Elio Altare Langhe Rosso Larigi 2006

Toppbarbera från toppårgång och topproducent. Elio fatar det här vinet lite väl hårt för vår smak men det är ändå en eknivå under exempelvis Bricco dell'Uccellone. Och som vanligt med Altares viner lyser druvkaraktären ändå igenom väldigt tydligt och vi får nästan en överdos av mörk och komplex barberafrukt. Vinet är inte så hårt extraherat som man skulle kunna tro men i övrigt är det som förväntat med fantastiska syror och tät men lätt mörkfrukt i senskördad och lite alkoholeldig stil. Vi gillar det här riktigt mycket men den svenska prislappen på 800 spänn gör att det inte kommer bli regelbunden konsumtion framöver.

Elio Altare Barbera d'Alba 2005

Elio Altare Barbera d'Alba 2005 doftar verkligen barbera. Doften är så mörk som den kan bli, i alla fall när den inte får backning av några hårdrostade fat. Man kan ana att Elio har skördat väldigt sent. I näsan kommer blåbär, björnbär, boysenbär, tranbär och färskriven lakritsrot. Härligt!

I munnen är syran låg för att vara barbera och frukten har blivit lite slankare bara senaste året.

Det här vinet hade betydligt mer power när det var ungt och vi är faktiskt lite besvikna över hur det åldrats. Det känns som att 2005:an är snäppet under både 2006 och 2007 i kvalitet.

Om vi får unna oss att leka amatörvinmakare så undrar vi om det inte vore bättre att fata lite hårdare. Frukten skulle definitivt tåla det och vi tror att vinet skulle vinna både i komplexitet och lagringsduglighet. Och som extra bonus skulle man få lite hjälp med tanninerna som ofta är lite klena i barbera-viner.

Elio Altare Dolcetto d'Alba 2005

Elio Altare Dolcetto d'Alba 2005 har utvecklats ganska mycket sedan vi drack förra flaskan på jullovet. Första sniffen ger ett väldigt komplext och flyktigt intryck av torkade rosor och örter. Därefter kommer frukten som känns lite mörkare än senast, framförallt har en blåbärston framträtt. Lakritsen finns kvar liksom bittermandeln.

Smaken är fortfarande bärig men har tappat lite spänst vilket gör att vinet börjar kännas lite glest. Längst bak i munnen kommer dock en väldigt härlig och räddande ton av sötlakrits svepande.

Totalt sett har vinet vunnit lite i näsan på att lagras men förlorat i munnen. Det är bara att konstatera att inte ens i den här prisklassen är Dolcetto ett vin som vinner på att sparas. Strunta i att torka ut det i källaren, njut det istället som ungt i stora bärsöta klunkar!

Elio Altare Barbera d'Alba 2007

Det är nog fler än vi som går och längtar efter att 2007:orna från Piemonte ska börja dyka upp på Systembolaget. När Elio Altares Barbera d'Alba från detta år dök upp i marssläppet köpte vi tolv flaskor och har redan druckit två. Och det har verkligen inte sänkt förväntningarna, snarare tvärtom...

Elio Altare Barbera d'Alba 2007 har en underbar ljus och söt fatton som drar åt sandpapprat balsaträ, havremjöl och muskot. Fatbehandlingen är dock mycket försiktig, 5-6 månader på använda fat vilket lämnar bra med utrymme för frukten: En ren, mörk, bärig, elegant och lite murrig barberadoft av björnbär, lingon, blåbär och mosade mogna jordgubbar. Sniffar man djupt finns en liten behaglig alkoholeldighet.

Som vanligt är balansen i Elios viner helt perfekt. Frukten är slank, syran är bra om än inte jättehög (det säljs faktiskt inga barberor i Sverige som uppvisar den syra som druvsorten är kapabel till). Förmodligen skördar Elio sin barbera väldigt sent för att motverka en allt för aggresiv syranivå. Istället lyckas han skapa en sammetslen och mjuk munkänsla i vinet trots dess ungdom.

