Vinös Wine Awards 2008

Vinåret 2008 måste såklart sammanfattas. Vi tänkte göra det i form av en prisutdelning i sju kategorier. Reglerna är typ såhär: För att ett vin ska få delta i våra Wine Awards ska vi ha druckit det på en provning eller åtminstone i hyfsat fokuserat tillstånd. Viner som vi okoncentrerat druckit på middagar, krogen eller under alltför hög berusning är inte potentiella pristagare. Vidare kan ett vin endast vinna en kategori för att undvika att ett och samma vin vinner exempelvis både "årets rödvin" och "årets vin".

Såhär upplevde Vinös topparna (och botten) under år 2008:

Årets rookie
Detta pris delas ut till ett vin som juryn druckit för första gången under 2008 och som vi känt att vi kanske borde ha haft koll på tidigare. De nominerade är:

Fontodi Vigna del Sorbo Chianti Classico Riserva 2004
Domaine Leon Barral Faugères 2005
Domaine La Barroche Fiancée 2005

Juryns utlåtande:
"Till ett ännu ungt men redan otroligt njutbart vin från den gyllene dalen. Vi spår en lysande framtid för denna feminina och vackra skapelse som har strukturen för att blomma i många år framöver. Vinös pris till Årets Rookie 2008 tilldelas Fontodi Vigna del Sorbo 2004."

Årets stolpskott
Denna ”utmärkelse” delas ut till det vin som gjort Vinös mest besvikna under året.

Juryns fördömande:
”Ett vin som ska vara storebror till ett vin som får folk att köa i Sverige och som också det är konstant överskattas av vinpressen i Sverige och ibland även internationellt. Men egentligen är det ointressant vem som är storebror och vem som är lillebror i sammanhanget. Bägge vinerna är betydligt sämre än deras rykte. Vi köpte tre flaskor av årets stoplskott förra vintern och har nu druckit två av dem vid olika tillfällen men med samma besvikelse bägge gångerna: ett sumpigt, klumpigt, sunkigt, pissigt och enkelt vin som vi aldrig kommer att köpa igen. Hur kan folk gilla detta? Vinös vill citera Thåström: ’Det är ni som e de konstiga, det är jag som e normal’. Vinös fördömande Årets Stolpskott 2008 tilldelas Alain Graillot La Guiraude 2001”

Vinös hederspris för lång och trogen tjänst
Juryns utlåtande:

”I den nuvarande årgången (2006) är detta vin kanske bättre än någonsin. Det har tagit en självklar plats som husets vin hos Vinös under året. Juryns hederpris för lång och trogen tjänst tilldelas Mazzei Fonterutoli Chianti Classico”

Bästa vita vin
De nominerade är:

Rémi Jobard Les Genevrières 1er Cru 2002
Domaine Baumann Riesling Schoenenbourg Grand Cru 1998
Tirecul la Gravière Monbazillac 1996

Juryns utlåtande:

“Till ett vin som, sin hemvist i en lite mindre prestigefylld appellation till trots, levererar kvalitet på högsta nivå år efter år. Ett sött, simmigt njutningselixir med fräschör och fantastisk komplexitet. En perfekt dessert i sig självt. Vinös pris för Årets Bästa Vita Vin 2008 tilldelas Tirecul La Gravière 1996”

Bästa mousserande vin
De nominerade är:

Diebolt-Vallois Blanc de Blancs Prestige
José Michel Millésime 1959
Dom Ruinart 1996

Juryns lovord:
”En tidlös champagne som förenar associationer till sommarens korvgrillning i skärgården, svampplockning bland regntunga furor och en fin cigarr på nyår. Ett bevis på att rätt hanterad pinot meunier kan vara en fullgod representant för det bästa Champagne kan producera. Vinös pris för Bästa Mousserande Vin 2008 tilldelas José Michel Millésime 1959”

