Baumard Quarts de Chaume 1989

Ikväll bjuds det vin med relativt högt GI-värde. Stort tack till Origo som förmår Baumard att leverera såna här grejer till Sverige! För 775 kr får man ett av världens främsta söta viner och som bonus har producenten själv genomfört första lagringsetappen. Trots det är det tyvärr minst 20 år kvar innan det når sin topp. Doften är ungdomligt frisk, blommig och mineralpackad med emsersalt, gula äpplen och ananas. I munnen bjuds simmig sötma och chenin-syror av absolut högsta klass. Det här är helt enkelt överjävligt bra.

Aldo Conterno Barolo Granbussia 1989

Alla har vi väl ett drömvin. Château Margaux 1983, Krug 1938, La Tâche 1990 eller något annat som vi bara läst och drömt om men aldrig smakat. Kvällens vin är ett av våra många drömviner och efter att vi ropat in det på lilla dryckesauktionen i höstas har det äntligen blivit dags att dra korken.

Aldo Conterno Barolo Granbussia 1989 doftar betydligt yngre än vi förväntat oss. Det finns egentligen inga tydliga tertiära markörer förutom lite läder. Trots att Granbussia inte får någon ny ek är nosen faktiskt lite fatigt rökig och kryddig med tät, mörk men elegant frukt. Nebbioloparfymen ligger som en fjäderlätt dimma i glaset och pockar på en första sipp.

I munnen visar vinet återigen sin vigör med en rätt kraftfull men sammetsklädd tanninstruktur. Ett makalöst mittparti understryker vinets perfekta balans. I eftersmaken kommer söta bigarråer, torr lakrits, kryddor, plommon, menthol och perfekta nebbasyror. Efter att man svalt övergår tanninerna från siden till finaste vita bunkersand. Förmodligen kan man dricka detta varje dag resten av livet utan att någonsin tröttna. Vi tror att det här vinet kommer att fortsätta leverera på toppnivå i 20 år till. Det är det bästa rödvin vi någonsin druckit.

Château La Lagune - vertikal

Ikväll provar vi fyra årgångar av La Lagune, den sydligaste av Médocs klassificerade viner och en av få som inte ligger i Margaux/St Julien/Pauillac/St Estephe. Slottet ägs idag av familjen Frey som även äger Jaboulet-Aîné och som tidigare ägt champagnehuset Ayala innan de sålde av det till Bollinger. Flaskorna och korkarna är i relativt god kondition även om vätskenivån i 82:an är lite låg.

Château La Lagune 1975 doftar moget men inte övermoget. De klassiska svartvinbärsbladen vittnar om ursprunget, svamp och "syrlig" jordkällare om åldern. Komplexiteten är riktigt bra men det brukar ju inte heller vara i näsan som 75:orna har problem.

I munnen är frukten klart märkt av de 35 åren på flaska men som tur är har tanninerna polymeriserats och blivit sandiga på ett sätt som man inte kan ta för givet i denna årgång och det gör att helhetsintrycket blir väldigt bra ändå. Avslutningen är slank på gränsen till gles men den mogna komplexiteten och de snygga svartvinbärstonerna gör ändå att vinet är väldigt njutbart.


Château La Lagune 1982 visar direkt var skåpet ska stå med en stor och lyxig doft av sommartryffel, cassis, solmogna jordgubbar och söta hallon. Under kvällen kompletteras dessa söta toner med lite gödselstack, fast en väldigt elegant sådan. Bra skit i dubbel bemärkelse således.

I munnen fortsätter lyxkänslan med krämig textur, sötmogna röda bär och frisk syra. Faten är helt integrerade men tanninerna har inga problem att ge rakoch stolt ryggrad. Avslutningen är låååång och viskös med svartvinbärssylt och mintchoklad. Så publikfriande och så gott!


