Prunotto Barolo 2000

En väldigt försiktig och blyg näsa möter oss trots någon timme i karaff. Strimmor av lakrits och lite blyga violer backas upp av röd fin frukt. Lite läder och vediga kryddor skvallrar om vinets ålder.

I munnen är vinet lätt och balansen väl utförd men trots det är det här inget som får oss att gå igång. Det är felfritt och har sina kvaliteter med det känns verkligen som en kommersiell instegsbarolo utan någon riktig själ. Mellanmjölk från Piemonte.

89 poäng. Drick upp inom 4 år.

Brezza Barolo Cannubi 2000

Cannubis sandiga jordar har en begränsad förmåga att hålla vatten under varma årgångar som denna. Men den skicklige traditionalisten Enzo Brezza brukar kunna leverera bra skit även vid tuffa förhållanden.

Doften är vidöppen med en för Brezzas Cannubi typisk kombo av lakrits och körsbär. Komplexiteten är påfallande med fin utmejslad mineralitet och blommighet. Härlig näsa!

I munnen excellerar vinet på sedvanligt fjäderlätt traditionalistmanér med en tät kärna av mittfrukt, underbara syror och skönt raspiga nebbatanniner. Avslutningen med lakrits, torkade körsbär och mineral är helt oemotståndlig.

Drick upp inom 5 år.

Virna Barolo 1999

Underbar nebbiolodoft som precis gått in ett första mognadsskede med läder och farinsocker. Kanske lite mer modernistisk än tidigare 90-talsårgångar. Faten har blyertskänsla och frukten är mellanmörk, lite som mosade blåbär. Som vanligt i seriös barolo finns hur mycket komplexitet som helst: torkade kryddor, pelargon, viol, menthol och nagellack. Riktigt bra.

I munnen känns vinet fortfarande relativt ungt men balansen är perfekt och avslutningen med bra syror, sandiga tanniner, lite alkoholeldighet och torkade blommor är bara så snygg. Den här ingångsbarolon gör slarvsylta av många mer kända, och betydligt högre prissatta, baroli.

Njut idag eller om 5 år.

Cascina Cucco Barolo Cerrati 2004

Vacker ljusröd och transparent nebbiolofärg. Härlig doft av menthol, fat, kanel, körsbär, selleri och torkade blommor. I munnen bjuds vi fina men muskliga serralungatanniner i en i övrigt väldigt lätt kropp. Ska man hitta någon anmärkning är det kanske ett lite tunt mittparti men det är inget som stör oss. Det här kan vi dricka alla dar i veckan.

Slutsats: Man kan ana lite mognad och frukten har käkat lite ek sen förra påhälsningen. Men vinet är fortfarande ungt och kommer blir ännu bättre om 3-4 år.

La Spinetta Langhe Nebbiolo 2006 & 2008

Det här vinet har varit en av trotjänarna i vår källare under många år. I augustisläppet kom 08:orna och vi korkar upp en flaska tillsammans med en 06:a.

I näsan gör bägge vinerna det de kan bäst, bjuder upp till dans som vore de betydligt dyrare modernistbarbaresco. Fatkaraktären är väldigt tydlig men inte på något sätt störande, frukten är körsbärsfräsch och modern med lite torkade blommor högst upp. I munnen är 06:an snäppet vassare i strukturen men 08:an gör inte bort sig på något sätt.

Om man ska jämföra 2008 med någon tidigare årgång ligger 2005 närmast med sin omedelbara drickbarhet och charm. När 2006 kom kände vi att det var den bästa årgången någonsin men att den behövde några år i källaren. Vi ändrar inte det omdömet idag, vid 5 års ålder bjuder den en otroligt härlig vinupplevelse för en minst sagt rimlig peng.

