Prunotto Barolo 2000

En väldigt försiktig och blyg näsa möter oss trots någon timme i karaff. Strimmor av lakrits och lite blyga violer backas upp av röd fin frukt. Lite läder och vediga kryddor skvallrar om vinets ålder.

I munnen är vinet lätt och balansen väl utförd men trots det är det här inget som får oss att gå igång. Det är felfritt och har sina kvaliteter med det känns verkligen som en kommersiell instegsbarolo utan någon riktig själ. Mellanmjölk från Piemonte.

89 poäng. Drick upp inom 4 år.

Château de Pez 2000

Förvånansvärt ungbärig och finstämd näsa med blåbär, plommon och lite kaffe. Inte den mest komplexa Bordeaux vi haft i våra glas men härligt ursprungstypisk och inbjudande.

I munnen är tanninerna kanske tyvärr lite frånvarande vilket förstärker intrycken av en något enkel, om än god, bordeaux. Avslutningen är ren, bärig och mineraligt välbalanserad. Det här är verkligen urtypen av lättdrucken bruksbordeaux.

Eftersom tanninstrukturen börjar krackelera kan vi inte gärna rekommendera längre lagring vilket är lite synd med tanke på att snoken fortfarande känns oförlöst. De kanske skulle de backa upp ryggraden med lite hårdare fatning? Eller minska ner den för Médoc ovanligt höga merlotandelen?

Château Taillefer 2000

Urtjusig och härligt Pomerol-dekadent snok. Dock utan att ge avkall på seriositet eller klass. Grafit, mint och glansig mörk frukt. A beauty.

I munnen tät men absolut inte tung. Mörksöt frukt, nedsmälta tanniner och mineralpackad svans med fina syror. Det här är välgjort, snyggt och riktigt, riktigt gott.

Drick upp inom 5 år.

Brezza Barolo Cannubi 2000

Cannubis sandiga jordar har en begränsad förmåga att hålla vatten under varma årgångar som denna. Men den skicklige traditionalisten Enzo Brezza brukar kunna leverera bra skit även vid tuffa förhållanden.

Doften är vidöppen med en för Brezzas Cannubi typisk kombo av lakrits och körsbär. Komplexiteten är påfallande med fin utmejslad mineralitet och blommighet. Härlig näsa!

I munnen excellerar vinet på sedvanligt fjäderlätt traditionalistmanér med en tät kärna av mittfrukt, underbara syror och skönt raspiga nebbatanniner. Avslutningen med lakrits, torkade körsbär och mineral är helt oemotståndlig.

Drick upp inom 5 år.

Château des Annereaux 2000

Ikväll bjuds fullmogen satellit från 2000, en årgång som när den skulle nasas var den bästa sedan 1947 men idag hamnat i bakvattnet bakom 2005, 2009 och 2010. Den gamla regeln om att århundradets årgång inträffar vart 10:e år i Bordeaux tycks stämma fortfarande.

Vinet är behagligt moget med grispiss, nymockat stall, hö och lövhög. Cabernetkomponenten känns tydligare än de 30% som den utgör. Vi har druckit några 90-talsårgångar Annereaux och det här känns faktiskt snäppet sämre än exempelvis -95 och -96. Men för prislappen får man ändå ett väldigt högt drickvärde och en perfekt kamrat till mat.

Gatinois 2000

Sensationellt bra i näsan och minst ett kvalitetssteg upp från Diebolt -99 igår. Som vanligt är årgångsbubblet från Gatinois inte lika rödäppligt och Aÿ-rustikt som Brut Réserve utan mer av gula äpplen och framför allt mineral. Det här är den bästa årgångs-Gatinois vi druckit. När temperaturen stiger i glasen får vi nästan känslan att M. Cheval dragit i lite extra på dosagen. Eller också är det bara årgången som talar. Mognadsmässigt har det här vinet minst 5 år kvar på toppen.

Paul Bara Bouzy Rouge 2000

Vi köpte en låda av Baras special club innan jul men bestämde oss då för att strunta i hans Bouzy Rouge. Och sen ändrade vi oss. Doften är finstämt pinot-fruktig och elegant. Det finns få röda viner som kan uppvisa sådan härligt mineralitet som bra coteaux champenois. Den speciella fruktighet som karaktäriserar Bouzys champagner finns faktiskt även i detta vin. Till bröstfilé av bjärekyckling och en bulgur med grillade grönsaker finns det nog inget bättre dryckesval än det här.

Braida Bricco dell'Uccellone 2000

Det är inte så länge sedan barbera rent kvalitetsmässigt ansågs vara en andra klassens druva i Piemonte. Med sin extremt höga syra och sitt låga tannininnehåll ansågs den inte kunna användas till stora viner. Trots det var den uppodlade ytan med barbera 15 gånger större än den med nebbiolo. Anledningen till det var druvans förmåga att ge pålitlig (=hög) avkastning oavsett jordmån och läge, samt dess stora motståndskraft mot parasiter och mögel.

Sedan början av 80-talet har nu mycket förändrats. Även om nebbiolo såklart fortfarande är regionens kung finns det numera en stor mängd barberaviner som ligger högt både i kvalitet och pris. Dessutom blandar man oftare barbera och nebbiolo trots att Piemonte traditionellt varit ett endruvevinområde. Denna kombination är en bra matchning; barbera bidrar med syra och färg, nebbiolo med tanniner och komplexitet.

Vi tycker att de allra bästa barberorna är barriquelagrade men inte för sent skördade. På så sätt nyttjar man både druvans naturliga syra men övervinner också tanninproblemet. Givetvis måste man också hålla ner uttaget men det gör alla ambitiösa barberaproducenter.

Braida Bricco dell'Uccellone 2000 (349 kr för 3 år sedan, idag kostar 2005:an 495 kr) har en lite ovanlig doft där faten tar väldigt mycket plats, det kommer stundtals puffar av nysågad planka trots att vinet är nästan 10 år. Men i huvudsak ger faten en nötig karaktär med bittermandel och rostade hasselnötter. Vi associerar till bakverket haselnüsskranz och trots att faten är så tydliga stör de inte helheltsintrycket, förmodligen på grund av att de är försiktigt rostade. Frukten är klassisk barbera med blåbär, lingon och vinbär. Doften är verkligen komplex och det känns som att man aldrig sniffat tillräckligt mycket.

