Château Chambert-Marbuzet 2005

Mintdominerad och lite småbullrig. Saknar den där härliga mogna och rena frukten som kännetecknar nästan alla bättre bordeauxviner från 2005. Istället bjuds mycket ek och svartvinbärsbuske.

I munnen fortsätter de lite spretiga och enkla intrycken. Mörk frukt, grovhuggen ek och lite jordighet. Kort och ekbesk avslutning. En besvikelse. Drick inom 5 år. 86 poäng.

Château de Pez 2000

Förvånansvärt ungbärig och finstämd näsa med blåbär, plommon och lite kaffe. Inte den mest komplexa Bordeaux vi haft i våra glas men härligt ursprungstypisk och inbjudande.

I munnen är tanninerna kanske tyvärr lite frånvarande vilket förstärker intrycken av en något enkel, om än god, bordeaux. Avslutningen är ren, bärig och mineraligt välbalanserad. Det här är verkligen urtypen av lättdrucken bruksbordeaux.

Eftersom tanninstrukturen börjar krackelera kan vi inte gärna rekommendera längre lagring vilket är lite synd med tanke på att snoken fortfarande känns oförlöst. De kanske skulle de backa upp ryggraden med lite hårdare fatning? Eller minska ner den för Médoc ovanligt höga merlotandelen?

Château Camensac 1996

Vi gillar baksideetiketter med mycket text. Camensac har en kortare essä på flaskans baksida där de beskriver Haut-Médoc som "joyau national" med rykte om sig att vara en "berceau des plus grands vin rouges du monde". Och sen lite info om 1855 och såklart ett konstaterande att Camensac tillhör denna lilla utvalda "élite".

Vi drar korken ur denna joyau för att skapa vår egen uppfattning. Mörk powernäsa med vinbär och en första glimt in i stallet. Riktigt bra. Man hajar exakt hur det här vinet måste doftat som ungt, spåren av grädde och kaffe finns fortfarande kvar.

I munnen tuff, sträv fortfarande ung. Årgångstypisk machokaraktär med tät cabernetfrukt och hög fyllighet. Tanninerna är välgjorda (om än inte velouté som etiketten påstår) och syran stringent. Vi blir faktiskt ordentligt överraskade över den höga kvaliteten och ångrar djupt att vi inte köpte fler flaskor (€16!) på Carrefours Foire Aux Vins hösten 2000.

Château Taillefer 2000

Urtjusig och härligt Pomerol-dekadent snok. Dock utan att ge avkall på seriositet eller klass. Grafit, mint och glansig mörk frukt. A beauty.

I munnen tät men absolut inte tung. Mörksöt frukt, nedsmälta tanniner och mineralpackad svans med fina syror. Det här är välgjort, snyggt och riktigt, riktigt gott.

Drick upp inom 5 år.

Château Léoville-Poyferré 2001

Guldentrecôte från Willy Ohlsson står på programmet ikväll. Ett vackert marmorerat kött som först hängs i 4 veckor, doppas i smält fett och sen 4 veckor till på kroken innan det hamnar i köttdisken. Så vad välja för vin till detta? Efter en stunds Excel-bläddrande i källararket faller valet på Léoville-Poyferré från 2001.

Doften är lite blyg men elegant och med fin komplexitet. Lakrisal och ljus mineral. Kaffe, mild rök och helt integrerade, dyra fat. Högt uppe i glaset svävar såna där svartvinbärsdimmor som finns i exempelvis Ducru, dock inte med samma täthet. Ett sirligt och mycket vackert vin.

I munnen medelfylligt med kraftiga men pulveriserade tanniner, stringenta syror och klassiskt mineraldriv. Svarta vinbär med sina blad. Helt perfekt balans. Kliniskt ren i avslutningen med mognad och hög komplexitet. Grand vin!

Det känns som att vi fick förmånen att dricka vinet på sin absoluta topp. Det håller garanterat ihop i flera år till men kommer inte kunna bli bättre än såhär.

