lördag 29 november 2008

Il Carbonaione 2003

Efter många besvikelser försöker vi generellt undvika italienska viner från de varma årgångarna -03 och -05. Både i Piemonte och Toskana har många producenter visat sig oförmögna att fullt ut hantera hettans påverkan på druvor och rankor. Och även om vissa viner från dessa årgångar klarar sig från rent objektiva defekter så är de ofta tillverkade i en stil som inte ligger i linje med våra preferenser.

Så varför kvällens undantag? Jo, Il Carbonaione från Podere Poggio Scalette produceras från rankor på hög höjd vilket dämpar effekterna av hettan. Dessutom har vi i flera olika recensioner läst att de lyckats skapa ett balanserat vin trots hettan. Vissa tycker till och med att de lyckades bättre 2003 än 2004 och det vill inte säga lite.

Vingården Il Carbonaione ligger i en västsluttning mellan Greve och Panzano och den planterades på 20-talet med sangioveseklonen Lamole. Från dessa unika stockar tar Poggio Scalette ut ynka 20 hl/ha. Vinet lagras 14 månader på 350L-fat.

Il Carbonaione 2003 doftar rent och potent. De första intrycken är bittermandel och en kompakt kärna av plommon och björnbärssylt. Det doftar inte helt olikt en Pomerol från någon varm årgång. Med lite luftning transformeras bittermandeln till färsk basilika och vinet blir lite mer toskanskt. Faten ger kaffe, trälim och vanilj men det finns också mörka syltiga bär (blåbär, björnbär, plommon), coca-cola, choklad och salvia.

I munnen är vinet väldigt kraftigt och koncentrationen är superhög. Syran är något låg för vår smak men i övrigt märks inga värmekrämpor. Övertonerna av sylt och vanilj ger en lite insmickrande nya världen-känsla men kvaliteten går inte att anmärka på.

Eftersmaken är lång men syrorna räcker inte riktigt till för att skapa den där riktiga skjutsen. Tanninerna är välgjorda och moderna men man kan faktiskt känna av lite grönbeska som vi inte upplevt i andra svalare årgångar av detta vin.

För en vecka sedan drack vi Alain Voges Cornas VV som ligger i samma prisklass som kvällens vin. I dagsläget är Carbonaione godare, yppigare och mer drickvänlig men bägge vinerna vinner definitivt på att sparas i många år. Och frågan är om inte Alain Voge kommer att avgå med slutsegern när bägge vinerna nått sin topp!

måndag 24 november 2008

Tirecul la Gravière Monbazillac 1996

I den lilla byn Monbazillac, söder om Bergerac, tillverkas söta vita viner som i vissa fall levererar högsta sauterneskvalitet till en prisnivå som snarare hör hemma i Cadillac eller Sainte-Croix-du-Mont. Det kanske allra främsta slottet är makarna Bilancinis Tirecul la Gravière som ligger granne med byns fantastiska sagoslott Château de Monbazillac.

När Robert Parker för flera år sedan uppmärksammade denna egendom och deras toppcuvée, "Cuvée Madame", steg priserna kraftigt. Årgång 1994 av Cuvée Madame erhöll 99 poäng av Parker och det följdes upp av 100 pinnar jämnt till 1995. Därefter var prisspiralen igång...

Årgång 1999 finns kvar på Passagen till det internationellt sett låga priset 773 kr för 50 cl. Men på den nivån är det svårt att prata om fynd längre.

Cuvée Madame tillverkas inte från en egen del av vingården utan blandas av ett urval av de bästa faten. Det innebär att både standardcuvéen och madamen tillverkas med samma uttag och samma antal skördeomgångar. På nätet hittar vi information om att uttaget skulle vara 2-6 hL/ha vilket inte känns riktigt trovärdigt. Det finns möjligtvis ekonomi i ett sådant uttag för en prestigecuvée men inte för hela produktionen.

Nåväl, nog om Cuvée Madame. Vi ska ju fokusera på fulcuvéen av årgång 1996. Den består av hela 45% Muscadelle blandat med 55% Semillon och den fick 30 månader på fat.

Tirecul la Gravière Monbazillac 1996 doftar förföriskt av aprikos, mandarin, tutti frutti à la röda Smajl, pomerans, trälimiga fat, botrytis, nymald mandel och honung. Dessutom finns en helt underbar mineralitet som bidrar med högburen klass och finess. Doften är förvånansvärt ung och frisk.