I munnen känns frukten lite mörkare och den där nysågade plankan med rostade hasselnötter dyker upp igen. Men inte heller i munnen är fatkaraktären överdriven även om vi kan tänka oss att den upplevdes som så i vinets ungdom.

Syran är hög och vinet känns faktiskt fortfarande ungt. Det skulle vara väldigt intressant att få prova det här om 5 år igen, det är inte omöjligt att det kommer vara ännu bättre då!

Baroloprovning

Ikväll ska vi för första gången på två år titta till Bric dël Fiasc 1997 som vi blivit så hänförda av tidigare. Han tar även med sig lillebror från 2001. Dessutom mönstras Gianni Voerzios Barolo La Serra 2001 och stormästaren Aldo Conternos fatlagrade langhe nebbiolo Il Favot 2000.

Av Barolos totalt 11 byar är det 5 som sticker ut kvalitetsmässigt: La Morra, Barolo, Castiglione Falleto, Serralunga d'Alba och Monforte d'Alba. De två förstnämnda gör generellt sett lättare, elegantare och blommigare baroli och de tre senare mer långlivade, tanninstinna kraftpaket. Ikväll testar vi viner från tre av de fem toppbyarna.

Familjen Scavino har sin hemvist i Castiglione Falleto och 1978 övertalade den då unge Enrico sin far Paolo att vinifiera druvorna från växtplatsen Fiasco separat - vinet Bric dël Fiasc var fött. Än idag är det den cru som Scavino håller främst.

Gianni Voerzio är granne med ingen mindre än Elio Altare i La Morra. Han går visserligen i Elios fotspår med kort maceration och rotofermentors men är rejält mycket frikostigare med ny ek. La Serra är en av de främsta växtplatserna i La Morra och härifrån gör Gianni sin toppbarolo som får hela 30 månader på nya 500-liters ekfat!

Aldo Conterno i Monforte d'Alba använder druvor från unga stockar från växtplatsen Bussia Soprana till sin langhe nebbiolo. Denna cru är känd för att ge strukturerade viner som med tiden får aromer av tjära. Ett Barolo DOCG-vin måste enligt de italienska vinlagarna lagras minst två år på fat (av valfri storlek och valfritt träslag!). Men för en langhe nebbiolo gäller alltså inte det kravet. Fast de 18 månader på nya barriquer som Il Favot får är ju ändå en rätt ambitiös fatning.

Nu får det vara slutsnackat, nu kör vi:

Paolo Scavino Barolo Bric dël Fiasc 1997 har en söt, stor och hårt rostad doft med aceton, pinjenötter, russin, bigarråer och choklad. Det finns också en ganska tydlig animalisk ton som drar åt rått kött och som vi inte minns från förra gången vi drack vinet. S tycker att det doftar chevre och det finns helt klart ett inslag av lite stallighet. Komplexiteten är fantastisk men man kan inte säga att det här är en typisk Bric dël Fiasc.

I munnen känns vinet fortfarande ungt med hög strävhet, rungande syra och ett sammelsurium av smaker. Den höga tanninhalten lockar fram en grönaktig ton av banan som är en Scavino-tell. När det gäller frukten blir vi lite konfunderade. Var den inte betydligt mer kompakt än så här? Börjar den spricka sönder innan tanninerna på långa vägar har mjuknat? Eller är det bara våra förväntningar som är alldeles för höga? Eftersmaken är hur som helst makalöst lång och rakt igenom njutbar. Elva och ett halvt år efter skörd är detta fortfarande ett matkrävande vin!

Paolo Scavino Barolo Bric dël Fiasc 2001 har en om möjligt än mer komplex doft som dessutom är betydligt mer ursprungstypisk. Massor av söt lakrits, tjära, mörk frukt, alkohol, fat, blodapelsin, oregano och torkade rosor.

Smaken är också mångfacetterad, frukten kompakt mörk och den har ett ungt, kraftfullt grepp. Men konstigt nog känns den inte strävare än 97:an. Kanske beror det på den yngre frukten. Det känns som att den här årgången är mer stilren och den vinner förhållandevis lätt över sin 4 år äldre bror.

Aldo Conterno Langhe Nebbiolo Il Favot 2000 har en brunröd transparent färg som ger det klart äldsta intrycket av de fyra vinerna. Doften är också märkbart sötare och enormt fatpräglad, det är inte mycket som tillåts sticka ut under det tjocka eklocket. Nymalet kaffe och mörk choklad med några stänk av mint är det något endimensionella intrycket vi får.

I munnen är det dock en annan visa. Här står Il Favot upp väl mot sina kombatanter och erbjuder en underbart sötmogen bigarråfrukt och en fantastisk koncentration utan att någonsin tappa balansen. Eftersmaken är minst sagt imponerande med mogna tanniner och frågan är om den inte ger bröderna Fiasco på tafsen när det gäller intensitet och persistens.

Gianni Voerzio Barolo La Serra 2001 har kvällens tätaste och blårödaste färg. En lyxig och intensiv doft av vitt trälim, balsaträ, mint, violer, rosor och en betydligt mer rödaktig frukt än i de övriga tre vinerna. Vi provade det här vinet när det kom på Systembolaget 2006 och då överskuggade faten frukten helt och hållet. Men nu har faten definitivt dragit sig tillbaka och gett plats för ett fantastiskt doftspektrum.

Syran är riktigt bra men även i detta fall är tanninstrukturen obarmhärtig. Frukten är rödaktig med körsbär och hallon. Det finns även mineraler och blommor men totalintrycket är att vinet behöver mer tid i källarens mörker.