Bästa rödvin
Stenhård konkurrens råder i denna kategori. En bra illustration av detta är att från A&Hs underbara toskanakväll där vi i tur och ordning drack Le Stanze 2000, Il Carbonaione 1999 på magnum, Castello di Brolio 1997, Siro Pacenti 1997 (som fortfarande kändes väldigt ung!) och till sist Fanti San Filippo Brunello 2000, kvalade enkom den sistnämnda in bland de nominerade. När man såhär retrospektivt ska välja ut tre viner att nominera från ett helt års konsumtion är det lätt att påverkas av internationella vinskribenterns poäng. Men vi har verkligen valt med hjärtat och ratat många viner som ligger närmare 100 poäng hos Parker with friends än vår slutgiltiga trio. De tre nominerade har helt enkelt varit de bästa röda vinerna i våra näsor och munnar 2008:

Domaine de Marcoux Châteauneuf-du-Pape 1995
Antinori Tignanello 2005
Fanti Tenuta San Filippo Brunello di Montalcino 2000

Juryns utlåtande:
“Oftast dricks viner för unga, ibland dricks de i utförsbacke. Men årets bästa rödvin lyckades vi fånga i vad vi tror var dess bästa stund på jorden. Med tretton år på nacken uppvisade det ett fantastiskt doftspektrum och gav ett bevis på vad kombinationen gamla grenachestockar, skickligt vinmakande och bra terroir kan åstadkomma. Vinös pris för Årets bästa rödvin 2008 tilldelas Domaine de Marcoux 1995"

Bästa vin
Detta är såklart Vinös mest prestigefyllda pris men trots det fanns det egentligen aldrig mer än ett vin i tävlingen. Segern var klar i samma stund som vi drack vinet i somras...

Juryns kärleksförklaring (med nobelinspiration):

”Ett enastående vackert och moget vin som skapats av uppbrottets, det sensoriska äventyrets och den sinnliga extasens vinmakare. En utforskare av vinskapande utanför den härskande traditionen. Ett vinmakarskap av skönhet och djup, som lyfter fram vardagens mirakler och det levande förflutna.

Årets vin härstammar från en klassisk vingård i ett av världens vackraste landskap. Vinrankorna i dessa sluttningar bar perfekt frukt denna varma och exotiska årgång. Druvorna skördades och vinifierades av en av världens mest begåvade vinmakare. Vinös pris för Årets Bästa Vin 2008 tilldelas Elio Altare Langhe Rosso Arborina 1997."

Melini Vigneti La Selvanella Riserva 1997

Årets näst sista kväll dricker vi en flaska som vi haft i källaren sen sommaren 2002 och vårt besök i Chianti. Det är en prenumerant på tre bicchieri och vi har riktigt höga förhoppningar på att den ska kunna förgylla vår måltid som i övrigt består av ankbröst, klyftpotatis och en sås på ankfett, kycklingleverpaté och madeira.

Melini Vigneti La Selvanella Riserva 1997 har en ljust brunröd färg med hög transparens. Den lite kryddiga, mogna doften är slingrande och uppvisar direkt enormt djup och komplexitet. Ur glaset strömmar mörk choklad, mineral, viol, björnbär och söt körsbärsfrukt med likörinriktning. Fatkaraktären är förvånansvärt påtaglig och visar sig i form av bittermandel, torrostade jordnötter och balsaträ. S formulerar det vi båda känner, "såhär ska vin dofta!".

Tanninerna är fortfarande potenta men polerade och känns som finkorning sand. De höga syrorna är ett föredöme för all världens viner och eftersmaken bara fortsätter att sväva i munnen långt efter att man svalt. Allra sist stannar lite tanninsträvhet, blodgrapebeska och alkoholeldighet. Koncentrationen i det här vinet är riktigt bra men överskuggas av den perfekta balansen som gör La Selvanella till ett stort vin. Varför köpte vi bara en flaska!?