Tenuta San Guido Le Difese 2006

"Sassicaias tredjevin" om uttrycket tillåts. Fin, mineralig, fortfarande bärig näsa med ett försiktigt inslag av fat och kryddor. Frukten är så där mulligt slånbärsinriktad som i exempelvis Montevertine och det känns nästan som att det skulle vara 70/30 i sangioveses favör istället för tvärtom. I munnen: medelfylligt och modernt med ren och mineralig bärighet. Avslutningen är klinisk och frukttät med bra persistens. Difese är utan tvekan ett proffsjobb och vi skulle gärna dricka det betydligt oftare.

Gott som gatan idag och kommer funka lika fint om 4 år.

Château Maucaillou 2005

I vår värld slåss Maucaillou med Chasse-Spleen om att vara det nästa bästa vinet i Moulis efter Poujeaux. Ikväll testar vi 05:an för första gången.

Det första intrycket är Margaux-likt med fin blommighet och ek som redan bäddats in fint i tät vinbärsfrukt. En grön paprika, lite plommon och mineral kommer också fram och fullbordar den underbart ursprungstypiska doften. Det enda lite udda inslaget är något som vi först associerar till menthol men som snarare doftar tigerbalsam.

I munnen är det lätt, rent och ungt. Tanninerna är kanske inte av allra högsta kvalitet men till mat gör de sitt jobb klanderfritt. Detta är den bästa Maucaillou vi druckit och det är definitivt ett slott vi kommer shoppa mängder av när 09:orna kommer. Rekommenderat drickfönster: 2013-2020.

Blindprovning

Dags för middag med Bring Your Own Booze och blindprovning. Vi har marinerat lammfilé persian style i 24 timmar med yoghurt och gul lök. Men istället för kolgrillning blir det stekpannan på grund av regn. Till det en sallad med grillad fänkål, aubergine, mathavre, citron, sparris och en massa annat gott. Men först: provning. Är det tävling och prestige? Alltid.

Glas 1: Fullmogen Bordeaux. Vi känner genast igen Château Pontet-Canet 1998, ett av våra två bidrag till kvällens uppställning. Givetvis är det lite fusk att köra ett vin som vi redan druckit två gånger i år men är det tävling så är det. Gissningarna runt bordet kretsar runt (ännu) äldre bordeaux från östra stranden. Vinet är ikväll både lättare och mer utvecklat än vid tidigare påhälsningar. Dessutom har en såhär blyg (men väldigt vacker) viol svårt att stå upp mot andra mer muskulära viner när de provas sida vid sida.

Glas 2: Nu blir det svårare. Hårt fatad, mörk senskördad frukt, knäck och smörkola. Rent generellt en doft som är modernt generisk och ovanlig på samma gång. Sånt är svårt i blindprovningar. Vi hittar inga bra markörer eller ledtrådar att hänga upp våra gissningar på. Det visar sig vara vårt andra vin La Spinetta Barbera d'Alba Gallina 2005. Vi vet att Systembolaget i sin beskrivning anger lavendel och det stämmer faktiskt rätt bra. Men vi var för klena provare för att sätta den tonen själva. Annorlunda och gott som tusan men vi köper kanske hellre två flaskor Ca di Pian när vi är sugna på barbera.

Glas 3: Återigen en hög dos av hårt rostade fat. Det är svårt att skymta så mycket annat bakom eken men i munnen smäller det till bra med söta mörka bär, lakrits och mörk choklad. Avslutningen är bombastiskt välgjord med väldigt kraftfull tanninstruktur och en extremt lång och behaglig avslutning. Vår gissning går till Toskana, en super tuscan eller powerbrunello. Men det vette fan om det går att kräma sån här kraft ur sangiovese? Facit: Numanthia 2007. Ojdå. Toro som vi dömt ut för all framtid efter travestier som Pago La Jara. Skönt att få sina fördomar punkterade ibland. Det här vinet kan nog bli fantastiskt bra om frukten förmår käka upp all ek.

glas 4: Söt, svulstig, fjäskig, lite grön och fatdominerad doft med mörk frukt, mejeri och sylt. Visst doftar det varmklimatssyrah? I munnen är den väldigt söt och i kombination med mer gröna toner känns det inte särskilt kul. Vi har svårt att komma fram till en gissning och släpper till slut syrah-spåret och landar i överprisad châteauneuf från överambitiös modernistproducent. Facit: Ventisquero Pangea Syrah 2007. Inte riktigt vår tekopp och vi kommer inte börja dricka vin från Chile.