Några tankar och reflektioner från kvällens provning:

• Barolo-2001:orna är monster och behöver tid i källaren men potentialen är enorm.
• Bric dël Fiasc 1997 imponerade inte alls lika mycket på oss som tidigare - tillfällighet eller ålderstecken? 2001:an är definitivt bättre!
• Il Favot förvånade med sin förhållandevis enkla doft men det kan ha varit brist på luftning som spökade (flaskan tog slut rätt fort) - i munnen var vinet duktigt bra.
• Barolo La Serra 2001 kostade 203 kronor i augusti 2006 och det känns som ett av de större barolofynden i modern tid på bolaget. På släppet i mars kommer 2004:orna till priset 288 kr - fortfarande väldigt prisvärt om kvaliteten är i paritet.
• Renato Ratti Barolo Marcenasci 2004 som vi drack häromdagen var betydligt mer tillgänglig än samtliga kvällens viner. Och det beror främst på den aggresiva användningen av små franska fat som samtliga kvällens viner utsatts för. Tyvärr kan det ibland dölja den fantastiska komplexiteten hos nebbiolo.

Château Picque Caillou 2000

Kvällens vin köpte vi en tolvflaskorslåda av för några år sedan och hittills har vi har bara druckit en ynka obloggad flaska. Dags att ändra på det.

Château Picque Caillou kommer från Mérignac som ligger i Pessac-Léognan. Här har rankor gradvis fått ge vika för stadsbebyggelse och de flesta förknippar nog snarare Mérignac med stadens flygplats än med vintillverkning.

1993 påbörjade ett nytt team under familjen Denis att förbättra kvaliteten på slottets viner och fyra år senare tog familjen Calvet över arbetet. I början av 90-talet bestod Picque Caillou av ungefär lika stora delar CS, Merlot och CF. Numera bidrar den senare med enbart ca 10%.

År 2000 i Bordeaux var ju en av många århundradets årgångar de senaste decennierna och eftersom den kraftfulla potenta stilen tilltalade exempelvis Robert Parker blev prisutvecklingen därefter. I ljuset av de senaste årens priser från Bordeaux så framstår dock år 2000 som en ganska rimligt prissatt årgång.

Vi är också väldigt positivt inställda till 2000 även om de få prov av 2005 vi hittills fått avnjuta har känns ännu bättre. WA och WS var eniga om 89 poäng när det begav sig men när det gällde drickfönster tyckte Parker att vinet bör drickas near-term och WineSpectator att det kommer vara "best after 2006".

Château Picque Caillou 2000 har en vacker, mörkt skimrande färg som inte vissar några större ålderstecken såhär åtta år efter skörd. Doften är stallig och moccamättad med tät, ren cassisfrukt. Det finns också lite rökighet och dammiga gardiner. Med luftning kommer en liten blommighet fram tillsammans med paprika och ännu mera kaffe.

I munnen känns vinet närmare medelfylligt än fylligt. Yppigheten, generositeten och kraften gör att det inte känns riktigt som en klassisk Pessac-Léognan. Vi drack 2001:an för inte så länge sedan och den var mer typisk och slankare i frukten (och mycket mer mogen). Både syra och paprikabeska ger en härlig matvänlig avslutning och tanninerna som mjuknat med åren har fortfarande tillräckligt med stuns för att ge stöd och struktur.

Vi håller med Parker om att det här vinet är gott för near-term drinking men vi tror till skillnad från honom att det kommer att utvecklas väl i flera år till. Vi behöver inte ha någon brådska med att tömma resten av lådan.

Läs gärna bloggrannarna Finare Vinare och Vintresserad som också provat år 2000! Och Mise en bouteille som druckit flera årgångar!

Barral Tradition 2005 vs Roagna Barolo 2000

Det har blivit en hel del bra vin i helgen. På champagnefronten har vi druckit Louis Roederer Brut Premier som är riktigt bra just nu. Vi upplevde visserligen inte fatvaniljen lika framträdande som vanligt men den renrasiga, lätt rostade, pinotdominerade doften är underbar ändå. I samma klass var Diebolt-Vallois Blanc de Blancs som vi drack på Rolfs kök till carpaccio på pilgrimsmussla ovanpå ett berg av jordärtsskockspuré. Därefter testade vi en Côtes du Roussillon Villages från producenten Domaine Singla, en mix av carignan och grenache som fått 13 månader på lättrostade fat. Den var riktigt bra och dessutom för druvmixen in oss på vad detta inlägg egentligen ska handla om: Vår nya favorit Leon Barral Tradition 2005 som ska provas bredvid Roagna Barolo La Rocca e La Pira 2000. Det finns ingen som helst logik i att ställa dessa viner mot varandra så eventuella läsare med medlemskap i Mensa kan sluta fundera över sambandet mellan vinerna. Det enda de har gemensamt är att vi har höga förväntningar på bägge!

Vi har aldrig provat Barolon tidigare men Barral drack vi häromdagen och den avhandlas i förra inlägget. Idag upplever vi den möjligen lite stalligare men lika bra som sist. Den där äppelmustiga tonen återkommer väldigt tydligt i både näsa och mun och det känns som att det skulle vara omöjligt att missa det här vinet i blindprovning. Men den typen av löften har vi lärt oss för länge sedan att inte ställa ut...

En intressant iakttagelse när vi doftar på vinerna efter varandra är att Barrals vin inte framstår som riktigt lika elegant när det ställs bredvid ett vin med tydlig fatkaraktär. På något sätt känns det plötsligt som att något saknas. När vi drack vinet för sig självt kändes det absolut inte så, då upplevde vi istället hur härligt det kan vara när oekad ren frukt från skicklig vinmakare skiner i sig självt utan ekbackup.

Barolon doftar förföriskt och ursprungstypiskt av rostade pinjenötter, humidor, torkade rosor och rökig mineral. Smaken är också mycket elegant och välekiperad med kryddor, mineral, tobak, söt hemrörd jordgubbssylt och tranbär. Riktigt jäkla bra! Druvorna har Roagna skördat i Pira, en cru som ligger på 250-300 meters höjd direkt söder om Castiglione Falletto. Dessa sluttningar har ett syd-sydväst läge och därmed god solexponering.

