DRC La Tâche 2002

DRC-premiär för oss och det sker på lilla bykrogen Pot d'Etain som ligger lägligt på vår väg till Paris från rivieran. Vi äter en liten avsmakningsmeny och dricker enbart Evian till de första rätterna medan vinet luftas i karaffen. Hotellägaren har svårt att dölja sin förtjusning över att få hämta det här vinet i källaren.

Domaine de la Romanée-Conti La Tâche 2002 är inledningsvis inte jättestor i doften trots över en timme i karaff. Under kvällen växer näsan och är klart bäst den sista timmen. Det finns lite mognad i den kryddiga och underbart komplexa doften med bark, mineral, rök, njure och härligt ren röd pinot-frukt.

I munnen uppvisar vinet en tightare tanninstruktur än vi trott. Och som gammal sensoriker kan man dessutom konstatera att det är ytterst få rödviner som har en såhär hög syra. Det blir således ett ganska astringerande vin men eftersom frukten är tät och tanninerna högkvalitativa ger vi ingen anmärkning på drickbarheten :)

Smakmässigt är det mineralpackade röda bär som gäller, uppbackat av lite rökiga fat, kryddor och mera njure. Den höga syran gör också att tankarna går mot röda vinbär och kanske lite lingon. Otrolig elegans.

Ett perfekt rosastekt duvbröst i lite sky landar på våra tallrikar och vinet visar nu sin verkliga storhet.

Recept på orgiastisk njutning:

1. Ta en bit mjällt duvbröst på gaffeln

2. Smek runt det i skyn

3. Stoppa in i munnen och tugga sakta.

4. När safterna och sältan från köttet hamnar i munnen - ta en sipp fermenterad pinot-juice.

5. Blunda, stöna och njut.

Aldo Conterno Barolo Granbussia 1989

Alla har vi väl ett drömvin. Château Margaux 1983, Krug 1938, La Tâche 1990 eller något annat som vi bara läst och drömt om men aldrig smakat. Kvällens vin är ett av våra många drömviner och efter att vi ropat in det på lilla dryckesauktionen i höstas har det äntligen blivit dags att dra korken.

Aldo Conterno Barolo Granbussia 1989 doftar betydligt yngre än vi förväntat oss. Det finns egentligen inga tydliga tertiära markörer förutom lite läder. Trots att Granbussia inte får någon ny ek är nosen faktiskt lite fatigt rökig och kryddig med tät, mörk men elegant frukt. Nebbioloparfymen ligger som en fjäderlätt dimma i glaset och pockar på en första sipp.

I munnen visar vinet återigen sin vigör med en rätt kraftfull men sammetsklädd tanninstruktur. Ett makalöst mittparti understryker vinets perfekta balans. I eftersmaken kommer söta bigarråer, torr lakrits, kryddor, plommon, menthol och perfekta nebbasyror. Efter att man svalt övergår tanninerna från siden till finaste vita bunkersand. Förmodligen kan man dricka detta varje dag resten av livet utan att någonsin tröttna. Vi tror att det här vinet kommer att fortsätta leverera på toppnivå i 20 år till. Det är det bästa rödvin vi någonsin druckit.

Temaprovning: pinot noir

Pinot noir-provning hos M&U står på programmet och vi har hämtat en flaska Tollot-Beaut Corton Grand Cru 2005 ur källaren. Vi har aldrig provat den tidigare men har ändå rätt höga förväntningar. Detta trots att vi många gånger tidigare blivit besvikna på Tollot-Beauts alltför "moderna" stil.

Till skillnad från tidigare kvällar då vi försökt oss på teman av typen "druva X jorden runt" och till slut ändå suttit där med 4 fransoser, har vi ikväll lyckats få en rätt bra geografisk spridning på vinerna. Ungern, USA, Frankrike och Schweiz har alla fått lämna bidrag till vår sittning. Ungraren vet vi inte så mycket om men både amerikanen och schweizaren kommer med förväntanshöjande vitsord. Jänkaren fick exempelvis 95 poäng i Livets Goda och schweizaren kommer från producenten Simon Maye som även gör syrahvinet Chamoson. Det vinet av årgång 2001 fick 97 poäng av pålitlige Andreas Larsson och det säger en hel del om producentens ambitioner...

Vi provar halvblint och inget av vinerna karafferas. Däremot följer vi dem under en hel kväll för att se hur de utvecklas.