Eftersmaken är alltigenom behaglig, mineralig och bärsöt. Och så fort man svalt vill man ta en ny sniff och en ny klunk. Det var väldigt länge sedan vi upplevde sådan här drickglädje och drickbarhet hos ett vin för två hundralappar. Vi känner båda två att vin egentligen inte behöver vara godare än såhär. Allt annat är bara pretentiöst :)

Baroloprovning

Ikväll ska vi för första gången på två år titta till Bric dël Fiasc 1997 som vi blivit så hänförda av tidigare. Han tar även med sig lillebror från 2001. Dessutom mönstras Gianni Voerzios Barolo La Serra 2001 och stormästaren Aldo Conternos fatlagrade langhe nebbiolo Il Favot 2000.

Av Barolos totalt 11 byar är det 5 som sticker ut kvalitetsmässigt: La Morra, Barolo, Castiglione Falleto, Serralunga d'Alba och Monforte d'Alba. De två förstnämnda gör generellt sett lättare, elegantare och blommigare baroli och de tre senare mer långlivade, tanninstinna kraftpaket. Ikväll testar vi viner från tre av de fem toppbyarna.

Familjen Scavino har sin hemvist i Castiglione Falleto och 1978 övertalade den då unge Enrico sin far Paolo att vinifiera druvorna från växtplatsen Fiasco separat - vinet Bric dël Fiasc var fött. Än idag är det den cru som Scavino håller främst.

Gianni Voerzio är granne med ingen mindre än Elio Altare i La Morra. Han går visserligen i Elios fotspår med kort maceration och rotofermentors men är rejält mycket frikostigare med ny ek. La Serra är en av de främsta växtplatserna i La Morra och härifrån gör Gianni sin toppbarolo som får hela 30 månader på nya 500-liters ekfat!

Aldo Conterno i Monforte d'Alba använder druvor från unga stockar från växtplatsen Bussia Soprana till sin langhe nebbiolo. Denna cru är känd för att ge strukturerade viner som med tiden får aromer av tjära. Ett Barolo DOCG-vin måste enligt de italienska vinlagarna lagras minst två år på fat (av valfri storlek och valfritt träslag!). Men för en langhe nebbiolo gäller alltså inte det kravet. Fast de 18 månader på nya barriquer som Il Favot får är ju ändå en rätt ambitiös fatning.

Nu får det vara slutsnackat, nu kör vi:

Paolo Scavino Barolo Bric dël Fiasc 1997 har en söt, stor och hårt rostad doft med aceton, pinjenötter, russin, bigarråer och choklad. Det finns också en ganska tydlig animalisk ton som drar åt rått kött och som vi inte minns från förra gången vi drack vinet. S tycker att det doftar chevre och det finns helt klart ett inslag av lite stallighet. Komplexiteten är fantastisk men man kan inte säga att det här är en typisk Bric dël Fiasc.

I munnen känns vinet fortfarande ungt med hög strävhet, rungande syra och ett sammelsurium av smaker. Den höga tanninhalten lockar fram en grönaktig ton av banan som är en Scavino-tell. När det gäller frukten blir vi lite konfunderade. Var den inte betydligt mer kompakt än så här? Börjar den spricka sönder innan tanninerna på långa vägar har mjuknat? Eller är det bara våra förväntningar som är alldeles för höga? Eftersmaken är hur som helst makalöst lång och rakt igenom njutbar. Elva och ett halvt år efter skörd är detta fortfarande ett matkrävande vin!

Paolo Scavino Barolo Bric dël Fiasc 2001 har en om möjligt än mer komplex doft som dessutom är betydligt mer ursprungstypisk. Massor av söt lakrits, tjära, mörk frukt, alkohol, fat, blodapelsin, oregano och torkade rosor.

Smaken är också mångfacetterad, frukten kompakt mörk och den har ett ungt, kraftfullt grepp. Men konstigt nog känns den inte strävare än 97:an. Kanske beror det på den yngre frukten. Det känns som att den här årgången är mer stilren och den vinner förhållandevis lätt över sin 4 år äldre bror.