Château La Lagune 1986 doftar helt annorlunda än de två första vinerna. Det verkar som om slottet ändrade stil någon gång i mitten av 80-talet? Här får vi ett mycket modernare intryck med rejält rostade fat, vässad blyertspenna och lite mörkare frukt. Plus klassiska toner av tobak och svartvinbärsblad.

Smakmässigt känns frukten också modern och glansig som svartvinbärsgéle. I avslutningen kommer söt cassis och fat på ett sätt som för tankarna till distriktets riktiga toppar. Vilken positiv överraskning!

Vår generella bild av 1986 som årgång är att vinerna tenderar att vara lite robusta men kvällens flaska är faktiskt mindre sträv en både 75:an och 82:an. Det gör att vi tror ännu mer på teorin om en stiländring någon gång mellan 1982 och 1986. Vi vet att La Lagune har haft 10% cabernet franc på sina ägor tidigare men idag är dessa rankor ersatta med merlot. När den förändringen skedde har vi inte lyckats ta reda på men vår gissning är att det skett till 1986.


Château La Lagune 1989 följer 86:an i sin mer moderna stil. De första sniffarna ger lite kaffe med grädde, gröna cabernettoner, rostade fat, enbär och blåbär. Med lite luft lockas en väldigt härlig elegans fram med indiska kryddor och lite blommiga övertoner.

I munnen får vi söt piptobak, fat, kryddor och en perfekt balans. Detta är kvällens elegantaste vin som faktiskt fortfarande har många år av positiv utveckling framför sig.


Sammanfattningsvis är vi väldigt positivt överraskade av den genomgående höga kvaliteten. La Lagune har visserligen ett ganska gott rykte och själva marknadsför de sig gärna som ett slott som borde vara deuxième cru. Men det som imponerade mest på oss var hur väl årgångarna -75 och -86 uppförde sig. Även om de fick ganska mycket pisk av den hedonistiska -82:an. Intressant var också den tydliga stiländringen som vi upplevde mellan de två yngre och de två äldre vinerna. Det är verkligen intressant att prova vertikalt!

Baumard Clos de Saint Yves 1989

Baumard är en av de absoluta topproducenterna i Anjou, både när det gäller torra och söta viner. Till Sverige kommer de via Origo som till decembersläppet hade tjatat till sig en batch 89:or från Baumards egna källare.

Baumard Clos de Saint Yves 1989 (349 kr) doftar oxiderat moget på ett mycket raffinerat och tilltalande sätt. Vi slipper helt de håriga inslag av blöt hund eller lovikavante som ibland kan förstöra äldre Savenniéres och Vouvray-viner. Istället är det melon, emsertabletter, vax och lite halm som dominerar den komplexa doften. Det finns också mycket mineral som påminner om kranvatten eller kanske avslaget mineralvatten.

En av Loire-dalens stora fördelar är att vinerna aldrig har problem med för platt syra. Det är grunden till varför världens främst söta vita viner produceras här men det är också en förutsättning för att de torra vinerna ska bli så långlivade. Kvällens vin är inget undantag och syran passar perfekt till den lite mulliga, moget viskösa texturen. Avslutningen är helt bedårande: knastertorr, lång, citrussyrlig och mineralspäckad. Otroligt bra!

Château de la Tour Clos Vougeot Grand Cru 1989

Clos Vougeot är med sina dryga 50 hektar Côte de Nuits största grand cru och den delas av över 80 olika ägare. Hela växtplatsen är sedan 1300-talet omgiven av en låg stenmur och ligger direkt sydväst om den lilla byn Vougeot befolkad av endast 200 själar. Givetvis innebär en till ytan så stor grand cru med en fragmentiserad ägarbild att kvaliteten på vinerna varierar kraftigt. Rent generellt är marken i nordvästra hörnet mager och kalkrik medan den längre ner mot Route National 74 är fetare och lerigare. Men skillnaden i kvalitet mellan olika producenter är ännu större än skillnaderna i jordmånen.