Simon Maye Pinot Noir Vieilles Vignes 2006 doftar kallklimatspinot med lite gröna men behagliga pelargontoner. Massor av mineral möter lite grillat kött, fat och solmogna jordgubbar. En feminin och elegant doft som tyvärr skulle behöva lite mer intensitet för att nå riktigt högt.

I munnen får vi fin struktur, en härlig syrlig rödfruktsprofil med matvänlig skalbeska i avslutningen. Enda invändning här är precis som för snoken att det kanske är lite väl anemiskt. Med bättre fyllning skulle det här vara ett fantastiskt vin.


Tollot-Beaut Corton Grand Cru 2005 doftar stenhårt rostade fat, boudain och rökt korv. Under allt bränt trä finns en ren och härlig ton av mosade jordgubbar.

I munnen fortsätter de hårdrostade faten att dominera men i övrigt är det perfekt utfört med ren jordgubbsfrukt, mineral och bra längd. För oss är det här ett vin att långlagra och vi hoppas att det utvecklas på rätt sätt. Med en lite mildare fatning skulle det här vara otroligt gott redan idag. Nu är det bara jättegott :)



Vylyan Villanyi Pinot Noir 2005 har fått 8 månader på ungerska fat men det märks inte av i doften med annat än lite kryddor. Istället är det tydliga mognadstoner med lite jord och våt papp som dominerar initialt. Frukten är åt blodgrape- och röda vinbärshållet.

I munnen får vi också röd frukt, kryddighet och ett gott men lite kort avslut med blodgrape och röda vinbär. Det är absolut inget fel på det här vinet men i kvällens konkurrens sticker det ut som det klart enklaste.



Walter Hansel Cuvée Alyce 2006 doftar otroligt stort och maffigt. De fruktiga inslagen av björnbär, hallon och blodapelsin ackompanjeras av vaniljsötma och romerska bågar. Ganska hårt men väl integrerade fat gör att vi associerar till vällagrad konjak och man vill hela tiden ta en till sniff.

I munnen är vinet sanslöst stort och svullstigt. Det är inte ofta man dricker pinot noir i den här skolan. De hårdbrända faten kommer fram ännu tydligare än i näsan och ger ett pepprigt intryck. Koncentrationen är massiv och eftersmaken duktigt lång. Trots den senskördade stilen är syrorna riktigt bra. I eftersmaken stannar konjakstoner, trälim och vanilj längst. Det är som att dricka grogg på fin konjak, hallonsaftkoncentrat och vanlig bourgogne...

Sammanfattningsvis var det här en riktigt intressant provning. Kvällens bästa vin blir Walter Hansel på målfoto framför Tollot-Beaut. Men även Simon Maye var en riktigt trevlig bekantskap och rent stilmässigt ligger det vinet närmast våra preferenser. Den östeuropeiske representanten har ett bit kvar till världstoppen men gjorde inte bort sig på något sätt.

Jacquesson Cuvée 730

Champagnehuset Jacquesson i Dizy ersatte för tiotalet år sedan sin cuvée Perfection brut med ett nytt vin som visserligen inte årgångsbetecknas men däremot numreras årsvis. Först ut och baserad på årgång 2000 var cuvée 728. Kvällens vin, cuvée 730, är således baserad på årgång 2002 men innehåller också 40% reservviner.

Trots att cuvée 700-vinerna är Jacquessons ingångsvin är ambitionen väldigt hög. De använder enbart premier och grand cru-druvor och dessutom uteslutande cuvéen. Ingen oborstad och garvsyrestinn andrapressning således. Druvmixen är 48% Ch, 32% PN och 20% PM. Vinerna som kommer från Avize, Aÿ och Dizy fermenteras på fat sur lie, övriga på rostfritt. Dosagen är försiktiga 5 g/L (vilket rent definitionsmässigt gör det till en Extra Brut) och vår flaska degorgerades sommaren 2005.

Jacquesson Cuvée 730 doftar citrusfräscht och rökigt på samma gång. En viss mognad har börjat visa sig i form av honung, smörkola och nötter men det finns också frisk guläpplig frukt och ett oemotståndligt inslag av nygräddade kakor. Det är slående hur väl champagne kan må av fatning. De 20% pinot meunier bidrar med en perfekt avvägd fruktighet. Äldre 700-viner har haft mer pinot meunier men 1/5-del verkar vara ett bättre recept.

