Baumard Quarts de Chaume 1989

Ikväll bjuds det vin med relativt högt GI-värde. Stort tack till Origo som förmår Baumard att leverera såna här grejer till Sverige! För 775 kr får man ett av världens främsta söta viner och som bonus har producenten själv genomfört första lagringsetappen. Trots det är det tyvärr minst 20 år kvar innan det når sin topp. Doften är ungdomligt frisk, blommig och mineralpackad med emsersalt, gula äpplen och ananas. I munnen bjuds simmig sötma och chenin-syror av absolut högsta klass. Det här är helt enkelt överjävligt bra.

Le Sec de Château Gaudrelle 2003

Detta vin av årgång 2008 kom i septembersläppet till det minst sagt rimliga priset 95 kr. Vår flaska inhandlades på plats hos producenten i Vouvray sommaren 2007 för exakt samma pris. Bra jobbat av för oss okände importören Krates Vin & Delikatesser.

Le Sec de Château Gaudrelle 2003 har en ren och mogen, lite rökig doft med rabarber, mandarin, rosor och mineral. För ett vin i den här prisklassen är det en både komplex och intressant doft. Ursprungstypiciteten är relativt låg men det får tillskrivas årgången.

En bred, lite vaxig och mogen smak med mineral och en för appellationen försiktig syra breder ut sig i munnen. Det finns även en liten honungssötma som inte riktigt fanns där för två år sedan.

Avslutningen är trots allt frisk med citrus, kalkig mineral och en lite udda ton av tång. Vi associerar till vit châteauneuf fast med långt bättre syra och prisvärde.

Baumard Clos de Saint Yves 1989

Baumard är en av de absoluta topproducenterna i Anjou, både när det gäller torra och söta viner. Till Sverige kommer de via Origo som till decembersläppet hade tjatat till sig en batch 89:or från Baumards egna källare.

Baumard Clos de Saint Yves 1989 (349 kr) doftar oxiderat moget på ett mycket raffinerat och tilltalande sätt. Vi slipper helt de håriga inslag av blöt hund eller lovikavante som ibland kan förstöra äldre Savenniéres och Vouvray-viner. Istället är det melon, emsertabletter, vax och lite halm som dominerar den komplexa doften. Det finns också mycket mineral som påminner om kranvatten eller kanske avslaget mineralvatten.

En av Loire-dalens stora fördelar är att vinerna aldrig har problem med för platt syra. Det är grunden till varför världens främst söta vita viner produceras här men det är också en förutsättning för att de torra vinerna ska bli så långlivade. Kvällens vin är inget undantag och syran passar perfekt till den lite mulliga, moget viskösa texturen. Avslutningen är helt bedårande: knastertorr, lång, citrussyrlig och mineralspäckad. Otroligt bra!

Claude Val Blanc 2008

Äntligen har den här gamla favoriten kommit i ny årgång :)

Närå, vi ska laga spaghetti vongole och eftersom vi aldrig skulle drömma om att hälla vårt tilltänkta drickvin, Jobard Clos du Cromin 2004, i maten behöver vi något annat. Och då borde väl Claude Val kunna göra jobbet. Ni har säkert följt diskussionen på andra vinbloggar kring Kronstams anmärkningsvärda haussande av detta vin men vi har aldrig druckit det själva och tänkte därför att det vore skoj skapa oss en egen uppfattning.

Claude Val Blanc 2008 (56 kr) doftar enkelt men rent. Vi associerar direkt till billigare vit Bordeaux på colombard och sauvignon. Man får lite vaxig honungskaka, mineral och svartvinbärsblad. Det är faktiskt inte illa och betydligt bättre än många hårddesignade BiB-viner som vi tvingats smaka under sommaren.

I munnen är vinet milt och oförargligt. Ska man vara snäll kan man säga att det är välbalanserat eftersom ingenting sticker ut åt något håll. Inte heller är det sötfjäskigt och den behagliga tonen av svartvinbärsblad samsas bra med lite ungfruktiga päron.

Vår erfarenhet av viner i den här prisklassen är faktiskt väldigt liten men nog känns det som att man får ganska mycket för pengarna. Vinet är rent, välgjort och befriat från artificiella eller orena toner. Kronstam kanske inte var så fel ute ändå...

Tema: Udda vita viner

Tanken var att vi skulle ge oss i kast med ovanliga vita viner ikväll men till slut slank en gammal hederlig och högklassig pinot gris från Alsace med också. De övriga tre blev en chardonnay från Grekland (som Kronstam sagt är den bästa chardonnay han druckit utanför Bourgogne!), en torr Monbazillac och en vit Chinon.

Domaine Gerovassiliou Chardonnay 2007 har en doft som vi omedelbart associerar till chardonnay från Kalifornien. Men det är alltså Grekland som är ursprunget. Hårt rostade och rökiga fat är det första som kommer in i näsborrarna. Under faten finns dock även en mineralig elegans som likt en asfaltsblomma försöker ta sig upp till ytan. Detta vin jäses på franska barriquer och lagras dessutom 7 månader därefter på faten.