Innanför muren finns förutom vinrankor även 1500-talsslottet Château du Clos de Vougeot som är högkvarter för organisationen Confrérie des Chevaliers du Tastevin, ett brödraskap för bourgogneentusiaster. De har årligen en stor blindprovning på slottet där de främsta vinerna från hela Bourgogne erhåller utmärkelsen Tastevinage.

På etiketten till kvällens vin syns brödraskapets vapensköld vilket innebär att det fått utmärkelsen och i texten under kan man utläsa att det skedde på provningen 1993. Huruvida Tastevinage är en garant för hög kvalitet är omdiskuterat. Château de la Tour, som med sina 5 hektar är växtplatsen största, har dock ett gott rykte och gör maskulina, lagringsdugliga viner.

Våren 1989 inleddes väldigt bra i hela Côte d'Or med en riktigt varm och solig mars. Men efter massiva regn i april kom i början av maj några nätter med nattfrost vilket gjorde stor skada på lågt liggande vingårdar i främst Côte de Beaune. Från juli och framåt var vädret varmt och soligt fram till och med den relativt tidiga skörden. Det som utmärker årgången är stora, feta, rika viner som var drickbara tidigt. Syranivåerna är dock generellt sett inte jättehöga vilket gör att lagringspotentialen anses begränsad. Som vanligt var låg avkastning viktig och Château de la Tour som normalt sett ligger under 30 hL/hektar borde därför ha haft alla förutsättningar för att göra ett stort vin denna årgång.

Château de la Tour Clos Vougeot Grand Cru 1989 har en komplex doft där vi först träffas av en söt men elegant ton av kokta grönsaker - morötter, palsternacka och haricots verts. Det finns också trots vinets ålder gott om söt frukt i form av körsbär, nypon, lingon och kanske lite blåbär. Man kan fortfarande ana faten som tillsammans med en rejäl skopa steniga mineraler ger vinet en överraskande hög elegans. Totalt sett är det här en perfekt träff mellan den söta frukten, de eleganta mineralerna och de underbara mognadstonerna. Bravo!

I smaken kommer mognadstonerna tydligare. De kokta grönsakerna får sällskap av lite nyplockad jordig kantarell och sous-bois. Att tanninerna är helt uppluckrade bidrar förstås också till mognadskänslan. Vinet är dock långt ifrån för gammalt och syran som generellt sett kan vara ett problem för årgången är pigg och fräsch.

Sammanfattningsvis är det ett otroligt bra vin i snoken men snäppet sämre i munnen.

Krug-vertikal 1964-1998

Det har äntligen blivit dags för något som vi längtat efter i veckor - en vertikalprovning av Krug inklusive en årgång Clos du Mesnil. Bered er på att bada i superlativer.

Alla vinerna serveras till mat lagad av Årets Kock 2005 - den väldigt begåvade och sympatiske Stefan Eriksson.

Innan Krugorgien påbörjas serveras vi en för hos helt okänd champagne. Producenten håller till i byn Gueux väster om Reims och heter Jérôme Prévost. Han är en av lärljungarna till Anselme Selosse men jobbar uteslutande med pinot meunier.

Jérôme Prévost La Closerie Brut Nature NV doftar både fruktigt och fatigt i en utvecklad stil. I smaken träder pinot meunierkaraktären fram tydligare och det visar sig vara en riktigt bra, lite karamellig champagne med hög syra. Gott!

Först ut bland Krug-vinerna är en Grande Cuvée på magnum som deggades för 6-7 år sedan och den serveras med ett tilltugg i form av en parmesanliknande ost gjort på bland annat 20% buffelmjölk.

Krug Grande Cuvée [magnum] har en enormt stor doft som fortfarande är ungdomlig. Fat, choklad och citron samsas i näsan. Även i munnen smäller det till bra med en otrolig koncentration, citroniga syror, rostat bröd, choklad och hasselnötter. Det här är den bästa Grande Cuvée vi någonsin druckit och det beror förmodligen på magnumformatet och flasklagringen.