Aldo Conterno Langhe Nebbiolo Il Favot 2000 har en brunröd transparent färg som ger det klart äldsta intrycket av de fyra vinerna. Doften är också märkbart sötare och enormt fatpräglad, det är inte mycket som tillåts sticka ut under det tjocka eklocket. Nymalet kaffe och mörk choklad med några stänk av mint är det något endimensionella intrycket vi får.

I munnen är det dock en annan visa. Här står Il Favot upp väl mot sina kombatanter och erbjuder en underbart sötmogen bigarråfrukt och en fantastisk koncentration utan att någonsin tappa balansen. Eftersmaken är minst sagt imponerande med mogna tanniner och frågan är om den inte ger bröderna Fiasco på tafsen när det gäller intensitet och persistens.

Gianni Voerzio Barolo La Serra 2001 har kvällens tätaste och blårödaste färg. En lyxig och intensiv doft av vitt trälim, balsaträ, mint, violer, rosor och en betydligt mer rödaktig frukt än i de övriga tre vinerna. Vi provade det här vinet när det kom på Systembolaget 2006 och då överskuggade faten frukten helt och hållet. Men nu har faten definitivt dragit sig tillbaka och gett plats för ett fantastiskt doftspektrum.

Syran är riktigt bra men även i detta fall är tanninstrukturen obarmhärtig. Frukten är rödaktig med körsbär och hallon. Det finns även mineraler och blommor men totalintrycket är att vinet behöver mer tid i källarens mörker.

Några tankar och reflektioner från kvällens provning:

• Barolo-2001:orna är monster och behöver tid i källaren men potentialen är enorm.
• Bric dël Fiasc 1997 imponerade inte alls lika mycket på oss som tidigare - tillfällighet eller ålderstecken? 2001:an är definitivt bättre!
• Il Favot förvånade med sin förhållandevis enkla doft men det kan ha varit brist på luftning som spökade (flaskan tog slut rätt fort) - i munnen var vinet duktigt bra.
• Barolo La Serra 2001 kostade 203 kronor i augusti 2006 och det känns som ett av de större barolofynden i modern tid på bolaget. På släppet i mars kommer 2004:orna till priset 288 kr - fortfarande väldigt prisvärt om kvaliteten är i paritet.
• Renato Ratti Barolo Marcenasci 2004 som vi drack häromdagen var betydligt mer tillgänglig än samtliga kvällens viner. Och det beror främst på den aggresiva användningen av små franska fat som samtliga kvällens viner utsatts för. Tyvärr kan det ibland dölja den fantastiska komplexiteten hos nebbiolo.

Renato Ratti Barolo Marcenasco 2004

Det blir allt svårare att dela in baroloproducenter i modernister och traditionalister eftersom gränserna suddas ut allt mer. Exempelvis kombinererar allt fler vinmakare nymodigheter som roterande jäskar med användandet av traditionella botti av slovensk ek. Renato Ratti är en av dessa producenter som inte väljer sida. De tillverkar tre baroli från växtplatser nära Annunziata i La Morra. Kvällens vin är firmans ingångsbarolo.

Renato Ratti Barolo Marcenasco 2004 har en elegant, lite eldig och mycket komplex doft av sötlakrits, salmiak, jord, pinjenötter, balsaträ, kirsch, mosade hallon och torkade rosor. Det finns också ett lite försiktigt inslag av grön banan à la Scavino. Riktigt bra!

I munnen är vinet otroligt elegant, lätt och balanserat. Eldigheten från doften återkommer även i munnen och den ackompanjeras av lena tanniner och ren söt frukt. Det är ingen tvekan om att det smakar modernistbarolo trots att de inte använt några nya fat. Intensiteten är mycket bra liksom längden. 

Det här är en fantastisk barolo som är långt mycket bättre än de 90-91 poäng som internationell vinpress delat ut. Däremot är det ingen kandidat för långlagring. Ni som lyckades plocka upp några flaskor på släppet i måndags behöver inte känna någon stress att dra korken men det är definitivt en av de mest tillgängliga 2004:orna vi har provat.