Smaken är mogen och bred med bra längd, härlig citrusfräschör och lite mineral i svansen. Det smakar lite som en flaskmognad Bollinger Special Cuvée som dopats med mer chardonnay.

Vi har druckit samtliga Jacquessons 700-viner utom den senaste (733) och det här är, tillsammans med 732, det bästa. Priset på Systembolaget är 329 kr och det kan inte anses vara annat än ett brakfynd. Åtminstone om man kan tänka sig att låta flaskorna få några år i källaren innan konsumtion.

Château La Haye 1996

I Hubrecht Duijkers stora bordeauxatlas från 1998 omnämns denna cru bourgeois från Saint Estephe som en rising star. Det kanske den är men i så fall stiger den långsamt. 1996 var den första årgång vi drack av detta vin och sedan dess har vi provat flera till men ingen har varit lika bra. Parker tycker dock att 2005:an (som vi inte smakat) är slottets bästa sedan 1982.

Château La Haye 1996 doftar kort och gott fullmogen bordeaux med klassiska och lite bonnigt rustika Saint Estephe-drag. Vi bjuds på salt köttbuljong, regntugn nykrattad lövhög, grön paprika och en frisk ton av läkerol. Är man negativt lagt kan man säga att totalintrycket av doften är lite spretigt, har man plusglasögon kan man lika gärna kalla det komplexitet.

Frukten i munnen håller ihop långt mycket bättre än vi befarade utifrån doften och utöver alla mognadstoner finns det också en kärna av svarta vinbär och syrliga plommon. Eftersmaken är rätt lång och det är svårt att inte gilla det här vinet. Med tanke på prislappen på drygt € så är det ganska mycket vin för eurosarna.

Paul Bara Bouzy Rouge 2000

Vi köpte en låda av Baras special club innan jul men bestämde oss då för att strunta i hans Bouzy Rouge. Och sen ändrade vi oss. Doften är finstämt pinot-fruktig och elegant. Det finns få röda viner som kan uppvisa sådan härligt mineralitet som bra coteaux champenois. Den speciella fruktighet som karaktäriserar Bouzys champagner finns faktiskt även i detta vin. Till bröstfilé av bjärekyckling och en bulgur med grillade grönsaker finns det nog inget bättre dryckesval än det här.

Seghesio Barolo La Villa 1998

Bröderna Seghesio i locazione Castellatto norr om Monforte d'Alba producerar som så många andra sina viner på tradionellt sätt med moderna inslag. De använder sig exempelvis främst av botti men, för sin barolo, även av 20% ny fransk ek.

Cru La Villa är en sydsluttning på mellan 300 och 350 meters höjd, nordöst om Monforte. Det är Seghesio som gjort den känd men den har ändå kanske inte samma fina rykte som några av byns toppar. Fast då ska man komma ihåg att konkurrensen på den punkten är rätt tuff. Tänk er själva att ni vore en växtplats och skulle behöva fajtas mot sådana som Bussia Soprana, Santo Stefano, Ginestra och Gramolere.

Seghesio Barolo La Villa 1998 (495 kr för 5 år sedan) doftar som en hel basar. Det finns spiskummin och balsamiska toner av rökelse, sött kaffe, torkad svamp, läder, rosor, mörk choklad och lakrits. Dessutom doftar det torkad frukt, men inte den där mosiga typen som uppkommer av flaskmognad; Vi minns att det här vinet hade torkad frukt i doften redan i sin ungdom. Och den beror förmodligen på en kombination av att bröderna skördar väldigt sent och på lagringen i botti.

I munnen är det fullt drag. Det känns som att suga på en sandpappersträv sötlakritsstång, intensiteten kommer främst på längden och inte på bredden. Vi har sällan problem med höga tanniner i 12 år gamla viner men den här barolon behöver verkligen sin väldigt höga koncentration för att inte bli obalanserad. Lite senare under kvällen, när vi dricker vinet till lammfärsbiffar med rosmarin och fetaost, är vi väldigt tacksamma för den höga tanninnivån som tacklar fettet i maten perfekt.

Aldo och Riccardo Seghesios La Villa är verkligen ingen blyg viol och vi faller pladask för det här vinet. Den mogna, rökiga och låååånga eftersmaken av mörk söt frukt, läder och kryddor är sånt som får oss att bara sitta stilla, blunda och smacka av välbehag.