Elio Altare Dolcetto d'Alba 2005

Vi kände spontant att Dolcetto borde vara lite av ett julvin med sin bussiga drickvänlighet och rättframma personlighet. Å andra sidan smakar det fantastiskt på våren också. Och som höstvin. Och som bersåvin på sommaren. Nåväl, till en piccata milanese med långkokt tomatsås borde det funka ypperligt. Senast vi drack Elios Dolcetto var i mars och i vår värld finns ingen bättre tolkning av denna druva.

Elio Altare Dolcetto d'Alba 2005 har en ren och fräsch doft av körsbär, lakrits, bittermandel och marsipan. Till skillnad från många enklare Dolcetti finns inga mejeritoner eller känningar av bordstjut - det här är ett riktigt bra om än okomplicerat vin. Trots det ganska väl tilltagna svenska priset på 178 kr är detta ett solklart fynd och betänk då att man lokalt kan plocka upp samma vin för 60 spänn mindre.

Smaken är som vanligt sömlös, fantastiskt len och välbalanserad. Vinet bär verkligen sin mästares signum. Det finns egentligen ingenting att klaga på i det här vinet men en något högre syra skulle i alla fall inte göra det sämre. Trots dryga tre år på nacken känns det verkligen inte för gammalt men de flaskor vi har kvar kommer vi konsumera innan sommaren!

Pierre Peters Cuvée Spéciale Grand Cru 1998

I förrgår drack vi en flaska René-Henri Coutier från den lite underskattade champagneårgången 1998. Ikväll, till en förrätt med pilgrimsmusslor och löjrom, satsar vi på samma årgång men byter både by och stil.

Pierre Peters Cuvée Spéciale Grand Cru 1998 har en metallicblå grimma och en ganska kort kork som ser ut att ha suttit betydligt längre i flaskan än vad som är fallet. Moussen är livlig och färgen har börjat mörkna något.

Doften är finstämd och har en väldigt tydlig inriktning mot hasselnötter. Visst är det härligt att lagra vin! Det finns inga hasselnötter i det här vinet när det är ungt men nu tio år efter skörd kommer de fram och skapar en underbart komplex och rostad doftprofil.

Förutom nötterna finns även konserverade mandarinklyftor, saffran, lättbrynt smör och härlig mineral à la Mesnil. Vi snackar charmig chardonnayelegans framför potent pinotkraft.

Smaken är knastertorr och domineras även den av hasselnötter, mandariner och kritig mineral. Frukten är lite uttorkad och vinet känns faktiskt lättare nu än i sin ungdom. Men det som verkligen sticker ut är den obönhörliga syran, det känns som att den spjälkar maten redan i munnen...

Det här vinet är i en väldigt intressant mognadsfas där de underbara rostade hasselnötterna kommit fram utan att några andra ålderstecken än lite uttorkad frukt yttrar sig. Vi har ju egentligen både goût anglais och goût français när det gäller champagne (goût suédois?) och gillar således både ung och mogen champagne beroende på tillfälle och matackompanjemang. Pierre Peters 1998 är det lite för sent att dricka på ungdomlig fräschör så de två flaskor vi har kvar får några år till i källaren för att se om ännu mer förföriska mognadstoner kan lockas fram.

Château Belgrave 2004

Snabbhandling av glögg och en flaska rödvin till kvällens middag sker på bolaget på Odengatan vid Vasaparken. I en av montrarna står en Haut-Médoc cru classé från 2005 som vi av någon outgrundlig anledning aldrig tidigare druckit, Château Belgrave. Den måste vi testa!

Väl hemma brassar vi lasagne, fixar sallad och karafferar vinet... och då ser vi vad som hänt, vi har fått "fel" årgång. Killen på systembolaget som gick in till lagret och hämtade vår flaska tyckte tydligen att det som var kvar från 2004:orna skulle nasas iväg först. Otroligt irriterande. Dels för att systembolaget i sann monopolistanda kan fortsätta att strunta i årgångens betydelse. Men också att vi trots tidigare missöden inte själva dubbelkollade årgången på flaskan. Bara att hoppas att vinet är bra ändå.