Gianni Gagliardo Barolo Preve 2001

Vår middag på Rolfs Kök inleds med varsitt glas Diebolt-Vallois Prestige NV till deras superba ankleverterrine. En riktigt lyckad kombination där mandeltonerna i vinet träffar bra mot de insprängda mandelflarnen i terrinen. Och trots Prestigens mjuka, lite utvecklade, krämighet har den ändå syran att stå upp mot fetman i levern. Gott!

I Roffes vinlista finns idel ädel adel och vi fastnar till slut för en 2001 barolo som vi inte druckit tidigare och från en cru som vi inte ens känner igen namnet på - "Preve". När vi senare på kvällen kollar upp det hela får vi reda på att Preve bara är ett namn på vinet, ingen cru. Skönt, ett tag trodde vi att solen hade fått fläckar :-)

Druvorna till Preve hämtas tydligen från cru Lazzarito i Serralunga och Serra dei Turchi i La Morra. Lazzarito ligger oss lite extra varmt om hjärtat eftersom vi bodde ett stenkast därifrån i somras. Den ligger på vänster sida om vägen från Serralunga ner till Fontanafreddas stora anläggning nere vid Via Alba och det är också de som äger större delen av Lazzaritos ca 8 hektar. Jordmånen är kalkrik och ger frukt av väldigt hög kvalitet och struktur för långlagring.

Serra dei Turchi har inte alls samma kvalitetsrykte som Lazzarito. Den ligger i sydsluttningen runt byn Serra i östra La Morra och är ej att förväxla med växtplatsen La Serra som är av en helt annan kaliber.

Gianni Gagliardo Barolo Preve 2001 doftar elegant toppbarolo i nya skolan. Massor med trälimmiga nya fat, läder, mineral, torkade kryddor och rosor samt en frukt som drar åt söta, solvarma bär.

Smaken är perfekt balanserad och tanninerna är polerade och välgjorda. Björnbär, hallon och framför allt söta körsbär trivs med mineral och fat. Ska vi komma med någon liten kritik, och vi betonar liten, så är det kanske att det där riktiga trycket i mitten inte infinner sig. Ett vin i den här prisklassen borde kunna leverera bättre mid palate en toppårgång.

Eftersmaken är riktigt lång, komplex, mineralpräglad och balanserad. Det här vinet kommer fortätta att utvecklas och vi skulle verkligen vilja dricka det igen om 10 år!

Paolo Scavino Langhe Nebbiolo 2003

Sommaren 2005 körde vi oannonserat in till familjen Scavino i Castiglione Falletto. När vi svängde in på deras innergård stod ingen mindre än Enrico Scavino himself och gjöt en ny cementplatta till någon form av parkeringsplats. Vi frågade försiktigt om det fanns möjlighet till degustazione och som vanligt i Piemonte fick vi ett glatt si! som svar.

Enricos dotter Anna höll i provningen och lät oss smaka tre viner. Utöver Bric dël Fiasc och Carobric, bägge från 2001, fick vi även testa kvällens vin som trots det minst sagt tuffa motståndet framstod som väldigt bra. Anna berättade att hennes fars tanke med Langhe Nebbiolo är att erbjuda den stora majoritet av vindrickare som inte vill lagra sina viner i 10 år innan konsumtion, en inblick i nebbiolos storhet.

Det stora problemet med årgång 2003 var sommarmånadernas överdrivna hetta och torka. För äldre stockar, med djupa rotsystem, är hettan oftast inget större problem. Men unga stockar riskerar att bli stressade vilket kan resultera i låg fenolisk mognad och tanniner som aldrig kommer att mogna. Än värre blir det om de unga stockarna är planterade i lätta, väldränerade jordar som inte håller vatten lika väl som leriga jordar. Paolo Scavinos Langhe Nebbiolo kommer från unga stockar (planterade 1997) i La Morras sandiga sluttningar. Undrar om detta kommer visa sig i vinet?

Kvällens flaska är den första vi öppnar sedan införskaffandet och vi karafferar någon timme innan start.

Paolo Scavino Langhe Nebbiolo 2003 har en ung, transparent färg utan orangea inslag. Doften är stor, ungdomlig och kraftfull. Den innehåller björnbär, mogna körsbär, hallonsås och lite svarta vinbär. Utöver fruktkomponenterna finns även fat, damm och mineral. Efter några timmar kommer en extremt tydlig arom av apelsinskal. Härligt!