Elio Altare L'Insieme 2001

S drar blint till med "mogen bordeauxblend från Italien" vilket är en rätt bra gissning, innehållsförteckningen är 40% cab, 20% barb, 20% nebba, 10% dolcetto, 5% syrah, 5% petit verdot. Rakt igenom den oortodoxa druvblandningen märks Altares vinmakande med en rätt generös barriquedos, alokoholhetta, ren sötmogen frukt och perfekta syror. Kvalitetsmässigt ligger det här ungefär i paritet med hans standardbarolo fast kanske med snäppet lägre lagringsduglighet.

Paitin Langhe 2006

Frukt och syra från barbera i kombination med struktur och komplexitet från nebba borde vara den ultimata druvkombinationen. Men det krävs såklart mer än den typen av teoretiska resonemang för att skapa bra vin. Paitin Langhe är fatdov och stalligt rustik. Och saknar kanske lite charm för att vi ska gå igång på alla cylindrar. Den försvarar sitt pris men inte mer. Är fullmoget och ska inte sparas längre, drick nu or forever hold your peace.

Quintarelli Valpolicella Classico Superiore 2001

Fy fan va bra det här är. Vi reserverar en plats på årets topp 10-lista redan nu. Endast obetydligt sämre än den legendariska 97:an. Näsan bjuder på Guiseppes patenterade boysenbär i kåda™, helt oemotståndligt. I munnen slår alkoholen såklart igenom (man kan inte maskera 15%) men i kombination med ost är det inget som stör. Speciellt inte när den backas av perfekt balanserad fruktsötma, härligt fräscha syror, magisk textur och en elegant komplexitet. Det finns ingen Amarone från annan producent i bolagets ordiniarie som är såhär bra. Har ni exempelvis tänkt köpa överskattad och grönsöt Masi Costasera så tänk om. Köp Quintarelli istället och få en hundring över till en bit god parmesan. Drick nu-2016.

Aldo Conterno Barolo Granbussia 1989

Alla har vi väl ett drömvin. Château Margaux 1983, Krug 1938, La Tâche 1990 eller något annat som vi bara läst och drömt om men aldrig smakat. Kvällens vin är ett av våra många drömviner och efter att vi ropat in det på lilla dryckesauktionen i höstas har det äntligen blivit dags att dra korken.

Aldo Conterno Barolo Granbussia 1989 doftar betydligt yngre än vi förväntat oss. Det finns egentligen inga tydliga tertiära markörer förutom lite läder. Trots att Granbussia inte får någon ny ek är nosen faktiskt lite fatigt rökig och kryddig med tät, mörk men elegant frukt. Nebbioloparfymen ligger som en fjäderlätt dimma i glaset och pockar på en första sipp.

I munnen visar vinet återigen sin vigör med en rätt kraftfull men sammetsklädd tanninstruktur. Ett makalöst mittparti understryker vinets perfekta balans. I eftersmaken kommer söta bigarråer, torr lakrits, kryddor, plommon, menthol och perfekta nebbasyror. Efter att man svalt övergår tanninerna från siden till finaste vita bunkersand. Förmodligen kan man dricka detta varje dag resten av livet utan att någonsin tröttna. Vi tror att det här vinet kommer att fortsätta leverera på toppnivå i 20 år till. Det är det bästa rödvin vi någonsin druckit.

Seghesio Barolo La Villa 1998

Bröderna Seghesio i locazione Castellatto norr om Monforte d'Alba producerar som så många andra sina viner på tradionellt sätt med moderna inslag. De använder sig exempelvis främst av botti men, för sin barolo, även av 20% ny fransk ek.

Cru La Villa är en sydsluttning på mellan 300 och 350 meters höjd, nordöst om Monforte. Det är Seghesio som gjort den känd men den har ändå kanske inte samma fina rykte som några av byns toppar. Fast då ska man komma ihåg att konkurrensen på den punkten är rätt tuff. Tänk er själva att ni vore en växtplats och skulle behöva fajtas mot sådana som Bussia Soprana, Santo Stefano, Ginestra och Gramolere.

