Blindprovning

Dags för middag med Bring Your Own Booze och blindprovning. Vi har marinerat lammfilé persian style i 24 timmar med yoghurt och gul lök. Men istället för kolgrillning blir det stekpannan på grund av regn. Till det en sallad med grillad fänkål, aubergine, mathavre, citron, sparris och en massa annat gott. Men först: provning. Är det tävling och prestige? Alltid.

Glas 1: Fullmogen Bordeaux. Vi känner genast igen Château Pontet-Canet 1998, ett av våra två bidrag till kvällens uppställning. Givetvis är det lite fusk att köra ett vin som vi redan druckit två gånger i år men är det tävling så är det. Gissningarna runt bordet kretsar runt (ännu) äldre bordeaux från östra stranden. Vinet är ikväll både lättare och mer utvecklat än vid tidigare påhälsningar. Dessutom har en såhär blyg (men väldigt vacker) viol svårt att stå upp mot andra mer muskulära viner när de provas sida vid sida.

Glas 2: Nu blir det svårare. Hårt fatad, mörk senskördad frukt, knäck och smörkola. Rent generellt en doft som är modernt generisk och ovanlig på samma gång. Sånt är svårt i blindprovningar. Vi hittar inga bra markörer eller ledtrådar att hänga upp våra gissningar på. Det visar sig vara vårt andra vin La Spinetta Barbera d'Alba Gallina 2005. Vi vet att Systembolaget i sin beskrivning anger lavendel och det stämmer faktiskt rätt bra. Men vi var för klena provare för att sätta den tonen själva. Annorlunda och gott som tusan men vi köper kanske hellre två flaskor Ca di Pian när vi är sugna på barbera.

Glas 3: Återigen en hög dos av hårt rostade fat. Det är svårt att skymta så mycket annat bakom eken men i munnen smäller det till bra med söta mörka bär, lakrits och mörk choklad. Avslutningen är bombastiskt välgjord med väldigt kraftfull tanninstruktur och en extremt lång och behaglig avslutning. Vår gissning går till Toskana, en super tuscan eller powerbrunello. Men det vette fan om det går att kräma sån här kraft ur sangiovese? Facit: Numanthia 2007. Ojdå. Toro som vi dömt ut för all framtid efter travestier som Pago La Jara. Skönt att få sina fördomar punkterade ibland. Det här vinet kan nog bli fantastiskt bra om frukten förmår käka upp all ek.

glas 4: Söt, svulstig, fjäskig, lite grön och fatdominerad doft med mörk frukt, mejeri och sylt. Visst doftar det varmklimatssyrah? I munnen är den väldigt söt och i kombination med mer gröna toner känns det inte särskilt kul. Vi har svårt att komma fram till en gissning och släpper till slut syrah-spåret och landar i överprisad châteauneuf från överambitiös modernistproducent. Facit: Ventisquero Pangea Syrah 2007. Inte riktigt vår tekopp och vi kommer inte börja dricka vin från Chile.

Château Pibran 2006

Efter att ha läst Frankofilens underbara inlägg om Château Pontet-Canet hade vi ett enormt sug efter Pauillac. Och eftersom Ch Pibran 2006 var det enda médocvinet vi hade i lägenheten var det inte mycket att välja på, bara att korka upp och slå på karaff. Passade ganska bra eftersom de två slotten är grannar.

Vi blev galet imponerade av Pibran 2005 (93 poäng) som vi drack i oktober förra året för att fira den bärgade skörden av bordeauxprimörer. Rent generellt så har det ända sedan det franska försäkringsbolaget AXA Millésimes förvärvade slottet på 80-talet varit bra att köpa Pibran i starka årgångar eftersom de konsekvent överlevererar då för att under vanliga årgångar falla tillbaka i ledet. Med andra ord är kvalitetsskillnaden mellan olika årgångar oftast större hos Pibran än hos andra médocslott.

Château Pibran 2006 doftar väldigt ungt och bärigt av främst mosade skogsbär och svarta vinbär. Faten kommer med kraft och doftar ceder, blyertspenna och sådana där ljusa toner som bara finns i vin när de nyligen lämnat sina ekfat och som doftmässigt ligger någonstans mellan sågspån och havremjöl. Det finns också en ungdomlig ton av blåbärsyoghurt som faktiskt är ganska trevlig. Om vi jämför med 2005:an är det här en gnutta mörkare och mer traditionellt i stilen.

I munnen är det slankt och välbalanserat men vi saknar den där sorbetsöta ultrafräscha frukten som vi fick i 05:an. Smaken är inte heller lika komplex och munkänslan mindre viskös. För att klättra över 90-strecket skulle det här vinet behöva lite mer koncentration och stuns. Längden är något kortare än förra året men det är dock inte svårt att njuta för fulla (Riedel-)muggar av det här vinet redan idag, speciellt inte med lite fet mat som tanninlindrande ackompanjemang.

Château Lynch-Bages 1994

Kvällens vin brukar framhållas som en av de främsta skevheterna med Le Classement des vins de la Gironde 1855. I varenda vinbok om Bordeaux beskrivs det hur Lynch-Bages trots sin klassificering som cinquième cru egentligen motsvarar en deuxième cru, både kvalitets- och prismässigt. Men idag sätts ju priserna inte utifrån någon 150 år gammal indelning. Idag är det ju Robert Parker som bestämmer vad vinerna ska kosta.

