Hugel Gewurztraminer Jubilee 1997

För inte så länge sedan drack vi en Hugel Pinot Gris Jubilee 1998 och blev väldigt positivt överraskade. Nu har turen kommit till en annan flaska Hugel Jubilee, från årgången innan. Vi borde kanske inte ha sparat det här vinet så här länge men vi får hoppas att den klarat sig väl.

Beteckningen Jubilee innebär att vinet tillhör Hugels serie av torra toppviner och druvorna kommer uteslutande från den legendariska växtplatsen Sporen, en grand cru utanför byn Riquewihr. Hugel har bojkottar dock grand cru-systemet eftersom man tycker att det är urvattnat och därför skriver man aldrig ut den beteckningen på flaskan även om vinet formellt skulle ha rätt till det.

1997 var ett fantastiskt år för gewurztraminer i Alsace. Hugel själva klassificerar det som en "Outstanding vintage" och förhoppningsvis gör det att vinet har klarat sina 12 års lagring väl.

Hugel Gewurztraminer Jubilee 1997 har en mörkt gul färg och en tät, sötmogen aromatisk gewurzdoft av rosenvatten, persikomarmelad och galiamelon. Det känns lite klibbigt redan i näsan och vi får vendange tardive och sgn-vibbar.

Smaken är koncentrerat sötaktig av galiamelon, övermogen passionsfrukt, rosor och blomvas-vatten. Eftersmaken är konstigt nog väldigt lång trots att syran är i princip obefintlig.

Doften är det egentligen inget fel på men ett vin med så här låg syra blir ofrånkomligen klumpigt, kladdigt och jolmigt i munnen. Trots ganska låga förväntningar är det en riktigt besvikelse och vi tror inte att det bara beror på att vinet är för gammalt.

Tema: Udda vita viner

Tanken var att vi skulle ge oss i kast med ovanliga vita viner ikväll men till slut slank en gammal hederlig och högklassig pinot gris från Alsace med också. De övriga tre blev en chardonnay från Grekland (som Kronstam sagt är den bästa chardonnay han druckit utanför Bourgogne!), en torr Monbazillac och en vit Chinon.

Domaine Gerovassiliou Chardonnay 2007 har en doft som vi omedelbart associerar till chardonnay från Kalifornien. Men det är alltså Grekland som är ursprunget. Hårt rostade och rökiga fat är det första som kommer in i näsborrarna. Under faten finns dock även en mineralig elegans som likt en asfaltsblomma försöker ta sig upp till ytan. Detta vin jäses på franska barriquer och lagras dessutom 7 månader därefter på faten.

Precis som i näsan är det även smakmässigt nya världen-stil som gäller. Det finns visserligen en ok syra men det känns lite alkoholeldigt och visköst. Eftersmaken är intensiv och lång och om eken integreras med lite mer lagring kan det här nog bli bra framöver.

Château Tirecul la Gravière sec 2002 har en extremt komplex och udda doft. S säger ganska snabbt mimosablommor och det träffar mitt i prick. Under kvällen är det här det vin som förändras mest och nya doftintryck kommer och går. Det finns nytvättad bomull, smörkola, mineral, fat, stearin och längst in en kärna av grönaktiga sauvignondofter som gräs och krusbär. Trots alla ovanliga dofter finns också en sval och elegant mineralton som svävar ovanför allt annat.

I munnen känns vinet förvånansvärt ungt, hade det stått 2007 på flaskan hade vi inte tyckt det var konstigt. Syran är högre än i greken men det är ändå lent. Den fräscha mineraliteten är om möjligt ännu tydligare i smaken än i doften och det ger renhet och elegans. Vårt enda frågetecken är koncentrationen som känns lite låg?

Totalt sett är det här en riktigt stor positiv överraskning!

Lenoir Chinon Les Roches 1999 har en kraftig fällning som dels består av vanlig vinsten men också lite slemmiga gryn som flyter runt i vinet. Det känns som någon form av defekt men doft- och smakmässigt känner vi inte av något som vi kan koppla till en defekt.

Doften är betydligt mindre än i de två föregående vinerna och känns ganska atypisk för chenin blanc. Tertiära inslag av nyplockade champinjoner och vitmögelost dominerar. Dock finns inga klassiska inslag av vått ylle.

I munnen känns vinet mer ursprungstypiskt och syran är klart högst av alla kvällens viner. Smakmässigt kommer ganska mycket kalkiga mineraler och svamp. Det är kanske inte något man sitter och småsippar på i bärsån i sommar (inte ens om vi hade haft en bärså) men det är helt klart ett intressant provningsvin.

Hugel Tokay Pinot Gris Jubilee 1998 har en för druvsorten otroligt elegant doft. Den är stor, rik och mäktig och fräschas upp av en liten ingefärston. I doften finns också aprikoser och honung men ingen vaxig mysk som vi ofta hittar i enklare pinot gris-viner.

Hugel använder sig aldrig av grand eller premier cru-beteckningar på sina viner men druvorna till detta vin kommer främst från grand cru Sporen och från växtplatsen Pflostig.

Smaken är lyxigt sötfruktig och diametralt annorlunda mot det föregående vinet. Det finns massor med aprikosmarmelad, honung, pomerans och tropisk frukt. I eftersmaken kommer en perfekt avvägd bitterhet som förhindrar att vinet upplevs som sött.

Det här är den bästa torra pinot gris vi druckit någonsin och den tar även titeln som kvällens vin!

Trimbach Riesling 2006

Ikväll hade vi tänkt äta old school: torskrygg med pressad potatis, gröna ärtor och en beurre blanc. Men tack vare ett spontanköp i fiskdisken blir det även lite raw school till förrätt - japanska jätteostron. Borde funka rätt bra med riesling.