Seghesio Barolo La Villa 1998 (495 kr för 5 år sedan) doftar som en hel basar. Det finns spiskummin och balsamiska toner av rökelse, sött kaffe, torkad svamp, läder, rosor, mörk choklad och lakrits. Dessutom doftar det torkad frukt, men inte den där mosiga typen som uppkommer av flaskmognad; Vi minns att det här vinet hade torkad frukt i doften redan i sin ungdom. Och den beror förmodligen på en kombination av att bröderna skördar väldigt sent och på lagringen i botti.

I munnen är det fullt drag. Det känns som att suga på en sandpappersträv sötlakritsstång, intensiteten kommer främst på längden och inte på bredden. Vi har sällan problem med höga tanniner i 12 år gamla viner men den här barolon behöver verkligen sin väldigt höga koncentration för att inte bli obalanserad. Lite senare under kvällen, när vi dricker vinet till lammfärsbiffar med rosmarin och fetaost, är vi väldigt tacksamma för den höga tanninnivån som tacklar fettet i maten perfekt.

Aldo och Riccardo Seghesios La Villa är verkligen ingen blyg viol och vi faller pladask för det här vinet. Den mogna, rökiga och låååånga eftersmaken av mörk söt frukt, läder och kryddor är sånt som får oss att bara sitta stilla, blunda och smacka av välbehag.

Cascina Cucco Barolo Cerrati 2004

Tack vare Finare Vinare har vi kommit över en låda Cucco Barolo till ett otroligt bra pris. En flaska öppnar vi samma kväll som vi lagt vantarna på lådan, resten åker ner i källaren.

Cascina Cucco Barolo Cerrati 2004 doftar ungt men ändå öppet. Vi har lite svårt att definiera det som modernistiskt eller traditionalistiskt; Det finns definitivt barriquer och alkoholeldighet som pekar på det förra men även lättflyktiga, kryddiga toner av trälim, mint, kanel och blommor som vi snarare förknippar med det senare.

Munkänslan är ovanligt slank för att vara en ung Serralunga-Barolo (traditionalistkänsla igen!) men balansen är ypperlig. Avslutningen är ungdomligt sträv men redan komplex med fat, läkerol, viol, färsk mynta och kanel. Totalt sett är den fortfarande lite vass och spretig men det tror vi kommer lägga sig med 4-5 års lagring. Då kommer det här vinet vara oemotståndligt!


PS Andra i bloggosfären som redan testat: Frankofilen, Konjären och såklart F&V själva!

Luigi Pira Langhe Nebbiolo 2007

Vi testar ikväll ett av vinerna vi köade för på decembersläppet. Systembolagets namn på detta vin, i både kataloger och på nätet, är "Nebbiolo d'Alba" vilket känns lite konstigt då det är en Langhe Nebbiolo...

Luigi Pira Langhe Nebbiolo 2007 (199 kr) doftar ung, kryddig, stjälkig busnebbiolo. Doften är snarlik exempelvis Virnas Langhe Nebbiolo och den typen av vin kan man utan problem köpa för €7 på plats. Det kommer lakrits och rosenblad när vinet fått lite luft och doften är inte så tokig även om den inte motsvarar varken våra förväntningar eller sitt svenska pris.

Smaken är också ung och lite ostrukturerad men det stora problemet är att vi tycker oss uppleva lite oren beska? Vi skulle dock inte säga att vinet är defekt, bara enkelt för sitt pris. Vi köpte två flaskor av detta, den andra får gå i retur. För 200 spänn vill vi ha mer :)

Virna Barolo Preda Sarmassa Riserva 1996

Virna tillverkar utöver sin standardbarolo även två baroli med växtplatsen angiven: Cannubi Boschis och Preda Sarmassa. Bägge dessa är årgång efter årgång väldigt prisvärda och lagringsdugliga viner någonstans mittemellan traditionalism och modernism. Här finns några som nyligen besökt Virna om ni vill läsa mer.