I munnen är vinet ungt och förvånansvärt strävt. Tanninerna är lite torra och beska vilket nog är ett resultat av årgången. De börjar dock, vilket såklart är väldigt positivt, luckras upp och kännas lite sandiga på gränsen till korniga.

Det finns en kompakt, glyceroligt glansig fruktkärna av hallonsås, björnsbärsgelé, vinbär och viol. Frukten är dock slank och inte alls så kraftig som doften förespeglade. Eftersmaken är medellång med bra syror men frukten får kämpa för sitt liv för att stå upp mot barska tanniner.

Vi blir lite kluvna inför fortsatt lagring. Vinet är ju gott nu men kommer bli ännu bättre med lite tertiära inslag. Å andra sidan kanske tanninernas grepp bara blir större ju längre tiden går. Det blir nog till att konsumera resterande flaskor inom de närmsta två åren.

Att handla vin i Barolo

Att resa i vinodlande områden är en fantastisk semesterform. Förutom själva upplevelsen på plats är ju vin den bästa av souvenirer. Rent generellt försöker vi på våra resor att undvika att köpa viner man kan få tag på hemma i ordinarie sortimentet. Allra helst vill man såklart köpa vinet direkt från producenten, inte bara av prisskäl utan också för att när man väl dricker vinet hemma så blir upplevelsen mycket större om man också träffat de människor som producerat det.

Människorna i Piemonte är otroligt gästvänliga och trots att juli verkligen inte är turisthögsäsong för dem tar de flesta producenter emot även spontana besök. En resa till Barolo blir mycket roligare om man ibland chansar och svänger av till någon okänd producent för att prova lite vin.

Utöver ett antal besök hos producenter handlade vi under vår korta vistelse i Piemonte även vin i några vinbutiker och vinotek. Vi har verkligen inte inventerat alla vinbutiker som finns men några få tips har vi i alla fall samlat nedan:

Barolo
Inrymt under den magnifika borgen i byn finns här det stora regionala vinoteket Enoteca Regionale del Barolo. De har ett riktigt bra utbud men också väldigt höga priser. Vi såg många flaskor som kostade dubbelt så mycket jämfört med vad de kostar på systembolaget. Vinoteket extraknäcker också som turistinformation där man kan få kartor och annat som underlättar turistande i området.

La Morra
Här finns en riktig turistfälla på gatan Via Umberto I. Den drar till sig mycket turister tack vare att den ligger nära Via Roma som löper rakt igenom byn. Priserna är precis som på vinoteket i Barolo väldigt höga. Satsa istället på Cantina Comunale di La Morra som har ett lite mindre utbud men fantastiskt bra priser. De ligger lite längre in i byn på Via C. Alberti. Observera att de har stängt på onsdagar! Vi köpte bland annat Ceretto Bricco Rocche Brunate 2001 för €48, Elio Altare Barbera d'Alba 2006 för €13 och Dosio Barolo Fossati 1996 och 1997 för €30 styck.

Monforte d'Alba
Här besökte vi ett kombinerat vinotek/bar/restaurang som marknadsförs främst som Barolo Bar och ligger på 9 Via Garibaldi. Ett litet men väldigt väl utvalt sortiment med bra priser. Det emotionellt största fyndet vi gjorde här var La Spinetta Langhe Nebbiolo 2006 för €22. Utöver La Spinetta hade de även ett bra utbud av Elio Altare, Gaja, Luciano Sandrone, Parusso och Paolo Scavino.

Elio Altare Langhe Rosso Arborina 1997

Efter resan från Ligurien tar vi in på hotellet La Rosa dei Vini strax norr om Serralunga d'Alba. Det visar sig vara ett ganska nybyggt hotell vars restaurang har en stor terass med fantastisk utsikt över ett hav av nebbiolorankor och i nordväst, byn Castiglione Falleto med sitt karakteristiska runda torn.