Till en havskräfta inrullad i en mikrometertunn skiva rågbröd, ett lättpocherat belonostron och en smörstekt pilgrimsmussla serveras den första flighten. Det är tre bra årgångar som samtliga ska representera den typiska och mest klassiska stilen av årgångskrug.

Krug 1998 doftar ganska likt om än yngre än Grande Cuvée och är också väldigt fatig. Utöver tonerna i GC finns även persika som för tankarna till Bouzy-pinot. Smaken är också ungdomlig och eken har inte riktigt gått in i vinet än. Den är gjord i en lättare, friskare stil och den perfekta moussen i kombination med en väldigt len munkänslan gör att det påminner om en fluffig citronfromage. Längden är enorm. Att dricka årgångskrug är att flytta sina referenser om vad lång och intensiv eftersmak innebär. 1998 gav en av de största skördarna i champagnes historia men det finns inga spår av detta i vinet...

Krug 1979 har en doft som inte liknar något vi tidigare känt i ett vin. Det kan närmast beskrivas som svensk hummer på flaska. Eller kanske kamtjatkakrabba. Det är en sötsalt, mineralig doft av tång och skaldjur som är helt oemotståndlig. Dessutom finns citron, rostat bröd och vanilj. Faten är helt integrerade. När doften lovar så här mycket bävar man nästan efter att ta första klunken. Som tur är gör den oss inte besvikna, tvärtom. De underbara havsdofterna återkommer i smaken och lindas in i en mjuk mogen fetma. Fylligheten och smakintensiteten är enorm liksom syran. Det här är den bästa champagnen som vi någonsin druckit och skulle man tvingas sätta poäng så kommer diskussionen handla om 99 eller 100.

Krug 1973 har en helt egen karaktär. Vid första sniffen doftar det ogräddade kanelbullar! Efter ett tag i glaset kommer kanderade apelsinskal, bergamott, nötcreme, nougat och choklad fram. En mogen, lite parfymerad pinotton skvallrar om att det här vinet inte vinner på längre lagring. Koncentrationen är något sämre än i flightens två andra viner men det är ändå en otroligt bra champagne.

Kvällens andra flight är den som vi kanske sett fram emot mest av allt. För första gången ska vi dricka Clos du Mesnil...

Krug 1988 är trots 21 års ålder ung i sin täta doft av honung, höstäpplen, fat, kanderade apelsinskal och kalksten. Koncentrationen och intensiteten i smaken är nästan overklig och vi undrar om den här med tiden kanske rentutav kan bli ännu bättre än 79:an. Vi får väl sätta 99 poäng på 79:an och 99+ på den här...

Krug Clos du Mesnil 1988 har en expansiv, elegant och fjäderlätt doft. Även två decimeter över glaset svävar en doftdimma som om någon pudrat luften med florsocker, "päronpulver" och krita. När man sniffar ner i glaset så finns den såklart där - den ultrarena och aptitretande mineralen från Mesnil i dess mest exklusiva och förädlade form. Dessutom kommer vågor av smält smör, honung och nyrostat bröd. När temperaturen stiger i glaset träder en väldigt tydlig doft av smält smörkola fram. Den är så tydlig så det känns som att man aldrig skulle kunna missa Clos du Mesnil -88 i blindprovning. Fast risken är väl att vi aldrig kommer dricka detta vin igen. Priserna på champagne från -88 har exploderat och Clos du Mesnil var ju inte direkt billig innan heller.

Den tredje flighten innehåller tre power-årgångar som serveras tilll tryfferad anklever.

Krug 1989 är väldigt mogen och sherryaktig i doften. Oxiderade äpplen och mörk choklad dominerar. I munnen känns det också lite over-the-hill men med reservationen att det är tufft att matchas direkt efter Clos du Mesnil. Syran är bra och visst är det gott. Men i den här konkurrensen är det svårt att skina.