Château Lynch-Bages är en stor egendom på hela 90 hektar precis söder om Pauillac, någon kilometer in från La Gironde. Själva slottet är nästan i funkisstil, en stor sockerbit med högsmala fönster.

Druvmixen i vinet är klassisk för Pauillac, 73% cabernet sauvignon, 15% merlot, 10% cabernet franc och 2% petit verdot. Användandet av petit verdot är ett relativt nytt påfund, tidigare var även den andelen cabernet sauvignon. Under senare år har man försiktigt ökat användningen ny ek. För 20 år sedan förnyades hälften av ekfaten varje år, nu är man uppe i ca 70% nya fat per år. Stilmässigt har Lynch-Bages länge tillämpat det som är så poppis idag: relativt sen skörd och hög extraktion för att uppnå ett koncentrerat, fylligt vin med mörk vacker färg.

Årgången 1994 i Médoc sågs när den kom som ett fall framåt efter tre miserabla år. Men den räknas ju inte idag som någon av decenniets större. Under sommaren hade man problem med sniglar och annan ohyra i vingårdarna. Och var värre var, under skörden kom regn. Trots dessa problem gjordes en hel del riktigt bra viner och som vanligt var nyckeln till framgång rigorös selektering. Bäst lyckades Pomerol tack vare att mycket merlot hann skördas innan regnen kom.

Château Lynch-Bages 1994 doftar klassiskt med begynnande mognad. Vi kände en viss oro att vi väntat för länge med att dra korken ur detta vin men det visar sig att tidpunkten var perfekt. Näsan fylls av en stor doft av nyvässad blyertspenna, aromatisk piptobak, svartvinbärsgelé som drar åt lakrits och nystädat stall. Det är ingen tvekan om att vi befinner oss i Pauillac. Men det finns också en ganska tydlig ton av mint och vita blommor som får oss att associera till S:t Julien eller Margaux. Hur som helst är det förbluffande bra!

I munnen är vinet mjukt, nästan fetaktigt och fullpackat med söt svartvinbärsfrukt. Hur kan en 94:a vara så här bra?! Tanninerna ger fortfarande struktur och syran är perfekt. Eftersmaken är lång och alltigenom behaglig. Tobaken, minten och svartvinbärsgelén stannar kvar längst. Mmmm!

Château Gaudin 1990

Ikväll plockar vi upp en av de äldsta bordeauxerna vi har i källaren, en enklare Pauillac från det magiska året 1990. Korken täcks av lite gråaktigt mögel men visar sig vara i mycket god kondition när vi drar den ur flaskan. Vinet får några timmar i karaffen och den initiala doften av våt jord vädras ur väldigt snabbt.

Château Gaudin 1990 har en lite försiktig men härligt fullmogen doft av indiska kryddor, nyplockade kantareller och svartvinbärsgelé. Den har den där speciella sniff-kvaliteten som vissa riktiga gamla viner har - när man sitter försjunken med näsan i glaset förnimmar man plötsligt något som sedan försvinner lika snabbt. Ikväll kretsar många av dessa förgängliga dofter runt kryddor och barrskog.

Syrorna är perfekt avvägda men tanninerna har smält undan helt. De hade kanske behövts för lite mer stadga i vinet. Smaken är såklart fullmogen även den och frukten är sådär perfekt slank och vinbärig som den ska vara i gamla médocviner. Eftersmaken är lång och alltigenom behaglig. Riktigt gott!

Château Pibran 2005

Efter att 41 primörflaskor i väntan på vidare transport stått i hallen i snart en vecka, kan vi inte hålla oss längre. Ikväll bryter vi upp en låda och går lös på en flaska Pibran.

Château Pibran har ett rykte om sig att vara "extra dålig" vid svagare årgångar men även att leverera riktigt bra prisvärde under bättre år. 2005 tillhör ju definitivt de senare och finfina betyget 92 points från WineSpectator ger stöd åt tesen.

Druvmixen i vinet har varierat kraftigt under 2000-talet men denna årgång består av 65% CS och 35% Merlot.

Château Pibran 2005 har en mycket inbjudande, elegant doft av malet kaffe, nyplockade solvarma svarta vinbär, mosade söta hallon, plommon, krossad salmiak, vita blommor och ny dyr ek. Wow! Otroligt bra och tillgängligt redan nu.

I munnen är vinet perfekt balanserat på ett sätt som få viner utanför de klassiska vindistrikten i Frankrike kan matcha. Den sorbetaktiga, fruktsöta fräschören får oss att associera till 2005:orna från Côte d'Ôr. Tanninerna sitter precis där de ska och är perfekt mogna. Trots all den nya ek som doften avslöjade finns ingen fatbeska i eftersmaken. Förmodligen beroende på att frukten hade perfekt fenolisk mognad vid skörden och därmed inte ger någon extra skjuts till beskan. Däremot har faten fortfarande inte smält in i frukten. De härliga kaffetonerna från doften återkommer i smaken och gränsar nu till mörk choklad. Eftersmaken är fullspäckad med läcker cabernetfrukt och smakar som färska bär i lättvispad grädde spetsad med cassis. Oj, va bra det här kommer att vara om 7-8 år!

Det är teamet bakom Château Pichon-Longueville som makar Pibran och hade vi fått det här vinet blint hade vi definitivt sagt cru classé snarare än en cru bourgeois. Pibran 2005 är ett stort vin och det levererar långt, långt över prislappen på 250 kr.