Trimbach Riesling 2006 har en utvecklad doft av aprikos, honung, grape, lime och färska champinjoner. Rieslingkaraktären är tydlig och man kan ana en begynnande petroleumton. Bra gjort i en svår årgång!

Smaken känns lite enklare än doften men är helt torr med bra syra och ett behaglig mineraldrivet avslut. Det här är en riktigt god och väldigt prisvärd riesling även i denna årgång.

Ostronen då? Helt ok även om storleken nästan blir besvärande. Man får tugga bra länge innan det känns dags att svälja och de är lite åt det träiga snarare än det smöriga hållet.

Trimbach Gewurztraminer Reserve 1994

Vi dricker väldigt lite "gewurz" eftersom de ofta är klumpiga och ofokuserade. Men Trimbach är en pålitlig producent som alltid håller syra och fräschör högt. De tillverkar tre kvalitetsnivåer av gewurztraminer; Ingångsnivån bär kort och gott druvans namn, Reserve är nästa steg och finvinet heter Cuvée des seigneurs de Ribeaupierre.

Trimbach Gewurztraminer Reserve 1994 har en vacker gyllene färg som påminner en hel del om en av förra veckans champagner. Doften är både rik och mogen och ger en hel korg med tropisk frukt: litchi, papaya och mango. Dessutom finns mineral och druvtypisk grapefrukt. En riktigt härlig, fullmogen och inbjudande doft!

Allt mer än väl så långt men nu måste den även leverera i munnen. Vi tar en sipp...

Yes, det finns syra! Den är inte jättehög men fullt tillräcklig för att spjärna emot när den mjuka åldersfetman tapetserar hela munhållan. Fruktkorgen från näsan återkommer och avslutningen är lång, simmig och lite grapebesk. Riktigt bra!

PS

För en intressant diskussion som bland annat handlar om att matcha mat och viner med lite lägra syra, kolla den här kommentarstråden hos Nettare e Gioia.

DS

Charles Wantz Gewurztraminer Grand Cru Kirchberg 1998

I somras drack vi en fantastisk Alsace-riesling från toppåret -98 på magnum. I kväll tänkte vi istället prova en gewurztraminer från samma år. Producenten heter Charles Wantz och växtplatsen heter Kirchberg, en klassisk grand cru utanför byn Barr som ger lagringsduglig gewurztraminer, pinot gris och riesling. Etiketten är nästan overkligt ful men den här bloggen fokuserar ju mer på innehåll än yta.

Charles Wantz Gewurztraminer Grand Cru Kirchberg 1998 har massor av litchi, gröna övermogna druvor, rosenvatten, vit persika, muskot och blodgrape i doften.

I munnen är vinet moget visköst, lite eldigt och matvänligt beskt. Litchitonerna är inte lika dominerande utan får tydligare konkurrens från rosenvatten och grape. Frukten är lite väl tillbakadragen och vinet var nog bättre för ett par år sedan.

Problemet med gewurztraminer är att de ibland blir lite klumpiga med för hög restsötma i kombination med alldeles för låg syra. Kvällens vin faller visserligen inte i den fällan men det är ändå ingen balettdansös vi har i glasen.

Domaine Baumann Riesling Schoenenbourg Grand Cru 1998

Efter den halvblinda Bourgogneprovningen byter vi distrikt för att hitta ett vin som passar till förrätten som är snittar med röra på forellrom, färsk dill och bakad aubergine. Redan igår bestämde vi oss för att ta vad som måste vara en av världens mest otympliga flaskor, en magnum från Alsace. Det känns som att den är minst en halvmeter hög och den går precis in på tvärsen i kylskåpet.

Domaine Baumann är en relativt okänd familjeproducent från den desto mer kända byn Riquewihr. De förfogar över mark i byns bägge Grand Cruer. Det är dels Sporen (där de odlar Gewürztraminer) och den minst sagt legendariska Schoenenbourg vars terroir möjliggör fantastiska Rieslingviner. Denna cru ligger direkt norr och nordöst om Riquewihr och täcker en yta på över 50 hektar.

Förr torr Riesling var 1998 ett perfekt år som ingen årgång sedan dess har kunnat matcha. Man får gå tillbaka till det varma 1990 för att hitta en utmanare.

Domaine Baumann Riesling Schoenenbourg Grand Cru 1998 (magnum) är vackert gyllengul i färgen. Doften är mycket stor, komplex och lite myskkryddig. Bensinen ligger väldigt försiktigt i bakgrunden och doften är snarare sötfruktig än mogen. Det doftar helt klart senskördat men på etiketten nämns inte någon vendage tardive. Det kanske bara är den stora årgången som talar.

I munnen är vinet fylligt och visköst. Det smakar mineral och syrliga gröna limekarameller. De 10 åren i den otympliga flaskan har satt förvånansvärt lite spår i vinet som fortfarande är fruktdrivet och friskt. Eftersmaken domineras av lime, mineral och den där känslan man får när näsan säger sött och tungan säger torrt. Det här är riktigt, riktigt gott!

Det är befriande att dricka Alsaceriesling av den här kvaliteten och i den här stilen. De utgör en skön kontrast till de karikatyrviner som är omöjliga att passa till mat på grund av en alltför genomträngande petroleumkaraktär. Just det problemet har gjort att vi ofta drar korken lite för tidigt på våra Alsaceflaskor. Med tanke på hur diskret och elegant bensintonen var ikväll borde vi kanske försökt hålla oss några år till och därmed få lite mer mognad. Men å andra sidan var det ju fantastiskt gott redan nu!