskumpa Special Cuvée är en mix av 60% pinot noir, 25% chardonnay och 15% pinot meunier. 83% av druvorna är från grand cru eller premier cru-lägen. Dosagen är 10g/L, 12% av basvinerna jäses på gamla ekfat, resten på ståltank. Vinet får 3 år på sin jästfällning innan det degorgeras.

Diebolt-Vallois Prestige är 100% grand cru chardonnay från Cramant. Det får en något lägre dosage (6-8g/L) än Bollinger, genomgår malolaktisk jäsning och reservvinerna lagras några år på 400-liters ekliggare. I snitt ligger det 4 år på jästen innan det deggas. Kvällens flaska inhandlades sommaren 2005 och degorgerades samma vår. Den har alltså nu ganska precis 4 års flasklagring innaför västen.

Bollinger Special Cuvée doftar nydegorgerat och autolytiskt. Doften är pinotdominerad med röda äpplen och moussen är väldigt livlig. En ton av färsk ingefära skapar ett väldigt friskt intryck som ytterligare förstärks av gula plommon.

I munnen är intrycket mer utvecklat och den höga kvaliteten på basvinerna lyser igenom. Rödäpplig Aÿ-pinot, bröd, hasselnötter och citrus skapar en rik och balanserad smakprofil.

Det här är riktigt jäkla gott, om än i en lite strömlinjeformad och opportun stil.

Diebolt-Vallois Blanc de Blancs Prestige har en helt annan inriktning i näsan. Mineral, vita blommor, gula mjöliga äpplen och mandel ger en doft med enorm fräschör. När det här vinet är nydegorgerat hittar vi ofta citrustoner som ligger nära citron. Nu, med lite flasklagring, drar de mer åt apelsinhållet.

Cramant-chardonnay från gamla stockar ger ofta upphov till en krämig, viskös munkänsla och det här vinet är inget undantag, det känns som lättvispad grädde i munnen. Smaken innehåller mandel, päron, apelsin och massor av renrasig mineral.

Vilket vin är bäst då? Det blir delvis en fråga om smakpreferenser. Bollinger levererar alltid hög drickbarhet och härlig pinot-äpplig rundhet. Diebolt står för elegans, renhet och friskhet. Trots att S är Bollinger-fantast lägger hos sin röst på Diebolt och jag måste nog hålla med...

Elio Altare Dolcetto d'Alba 2005

Elio Altare Dolcetto d'Alba 2005 har utvecklats ganska mycket sedan vi drack förra flaskan på jullovet. Första sniffen ger ett väldigt komplext och flyktigt intryck av torkade rosor och örter. Därefter kommer frukten som känns lite mörkare än senast, framförallt har en blåbärston framträtt. Lakritsen finns kvar liksom bittermandeln.

Smaken är fortfarande bärig men har tappat lite spänst vilket gör att vinet börjar kännas lite glest. Längst bak i munnen kommer dock en väldigt härlig och räddande ton av sötlakrits svepande.

Totalt sett har vinet vunnit lite i näsan på att lagras men förlorat i munnen. Det är bara att konstatera att inte ens i den här prisklassen är Dolcetto ett vin som vinner på att sparas. Strunta i att torka ut det i källaren, njut det istället som ungt i stora bärsöta klunkar!