Det finns många växtplatser runt byn Barolo som vill renommésnylta på det som måste anses vara Barolos främsta cru: Cannubi. Många tillverkare väljer exempelvis därför att på sina flaskor ange Cannubi Muscatel istället för bara Muscatel. Samma sak gäller med Cannubi San Lorenzo och Cannubi Valetta. I fallet Cannubi Boschis så heter den växtplatsen även Monghisolfo men varför använda det när man kan få med det magiska ordet Cannubi på etiketten :)

Den sydöstvända cru Preda anses inte tillhöra de främsta växtplatserna i Barolo men delvis beror det på att den är ojämn över årgångarna. Goda år ger den väldigt bra viner men under svagare kan den underprestera kraftigt. Generellt sett ger den kraftiga och tanninrika viner som ibland anses sakna lite finess. Därför väljer de flesta producenter att blanda druvor från Preda med andra växtplatser som ger mer elegans. Som exempelvis de från Sarmassa. Undantag finns dock, Marchesi di Barolo gör en barolo på enbart Preda-druvor som heter Coste di Rosa.

Sarmassa ligger i direkt anslutning till Cerequio och därmed nästan på gränsen till La Morra vilket också märks i dess karakteristik. Den har väldigt gott rykte och lokalt anses den nästan lika bra som Cannubi.

Virna Barolo Preda Sarmassa Riserva 1996 doftar ljuvligt klassiskt och befinner sig i en relativt tidig mognadsfas. Doften är väldigt stor och redan högt uppe i glaset är showen i full gång. Vi förförs av nypon, rosor, söta hallon och lakrits. Och som vore det en mogen Bordeaux kommer tobak och lättflyktig mintchoklad. Man kan bli tårögd för mindre.

Kvällens flaska är den sista ur vår låda av 96:or vilket känns lite jobbigt. Det här den klart bästa årgången av Preda Sarmassa vi druckit men vi hoppas såklart på att våra 99:or ska leverera riktigt bra framöver också.

Frukten är slank och rödaktigt elegant med hallon och nypon. Såhär efter 13 år märker man inte av barriquelagringen alls även om tanninerna fortfarande har bra grepp. Balansen är helt perfekt och avslutningen är underbart blodapelsinsöt. Det här vinet är helt enkelt överjävligt bra och kanske det bästa som Virna någonsin gjort?

Ceretto Barbaresco Asij 1997

Det har blivit ganska mycket Barbaresco för oss senaste tiden och sämre distrikt kan man ju snöa in på. Kvällens flaska är signerad Ceretto (Monsordo Bernardina) och kommer från den sydvästvända, högt belägna och 4 hektar stora växtplatsen Asili strax söder om byn Barbaresco. I praktiken fungerar den som ett andravin till Cerettos Bricco Asili men var namnet Asij kommer ifrån vet vi inte. Det skulle ju kunna vara en alternativ stavning eller namn på Asili men vi har aldrig stött på någon annan Barbaresco med den beteckningen. Är det månne någon läsare som sitter på svaret?

Ceretto Barbaresco Asij 1997 understryker både ursprung och årgång redan i första sniffen. Klassig, finstämd, mintig och elegant blommig nebbiolofrukt pekar rakt på Barbaresco. Och exotiska, udda inslag vittnar om den varma och exceptionella årgången. Med risk för att låta löjliga så hittar vi faktiskt både cocos och ett grönaktigt inslag som doftar nyriven zucchini.

I munnen visar sig den ganska långt gångna mognaden genom sandigt lena tanniner och en välbalanserad lyxig struktur. Syran är perfekt avvägd och den långa avslutningen ger läder, hallonlikör och mint. Härligt!

Efter några timmar börjar en ton av jordkällare och multnade löv krypa fram och vi tror att det här vinet inom de närmsta åren kommer att påbörja sin enkelresa utför. Men ikväll visar det sig alltjämt från sin allra bästa sida.

Cavalier Bartolomeo Barolo Vigneti Solanatto Altinasso 1995

Två flaskor av kvällens vin inhandlades på plats hos Cavalier Bartolomeo sommaren 1999. Den första drack vi redan för 6-7 år sedan och den var redan då njutbar och stod faktiskt ut kvalitetsmässigt i en provning med ett flertal mer kända baroloviner. Men vi anade att den skulle kunna blomma ut till en ännu större skönhet med ytterligare lite lagring.