När det blivit dags för middag slår vi oss ner på terassen och inleder som vanligt med att titta igenom vinmenyn. Saliven rinner till när den visar sig innehålla sida upp och sida ner med det bästa som Piemonte har att erbjuda. Till slut bestämmer vi oss för en flaska Elio Altare Langhe Rosso Arborina från 1997. Detta vin är, precis som hans Barolo Arborina, 100% Nebbiolo, men de 18 månader på nya barriques som det får uppfyller inte vinlagens krav på minst 2 års fatlagring för all Barolo. Således blir klassificeringen Langhe Rosso.

1997 var en väldigt speciell årgång för Elio. Vädermässigt följdes en varm och torr vår upp av en ännu varmare sommar och till slut en tidig skörd av perfekta druvor under optimala förhållanden. Det möjliggjorde för Elio att producera viner som han själv anser vara bland de bästa han skapat under sin 40-åriga karriär. Men årgången innebar också en stor tragedi för honom själv och för alla oss som älskar hans viner. Hans korkleverantör sedan många år, den tyska storproducenten Gültig, hade gett honom korkar smittade med klorföreningen TCA. Nästan 30 000 flaskor hade förslutits med de defekta korkarna och man tror att upp till 50% av vinerna skulle blivit korkskadade med tiden. Eftersom Elio är en man med ett djupt kvalitetspatos och en exceptionell respekt för Langhe, sina kunder och sitt vin, beslöt han sig så fort han insett vad som hänt, att återkalla allt vin som buteljerats med de dåliga korkarna. Senare stämde han Gültig och ersattes till slut med drygt 5 miljoner kronor som kompensation för sina uteblivna intäkter. Som tur var drabbades inte allt Altares vin av skandalen men det finns idag väldigt få Elio Altare 97:or kvar i marknaden.

Familjen Altares hemvist är byn La Morra vars främsta växtplatser samtliga ligger på den östra sluttningen nedanför byn. De kan delas in i tre distinkta delar. Santa Maria har de bördigaste jordarna och här finns därför tyvärr ofta ett större fokus på kvantitet än kvalitet. Men några lägen, exempelvis Capalotti, ger druvor av högsta kvalitet. Området runt den sedan andra världskriget övergivna byn Cerequio klyvs av gränsen mellan La Morra och Barolo. Här ligger några av de främsta växtplatserna i hela Barolo, exempelvis Brunate och den cru som bär byns namn dvs Cerequio. Annunziata ligger mellan Santa Maria och Cerequio och hit hör storheter som Rocche dell'Annunziata, Bricco Rocche och ursprunget till kvällens vin, Arborina. Rent generellt odlas området runt Annunziata i stor utsträckning av små odlare med stort kvalitetsfokus. Arborinas 10 hektar ligger i direkt östlig anslutning till familjen Altares hem och köptes 1948 av Elios farfar Giuseppe.

Det är nästan en religiös upplevelse när vinkyparen bär in vår Elio Altare Langhe Rosso Arborina 1997. Färgen är skimrande vackert rödbrun med nebbioloorangea kanter. En magiskt stor, mogen, tät, nyanserad doft i perfekt harmoni svävar förföriskt upp ur de stora barolokuporna. Vi blir hänförda, rörda och ödmjuka inför det bevis på stor vinmakarkonst och terroir som fyllts i våra glas. Doften bjuder en nästintill overklig komplexitet med en för Altare typisk eldighet, mogna bigarråer, övermogna hallon och torkade röda rosor. Faten är trots vinets ålder fortfarande väldigt närvarande i doften och bidrar bland annat med en komponent av vitt trälim som vi ofta finner i riktigt gamla fatlagrade destillat.

Efter en stund i karaffen tillkom animaliska toner men de försämrade på intet sätt den fjäderlätta elegans som präglade doften från det att flaskan öppnades till den tog slut.