Precis som i näsan är det även smakmässigt nya världen-stil som gäller. Det finns visserligen en ok syra men det känns lite alkoholeldigt och visköst. Eftersmaken är intensiv och lång och om eken integreras med lite mer lagring kan det här nog bli bra framöver.

Château Tirecul la Gravière sec 2002 har en extremt komplex och udda doft. S säger ganska snabbt mimosablommor och det träffar mitt i prick. Under kvällen är det här det vin som förändras mest och nya doftintryck kommer och går. Det finns nytvättad bomull, smörkola, mineral, fat, stearin och längst in en kärna av grönaktiga sauvignondofter som gräs och krusbär. Trots alla ovanliga dofter finns också en sval och elegant mineralton som svävar ovanför allt annat.

I munnen känns vinet förvånansvärt ungt, hade det stått 2007 på flaskan hade vi inte tyckt det var konstigt. Syran är högre än i greken men det är ändå lent. Den fräscha mineraliteten är om möjligt ännu tydligare i smaken än i doften och det ger renhet och elegans. Vårt enda frågetecken är koncentrationen som känns lite låg?

Totalt sett är det här en riktigt stor positiv överraskning!

Lenoir Chinon Les Roches 1999 har en kraftig fällning som dels består av vanlig vinsten men också lite slemmiga gryn som flyter runt i vinet. Det känns som någon form av defekt men doft- och smakmässigt känner vi inte av något som vi kan koppla till en defekt.

Doften är betydligt mindre än i de två föregående vinerna och känns ganska atypisk för chenin blanc. Tertiära inslag av nyplockade champinjoner och vitmögelost dominerar. Dock finns inga klassiska inslag av vått ylle.

I munnen känns vinet mer ursprungstypiskt och syran är klart högst av alla kvällens viner. Smakmässigt kommer ganska mycket kalkiga mineraler och svamp. Det är kanske inte något man sitter och småsippar på i bärsån i sommar (inte ens om vi hade haft en bärså) men det är helt klart ett intressant provningsvin.

Hugel Tokay Pinot Gris Jubilee 1998 har en för druvsorten otroligt elegant doft. Den är stor, rik och mäktig och fräschas upp av en liten ingefärston. I doften finns också aprikoser och honung men ingen vaxig mysk som vi ofta hittar i enklare pinot gris-viner.

Hugel använder sig aldrig av grand eller premier cru-beteckningar på sina viner men druvorna till detta vin kommer främst från grand cru Sporen och från växtplatsen Pflostig.

Smaken är lyxigt sötfruktig och diametralt annorlunda mot det föregående vinet. Det finns massor med aprikosmarmelad, honung, pomerans och tropisk frukt. I eftersmaken kommer en perfekt avvägd bitterhet som förhindrar att vinet upplevs som sött.

Det här är den bästa torra pinot gris vi druckit någonsin och den tar även titeln som kvällens vin!

Middag med fyra fransoser och en italienare

José Michel Blanc de Blancs 1995 serverar vi som aperitif. Vi drack den senast på plats i somras och mindes den som elegant, lätt och mogen. Ikväll känner vi tyvärr även en liten godiston som inte hamnar på pluskontot. Doftprofilen är annars åt persika och mineral. Totalt sett är det en välgjord och god champagne som dock inte bör lagras längre.

José Michel Rosé drack vi även den i somras. Det är en 50/50-mix av pinot noir och pinot meunier men vi mindes den senare som mer framträdande. Vi serverar den till anklever med en söt gelé som vi gjort på tranbär och hallon. Kombinationen som sådan blir riktigt bra men vinet självt är lite saftigt och godisaktigt med kola, lakrits och tranbär. En ok rosé men inte mer.

Charles Joguet Clos de la Dioterie 2004 är kvällens varmrättsvin. Egentligen bör det sparas minst 10 år i källaren innan konsumtion så vi luftar rejält innan servering. Doften är ung och mörk, den gröna paprikan på plats och det känns lite modernare i stilen än äldre årgångar vi druckit. En liten stallighet kommer också fram efter ett tag i glasen. I munnen är det bedövande ungt och den mörka frukten håller inte riktigt tanninerna stången. Det här är inget vin för personer som söker söt överdådig frukt. Och inte heller för sådana som har svårt för lite gröna toner i vin. Vi gillar det dock och känner oss övertygade om att det kommer att visa sin fulla potential efter ytterligare 5-6 år i källaren.

Vi dricker inte ofta Amarone men ikväll, till en ostbricka, drar vi korken ut Tommasi Amarone 1997. Den har en väldigt elegant och rik doft som drar åt russin, choklad och katrinplommon. Smaken är klassisk för Amarone: mörka körsbär, russin och choklad. Men lagringen har verkligen gjort det här vinet väl och dess kvalitet är en väldigt positiv överraskning för oss!

Domaine des Petits Quarts Bonnezeaux 1990 blir kvällens sista vin. Det har en underbar, mogen doft av gotländsk saffranspannkaka och höstäpplen. Syran är fantastisk och skulle få många sauternes-viner att framstå som klumpiga. Smaken kretsar runt saffran, äppeljuicekoncentrat och honung. Detta simmigt söta elixir blir en perfekt avslutning på kvällen.