I munnen är vinet simmigt sött men med en uppstramande bonnezeauxlik syra. En perfekt avvägd eldighet möter toner av pomerans, aprikos, bergamott, mandarin och mineral. Eftersmaken är såklart ultralång, viskös och perfekt balanserad. Kanongott!

söndag 23 november 2008

Bordeauxblends

Kvällens tema var ursprungligen "Bordeauxblandningar från hela världen" men reducerades till slut till att enbart omfatta sydeuropa. Som bilden visar blev det två äkta bordeauxer, en spanjor och en italienare.

Tenuta Belguardo 2002 är förstavinet från familjen Mazzeis gård i Maremma. Normalt sett består det av 90% CS och 10%CF men det tuffa året 2002 blev mixen istället 70% CS, 20% Sangiovese och 10% Merlot. Det fick 18 månader på nya franska fat.

Château Fourcas Hosten 2003 är en Cru Bourgeois från appellationen Listrac. Druvmixen är 45% CS, 45% Merlot och 10% CF. Det fick 12-14 månader på fat varav en tredjedel var nya. 2003 var en extremt varm årgång i Bordeaux och vingårdar med lite lerigare jordar lyckades överlag bättre än mer väldränerade lägen.

Château Lagrange 1994 är en troisieme cru från Saint Julien på 66% CS, 27% Merlot och hela 7% Petit Verdot. Den lite rustika årgången -94 kom efter de två katastrofåren i Médoc, -91 och -92, samt det mediokra -93. Hade det inte varit för att -94 ändå innebar ett fall framåt efter tre jobbiga år hade nog årgången haft ett än sämre rykte idag. Utöver regn och rusk vid skörden hade man också mycket problem med sniglar och ohyra i vingårdarna på många håll i Bordeaux.

Torres Mas La Plana 2002 kommer från DO Penedès i Katalonien. Det görs på 100% Cabernet Sauvignon från en enda vingård i centrala Penedès och är jätteproducenten Torres främsta vin.
Som vanligt kör vi halvblind provning med hyfsat mycket prestige iblandat...

Vin nr 1: En tät lila färg. Vi får en modern, sötfruktig doft i senskördad stil. Det finns också massor av fat och lite stallighet. Efter någon timme i glaset kommer än mer fruktsötma, kryddnejlikor och bittermandel. I munnen bjuds en rätt bra attack med mycket hög syra, lite eldighet och en lång behaglig eftersmak. Den enda kritiken är en lite hollow midpalate som skvallrar om en svag årgång. Men det är helt klart ett välgjort, modernt vin som är drickfärdigt nu.

Facit: Tenuta Belguardo 2002

Vin nr 2: En mer transparent uppenbarelse i glaset med en tydlig tegelbrun och något vattnig kant. I doften kommer först kloak, ammoniak, våt papp och dammiga gardiner. Anstränger man sig riktigt noga flimrar kanske lite svartvinbärsgelé förbi. De avloppslika tonerna vädras bort allteftersom under kvällen men försvinner aldrig helt. I slutet av provningen är doften som bäst och en nybakad tarte aux framboises har då kravlat sig fram ur kloakerna. I munnen är tyvärr resan den omvända. I början är attacken förbluffande bra och vinet känns maffigt och tapetserande. Vi upplever en tydligt besk grön paprika, torra svarta vinbär och ostädat stall. Men när tiden går dör vinet i glaset och när doften blivit som mest intressant återstår mest eldighet, beska och smuts i munnen. Det är helt klart ett intressant provningsvin men kanske inget man skulle sitta och småsippa på en fredagkväll...

Facit: Château Lagrange 1994

Vin nr 3: Detta vin uppvisar också lite mognad i färgen. I doften kommer först lite brynt smör och gräddkola. Det finns också svett, fat och en mörk bärton som nog ligger närmast blåbär. Efter ett tag i glaset kommer en grön ton som snarare drar åt pelargon än grön paprika. I munnen är vinet varmt med bra attack och skarp syra i en högextraherad stil. Smaken är något enkel men klassisk och matvänlig.

Facit: Château Fourcas Hosten 2003

Vin nr 4: Ung, blålila färg. En lite bränd, fatig doft som känns svårplacerad. Den erbjuder massor av grön paprika och även lite stekt kött eller kanske bacon. Under kvällen smyger en väldigt härlig och tydlig doft av mörk choklad och kaffe fram. I munnen ger vinet ett modernt intryck med massor av fat och en relativt låg syra. Helhetsintrycket blir dock lite svartvinbärssaftigt och detta vin är mindre matberoende än kvällens övriga viner.