Château Belgrave 2004 har initialt en doft som för tankarna till nya världen snarare än Bordeaux. Tänk: chilensk cabernet sauvignon för 200 spänn som får fyra solar i morgonsoffan. Men med lite luft nyanseras doften och uppvisar tomatpuré, svart vinbärsmarmelad, plommonsylt och en både dyr och lyckad fatbehandling som ger sig till känna i form av muskot, mörk choklad, vanilj och lite ceder. Inte old school claret men definitivt ett trevligt vin!

I munnen känns den höga merlothalten (40%) i form av saftiga plommon och allmän bussighet. Eftersmaken har klart godkänd längd och bjuder på stramhet, skalbeska och en polerad munkänsla.

De Bordeaux 2005:or vi har druckit i samma prisklass är bättre än Belgrave -04 och det går definitivt att få mer vin för 279 kr på bolaget om man letar i andra distrikt. Men samtidigt är det ett vin som man inte behöver vara raketforskare för att gilla. Det är väluppfostrat utan att vara tillknäppt och det är generöst utan att vara inställsamt. Kul att ha provat och vi kommer definitivt försöka köpa 2005 (igen!) för att se om den är ännu bättre.

Charles Wantz Gewurztraminer Grand Cru Kirchberg 1998

I somras drack vi en fantastisk Alsace-riesling från toppåret -98 på magnum. I kväll tänkte vi istället prova en gewurztraminer från samma år. Producenten heter Charles Wantz och växtplatsen heter Kirchberg, en klassisk grand cru utanför byn Barr som ger lagringsduglig gewurztraminer, pinot gris och riesling. Etiketten är nästan overkligt ful men den här bloggen fokuserar ju mer på innehåll än yta.

Charles Wantz Gewurztraminer Grand Cru Kirchberg 1998 har massor av litchi, gröna övermogna druvor, rosenvatten, vit persika, muskot och blodgrape i doften.

I munnen är vinet moget visköst, lite eldigt och matvänligt beskt. Litchitonerna är inte lika dominerande utan får tydligare konkurrens från rosenvatten och grape. Frukten är lite väl tillbakadragen och vinet var nog bättre för ett par år sedan.

Problemet med gewurztraminer är att de ibland blir lite klumpiga med för hög restsötma i kombination med alldeles för låg syra. Kvällens vin faller visserligen inte i den fällan men det är ändå ingen balettdansös vi har i glasen.

Château Picque Caillou 2000

Kvällens vin köpte vi en tolvflaskorslåda av för några år sedan och hittills har vi har bara druckit en ynka obloggad flaska. Dags att ändra på det.

Château Picque Caillou kommer från Mérignac som ligger i Pessac-Léognan. Här har rankor gradvis fått ge vika för stadsbebyggelse och de flesta förknippar nog snarare Mérignac med stadens flygplats än med vintillverkning.

1993 påbörjade ett nytt team under familjen Denis att förbättra kvaliteten på slottets viner och fyra år senare tog familjen Calvet över arbetet. I början av 90-talet bestod Picque Caillou av ungefär lika stora delar CS, Merlot och CF. Numera bidrar den senare med enbart ca 10%.

År 2000 i Bordeaux var ju en av många århundradets årgångar de senaste decennierna och eftersom den kraftfulla potenta stilen tilltalade exempelvis Robert Parker blev prisutvecklingen därefter. I ljuset av de senaste årens priser från Bordeaux så framstår dock år 2000 som en ganska rimligt prissatt årgång.

Vi är också väldigt positivt inställda till 2000 även om de få prov av 2005 vi hittills fått avnjuta har känns ännu bättre. WA och WS var eniga om 89 poäng när det begav sig men när det gällde drickfönster tyckte Parker att vinet bör drickas near-term och WineSpectator att det kommer vara "best after 2006".