Château Haut-Coteau 2003

Enkel men bra ingångs-St Estephe. Kostade €14 på plats för några år sedan och slår alla bolagets bordeauxer under 200 spänn på fingrarna.

Modern, söt svartvinbärsfrukt med stadig ekbackning. Tanninerna något märkta av årgången. Drick inom 3 år.

Château de Fieuzal 2008

Efter några besvikelser med grinsnipiga 07:or ger vi oss ikväll i kast med en 08:a som fått bra kritik både i Sverige och av advokaten.

Trots att vi karafferat 8 timmar i förväg möts våra snokar av en knuten doft som är bullrig, grov, varm och relativt hårt fatad. Vi häller fram och tillbaka mellan två karaffer och väntar några timmar till. Det får doften att öppna upp sig men med tanke på vad som då hänt i glaset hade vi nog hellre druckit skiten direkt. Fieuzal luktar cocos, vanilj, nysågad ekplanka, alkohol och likörsöta mörka bär. I munnen fortsätter eken att dominera och när man svalt stannar en obehaglig cocossöt ekbeska kvar trots att det inte är något fel på syrorna.

Vi hajar nada. Håkan Larsson rekade det här vinet i DI och skriver att det har "fin ursprungskaraktär"!? Det är ungefär det sista omdöme vi skulle ge detta vin...

Domaine de Brizé Clos Medecin 2005

En 50/50-cocktail på Sauvignon och Franc. Doften är rätt enkel och dominerad av alla svartvinbärsbuskens delar: bär, blad och stammar. Det här vinet skulle kunna bli riktigt bra med ett något försiktigare uttag. Mognadsmässigt är det ingen brådska. Det finns en hel del funk i smaken som skulle kunna bli intressant efter 5-6 år i källaren.

Château des Annereaux 2000

Ikväll bjuds fullmogen satellit från 2000, en årgång som när den skulle nasas var den bästa sedan 1947 men idag hamnat i bakvattnet bakom 2005, 2009 och 2010. Den gamla regeln om att århundradets årgång inträffar vart 10:e år i Bordeaux tycks stämma fortfarande.

Vinet är behagligt moget med grispiss, nymockat stall, hö och lövhög. Cabernetkomponenten känns tydligare än de 30% som den utgör. Vi har druckit några 90-talsårgångar Annereaux och det här känns faktiskt snäppet sämre än exempelvis -95 och -96. Men för prislappen får man ändå ett väldigt högt drickvärde och en perfekt kamrat till mat.

Elio Altare L'Insieme 2001

S drar blint till med "mogen bordeauxblend från Italien" vilket är en rätt bra gissning, innehållsförteckningen är 40% cab, 20% barb, 20% nebba, 10% dolcetto, 5% syrah, 5% petit verdot. Rakt igenom den oortodoxa druvblandningen märks Altares vinmakande med en rätt generös barriquedos, alokoholhetta, ren sötmogen frukt och perfekta syror. Kvalitetsmässigt ligger det här ungefär i paritet med hans standardbarolo fast kanske med snäppet lägre lagringsduglighet.

Quintarelli Valpolicella Classico Superiore 2001

Fy fan va bra det här är. Vi reserverar en plats på årets topp 10-lista redan nu. Endast obetydligt sämre än den legendariska 97:an. Näsan bjuder på Guiseppes patenterade boysenbär i kåda™, helt oemotståndligt. I munnen slår alkoholen såklart igenom (man kan inte maskera 15%) men i kombination med ost är det inget som stör. Speciellt inte när den backas av perfekt balanserad fruktsötma, härligt fräscha syror, magisk textur och en elegant komplexitet. Det finns ingen Amarone från annan producent i bolagets ordiniarie som är såhär bra. Har ni exempelvis tänkt köpa överskattad och grönsöt Masi Costasera så tänk om. Köp Quintarelli istället och få en hundring över till en bit god parmesan. Drick nu-2016.

Piaggia Il Sasso 2008

Härlig, modern och fatig toskanadoft som svävar högt över sitt pris. I munnen är den nästan lite söt på grenache-vis med toner av viol, körsbär och choklad. Krämig textur. Riktigt mycket vin för pengarna. Spara minst 4 år för maximal njutning.