Cambria Julia's Vineyard Pinot Noir 2004

Cambria Julia's Vineyard Pinot Noir 2004 doftar sötfruktigt och kryddigt av kanel och vanilj. Det finns även en ton som drar åt det gröna hållet utan att bli obehaglig. Ska man plotta in den komponenten på en doftkarta ligger den i skärningspunkten av färsk tobak, pelargon och torkade rosor.

Rå njure och lite mognadstoner av läder och blöta löv skitar ner doften på ett positivt sätt och dämpar det godisaktiga och vaniljiga.

I munnen är vinet lätt och behagligt men även här blir vi aningens störda av det vaniljsöta vilket är synd på ett annars riktigt bra och intressant pinot-vin. Totalt sett viner dock de goda krafterna i vinet och vårt slutbetyg blir en tumme upp!

Bruno Clair Marsannay Les Grasses Têtes 2005

Vi var tyvärr på semester vid januarimittensläppet och missade därför några bourgogner som vi bespetsat oss på. Främst var det några viner signerade Sylvain Cathiard som vi hade velat lägga vantarna på men när vi väl kom till bolaget gapade dessa hyllor tomma.

Som tur var hade vinerna från Bruno Clair inte riktigt samma åtgång och vi lyckades, någon vecka efter släppet, snappa upp ett par olika viner från hans domän. Vi gillar stuket på Brunos viner som vi upplever som renodlade lagringsobjekt i traditionell muskelstil. Han tror på långsam alkoholjäsning, pigeage flera gånger per dag och ser gärna både hög syra och höga tanninnivåer i sina viner.

"Les Grasses Têtes" (tjockskallarna?) är en liten växtplats i södra delen av Côte d'Ors nordligaste by. Bruno Clair har här 1,3 hektar med pinotstockar som planterades tidigt 70-tal.

Bruno Clair Marsannay Les Grasses Têtes 2005 doftar salmiak, sous-bois, mineral och torkade rosor i traditionell stil. Våra associationer går faktiskt söderut till modern Cornas eller enklare Côte-Rôtie. Frukten är mörkröd och lite rönnbärstuff.

Smaken är ungsträv och potent med riktigt bra syra och lite skalbeska. Som tur är finns även ett försonande drag av torkade jordgubbar i eftersmaken. Man pallar ju inte hur mycket bångstyrighet som helst.

Det går inte att komma ifrån att vinet är förvånansvärt bråkigt trots att det haft 5 år på sig att lugna ner sig. Vi är dock övertygade om att det kommer bli riktigt bra med kanske 3-4 års ytterligare lagring. Vi drack flaskan på nästan 5 timmar och den blev kontinuerligt bättre under hela kvällen.

Le Sec de Château Gaudrelle 2003

Detta vin av årgång 2008 kom i septembersläppet till det minst sagt rimliga priset 95 kr. Vår flaska inhandlades på plats hos producenten i Vouvray sommaren 2007 för exakt samma pris. Bra jobbat av för oss okände importören Krates Vin & Delikatesser.

Le Sec de Château Gaudrelle 2003 har en ren och mogen, lite rökig doft med rabarber, mandarin, rosor och mineral. För ett vin i den här prisklassen är det en både komplex och intressant doft. Ursprungstypiciteten är relativt låg men det får tillskrivas årgången.

En bred, lite vaxig och mogen smak med mineral och en för appellationen försiktig syra breder ut sig i munnen. Det finns även en liten honungssötma som inte riktigt fanns där för två år sedan.

Avslutningen är trots allt frisk med citrus, kalkig mineral och en lite udda ton av tång. Vi associerar till vit châteauneuf fast med långt bättre syra och prisvärde.

Château La Lagune - vertikal

Ikväll provar vi fyra årgångar av La Lagune, den sydligaste av Médocs klassificerade viner och en av få som inte ligger i Margaux/St Julien/Pauillac/St Estephe. Slottet ägs idag av familjen Frey som även äger Jaboulet-Aîné och som tidigare ägt champagnehuset Ayala innan de sålde av det till Bollinger. Flaskorna och korkarna är i relativt god kondition även om vätskenivån i 82:an är lite låg.

Château La Lagune 1975 doftar moget men inte övermoget. De klassiska svartvinbärsbladen vittnar om ursprunget, svamp och "syrlig" jordkällare om åldern. Komplexiteten är riktigt bra men det brukar ju inte heller vara i näsan som 75:orna har problem.