Facit: Torres Mas La Plana 2002

Det är alltid lätt att underskatta svårigheten i att prova halvblint men den här gången satte vi alla fyra rätt. Det var ju bara ett vin som kunde vara Lagrange och vin 1 passade perfekt som renrasig super tuscan från en dålig årgång. Vin nr 3 luktade verkligen basbordeaux och inget annat. Och Mas La Plana som vin 4 kändes också logiskt med sin lite varmare, mer publifriande stil med låg syra och lite brända toner. Dessutom var överdosen av grön paprika en bra ledtråd.

Till desserten bjöd M&U på Tirecul la Gravière Monbazillac 1996 och den var fantastiskt bra. Separat inlägg om den kommer senare...

fredag 21 november 2008

Alain Voge Cornas Les Vieilles Vignes 2005

För ett par veckor sedan provade vi detta vin av årgång 2003 på krogen och det mötte alla våra högt ställda förväntningar. Alain Voge har ett genuint gott rykte och trots alla framgångar har han bibehållit sin lugna trygga ödmjukhet. En person som aldrig skulle spela Alain helt enkelt :)

2003:an var förvånansvärt tillgängligt för sin ålder och ur glasen kom en härlig, öppen, varm och mogen doft dominerad av söta franska hallon. Dock hade ingen ursprungstypisk stallighet infunnit sig. Det var gott och sötfruktigt i munnen också men med uppstramande syror. Ett klassiskt och stort Syrah-vin från en appellation som inte ligger högst på innelistorna.

I novembermellansläppet kom två Cornas 05:or som bägge lirar i elitserien, dels kvällens vin men även Auguste Clape 2005. Vi köpte några flaskor av bägge och egentligen borde de väl ha gått direkt ner i källaren utan att passera gå men vi kunde inte hålla oss ikväll.

Alain Voge Cornas Les Vieilles Vignes 2005 har en trevlig och inbjudande, men för priset och ambitionsnivån, inte märkvärdig doft. Vi associerar faktiskt först till australiensisk shiraz. Doften är inte knuten men kanske ändå ungdomligt oförlöst. Det finns hallonlikör, björnbär, lättstekt bacon, läder, mineral och en liten diskret eldighet. Allteftersom kvällen går blir doften mer komplex och i det sista glaset är alla liknelser med nya världen-shiraz borta och istället finns blommor, mer läder, tydliga blåbärstoner och ännu sötare hallonlikör.

I munnen är vinet burgundiskt saftigt och slankt men uppvisar riktigt bra koncentration och härliga syror. Det här är seriös Syrah och förutsättningen för den härliga kombinationen av slankhet och koncentration stavas garanterat lågt uttag.

Eftersmaken är lite kärnbitter och uttorkande men behaglig med lena, mogna tanniner. Koncentrationen och syran ger vinet en lång och matvänlig eftersmak av blåbär, björnbär, rökt kött och mineral.

Det här är ett fantastiskt gott vin ända till man tittar på prislappen. Man känner sig inte lurad på 400 spänn men vi har druckit många bättre viner för en hundring mindre. Samtidigt kommer vi inte bli jätteförvånade om vi om 10 år drar korken igen och inser att vi bara drack vinet för tidigt. Det sista glaset var det klart bästa och det brukar ju vara ett gott tecken.

PS För en beskrivning av 03:an på en av sveriges bästa vinbloggar, kolla här DS

fredag 14 november 2008

Dupont Cidre Cuvée Reservée 2006

På menyn ikväll står galettes (efter att Ica NK räddat oss i vår jakt på bovetemjöl) och vad dricker man till det om inte normandisk cider. Vi köpte några flaskor från producenten Dupont ur beställningssortimentet tidigare i höstas och ikväll poppar vi den första.

Med en prislapp på ganska precis 100 spänn för 75 cl hoppas vi såklart på en hög ambitionsnivå. Från flaskan får vi reda på att cidern lagrats på calvadosfat i 6 månader och att alkoholhalten är 7,5%.

Dupont Cidre Cuvée Reservée 2006 är lite matt bärnstensfärgad och har en fällning som ser ut som vinsten. Bubblorna är minimala och försiktiga.

Doften är väldigt fruktig, oxiderad och domineras av mosade höstäpplen. Men det doftar också röd citrus, blöta löv, ljunghonung och mineral. Det finns egentligen ingen fatkaraktär att prata om men man kan ana något som påminner om tallbark eller våt näver. Vi associerar till Selosse Initiale som någon rört ner en sked äppelmos i...