Utöver att kvällens viner skiljer sig åt när det gäller distrikt, druvor, vinifieringsmetod, producent mm så måste man såklart även nämna ålderskillnaden. Barolon börjar närma sig sin absoluta topp (även om vi kommer vänta med nästa flaska i 4-5 år eftersom vi älskar fullmogen barolo) medan Tradition fortfarande är ung. Och det talar såklart till Barolons fördel. Om vi haft årgång 2000 av bägge vinerna kanske matchen hade blivit något jämnare. Fast å andra sidan har vi minst sagt begränsad erfarenhet från hur lagringsdugligt ett oekat carignanvin kan vara? Vi tror dock att den höga koncentrationen, tanninstrukturen och de välgjorda syrorna borgar för att vinet borde bli ännu bättre med 5 år till innanför västen.

Sammanfattningvis så hamnar vi i omdömet att Barolon faktiskt är mer överlägsen än vad vi trodde. Fast det ska den ju också vara med en prislapp på drygt 200 spänn mer. Och det beror absolut inte på att Leon Barral Tradition är ett dåligt vin. Barolon har helt enkelt en elegantare doft, något högre syra, lite längre och mer nyanserad eftersmak och en bättre balans.

Det kanske fanns en logik i kvällens provning trots allt - bägge vinerna är välgjorda, prisvärda och grymt drickvänliga!

Vertikalprovning av Roda I

Vi har blivit inbjudna till PrimeWine Bar vid Östermalmstorg för vertikalprovning av modernistriojan Roda som fyller 20 år i år. Provningen inleds med att den mycket karismatiske och ständigt leende VDn Augustín Santolaya håller en faktaspäckad presentation om sitt vinhus. Vi slås av vilken tydlig och väldefinierad filosofi som ligger bakom husets odling och tillverkning. Exempelvis använder de utan undantag stockar som är 30 år eller äldre. Dessutom är alla stockar uppbundna som bush vines med 3 armar och gräs får växa fritt i vingårdarna och plöjs ner som gödning vart 6:e månad.

Totalt äger Roda 20 vingårdar men varje år ratas de tre sämsta och de vinifieras inte ens. I huvudsak är det såklart tempranillo som odlas men de har även garnacha och Spaniens egen barbera, graciano. De 17 vingårdarna som väljs ut inför skörden vinifieras separat på jättefat av fransk ek. Endast vildjäst används och vinerna macererar i 18 dagar. Därefter tappas de på franska Allier-barriquer varav 50% är helt nya varje år. Under 1 år lagras vinerna på dessa fat i en temperatur- och luftfuktighetskontrollerad miljö. Den malolaktiska jäsningen stimuleras med hjälp av uppvärmning under vintern. Med samma system kyler man omgivningen för faten under sommaren.

Känslan vi får är att det inte verkar finnas så mycket utrymme för improvisation på Roda. Reglerna för hur de ska göra sitt vin har satts upp och nu verkar de följas slaviskt. Om det är att betrakta som dogmatism eller konsekvens är lite svårt att avgöra.

Roda tillverkar tre viner. Instegsvinet är Roda (hette fram till och med årgång 2001 Roda II), därefter kommer Roda I och på toppen finns husets prestigevin Cirsion. Det sistnämnda släpps i november på bolaget för saftiga 1390 kr.

Roda och Roda I skapas genom att vinmakaren efter de 12 fatmånaderna gör en selektering. De fat som har mer av röd frukt och en ung tillgänglighet väljs ut till vinet Roda. Faten som har mörkare frukt och en kraftigare benstomme får istället blir Roda I. Det är alltså inte så att vissa av de 20 vingårdarna alltid ingår i det ena eller det andra vinet. Årgångens förutsättningar påverkar vilka vingårdar som används till respektive vin.

Kvällens provning är visserligen en vertikal av Roda I men den inleds med en vanlig Roda som referens.

Roda 2004 doftar initialt fat, kåda, salmiak och har frukt som för tankarna till grenache trots att den inte är så röd som vi trodde efter presentationen av vinerna. Efter en stund i glaset backar faten tillbaka och släpper fram ännu lite mer frukt. I smaken finns lakrits, fatbeska, körsbär och sandiga, på gränsen till gryniga, tanniner. Syran är väldigt hög och ger vinet en behaglig fräschör. 2004 anses vara en riktigt stor årgång i Rioja och när det här vinet släpps på systemet i november kommer det kosta 229 kr. Det är svårt att hävda att det inte skulle vara värt de pengarna men den där känslan av att "det här måste vi köa för" infinner sig inte riktigt.

Roda I 1999 är från en årgång plågad av mycket svåra väderförhållanden. Den 15 april drabbades Rioja av frost och skörden blev därför väldigt liten. Doften är mogen och elegant om än lite blyg. Mineral, Läkerol, damm och lite rått kött kommer försiktigt fram ur glaset. Smaken är mjuk, len och behaglig med tydliga inslag av syrliga plommon på väg mot chutney. Väldigt gott!

När vi därefter stoppar ner näsorna i Roda I 2000 känns det inte som de kommer från samma planet. Doften är kraftfull med fruktlikör, bigarråer, mineral, tobak och mint. Faten är väldigt påtagliga och drar åt pinjenötter och kåda. I munnen dominerar salmiak, lakrits och tobak. Tanninerna är väldigt präglade av den extremt varma årgången men eftersmaken är trots allt lång och behaglig.

Roda I 2001 är som en blandning av 1999 och 2000 där man tagit allt det bra och skippat allt det mindre bra. Doften är fullkomligt explosiv och osar klass. Björnbärsgelé, fat, mörk choklad, bigarråer och rått kött dominerar en eldig och underbar doft. I munnen är frukten också väldigt mörk och det tillkommer drag av blåbär och svarta vinbär. Balansen är prickfri och tanninerna silkeslena. Munkänslan präglas av en gräddlik viskös fetma och eftersmaken är extremt lång. Magiskt bra!

