Craggy Range Te Muna Road Pinot Noir 2007

Vi hade ingen möjlighet att köa på mittensläppet i december vilket kändes ok eftersom utbudet var ganska magert. Och för att få tag på Selosse 1999 hade man behövt köa tidigt. Det enda som lockade förutom stormästaren från Avize var två pinoter från Cragge Range på Nya Zeeland. Men när vi kom in runt lunch lyckades vi plocka de två sista flaskorna av både Te Muna Road och Zebra vilket kändes rättvist med tanke på hur många timmar vi spenderat i kön till släppet på Regeringsgatan under 2009 :)

Craggy Range Te Muna Road Pinot Noir 2007 doftar inte franskt men inte heller sylt och vanilj. Godkänd nivå av pinosity i kombination med ren och härlig bärighet ger ett fräscht och aptitretande intryck. Men kanske doften är något enkel för prislappen på nära tre hundralappar? Vi känner också en ganska tydlig men atypisk doft av svart vinbärsblad tillsammans med mint, kryddor och rönnbär.

I munnen är vinet också väldigt rent och jämfört med sina franska bröder är sötman lite högre men det funkar bra tillsammans med den primära bärigheten. Känslan blir nästan att dricka flytande bär.

Eftersmaken är saftigt god och hallonsmakande men inte superkomplex. Vi tror att det här vinet skulle vinna kraftigt på att få en rejäl kyss franska fat, både för bättre struktur och en mer komplex smak- och doftprofil.

Nautilus Pinot Noir 2006

Middag på Operakällaren står på programmet och det visar sig att de erbjuder "Kalvfilé Oscar i modern tappning". Till något sådant vill vi dricka Pinot. Vi har den sista tiden tänkt litegrann på de väldigt trevliga flaskor Felton Road som vi drack i vintras (en minivertikal med -01:an och -02:an) och det känns som det är dags att ge Nya Världen och Nya Zeeland en ny Pinot-chans.

På inrådan av vinkyparen väljer vi Nautilus Pinot Noir 2006 från Marlborough. Den något skumma belysningen gör att vi inte uttalar oss om färgen men doften är stor, kryddig och framförallt fatvaniljig. I munnen är vinet mycket mjukt och balanserat trots att det måste fått utstå ganska mycket ny ek. Frukten är inte alls syltig utan drar åt plommon och slånbär. Eftersmaken är lång och behaglig och lämnar spår av lena tanniner och chokladiga fat i munnen.

Vi har aldrig tidigare druckit rött vin från producenten Nautilus men vi blir positivt överaskade. Vår enda egentliga invändning (utöver överdosen av vanilj) är att allting är så himla välgjort, kliniskt och fint. Det innebär nämligen att de tappar den charm som finns i det burgundiska originalet.