Egly-Ouriet Les Vignes de Vrigny NV

Egly-Ouriet är en av många små odlare i champagne som nått kultstatus de senaste åren. Med låga uttag, ambitiöst vinmakeri, bra terroir och jäsning på barriquer har Francis Egly och hans far Michel etablerat sin champagne som den bästa från Ambonnay i hård konkurrens med René-Henri Coutier. Dessa två odlare delar ambitionen och spetskompetensen men har ändå väldigt olika profil. Egly-Ouriet är mer kommersiell (i en positiv bemärkelse), Coutier mer jordnära - också i en positiv bemärkelse. Skillnaderna är tydliga i allt från prissättning till utformning av etiketter och marknadsföring.

Egly-Ouriets viner genomgår varken klarning eller filtrering, får låg dosage och svavlas väldigt försiktigt. Francis och Michel bedriver inte ett renodlat ekologiskt jordbruk men har de senaste åren försökt minimera användandet av pesticider, fungicider och andra gifter. Och de har aldrig använt sig av gadoux i sina vingårdar. I dag är väl detta dårskap ett avslutat kapitel men förr i tiden spreds sopor från Paris i vingårdarna som gödsel!

Tyvärr har även Robert Parker fått upp ögonen för Egly-Ouriet vilket har gjort att priserna har stuckit iväg litegrann. Han har väl i och för sig väldigt lite cred i champagne men givetvis påverkar hans uppskattning priserna ändå. Vår egen Richard Juhlin måste också sägas ha omvärderat Egly-Ouriet en hel del. I sin bok Tretusen champagner ger han betyget 79 till Tradition, 70 till deras rosé och ynka 84 till prestigevinet Blanc de Noirs. Men i hans senaste bok, Champagne guide, är betygen för dessa viner rejält höjda till 87, 80 respektive 95!

Kvällens vin heter Les Vignes de Vrigny och är gjort på 100% premier cru pinot meunier. Det är den enda växtplatsen i familjen Eglys ägo som inte är klassad som grand cru. Byn Vrigny ligger knappt en mil väster om Reims, precis söder om motorvägen till Paris. På andra sidan vägen ligger byn Gueux och vi drack nyligen en annan ekad pinot meunier-champagne därifrån, Jérôme Prévost La Closerie. Undrar om det håller på att utvecklas ett högambitiöst ek- och pinot meunier-getto i denna avlägsna del av Vallée de la Marne :)

Den flaska som vi öppnar ikväll inhandlades i majsläppet. Den har fått 38 månader på jästfällningen och degorgerades i september 2008 enligt baksideetiketten. Plus i kanten för att de skriver ut den informationen på flaskan.

Egly-Ouriet Les Vignes de Vrigny NV har en otroligt potent och ungdomlig mousse och kolsyran svider i näsborrarna vid första sniffen. Man tvingas vänta flera sekunder på att stoppa ner näsan i glaset efter varje snurr.

Doften är intialt citrusaktig med gula sura plommon, grapefrukt, corn flakes och citronyoghurt. Den autolytiska karaktären är väldigt tydlig och gränsar mot kakdeg eller bikarbonat. Med stigande temperatur blir doften lite rödare och drar åt smultron och tranbär - att det är pinot meunier vi har i glaset är tydligt.

Syran är hög utan att vara extrem och det känns att dosagen är försiktig. Koncentrationen är väldigt hög och kroppen fyllig. Smaken innehåller viss grapebeska och massor med citronyoghurt. Eftersmaken är knastertorr, mineralig och citronig.

Vår slutsats är att det här vinet är alldeles för ungt. Vi sparar därför halva flaskan i kylen. Dag 2 har kolsyran lagt sig, doften öppnat upp sig ännu mer och de rosa tonerna som vi kände vid lite högre temperatur blivit tydligare. Den stora skillnaden är dock i munnen. Vinet var fylligt redan igår men nu har det dessutom blivit fetare, mjukare och mer mångfacetterat i smaken. Om ni har köpt flaskor av denna champagne - lagra i åtminstone ett par år. Ska ni dricka det nu, karaffera minst en timme i förväg!

Besök hos José Michel

"Under en och samma resa fick jag vid tre olika tillfällen höra att de bästa riktigt gamla champagner som gjorts var rena Pinot Meunier-champagner från José Michel. Deutz och Legras vinmakare var eniga." Richard Juhlin, 3000 champagner.

Citatet ovan fick oss väldigt sugna på att besöka José Michel i byn Moussy, strax söder om Epernay. Hans metod för att skapa lagringsdugliga pinot meunier-champagner bygger på riktigt gamla stockar, jäsning på fat och såklart ingen malolaktisk jäsning. Efter en minst sagt trasslig körning från hotellet i Vertus med route barrée i Cramant och en dålig karta lyckas vi trassla oss fram till Moussy via Pierry. Trots sen ankomst får vi ett glatt och varmt mottagande med lite småprat innan vi slår oss ner för att prova igenom deras viner.

José Michel Carte Blanche Brut är baserad på 2005 och 2006. Druvmixen är 70% PM och 30% chardonnay. Dosagen är 9 g/L. Pinot meunier-frukten är mycket märkbar i doften och vi tycker den drar åt tranbär och mandarin. Fast inte alls som Pierre Peters-mandarin utan en mycket rödare och mindre citrusaktig ton. Smaken är kraftig, välbalanserad och precis lika pinot meunier-dominerad som doften. Väldigt annorlunda men gott!