Roda I 2002 försöker inte ens ta upp kampen med sin ett år äldre syster. Doften är betydligt enklare med toner av svarta vinbär, björnbär, mejeri, mynta, kakao, fat och tvål. Vi associerar till ambitionsbefriad merlot. I smaken finns lite platt frukt, beska och blåbär.

Roda I 2003 är väldigt präglad av den extrema hetta som drabbade sydeuropa detta år. Doften har en väldigt tydlig bränd komponent som ligger någonstans mellan utsliten kopplingslamell och spisplatta som man glömt att stänga av. Det finns också halm, tobak, torkad frukt, mineral och salmiak. I munnen är dock vinet långt mycket bättre än vi befarade utifrån doften. Tanninerna är visserligen lite mopsiga men inte obehagliga och smaken av torkad frukt och garrigue är faktiskt inte dum alls. Bra längd.

Roda I 2004 lanseras på el monopolio i november för 389 kr och beskrivs av Augustín som en fantastisk årgång. Tänk att den årgången som för tillfället är till försäljning alltid är så bra :)

Doften är kraftig, ung och fatpräglad med toner av kakao och vanilj. Den är faktiskt riktigt bra men inte i paritet med 2001. Syran är mycket hög och tanninerna är många och välgjorda. Eftersmaken är riktigt lång och behaglig med toner av björnbär och körsbär.

Vi har ingen större erfarenhet av varken modern eller traditionell Rioja men det har ändå varit en väldigt intressant provning. Roda känns som en alltigenom modern vinproducent som skapar viner som det aldrig går att anmärka på. Även i vädermässigt svåra årgångar producerar man viner som är riktigt bra. Samtidigt är prissättningen en sådan att det är svårt att känna att man fyndar när man köper deras viner.

Det känns som att Roda är ett ingenjörsmässigt framställt vin. Av någon anledning har de valt en massa regler som de verkar följa för reglernas skull. "Macerationen skall alltid vara 18 dagar varje årgång för det har vi bestämt. Därefter ska de ligga på franska fat i exakt ett år, oavsett årgångens förutsättningar, för det säger reglerna". Detta, i kombination med stordrift, bidrar kanske till att känslorna inte riktigt svallar hos oss. Roda känns som en vinvärldens Volvo V70; rent objektivt levererar de den kvalitet som priset kräver men tyvärr utan överraskningar och egen personlighet.

Fast å andra sidan skulle vi gärna lägga vantarna på 2001:an om vi kunde...

Castello di Querceto Chianti Classico Riserva 2000

Årgång 2000 i Toscana var lite problematisk. Vi har druckit vissa producenters vin från den årgången som vi upplevde som lika bra som deras -99 och -01. Men vi har också druckit viner som snarare påminner om det übervarma 2003.

Utöver hettan på sensommaren var dessutom våren 2000 både varm och regnig och gav många vingårdar problem med röta. Kvällens vin har vi dock druckit vid flera tillfällen och aldrig funnit några spår av en svag årgång. Det hamnade också på 64:e plats på Wine Spectators lista över The Top 100 Most Exciting Wines of 2004. I poängväg fick det hela 91 poäng och omdömet ”Delicious, with blackberry and chocolately character. This is serious Chianti. Drink now.”

Vi provade vinet första gången sommaren 2005 och köpte därefter en hel låda. Rekommendationen om att inte lagra struntade vi i med berått mod. Vi tyckte att det hade riktigt bra förutsättningar för källaren. Trots det dricker vi ikväll näst sista flaskan. Men det ska snarare ses som ett utslag av dålig karaktär än att vi var rädda för att vinet skulle bli för gammalt.

Vingården som gett oss kvällens vin ligger på hög höjd utanför Greve in Chianti. Druvmixen är 95% Sangiovese och 5% Canaiolo Nero och det fick 12 månader på franska fat.

Castello di Querceto Chianti Classico Riserva 2000 har en mogen, stor och elegant doft av björnbärslikör, kirsch, blåbär, lättrostade fat och fet mörk choklad. Den medelfylliga smaken är mycket frisk med riktigt bra syror och tanniner som fortfarande vägrar visa några ålderskrämpor. Det finns söta björnbär, bigarråer, blåbär, svarta och röda vinbär, fat och enorma mängder dekadent glycerolig choklad.

Eftersmaken är mycket lång, sirlig och elegant. Syrorna är höga och möter den mogna söta frukten perfekt. Tanninerna ger en välbyggd struktur och de lyckas ganska bra med att torka ut kinderna när man svalt, trots att salivkörtlarna gör sitt för att möta syran. På typiskt chiantivis finns en mild och mycket behaglig bitterhet kvar i munnen när alla andra smaker har försvunnit. 91 poäng? Absolut, varför inte. Utan att vara superkomplext är det riktigt gott, moget och matvänligt. Och det till ett pris som är minst sagt modest.

Besök hos José Michel

"Under en och samma resa fick jag vid tre olika tillfällen höra att de bästa riktigt gamla champagner som gjorts var rena Pinot Meunier-champagner från José Michel. Deutz och Legras vinmakare var eniga." Richard Juhlin, 3000 champagner.

Citatet ovan fick oss väldigt sugna på att besöka José Michel i byn Moussy, strax söder om Epernay. Hans metod för att skapa lagringsdugliga pinot meunier-champagner bygger på riktigt gamla stockar, jäsning på fat och såklart ingen malolaktisk jäsning. Efter en minst sagt trasslig körning från hotellet i Vertus med route barrée i Cramant och en dålig karta lyckas vi trassla oss fram till Moussy via Pierry. Trots sen ankomst får vi ett glatt och varmt mottagande med lite småprat innan vi slår oss ner för att prova igenom deras viner.

José Michel Carte Blanche Brut är baserad på 2005 och 2006. Druvmixen är 70% PM och 30% chardonnay. Dosagen är 9 g/L. Pinot meunier-frukten är mycket märkbar i doften och vi tycker den drar åt tranbär och mandarin. Fast inte alls som Pierre Peters-mandarin utan en mycket rödare och mindre citrusaktig ton. Smaken är kraftig, välbalanserad och precis lika pinot meunier-dominerad som doften. Väldigt annorlunda men gott!