Cavalier Bartolomeo Barolo Vigneti Solanatto Altinasso 1995 doftar initialt lite jordkällare och multna löv men det vädras bort ganska snabbt. Därefter kommer en fantastisk doft av mogen barolo i den traditionella skolan. Nu för tiden har vinmakaren Dario tydligen börjat använda barriquer men vi har svårt att se hur det ska kunna förbättra det här vinet.

Komplexiteten är enorm med ren, elegant frukt i form av solvarma jordgubbar, körsbär och hallon. Mognaden märks främst i form av läder och muscavadosocker. Varje gång man sniffar kommer det nya associationer och doftintryck. Några tallbar flimmrar förbi plus lite gentlemannamässig uppvaktning i form av rosor och choklad. Så bra!

I munnen är vinet förbluffande lätt. Normalt sett kanske man förväntar sig att viner som ger så mycket i doften är lite fylligare och kraftigare. Men det här vinet är fjäderlätt, trots bra koncentration och smakrikedom. Man skulle kunna kalla det burgundiskt och det vore i så fall en stor komplimang till de flesta vinmakarna mellan Dijon och Lyon...

Alla vettiga människor gillar ju smakkombinationen lakrits/hallon i sin barolo. Här kompletteras den av körsbär, smultron och de där solmogna jordgubbarna från doften. Eftersmaken är skolbokmässig: välbalanserad, lång, syrlig och väldigt intensiv. Det är dessutom fortfarande bra tryck i tanninerna som har en perfekt pulvrig textur.

Vi har förmånen att ha en del bra Castiglione-barolo i källaren exempelvis Vietti, Parussos Mariondino och Scavino. Cavalier Bartolomeo behöver definitivt inte känna sig underlägsen någon av dessa mer namnkunniga producenter.

Virna Nebbiolo d'Alba 2003

Virna är en baroloproducent som vi besökt vid ett flertal tillfällen. Första gången var det rent spontant, de ligger perfekt längs Via Alba som leder upp till byn Barolo och vi svängde in på vinst och förlust. Men efter det besöket har vi återvänt gång på gång eftersom de gör väldigt prisvärda och lagringsdugliga viner.

Virnas främsta vin enligt oss är Barolo Preda Sarmassa som kombinerar den råa tanninkraften från cru Preda med den fantastiska sensuella kvaliteten från cru Sarmassa, en av Barolos absolut bästa växtplatser. Vi har druckit den i årgångarna 1996, 1999 och 2000 och samtliga är av riktigt hög kvalitet.

Vi har också druckit många årgångar av kvällens vin och vi har aldrig upplevt en kraftigare "fällning". Som bilden visar följer det nästan alltid med en bottensats av långa, tunna skal som vi aldrig stött på i något annat vin. Intressant nog förekommer det inte i någon av Virnas Baroli, bara i deras Nebbiolo d'Alba.


Druvorna till kvällens vin kommer från den sydvästliga vingården Colombé i Diano d'Alba. Stockarna planterades 1975 och är av klonen Lampia.

Virna Nebbiolo d'Alba 2003 doftar ren och fräsch nebbiolofrukt, de 12 månaderna på fat märks inte alls. Vi får hallon, läder och rosor i den något enkla men ändå njutbara doften. I munnen är det aningen alkoholeldigt, speciellt när man precis svalt. Men det skyller vi helt på årgången.

Frukten har börjat torka ut litegrann men vinet är absolut inte för gammalt. Nebbiolo har verkligen en unik förmåga att åldras på ett positivt sätt. Den här typen av billiga och mycket prisvärda nebbioloviner i den fruktiga skolan lyser med sin frånvaro på systembolaget. Och det är väldigt synd!

Produttori del Barbaresco Pora Riserva 2004

Pora är en kulle nordväst om den lilla byn Asili, en dryg kilometer söder om Barbaresco. Växtplatsen som bär kullens namn är 7 hektar stor och sträcker sig från den västra sluttningen, längs de allra bästa lägena i rak sydexponering och vidare mot sydöst där den gränsar till en annan fantastisk cru: Asili.

