Vi dricker förmodligen 95% av allt vin helt öppet och då är det såklart omöjligt att inte påverkas av etiketten, fördomar, årgångstabeller och annat som egentligen inte har med en objektiv kvalitetsbedömning att göra. Därför är det desto roligare när vi, som ikväll, får möjlighet att prova halvblint och tvingas bena ut själva vad som finns i glaset och hur bra vi tycker att det är.
Kvällens uppställning är en salig blandning av både årgångar och stilar och som vanligt känner vi ödmjukt att det måste vara omöjligt att inte sätta alla rätt...
Kvällens uppställning:
- Paul Bara Spécial Club 2002, 70% pinot & 30% ch från den främste odlaren i Bouzy
- Jacquesson Signature 1990, 54% pinot & 46% ch, jäst på fat, från den främste producenten i Dizy
- Launois Millésime 1998, 100% grand cru chardonnay från Mesnil
- Pierre Gimonnet Fleuron 1996, 100% 1er cru chardonnay från Cuis
Vi serverar samtliga viner vid 4°C för att kunna följa dem upp mot mer normala temperaturer. På ett sätt är det lite fusk eftersom de oxiderade inslagen i de äldre champagnerna kommer fram mycket tydligare när de är för kalla vilket kan ge oss extra ledtrådar...
Champagne nr 1 avslöjar sig ganska snabbt på doften. Den är otroligt fruktig på klassiskt Bouzy-manér. Utan att ens ha doftat på de andra vinerna är vi säkra: det här kan bara vara Bara. Utöver den unga typiska chardonnayfrukten med gråpäron och melon finns även pinotinducerat äppelmos, blodapelsin och hjortron.
För att låna ett vanligt Juhlin-uttryck så är doften ren som en fjällbäck och den höga mineraliteten i kombination med de unga chardonnayinslagen får nästan tankarna att flyga till chablis, trots att det är hela 70% pinot i glaset.
Smaken är mindre äpplig men väldigt fruktig och mjuk. Syran är inte så hög men eftersmaken är trots det både lång och intensiv. Hela Bouzy-fruktkorgen bidrar till en underbar avslutning som bådar väldigt gott inför framtiden. Gillar man ung champagne är det här fantastisk njutning redan idag men vi längtar efter att få se vad som kommer hända med lite lagring!
Champagne nr 2 doftar pompöst och maffigt i utvecklad och kraftfull machostil. Och eftersom den är mest mörkt gyllene i färgen är den egentligen avslöjad redan innan första sniffen. I början av kvällen kretsar doften mycket kring det mogna med smörstekta kantareller och lite sherry. När temperaturen stiger kommer en väldigt tydlig lakritston fram som ytterligare förstärker powerkänslan.
I munnen är moussen försiktigare än i förra vinet men finkorning och välgjord. Munkänslan är annars bred och fet med enorm koncentration. Vi var imponerade av koncentrationen i förra vinet men det här är ännu fylligare. Trots att syran är försiktig får vi kvällens längsta eftersmak och trots att den redan är mogen tror vi att den kommer kunna leverera på sin topp i många år till.
Många champagner från 1990 har börjat falla ihop snabbare än vad man tidigare trott. Men Jacquessons Signature visar ikväll inga sådana prematura övermognadstendenser.
Champagne nr 3 doftar först av begynnande mognad à la burkchampinjoner. Därefter kommer massor av mineral och det märks direkt att vi förflyttat oss till Côte des blancs. Frukten är gulaktigt söt med ananas, apelsin och mandarin. Vi tycker oss också känna en liten ton av saffran vilket för tankarna till Mesnil.
I munnen är attacken omedelbar och mycket mer astringerande än i de två första vinerna. Den underbara syran möter den söta tropiska frukten fint och avslutningen är mineralpackad på ett mjukt och "svalt" sätt.
Det här skulle kunna vara både Gimonnet och Launois men citrus och saffran i kombination med den svala mineraliteten pekar på Mesnil. Å andra sidan talar den kraftiga syran för både Cuis och 1996. Svårt!
Champagne nr 4 doftar också Côte des blancs men är något mer utvecklad än nr 3. Vi känner brynt smör, torkade daddlar och massor av mineral. Vi känner inte riktigt igen det torkade fruktinslaget som Mesnil-typiskt och det får oss att blicka åt Cuis.
Även i munnen är mineralerna väldigt framträdande men på ett lite hårdare sätt än i 3:an. Tack vare frisk syra känns den fräschare i smaken än i doften och det finns lite tropisk frukt i mittsmaken. Usch vad svårt det här blev!
Vi kan inte avgöra vilket vin som är vilket av de två chardonnayerna. Vi håller Launois som en lite bättre producent än Gimonnet men å andra sidan är 96 en bättre årgång än 98. Cuis-vinerna brukar ha tuff syra, inte minst en årgång som 1996 men Gimonnet som är en stor förespråkare av malolaktisk jäsning kanske har lyckats mildra syrorna lite?
Det får bli en gissning. Och tyvärr blir den fel. Vin nr 3 är Gimonnets cuvée Fleuron -96 och 4:an är Launois. Tänk att det ska vara så svårt att prova vin :)