José Michel Extra Brut får bara 2 g socker per liter, druvmixen är densamma som för Carte Blanche men reservvinerna kommer i huvudsak från årgång 2004. Den känns inte lika mineraltorr som många extra brut-champagner kan göra, i doften är det istället återigen pinot meunier-toner som dominerar. Mandarinen som vi fann i Carte Blanche är nu snarare citron och kanske blodgrape. I smaken är det uppenbart att frukten klarar sig utan det extra sockret. Tranbär, blodgrape och blöt kalksten finns kvar i eftersmaken.

José Michel Pinot Meunier är vårt första smakprov på en champagne helt utan bourgognedruvor. Den baseras på viner från främst 2004 och får 10g/L i dosage. Doften är väldigt röd för att vara en "vanlig" champagne men liknar inte alls en rödäppelmustig blanc de noir från exempelvis Aÿ eller Verzenay. Det tydligaste intrycket från doften är lakrits men det finns också tranbär, björnbär och röda vinbär. Smaken är rund med inslag av lakrits, tranbär och blodgrape. Syran är ok men håller sig i bakgrunden.

José Michel Rosé är återigen en väldigt annorlunda champagne. Den innehåller 50/50 av de två pinotdruvorna och får en dosage på 10 g/L. Det blir väldigt maffigt och återigen tycker vi att det är pinot meunier som tar täten i doften. Men det kanske bara är vi som är ovana. Doften är karamellig med inslag av lakrits, tranbär och hallon. Även i munnen känns den lite sötfruktig av hallon och lakrits. Tänker man lateralt påminner den faktiskt om söt grenache. Kanske skulle det här vinet tjäna på att få lite chardonnay också?

José Michel Blanc de Blancs 2001 är försiktig och lite sluten i doften. En svag, ljus endimensionell doft av persika och mineral kommer ur våra glas. Det är väl inte optimalt att testa detta vin efter en mullig rosé men våra intryck kvarstår, doften lämnar mycket att önska. I munnen fortsätter den ganska slätstrukna karaktären. Påminner lite om ramlösa med päronsmak. Sämsta vinet hittills och verkligen ingen stor champagne.

José Michel Blanc de Blancs 1995 är betydligt bätte och det beror inte bara på en större mognad. Den har fått 8 g/L i dosage, 6 månader på fat och blev degorgerad för drygt 2 år sedan. I den brödiga mogna doften finns persika, mineral och nötter. Smaken är också relativt mogen men fräsch med toner av persika och lite svamp.

José Michel Millésime 1998 är 50/50 PM/Ch och har fått 9 g/L. Den har en imponerande elegant, blommig och brödig doft med inslag av viol, mineral, citrus och fat. Smaken är lång, välbalanserad med inslag av viol, nötter och citrus. Riktigt bra!

José Michel Special Club 2000 är 60/40 PM/Ch och kommer från nästan 80-åriga stockar. Doften är härligt rostad och brödig med nötter, citrus, mineral och tranbär. Smaken är minst lika övertygande med en härlig syra, rik viskös frukt och en raffinerad ultralång, nötig eftersmak. En riktig charmör!

När vi tror att provningen är över och vi fortfarande känner syran, mineralerna och hasselnötterna från Special Club i munnen får vi frågan om vi vill gissa årgången på ett vin till. En oetiketterad flaska av modell äldre (kraftigare fläns) halas fram och vi serveras varsitt glas för att gissa årgången. Medan vi betraktar färgen och stoppar våra näsor i glaset inser vi att vi har två problem. 1) Vi inte vill vara oartiga och gissa på någon mycket äldre årgång än vad som faktiskt serveras och 2) vi har väldigt begränsad erfarenhet från champagne som är äldre än 80-talet. Till slut drämmer vi till med fegisbudet 1979 vilket visar sig vara fel med exakt två decennier.

José Michel Millésime 1959 (100% pinot meunier) har en svag men fortfarande levande mousse. Färgen är vackert bronsfärgad. Doften är extremt explosiv med tjärsnöre, rök, salmiak, sous-bois, nyuppgrävda rötter och svamp. Vi har aldrig tidigare upplevt något liknande, varken i champagne eller något annat vin. Rökigheten är förbluffande och ska man likna den vid något så ligger nog en single malt närmast till hands, men givetvis utan spritens stickiga alkohol. I munnen är vinet krämigt visköst och syran är fortfarande väldigt pigg. I kombination med den mousse som fortfarande finns kvar skapar syran precis den fräschör som krävs för att möta de rökiga, tjäriga smakerna i vinet. Eftersmaken är makalöst lång med toner av cigarrök, salmiak, sous-bois, jord, nougat och hjortronsylt. Det faktum att moussen är relativt svag gör att det är ännu lättare att uppskatta den enorma komplexiteten som finns i vinets eftersmak. Magi.

Tyvärr säljer José Michel inga äldre viner men vi handlar istället några blandlådor med främst Special Club -00 samt deras Millésime -98 och -99 (som vi inte provat). När vinet var nerpackat i lådor, betalt och utburet i bilen tyckte vi oss fortfarande kunna förnimma en smak av tjära, cigarr och salmiak. En fantastisk upplevelse.

Besök hos Giacomo Brezza e Figli

Efter gårdagkvällens fantastiska modernistupplevelse signerad Elio Altare inleder vi dagen med ett besök hos en stilmässig motpol, familjen Brezza. Deras cantina ligger inne i själva byn Barolo i anslutning till restaurangen och hotellet som familjen också driver. Vi har aldrig druckit några av Brezzas viner, det som lockat oss nu är de fina lägen som familjen innehar men också att de vid några tillfällen fått tre bicchieri i Vini d'Italia. Senaste Brezza-vinet att få den hedersbetygelsen var deras Barolo Cannubi 2001.