Pora har länge varit känd som en av de främst vingårdarna i Barbaresco och Cantina Sociale dei Produttori del Barbaresco, som är producentkooperativets fullständiga namn, har i över 60 år vinifierat nebbiolo härifrån separat. Men det var först 1967 som de beslöt sig för att buteljera en mono cru.

Nebbiolo från Pora ger viner som är Barbaresco-eleganta men samtidigt långlivade och tanninrika. Drickfönstret för kvällens vin är väl egentligen inte helt öppnat än men vi kan inte motstå att dra korken ändå.

I många länder är det fortfarande vanligt att det i mindre vinbyar finns ett kooperativ dit traktens vinodlare levererar sin skörd. De får betalt utifrån mängden druvor de levererar och den enda "kvalitetssäkringen" är att priset justeras utifrån potentiell alkohol. Det säger sig självt att kvaliteten ofta blir lidande. Men Cantina dei Produttori är inte som andra kooperativ. De har ett starkt och tydligt kvalitetsfokus som lyser igenom i samtliga producerade viner. Deras vinmakande är traditionellt och kvällens vin fick ligga på skalen i 24 dagar och jästes vid 30°C. Därefter blev det 36 månader på slovenska 800-liters botti.

Produttori del Barbaresco Pora Riserva 2004 (375 kr) doftar oemotståndligt efter bara ett par timmar i karaffen. Doften är elegant och både blommig (viol) och kryddig. Faten bidrar med sågspån, bark och kakao och frukten handlar mest om körsbär. Det finns också tydliga inslag av tjära och earl grey, nästan som att det luktar tanniner.

I munnen upplever vi ett högklassigt, välbalanserat och väldigt tillgängligt vin. Frukten med söta körsbär och hallon har inga problem att stå upp mot tanninerna. Avslutningen är lite lakritsaktig med sandiga tanniner och en perfekt liten beska. We like!

Giuseppe Quintarelli Valpolicella Classico Superiore 1997

Glöm alla fördomar ni eventuellt har om Valpolicella. Ikväll dricker vi stormästaren och traditionalisten Quintarelli som, trots att det kanske låter motsägelsefullt, är för Venetien vad modernisten Elio Altare är för Piemonte. Bägge gör viner i nästan burgundisk stil och de delar ett orubbligt fokus på kvalitet i allt de gör. Dessutom har både Bebi och Elio varit läromästare för en hel generation av yngre vinmakare i sina respektive regioner.

Valpolicelladistriket ligger öster om Lago di Garda och består av 7 kommuner. Quintarelli ligger i kommunen Negrar som, för att fortsätta parallellerna till Altare, kan anses vara Valpolicellas La Morra. Härifrån kommer de mest eleganta amarone- och valpolicellavinerna.

Bepi Quintarelli gör sin Valpolicella Classico på 50% Corvina, 25% Rondinella, 5% Molinara och resten en blandning av Cabernet Sauvignon, Nebbiolo, Croatina och Sangiovese. En del av de senskördade druvorna vinifieras på vanligt sett med lång macerationstid. Resten torkas och vinifieras som om man skulle tillverka amarone. Dessa två delar blandas efter fermentering och tappas sen på fat. Bepi släpper aldrig sina viner till försäljning förrän han tycker att de är mogna. Det kan ofta innebära uppemot 6-7 års tid även för en vanlig valpolicella. Men vid riktigt stora årgångar som 1997 får de ligga ännu lite längre.

Guiseppe Quintarelli Valpolicella Classico Superiore 1997 (€30 på plats sommaren 2005, 549 kr på bolaget för årgång 2000) har en otroligt komplex och elegant doft. Första sniffen är som en nyputsad silversked med fin boysenbärssylt. Precis som i Elios baroli känner man av alkoholen i näsan men inte på ett negativt sätt.