Braida Il Bacialé 2008

Enkel men småtrevlig doft som för tankarna till sydfranskt bondtjut. Bärig och kanske något gles i munnen. Står upp för sitt pris men vi hajar inte riktigt tanken med detta vin. Vad är USPen? Barbera och Pinot Noir lyser igenom, Cab och Merlot står inte att finna i våra näsor.

Château La Haye 1996

I Hubrecht Duijkers stora bordeauxatlas från 1998 omnämns denna cru bourgeois från Saint Estephe som en rising star. Det kanske den är men i så fall stiger den långsamt. 1996 var den första årgång vi drack av detta vin och sedan dess har vi provat flera till men ingen har varit lika bra. Parker tycker dock att 2005:an (som vi inte smakat) är slottets bästa sedan 1982.

Château La Haye 1996 doftar kort och gott fullmogen bordeaux med klassiska och lite bonnigt rustika Saint Estephe-drag. Vi bjuds på salt köttbuljong, regntugn nykrattad lövhög, grön paprika och en frisk ton av läkerol. Är man negativt lagt kan man säga att totalintrycket av doften är lite spretigt, har man plusglasögon kan man lika gärna kalla det komplexitet.

Frukten i munnen håller ihop långt mycket bättre än vi befarade utifrån doften och utöver alla mognadstoner finns det också en kärna av svarta vinbär och syrliga plommon. Eftersmaken är rätt lång och det är svårt att inte gilla det här vinet. Med tanke på prislappen på drygt € så är det ganska mycket vin för eurosarna.

Château La Lagune - vertikal

Ikväll provar vi fyra årgångar av La Lagune, den sydligaste av Médocs klassificerade viner och en av få som inte ligger i Margaux/St Julien/Pauillac/St Estephe. Slottet ägs idag av familjen Frey som även äger Jaboulet-Aîné och som tidigare ägt champagnehuset Ayala innan de sålde av det till Bollinger. Flaskorna och korkarna är i relativt god kondition även om vätskenivån i 82:an är lite låg.

Château La Lagune 1975 doftar moget men inte övermoget. De klassiska svartvinbärsbladen vittnar om ursprunget, svamp och "syrlig" jordkällare om åldern. Komplexiteten är riktigt bra men det brukar ju inte heller vara i näsan som 75:orna har problem.

I munnen är frukten klart märkt av de 35 åren på flaska men som tur är har tanninerna polymeriserats och blivit sandiga på ett sätt som man inte kan ta för givet i denna årgång och det gör att helhetsintrycket blir väldigt bra ändå. Avslutningen är slank på gränsen till gles men den mogna komplexiteten och de snygga svartvinbärstonerna gör ändå att vinet är väldigt njutbart.


Château La Lagune 1982 visar direkt var skåpet ska stå med en stor och lyxig doft av sommartryffel, cassis, solmogna jordgubbar och söta hallon. Under kvällen kompletteras dessa söta toner med lite gödselstack, fast en väldigt elegant sådan. Bra skit i dubbel bemärkelse således.

I munnen fortsätter lyxkänslan med krämig textur, sötmogna röda bär och frisk syra. Faten är helt integrerade men tanninerna har inga problem att ge rakoch stolt ryggrad. Avslutningen är låååång och viskös med svartvinbärssylt och mintchoklad. Så publikfriande och så gott!


Château La Lagune 1986 doftar helt annorlunda än de två första vinerna. Det verkar som om slottet ändrade stil någon gång i mitten av 80-talet? Här får vi ett mycket modernare intryck med rejält rostade fat, vässad blyertspenna och lite mörkare frukt. Plus klassiska toner av tobak och svartvinbärsblad.

Smakmässigt känns frukten också modern och glansig som svartvinbärsgéle. I avslutningen kommer söt cassis och fat på ett sätt som för tankarna till distriktets riktiga toppar. Vilken positiv överraskning!

Vår generella bild av 1986 som årgång är att vinerna tenderar att vara lite robusta men kvällens flaska är faktiskt mindre sträv en både 75:an och 82:an. Det gör att vi tror ännu mer på teorin om en stiländring någon gång mellan 1982 och 1986. Vi vet att La Lagune har haft 10% cabernet franc på sina ägor tidigare men idag är dessa rankor ersatta med merlot. När den förändringen skedde har vi inte lyckats ta reda på men vår gissning är att det skett till 1986.