I munnen är frukten klart märkt av de 35 åren på flaska men som tur är har tanninerna polymeriserats och blivit sandiga på ett sätt som man inte kan ta för givet i denna årgång och det gör att helhetsintrycket blir väldigt bra ändå. Avslutningen är slank på gränsen till gles men den mogna komplexiteten och de snygga svartvinbärstonerna gör ändå att vinet är väldigt njutbart.


Château La Lagune 1982 visar direkt var skåpet ska stå med en stor och lyxig doft av sommartryffel, cassis, solmogna jordgubbar och söta hallon. Under kvällen kompletteras dessa söta toner med lite gödselstack, fast en väldigt elegant sådan. Bra skit i dubbel bemärkelse således.

I munnen fortsätter lyxkänslan med krämig textur, sötmogna röda bär och frisk syra. Faten är helt integrerade men tanninerna har inga problem att ge rakoch stolt ryggrad. Avslutningen är låååång och viskös med svartvinbärssylt och mintchoklad. Så publikfriande och så gott!


Château La Lagune 1986 doftar helt annorlunda än de två första vinerna. Det verkar som om slottet ändrade stil någon gång i mitten av 80-talet? Här får vi ett mycket modernare intryck med rejält rostade fat, vässad blyertspenna och lite mörkare frukt. Plus klassiska toner av tobak och svartvinbärsblad.

Smakmässigt känns frukten också modern och glansig som svartvinbärsgéle. I avslutningen kommer söt cassis och fat på ett sätt som för tankarna till distriktets riktiga toppar. Vilken positiv överraskning!

Vår generella bild av 1986 som årgång är att vinerna tenderar att vara lite robusta men kvällens flaska är faktiskt mindre sträv en både 75:an och 82:an. Det gör att vi tror ännu mer på teorin om en stiländring någon gång mellan 1982 och 1986. Vi vet att La Lagune har haft 10% cabernet franc på sina ägor tidigare men idag är dessa rankor ersatta med merlot. När den förändringen skedde har vi inte lyckats ta reda på men vår gissning är att det skett till 1986.


Château La Lagune 1989 följer 86:an i sin mer moderna stil. De första sniffarna ger lite kaffe med grädde, gröna cabernettoner, rostade fat, enbär och blåbär. Med lite luft lockas en väldigt härlig elegans fram med indiska kryddor och lite blommiga övertoner.

I munnen får vi söt piptobak, fat, kryddor och en perfekt balans. Detta är kvällens elegantaste vin som faktiskt fortfarande har många år av positiv utveckling framför sig.


Sammanfattningsvis är vi väldigt positivt överraskade av den genomgående höga kvaliteten. La Lagune har visserligen ett ganska gott rykte och själva marknadsför de sig gärna som ett slott som borde vara deuxième cru. Men det som imponerade mest på oss var hur väl årgångarna -75 och -86 uppförde sig. Även om de fick ganska mycket pisk av den hedonistiska -82:an. Intressant var också den tydliga stiländringen som vi upplevde mellan de två yngre och de två äldre vinerna. Det är verkligen intressant att prova vertikalt!

Schäfer-Frölich Felsenberg Riesling GG 2007

Det har de senaste åren varit ganska mycket buzz runt Schäfer-Frölich från byn Bockenau i Nahe. Främst beror det på den enorma kvalitetshöjning de genomgått efter att Tim Frölich tog över som ansvarig vinmakare i mitten av 90-talet. Sedan dess har kvaliteten målmedvetet höjts kontinuerligt och Tim anser själv att 2007 är den främsta årgång som han hittills producerat.

Schäfer-Frölichs 1,5 hektar i vingården Felsenberg, ett Erste Lage i byn Schloßböckelheim, köptes in för bara några år sedan. Det är en mycket brant och solexponerad sydsluttning, på vissa ställen lutar det mer än 45°! Jordmånen är vulkaniskt mörk och mineralrik med ett översta skikt av småsten som värmer rankorna om natten.

Det fräser när vi slår vinet på karaff och det ser nästan ut som om vi hällt upp grumlig äppelmust när koldioxiden förångas ur vinet. Efter någon timme börjar vi prova och då har all spritsighet försvunnit.