Vi blir mottagna av Enzo, fjärde generationens vinmakare i familjen Brezza. Han visar oss runt i den vackra källaren som synliggör deras traditionella inställning; rader av stora botti av slovensk ek kantar källaren men man ser inte en endaste barrique.

Brezza använder ingen ek alls till sin dolcetto medan barberan lagras på botti. Efter att faten använts 5 år för barbera börjar de därefter att användas till nebbiolo. Den totala produktion ligger strax under 100.000 flaskor om året och de vinifierar endast druvor från egna vingårdar. Efter rundvisningen och en pratstund om vinmakande slår vi oss ner för att prova deras viner tillsammans:

Brezza Dolcetto d'Alba Fossati 2007 är en fruktdriven, ren och enkel men välgjord Dolcetto. Den är lätt och körsbärssaftig i munnen. Fossati är en växtplats som ligger på gränsen mellan Barolo och La Morra. Därifrån gör för övrigt Sverigebekanta producenten Dosio en vingårdsbetecknad Barolo.

Brezza Dolcetto d'Alba San Lorenzo 2007 är ett kraftigare vin som visserligen delar fräschören och renheten hos Fossatin men med betydligt mer kraft. Den har också mörkare körsbärsfrukt och ett härligt, lite kärnbeskt avslut med bra drag i syrorna och inslag av bittermandel. San Lorenzo är 5 hektar som gränsar till Cannubi och har ungefär samma sandiga jordmån.

Brezza Barbera d'Alba Santa Rosalia 2007 är ett blommigt, enkelt och rättframt vin med röda körsbär och plommon i doften. Smaken är ren och den höga syran ger ett friskt och läskande avslut. Men det är inget stort vin. För sina barberaviner laborerar Enzo med glaskorkar. Han påstod att i blindprovningar föredrar de flesta provare viner som förslutits på det sättet istället för med traditionell naturkork. Dessutom minskar det flaskvariationen och eliminierar problemet med smygkork. Det är dock inte tillåtet enligt vinlagarna att sälja viner med glaskork som Barbera d'Alba.

Brezza Barbera d'Alba Cannubi Muscatel 2006 bjuder på en betydligt större upplevelse. Här har 45-åriga stockar planterade i en sandig jordmån med inslag av kalkhaltig lera (tov på Piemonte-dialekt) givit upphov till en kraftig och mörk doft av plommon, körsbär och blåbär. Det finns också lite vita blommor i doften, precis som hos Rosalia. Fruktsyran är mördande hög och skulle få en citron att kännas platt. Vinet skulle dock funka väldigt bra till salta charkuterier där sältan och fetman tillsammans får ge sig i kast med syran i vinet. Växtplatsen Cannubi Musctatel ligger i direkt anslutning till cantinan i riktning mot Cannubi. Man tror att namnet kommer sig av att det, innan phylloxeran började härja, växte muscat (eller kanske nebbiolo ympad på muscatrötter) på denna cru.

Brezza Barolo Cannubi 2004 är elegant, ren, komplex och har ett tydligt inslag av rosor. Doften bjuder även på mineral, lakrits och bigarråer. För att vara en barolo från 2004 är den väldigt lätt och sirlig. Tanninerna är mogna och tillbakadragna, detta är helt klart ett vin som lever på sin feminina elegans och komplexitet. Växtplatsen Cannubi behöver kanske ingen introduktion, det är utan tvekan byn Barolos främst cru och druvor härifrån har alltid betingat ett högre pris än från andra omgivande vingårdar. Men man ska komma ihåg att Brezzas stockar i Cannubi är unga och förmodligen kommer de producera ännu bättre i kommande årgångar. Cannubis storhet framträder ofta under årgångar med lite mer regn eftersom den höga andelen sand i jordmånen erbjuder väldigt bra dränering.

Brezza Barolo Sarmassa 2004 är betydligt mycket mer kraftfull och klassisk i doften. Frukten är mörkare och jordigare men minst lika komplex som Cannubin. Enzo låter macerationen pågå lite längre för Sarmassa eftersom den har "softer tannins". Den mycket långa eftersmaken är behagligt sträv och erbjuder rosor, mörka bär och fat. Gott! Sarmassa ligger granne med en storhet som Cerequio men har betydligt mer lera i jordmånen. Detta är dock endast ett problem under regnigare årgångar. Under varma år som 2004 erbjuder istället leran en god möjlighet för marken att behålla lite välbehövligt vatten.

Brezza Barolo Bricco Sarmassa 2004 känns som en syntes av de två de första barolovinerna vi provat, den har Cannubins fantastiska elegans i kombination med Sarmassans kraft och mörka frukt. I näsan får vi bigarråer, lakrits och en bukett violer och rosor. I munnen känns den väldigt välbyggd med mogna tanniner, mörk god frukt och ett långt balanserat avslut. Riktigt bra! Enzo vinifierar den högst belägna delen av Sarmassa separat och tillsammans med andra vinmakare och vänner avgör han huruvida den ska buteljeras separat eller om den ska ingå i den vanliga Sarmassan.

Brezza Barolo Cannubi 2003 bär tydliga spår av den heta årgången men inte i en negativ bemärkelse. Doften är istället rikare och varmare men inte syltig! Röda körsbär, torkade rosor, tranbär och läder samsas i en väldigt stor doft. I munnen är vinet också fylligare men har inga av de bråkiga tanniner som vi tycker har präglat många barolos från -03. Eftersmaken är något kortare än för -04:orna men det här är ett fantastiskt bra vin med tanke på årgången!

Brezza Barolo Sarmassa 2003 är också varmare i doften men skillnaden mot -04 är inte lika stor som för Cannubi. Lakrits, mörka körsbär och rosor är de tydligaste inslagen i den mycket stora doften. Smaken är varm, behaglig och fyllig. Kvalitetsmässigt på samma nivå som Cannubi -03.