I munnen fortsätter vinet att visa sin skönhet. Man vill bara låta det skölja runt i munnen och smeka kinder och tunga medan det fortsätter att avge sina fantastiska dofter. Smaken är varm, strukturerad och framförallt perfekt balanserad. En av smakkomponenterna som tydligt framträder känns som en sked sötsyrlig nykokt hallonsylt. Eftersmaken är balanserad, komplex och lever oändligt länge. När man precis svalt känner man först strukturen från de fullmogna, lena och söta tanninerna. Därefter kommer härliga syror och en behaglig, diskret eldighet fram tillsammans med mogna bigarråer och hallon.

När karaffen är tömd till sista droppen sitter vi kvar med eftersmaken fortfarande ringande i munnen och en genuin och djup tacksamhet inför det vi nyss fått uppleva.

Elio Altare Barolo 2003

Elio Altare är en av våra favoritproducenter. Han erhåller sällan riktigt höga betyg (>95 p) från Parker et al men får ofta väldigt positiva omdömen i beskrivande texter av samma skribenter. Man får känslan av att många vinskribenter vet hur mycket de uppskattar Altares viner men i blindprovningar hamnar de ändå i skuggan av kraftigare och fylligare viner. Därav diskrepansen mellan poäng och skriftligt omdöme.

Elio skapar viner utifrån sin egen filosofi, med fokus på balans och elegans. Han har påverkat en hel generation av vinmakare i Barolo med sin syn på hur ett vin skall vara. Att vinna blindprovningar eller få 100 poäng av Parker är inte drivkraft för honom. Han har själv berättat för oss om sin uppgivenhet inför vinteoretiker som besöker honom och som inte förstår sig på hans viner. Elio skapar inte viner för att knocka konsumenten utan för att smeka hennes sinnen. Han tror inte heller på viner som måste sparas 10 år innan de kan drickas. Han har givetvis ingenting emot att dricka äldre viner men vill att de också ska kunna avnjutas i sin ungdom. Översatt till vinmakning innebär det hårt arbete i vingården, rigorös selektering, kort maceration (4-5 dagar) i rotofermenters och en relativt varsam fatbehandling (endast 20% nya fat för standardbarolon och Arborina och 50% för Brunate).

Elio Altare Barolo 2003 (578 kr) är ljust röd i färgen med nebbioloorangea, nästan vattniga ytterkanter. Doften är stor, atypisk och varm. En försiktig fatighet samsas med bränt socker, gula rosor och mörka bär. I munnen är vinet som vanligt elegant, balanserat och friskt med långfibriga och lena tanniner. Det här är ett mycket drickvänligt vin, så långt från nya världens dopade jättebabies man kan komma. Eftersmaken är lång och elegant med en liten beska. Det känns att den svåra årgången har satt sina spår och vi upplever att 2003:an är betydligt sämre än den fantastiska trion av Altare Barolos från 01, 00 och 99.

Elio Altare Dolcetto d'Alba 2005

Efter ett besök hos Elio och hans mycket trevliga dotter Silvia sommaren 2005 ligger Altares viner oss än varmare om hjärtat än de gjort tidigare. Vid besöket plockade Elio fram sin Barolo 1993 och efter att vi tillsammans smakat den formulerade Silvia sin stolthet över både vinet och sin far med ett lurigt leende och orden "There are worse wine in the world".

Men ikväll dricker vi deras Dolcetto d'Alba 2005. Vi blev avrådda på Passagen att köpa vinet eftersom det tydligen skulle smaka "precis så som Dolcetto inte ska vara" och ha "dåligt integrerad alkohol". Vi får väl se...

Elio Altare Dolcetto d'Alba 2005 har en druvtypisk doft av svarta söta körsbär, marsipan och förvånansvärt mycket fatkaraktär. Trots ynka tre veckor på franska barriquer finns tydliga inslag av ek och blött trä i doften. Smaken är välskräddad och präglad av Elios fantastiska förmåga att skapa balans och symmetri. Bittermandel, marsipan, blött trä och körsbärssylt utgör ingridienserna i ett fantastiskt drickvänligt vin. Till vår grillade kalvfilé med gyllengul pappardelle och hemgjord pesto passar vinet perfekt.

I majsläppet kommer en ny Dolcetto från Marchesi di Gresy. Vi har svårt att tänka oss att den ska nå Elios höjder men det finns bara ett sätt att ta reda på det...