Château Picque Caillou 2000 har en vacker, mörkt skimrande färg som inte vissar några större ålderstecken såhär åtta år efter skörd. Doften är stallig och moccamättad med tät, ren cassisfrukt. Det finns också lite rökighet och dammiga gardiner. Med luftning kommer en liten blommighet fram tillsammans med paprika och ännu mera kaffe.

I munnen känns vinet närmare medelfylligt än fylligt. Yppigheten, generositeten och kraften gör att det inte känns riktigt som en klassisk Pessac-Léognan. Vi drack 2001:an för inte så länge sedan och den var mer typisk och slankare i frukten (och mycket mer mogen). Både syra och paprikabeska ger en härlig matvänlig avslutning och tanninerna som mjuknat med åren har fortfarande tillräckligt med stuns för att ge stöd och struktur.

Vi håller med Parker om att det här vinet är gott för near-term drinking men vi tror till skillnad från honom att det kommer att utvecklas väl i flera år till. Vi behöver inte ha någon brådska med att tömma resten av lådan.

Läs gärna bloggrannarna Finare Vinare och Vintresserad som också provat år 2000! Och Mise en bouteille som druckit flera årgångar!

La Grange Aux Belles Princé 2005

Det har varit bloggtorka ett tag beroende på tidsbrist och ovanligt lite drickande. De få flaskor som vi druckit har ofta varit nyligen bloggade favoriter som det inte kännts meningsfullt att skriva om igen. Men vi har druckit ett vin som vi verkligen vill dela med oss av eftersom det är så annorlunda och framförallt extremt bra för sin prisklass!

Mannen bakom kvällens Anjou rouge är Marc Houtin, en ung vinmakare i Loiredalen som började som geolog innan han sadlade om. Han har fått rätt mycket lokal uppmärksamhet och vi skulle tro att hans rykte snart kommer att spridas även i övriga Frankrike och kanske resten av världen.

Vinet är 100% Cabernet Franc och kommer från Marcs främsta parcelle.

La Grange Aux Belles Princé 2005 har en läcker, tät frukt i senskördad modern loirestil. Första sniffen är verkligen inte något man normalt förknippar med kallt klimat! Den varma årgången har förstås ett finger med i spelet här.

Som hos många stora Chinon-viner finns en väldigt tydlig, men nyanserad och angenäm, grön paprika-ton. Därunder kommer körsbärssylt, svarta vinbär och rönnbärsgelé. Så länge vinet är svalt finns också den där rökiga flintadoften som många viner från skifferjordar får. Trots att etiketten skvallrar om 15% alkohol upplever vi ingen som helst eldighet i doften. Och då ska man veta att bland modernisterna i Loire (och på många andra håll) kan 15% på etiketten lika gärna betyda 16% eller rentutav 17% i flaskan. När vi besökte vinmakaren Luc Delhumeau i Coteaux du Layon förra sommaren berättade han att han under varma år jäste sin torra Sauvignon Blanc till 16,5% men skrev 13,5% på flaskan...

I munnen är vinet ultrafylligt, lent och modernt med mogna tanniner. Eftersmaken är medellång och givetvis har syran fått offras något i modernismens namn. Den gröna paprikan återkommer tillsammans med massor av hemgjord körsbärssylt och svarta vinbär. Det här är en riktig charmör!

När flaskan är urdrucken syns en väldigt kraftig fällning och den gode Marc verkar köra både unfiltered och unfined.

Vi kan först inte påminna oss att Princé liknar någonting vi tidigare druckit. Men när tanken får löpa lateralt dyker faktiskt Masi Amarone Costasera 2005 upp. Den har också en grön ton (som i och för sig är mer åt pelargon), söt körsbärssylt och massor av extrakt och alkohol. Kvalitetsmässigt håller vi dock Princé som klart bättre.