Frukten innehåller björnbär, körsbär, romrussin och hallon. Faten backar upp det hela perfekt med lite kaffe och tändsticksplån. Det finns också massor av eleganta mineraler, grafit och salmiak. Lite senare på kvällen kommer en grönaktig ton av sottobosco fram som påminner om högklassig cabernet. Overkligt bra.

Ett vin som doftar såhär kan nästan inte vara dåligt i munnen. Och det är det inte heller. Balansen är perfekt, frukten slankt elegant men koncentrationen är trots det munhålebedövande. Vi får gåshud. Syrorna upplevs som blodapelsin eller blodgrape och det finns fortfarande en hel del sandiga tanniner kvar.

När man svalt känns det som att eftersmaken aldrig tar slut. Efter 10 sekunder har den första intensiteten lagt sig men den söta boysenbärsfrukten slingrar sig kvar runt tungan. Efter 40 sekunder ger tungsidorna fortfarande fullt utslag även om mitten av tungan nu börjar lugna sig. Salivkörtlarna i kinderna pumpar på för fullt. Efter 70 sekunder är det fortfarande en nästan löjligt hög smakintensitet kvar i munnen. När en och en halv minut har gått konstaterar vi bara att vinet fortsätter att sjunga och vi tröttnar på att fortsätta ta tid :)

Förra och enda gången vi provat det här vinet var sommaren 2005 i källaren hos Quintarelli. Då imponerade det också stort på oss men det var samtidigt solklart att hans Amarone från samma år var ännu bättre. Det är möjligt att vår poäng ikväll hade blivit ännu något snäpp högre om vi inte var tvugna att spara lite krut till amaronen...

Pio Cesare Langhe Nebbiolo 2006

Vi drack inte mer än någon enstaka flaska av detta vin i årgång 2005 och enda ursäkten vi kan komma på är att vi drabbades av en överdriven årgångsfascism. Men nu när finfina 2006 landat på Systembolagets hyllor köper vi några flaskor och hoppas att vinet är så bra som vi tidigare vant oss vid.

Pio Cesare Langhe Nebbiolo 2006 doftar menthol och rosor, grustag, torkade körsbär, lakrits och rostade pinjenötter. Stilen är fattigmansbarolo dvs allt finns på plats men med lite lägre volym än i the real thing. Andra producenter väljer ju att köra en lite mer fruktdriven profil på sin langhe nebbiolo och bägge filosofierna har sina fördelar.

I munnen är frukten ganska generös och det är ett uttryck både för den lite sötfruktiga Cesare-stilen och den goda årgången. Det här är jättegott att dricka redan nu, speciellt till mat, men strukturen inbjuder egentligen till ett par års lagring.

Midsommarviner

Vi tog inga noteringar på vinerna vi drack under midsommar men tänkte ändå kortfattat dela med oss våra åsikter:

De Saint Gall Brut Rosé NV är inte värd sitt pris på 269 kr. Jordgubbsfruktig och enkel roséchampagne som visserligen rinner ner lätt som fördrink men utan att göra något större intryck.

Fontanafredda Barolo 2004 försvarar sitt pris (235 kr) bättre men skänker inte heller någon jättestor upplevelse. En strömlinjeformad och sötfruktig barolo som överraskar med sin drickbarhet.

Jean-Marc Brocard Chablis Domaine Sainte Claire 2007 hade en frisk, mineralig och fräsch doft med ett litet inslag av vulkat gummi. Smaken är äppelsyrlig, ren och krispig och längden bra. Vi har tröttnat lite på Brocard men det här vinet är faktiskt riktigt bra.

Domaine Cauhapé Noblesse du Temps 2006 är ett Jurançon-vin som vi aldrig tidigare druckit och vi blev otroligt imponerade! Gjort på 100% petit manseng som skördats vendange tardive styli i månadsskiftet november/december. Man förlitar sig helt till passerillage och druvorna är inte angripna av botrytis. Det jäses på nya ekfat och lagras sedan 18 månader på dessa fat. Det bästa söta vin vi druckit på länge!