Château La Lagune 1989 följer 86:an i sin mer moderna stil. De första sniffarna ger lite kaffe med grädde, gröna cabernettoner, rostade fat, enbär och blåbär. Med lite luft lockas en väldigt härlig elegans fram med indiska kryddor och lite blommiga övertoner.

I munnen får vi söt piptobak, fat, kryddor och en perfekt balans. Detta är kvällens elegantaste vin som faktiskt fortfarande har många år av positiv utveckling framför sig.


Sammanfattningsvis är vi väldigt positivt överraskade av den genomgående höga kvaliteten. La Lagune har visserligen ett ganska gott rykte och själva marknadsför de sig gärna som ett slott som borde vara deuxième cru. Men det som imponerade mest på oss var hur väl årgångarna -75 och -86 uppförde sig. Även om de fick ganska mycket pisk av den hedonistiska -82:an. Intressant var också den tydliga stiländringen som vi upplevde mellan de två yngre och de två äldre vinerna. Det är verkligen intressant att prova vertikalt!

Château Haut-Coteau 2002

Vi fortsätter plocka cru bourgeois ur vår källare och i kväll har turen kommit till ett ganska okänt slott med en väldigt tilltalande prislapp. De senaste åren har vi provat årgångarna 96, 98, 99, 01, 02 och 03 från Haut-Coteau och aldrig blivit besvikna.

Château Haut-Coteau 2002 (€9 på plats) har en lite dov doft med fatblyerts, mintiga övertoner och grön paprika. Det är inte någon balettdansös vi har i glaset men det är sensationellt bra med tanke på pris och årgång.

Vid 7 års ålder har vinet nått perfekt mognad och strukturen är fortfarande robust. Det gröna inslaget från doften kommer igen i munnen också men är på intet sätt störande. Både koncentration och längd på den lite blåbärssträva avslutningen imponerar.

Detta är verkligen en klassisk Saint Estephe och den visar att Bordeaux fortfarande kan leverera viner med ett prisvärde som mosar det mesta från nya världen.

Poliziano Mandrone di Lohsa 2006

På något sätt lyckades Systembolaget trolla bort hela utbudet av Polizianos vino nobile 2006 som kom i decembersläppet. Till passagen kom 12(!) flaskor och resten verkade smetas ut över landet för att sedan försvinna helt i rasande takt. Vi hade tänkt köpa minst en låda och trodde inte att det skulle vara bråttom, men vi fick inte tag på en enda flaska.

För 189 kronor var det förmodligen ett av det mest prisvärda vinerna på hela decmbersläppet. Röttorp utsåg det till och med till Systembolagets bästa vin under 200 spänn. Och det bidrog såklart till att de butiker som fick in vinet sålde slut rätt snabbt.

Lyckligtvis är Poliziano en producent som levererar både hög kvalité och hög prisvärdhet rakt igenom hela sitt sortiment. Vi köpte därför några flaskor av deras Maremma-vin Mandrone di Lohsa istället, en blandning av 80% cab, 10% petit verdot och 10% alicante, fostrad 18 månader på ny fransk ek.

Man skulle kanske kunna tro att Poliziano Mandrone di Lohsa 2006 (249 kr) ska vara en likörsöt charmör infattad i mandelmassiga fat men inget kunde vara längre från sanningen. Den är istället ung och mer klassiskt fatad och har samma seniga sottobosco-anslag som Querciabellas Chianti som vi nyligen drack. Det osar av surkörsbär, mörk choklad, nötter, vediga örter och lite eldighet från alkoholen. Det finns dock absolut ingen syltighet eller likörsötma i näsan.

I munnen märks också ungdomen av väl och den lite kärva avslutningen är riktigt snygg med mörk choklad, fat och sådana där blåbärstoner som petit verdot kan ge även i ung bordeaux.

Med lite luft försvinner den värsta valpigheten och man kan börja ana vad som kommer hända med några år på flaska. Vi tror att man bör korka upp första gången om 4-5 år men att det kommer leverera riktigt bra njutning även många år därefter.