Schäfer-Frölich Felsenberg Riesling GG 2007 (369 kr) doftar helt oemotståndligt från första sniffen! Utöver en bedövande mineralitet stiger ungdomliga pärontoner, vita vinbär och vita blommor upp ur glaset. Det finns ingen gul tropisk frukt, inga gröna toner och ingen petroleum men doften känns ändå typisk för tysk riesling.

I munnen är mineralerna om möjligt ännu mer framträdande och det slår nästan över mot beska, precis som det kan göra i svenska vildostron. Smaken är helt torr men ändå rik och väldigt elegant. Balansen och texturen är bland det bästa vi upplevt i en tysk riesling.

Det här är olidligt gott redan nu men kommer att bli ännu bättre med några års lagring. Finns det någon bättre torr riesling på bolaget just nu?

Rocca Guicciarda Riserva 2006

Ikväll drabbas vi av en lite ovanligare "korkskada". När korken dras ur flaskan spricker halsen och en bit av glaset följer med. Det ser ut som att en grön glasklo har bitit sig fast i korken och vägrar släppa taget. Brottet i godset är dock helt rent och inget glassplitter hamnar i vinet. Men vi karafferar ändå :)

Rocca Guicciarda Riserva 2006 doftar mörkare och har lite mer power än vad vi minns från tidigare årgångar. Murriga plommontoner, fat, tobak och fullmogna bigarråer stiger ur glaset. Det är kanske inte urtypisk Chianti och inte heller är det elegansen som lirar förstafiolen men i sin stil är det riktigt bra!

I munnen visar sig årgångens höga kvalitet väldigt tydligt och vi får tät frukt uppbackad av väl avvägda fattoner. Strukturen är strålande med både syra och tanniner på rätt nivå. Avslutningen är också alltigenom god med lite kaffebeska, örtighet och mogna plommon.

Det här är väldigt mycket vin för en relativt liten peng. Och förmodligen kommer den ge ännu mer njutning med 2-3 års lagring.

Gosset Brut Excellence

Som trogna Vinös-läsare kanske vet är Gosset ett champagnehus vi håller högt. Ikväll dricker vi standardchampagnen som är det enda av deras viner som inte buteljeras i de kägelformade flaskor som man annars förknippar med detta anrika hus. Druvmixen är 45% PN, 36% Ch, 19% PM och vår flaska har fått några års flaskmognad efter degorgering.

Gosset Brut Excellence doftar guläppligt och rättframt i lite rustik stil. Visst doftar det Aÿ-pinot men mängden chardonnay gör att vinet inte känns lika rödfruktigt som exempelvis Gatinois. Den gamla sanningen att standardchampagner är den minst prisvärda champagnetypen stämmer verkligen för Gosset. Men det beror ju också på att deras årgångsviner är riktiga brakfynd.

I munnen återkommer de gula äpplena och med lite god vilja kanske även tropisk frukt i form av ananas och mango. Avslutningen är balanserad och behaglig men har inte alls samma elegans och persistens som Gossets övriga viner. Gott och lättdrucket men inte stort!

Domaine de Marcoux 2001

Normalt sett brukar jul och nyårshelgen innebära att vi får både tid och lust att prova massor av vin. I år blev det på grund av semester i Thailand istället mest en kall Singha till maten. Men av de få viner vi ändå drack var den tveklöst bästa Domaine de Marcoux. Det kändes lite roligt att vi hittade den på en vinlista på andra sidan jordklotet, vi har nämligen tidigare försökt privatimportera den via systembolaget utan framgång. Tydligen gick bolaget bet på att hitta en villig importör.

Domaine de Marcoux drivs idag av systrarna Sophie och Katherine Armenier. Sedan början av 90-talet drivs domänen helt biodynamiskt och de hävdar att de givit bättre harmoni och mer balanserade tanniner i vinerna.

Domaine de Marcoux 2001 doftar tranbär och björnbär på ett förtjusande sätt. Elegansen och komplexiteten är påtaglig nu när vinet börjat få lite utveckling. Man skulle kunna säga att doften är burgundisk med sin lite läderaktiga och kryddiga stil men vi associerar ännu mer till nyazeeländsk pinot.

I munnen är den medelfyllig och bärsöt med mogna tanniner och härlig balans. Det är inte den bästa Marcoux vi druckit men vad spelar det för roll när den ändå är helt fantastisk. Eftersmaken är extremt lång och vi sitter bara och fulnjuter med ett stort leende på läpparna.