Brezza Barolo Cannubi 2001 fick alltså tre bicchieri av Vini d'Italia och Enzo håller själv årgången mycket högt. Doften är markant mycket mognare än de tidigare vinerna vi provat och innehåller svamp, mineral, vildhallon, bigarråer, lakrits och nötter. Vi har själva aldrig upplevt svart tryffelarom i ett vin men vi tror att de som kan göra det förmodligen skulle drämma till här. Smaken är balanserad, rödfruktig och innehåller massor av tuggvänlig lakrits, torkade körsbär, örter och mogna söta tanniner. Fantastiskt bra!

Brezza Barolo Cannubi 2000 känns än mer mogen än -01 men når inte riktigt upp till samma doftmässiga komplexitet. Svamp, järn, torkad frukt och lakrits dominerar. Smaken är medelfyllig och har mer frukt än vad man skulle kunna tro utifrån doftintrycken. Det här vinet kommer att fortsätta att leverera i många år till men kommer förmodligen inte bli så mycket bättre. I en diskussion om årgångar nämnde vi att WineSpectator gav 100 poäng till själva årgången 2000 för Barolo och då skakade Enzo bara på huvudet med ett leende. Han håller exempelvis -99, -01 och -04 som betydligt bättre.

Sammanfattning och slutsatser från besöket:

1. Brezza är en supertraditionalist som gör viner med en tydlig husstil; Alla viner vi provade präglades av fräschör, renhet och stor drickbarhet. Dessutom får varje druvsort verkligen uttrycka sin egen karakteristik.

2. I dagsläget känns faktiskt Sarmassa formstarkare än Cannubi hos Brezza

3. Det görs stora viner i Barolo av både traditionalister och modernister. Dessutom görs det viner i bägge lägren som är njutbara som unga!

En vecka i södra Toscana

En vecka med kompisar i ett vackert stenhus i sydöstra Toscana. Livet är skönt ibland!

Under veckans gång konsumerade vi en stor mängd Rosso di Montalcino och Rosso di Montepulciano och i enlighet med våra tidigare intryck är kvaliteten tyvärr ganska varierande. Lika vanligt som det är att få ett trevligt, fruktdrivet, prisvärt vin med matvänliga syror är det att få ett mustigt, klumpigt vin med drag av varm körsbärssaft. Även om Toscana producerar några av Italiens allra bästa viner måste man tyvärr också konstatera att kvaliteten ännu är lite ojämn.

En av dagarna satte vi i oss i bilarna och åkte till det stora enoteket i Greve men den utflykten beskriver vi i ett separat inlägg. Undantar man det besöket var veckans främsta vin Sverigebekantingen Poliziano Asinone 2004. Till grillad kalvfilé, äggul pappardelle och hemgjord pesto satt den riktigt bra. Den har i den här stora årgången en härlig syra, moderna söta körsbärstoner och massor av lagomrostade fat som ger toner av muscavadosocker och bittermandel.

Vi testade även Fontanafredda Barolo och Barbaresco i standardutförande från 2000. De är enkla men utifrån prisnivåerna (€20 respektive €13 på byns Coop) tycker vi att de är väldigt prisvärda i jämförelse med många av de lokala förmågorna. Det gällde även den mycket enkla Barbera d'Alba som någon stoppade ner i kundvagnen en dag. Med sin mörka kompakta frukt och skoningslöst höga syra stod den upp väl i konkurrensen med alla "Rossos" som kostade mer.

Eftersom närmsta lite större vinby var Montepulciano ville vi utöver Asinone testa även några andra toppar. Vår åsikt sedan tidigare är att Poliziano, Boscarelli och Avignonesi är de tre ledande producenterna i byn. Vi fick inte tag på några Boscarelliviner men vi testade både Avignonesi Rosso di Montepulciano 2004 och Vino Nobile 2000. Den förra var tyvärr en besvikelse medan den senare levererade god kvalitet i klassisk Nobile-kostym. Doften innehöll lakrits, körsbär och lite rökiga fat. Trots god koncentration kändes den lättdrucken och balanserad.

Efter vår mycket trevliga bekantskap med Fontodi tidigare under semestern plockade vi också upp två flaskor av deras Merrigio 2006 som görs på 60/40 Pinot Blanc och Sauvignon Blanc. Till Spagetti alle Vongole passade den perfekt. En svag fatton ackompanjerades av en mineralig, frisk Sauvignonbaserad doft av krusbär och gräs. Riktigt bra och med en prislapp på €11 är den ett fynd!

Château Tayac 2000

Inför junisläppet på Passagen tipsade vi bara om ett riktigt fynd - Château Tayac 2000 från Margaux (ej att förväxlas med namnen från Bourg). Samma kväll som vinet släpptes kunde vi läsa en utmärkt recension hos Finare Vinare vilket såklart inte minskade suget efter att själva dra korken.

När vi först doftar på Château Tayac 2000 (195 kr) slås vi av typiciteten. Kan någonting lukta mer Margaux än såhär?! Doften är mogen, sensuell och ogenerat flörtig. Det känns redan i näsan att det kommer vara sammet i munnen.

I början av kvällen dominerar svartvinbärsfrukt och någon lite rödare fruktkomponent, elegant stallighet, läder och humidor. Det finns också en ton av viol tycker J medan S, C och N tycker att det handlar om lakrits. Någon timme senare har en mycket tydlig mintkomponent kommit fram och associationerna drar åt After Eight, tänk Marthas Vineyards blygare syster.

I munnen är det som förväntat riktigt mjukt och förföriskt med en oantastlig balans. Syran är adekvat och man har svårt att hejda sig från att dricka det här vinet väldigt fort. I smaken återkommer svarta vinbär, tobak och mint. Eftersmaken är normallång och den understryker vinets balans.

Det här är väldigt mycket vin för pengarna. Vi kan inte minnas när den här kvaliteten på mogen Bordeaux kostade under två hundralappar på bolaget. Men vi håller samtidigt, för en gångs skull, med i Systembolagets rekommendation "vinner inte på lagring". Vi tror inte att det här var lika gott för några år sedan och vi tror inte heller att strukturen i vinet håller för att det ska vara lika bra om tre år till. Köp nu och drick i sommar!