José Michel Extra Brut får bara 2 g socker per liter, druvmixen är densamma som för Carte Blanche men reservvinerna kommer i huvudsak från årgång 2004. Den känns inte lika mineraltorr som många extra brut-champagner kan göra, i doften är det istället återigen pinot meunier-toner som dominerar. Mandarinen som vi fann i Carte Blanche är nu snarare citron och kanske blodgrape. I smaken är det uppenbart att frukten klarar sig utan det extra sockret. Tranbär, blodgrape och blöt kalksten finns kvar i eftersmaken.

José Michel Pinot Meunier är vårt första smakprov på en champagne helt utan bourgognedruvor. Den baseras på viner från främst 2004 och får 10g/L i dosage. Doften är väldigt röd för att vara en "vanlig" champagne men liknar inte alls en rödäppelmustig blanc de noir från exempelvis Aÿ eller Verzenay. Det tydligaste intrycket från doften är lakrits men det finns också tranbär, björnbär och röda vinbär. Smaken är rund med inslag av lakrits, tranbär och blodgrape. Syran är ok men håller sig i bakgrunden.

José Michel Rosé är återigen en väldigt annorlunda champagne. Den innehåller 50/50 av de två pinotdruvorna och får en dosage på 10 g/L. Det blir väldigt maffigt och återigen tycker vi att det är pinot meunier som tar täten i doften. Men det kanske bara är vi som är ovana. Doften är karamellig med inslag av lakrits, tranbär och hallon. Även i munnen känns den lite sötfruktig av hallon och lakrits. Tänker man lateralt påminner den faktiskt om söt grenache. Kanske skulle det här vinet tjäna på att få lite chardonnay också?

José Michel Blanc de Blancs 2001 är försiktig och lite sluten i doften. En svag, ljus endimensionell doft av persika och mineral kommer ur våra glas. Det är väl inte optimalt att testa detta vin efter en mullig rosé men våra intryck kvarstår, doften lämnar mycket att önska. I munnen fortsätter den ganska slätstrukna karaktären. Påminner lite om ramlösa med päronsmak. Sämsta vinet hittills och verkligen ingen stor champagne.

José Michel Blanc de Blancs 1995 är betydligt bätte och det beror inte bara på en större mognad. Den har fått 8 g/L i dosage, 6 månader på fat och blev degorgerad för drygt 2 år sedan. I den brödiga mogna doften finns persika, mineral och nötter. Smaken är också relativt mogen men fräsch med toner av persika och lite svamp.

José Michel Millésime 1998 är 50/50 PM/Ch och har fått 9 g/L. Den har en imponerande elegant, blommig och brödig doft med inslag av viol, mineral, citrus och fat. Smaken är lång, välbalanserad med inslag av viol, nötter och citrus. Riktigt bra!

José Michel Special Club 2000 är 60/40 PM/Ch och kommer från nästan 80-åriga stockar. Doften är härligt rostad och brödig med nötter, citrus, mineral och tranbär. Smaken är minst lika övertygande med en härlig syra, rik viskös frukt och en raffinerad ultralång, nötig eftersmak. En riktig charmör!

När vi tror att provningen är över och vi fortfarande känner syran, mineralerna och hasselnötterna från Special Club i munnen får vi frågan om vi vill gissa årgången på ett vin till. En oetiketterad flaska av modell äldre (kraftigare fläns) halas fram och vi serveras varsitt glas för att gissa årgången. Medan vi betraktar färgen och stoppar våra näsor i glaset inser vi att vi har två problem. 1) Vi inte vill vara oartiga och gissa på någon mycket äldre årgång än vad som faktiskt serveras och 2) vi har väldigt begränsad erfarenhet från champagne som är äldre än 80-talet. Till slut drämmer vi till med fegisbudet 1979 vilket visar sig vara fel med exakt två decennier.

José Michel Millésime 1959 (100% pinot meunier) har en svag men fortfarande levande mousse. Färgen är vackert bronsfärgad. Doften är extremt explosiv med tjärsnöre, rök, salmiak, sous-bois, nyuppgrävda rötter och svamp. Vi har aldrig tidigare upplevt något liknande, varken i champagne eller något annat vin. Rökigheten är förbluffande och ska man likna den vid något så ligger nog en single malt närmast till hands, men givetvis utan spritens stickiga alkohol. I munnen är vinet krämigt visköst och syran är fortfarande väldigt pigg. I kombination med den mousse som fortfarande finns kvar skapar syran precis den fräschör som krävs för att möta de rökiga, tjäriga smakerna i vinet. Eftersmaken är makalöst lång med toner av cigarrök, salmiak, sous-bois, jord, nougat och hjortronsylt. Det faktum att moussen är relativt svag gör att det är ännu lättare att uppskatta den enorma komplexiteten som finns i vinets eftersmak. Magi.

Tyvärr säljer José Michel inga äldre viner men vi handlar istället några blandlådor med främst Special Club -00 samt deras Millésime -98 och -99 (som vi inte provat). När vinet var nerpackat i lådor, betalt och utburet i bilen tyckte vi oss fortfarande kunna förnimma en smak av tjära, cigarr och salmiak. En fantastisk upplevelse.