Krug 1982 har en väldigt annorlunda doft som inte påminner om någon av kvällens andra viner. Den är perfekt mogen och liknar egentligen mest en stor vit bourgogne med en otroligt komplex doft av ylle, ostronskal, fat, nytvättad bomull, blöt kalksten, citron, apelsin och choklad. I munnen är den väldigt vinös och mineralig. En makalös champagne som nog är precis på sin topp nu och de närmsta åren. Flightens vinnare.

Krug 1971 är först lite försiktig och ger nästan ett blygt intryck i glasen. Den har inte alls samma kraft som flightens övriga viner men kompenserar det med en otroligt härlig, frisk och söt äppleton som får oss att associera till Bonnezeaux eller en trockenbeerensauslese. Om 89:an var en liten besvikelse så är det här en desto större positiv överraskning. Och hade vi inte redan förstört våra referensramar kring intensitet och kraft hade det här vinet förmodligen upplevts som ännu lite bättre. Nu försvinner dess vackra stämma något eftersom andra skriker högre.

Sista flighten var tänkt att innehålla 60-talets två bästa årgångar men tyvärr visar sig 66:an vara korkskadad. Det är väldigt ovanligt med korkskada på äldre champagner och att det ska drabba just en 66:a känns minst sagt olyckligt. Nu får matchen istället stå mellan en 64:a och en Private Cuvée som degorgerades sent 50-tal. Det är svårt att känna besvikelse över det :)

Krug 1964 framstår initialt som för gammal även för oss som gillar riktigt mogen champagne. Men med lite väntan så växer den och blir till slut riktigt njutbar. Doften är sherrylik med massor av riktigt mörk choklad och rökighet. Syran är väldigt bra och moussen är också relativt livlig. Tyvärr var nog det här en flaska som inte åldrats så väl - många 64:or är tydligen långt mer vitala än denna.

Krug Private Cuvée är inte lika kraftigt oxiderad och känns både bättre och långt mer komplex än 64:an. Sherry, knäckebröd, mörk sirap, mörk choklad, salmiak och ett inslag som vi associerar till mogen pinot meunier - en mix av blodapelsin, tranbär och rosépeppar. En fantastisk champagne som visar lagringsdugligheten hos Krugs multivintagecuvéer.

För att runda av kvällen serveras till sist det vin som Krug själva kallar "den nya 1928:an". Ett vin som vi själva köpt en låda av trots en prislapp som egentligen är tramsig för jäst druvsaft. Även om den bubblar.

Krug 1996 doftar purungt men vi slås av att eken redan är helt integrerad i den massiva frukten, det finns egentligen inga spår alls av att alla basvinerna jästs på ek. I den bemärkelsen känns det som en väldigt annorlunda Krug. Doften är musklig och innehåller färsk ingefära, citron, krita, blodapelsin, kola och hasselnötter. I munnen är den precis lika kompromisslös och har kvällens högsta syra. Och det vill inte säga lite. Det är omöjligt att veta var den här champagnen kommer att ta vägen med lite lagring men vi tänker inte börja undersöka saken med våra egna flaskor förrän tidigast om 10 år.

Sammanfattningsvis är det otroligt intressant hur mycket de olika årgångarna skiljer sig åt. Och hur svårt det är att bedöma en årgångs storhet när vinerna är unga. Exempelvis har 1988 verkligen lämnat 1989 bakom sig kvalitetsmässigt och tydligen har 1990 också visat sig falla samman snabbare än vad man tidigare trott. Dessa tre årgångar ansågs ju under nittiotalet vara i stort sätt likvärdiga.

Kvällens favoriter var, utan inbördes ordning, -79, -82, -88, CdM -88 och Private Cuvée. Och så kanske -71. 96:an känns fortfarande otroligt svårbedömd för oss men det är definitivt ett muskelpaket utöver det vanliga. Dessutom är det bara att konstatera att Grande Cuvée är ett fantastiskt vin. Det kanske är så att det bästa och billigaste sättet att få uppleva mogen och stor Krug trots allt bara är att köpa Grand Cuvée och långlagra själv.