I munnen är cidern svagt spritsig och uppvisar en mosig äppelsötma med lite uppfräschande mineraler. I eftersmaken svänger äppelkaraktären över och påminner mer om söta mogna gråpäron. Syran är betydligt lägre än i ett vin (associationerna till Selosse dör direkt när man får cidern i munnen) och sötman motsvarar ett halvtorrt vin. Till våra galettes fyllda med ostar, rökt skinka, skogschampinjoner, babyspenat och lök passar cidern riktigt bra trots att den varken har syran hos ett vin eller beskan hos en öl. Vi kommer prova fler cidersorter från bolaget i framtiden!

tisdag 11 november 2008

Prunotto Barbera d'Alba 2007

Prunotto är i våra ögon en pålitlig producent som gör ett flertal prisvärda viner som dock aldrig når de allra högsta höjderna i distriktet. I novembersläppet kom deras generiska Barbera d'Alba som vi aldrig druckit förrut. Druvorna kommer från vingårdar i Barbaresco, Treiso, Alba och Serralunga och det har fått åtta månader på 100 hL botti.

Vi provade några viner av årgång 2007 vid vårt besök i Piemonte i somras och det verkar bli en fantastisk årgång. Sommaren var väldigt varm men i augusti kom välbehövligt regn som räddade rankorna från uttorkning. Skörden var tidig för för samtliga druvsorter och det var inga problem med röta eller svampangrepp.

Prunotto Barbera d'Alba 2007 har en mörk och tjärig doft av lakritsrot, torkade kryddor, svartpeppar och fat. Det luktar standardbarbera och vi saknar lite av charmen som druvan är kapabel till. Vi börjar dricka vid 15C vilket känns lagom, så fort temperaturen stiger i glaset kommer den malolaktiska rollokolan fram och vinet tappar sin fräschör.

I munnen är det välbalanserat och syran är låg för att vara barbera. Vi upplever vinet som lite saftigt och tanninfattigt, barbera behöver verkligen sin ek för att få struktur och här hade det inte skadat med några månader på barrique. I smaken finns främst lakrits, blåbär, slånbär och den fina årgången gör sig påmind i form av hög kocentration och en lång, intensiv eftersmak.

Det finns bättre barberor på bolaget om man går upp några tior till. Men det är ändå ett trevligt pizzavin som inte gör bort sig på något sätt. Kyl väl!

fredag 7 november 2008

Domaine Leon Barral Jadis 2005

Vårt fokus i novembersläppet låg på en handfull toppbarolos makade av Enrico Scavino. Men vi plockade också upp en låda av ett vin som vi längtat efter i flera veckor - Leon Barrals Jadis. Det som väckte vår längtan var vårt smakprov av Leon Barrals basvin i början av oktober.

Domaine Leon Barral Jadis 2005 har en tät, mjuk stallig doft med försiktiga och behagliga inslag av grispissig ammoniak. Det finns massor av mörka bär, främst björnbär och blåbär. Sniffar man lite högre upp finns torkade kryddor, rostade fat, vanilj och kanelstång. Det skickliga vinmakeriet lyser verkligen igenom. Det finns också en vildmarkskomponent med grönsåpa, enbär och nyregnad barrskog. Ett riktigt höstvin! Till vår älgfilé med karljohansrisotto sitter viner perfekt.

I munnen får vi en slank och behaglig känsla med en syra som är betydligt högre än i Barrals basvin. Strukturen är ung men fläckfritt utförd. Eftersmaken är riktigt lång och bjuder på blåbär och grön, kornig äppelbeska. Gott!

Det ska bli mycket intressant att följa hur det här vinet åldras. Det har utan tvekan fysiken för att tåla många år i källaren rent strukturellt men frågan är hur doften kommer att förändras? Kanske går den friska ungdomen förlorad utan att ersättas av något bättre? Hur kommer den lite unkna stalligheten utvecklas? Magkänslan säger att det här vinet inte kommer bli så mycket bättre av lagring men vi kan inte riktigt sätta fingret på varför.

Jämför man med basvinet kostar Jadis 50 spänn mer och för den slanten får vi högre syra, en seriösare tanninstruktur och uppbackning av lite aristokratiska fat. Å andra sidan går den otroligt charmiga, äppelmustiga och bussiga karaktären delvis förlorad. Vi tycker att Jadis är ett väldigt bra köp men inte ett lika sensationellt fynd som basvinet.