Château Pibran 2006

Efter att ha läst Frankofilens underbara inlägg om Château Pontet-Canet hade vi ett enormt sug efter Pauillac. Och eftersom Ch Pibran 2006 var det enda médocvinet vi hade i lägenheten var det inte mycket att välja på, bara att korka upp och slå på karaff. Passade ganska bra eftersom de två slotten är grannar.

Vi blev galet imponerade av Pibran 2005 (93 poäng) som vi drack i oktober förra året för att fira den bärgade skörden av bordeauxprimörer. Rent generellt så har det ända sedan det franska försäkringsbolaget AXA Millésimes förvärvade slottet på 80-talet varit bra att köpa Pibran i starka årgångar eftersom de konsekvent överlevererar då för att under vanliga årgångar falla tillbaka i ledet. Med andra ord är kvalitetsskillnaden mellan olika årgångar oftast större hos Pibran än hos andra médocslott.

Château Pibran 2006 doftar väldigt ungt och bärigt av främst mosade skogsbär och svarta vinbär. Faten kommer med kraft och doftar ceder, blyertspenna och sådana där ljusa toner som bara finns i vin när de nyligen lämnat sina ekfat och som doftmässigt ligger någonstans mellan sågspån och havremjöl. Det finns också en ungdomlig ton av blåbärsyoghurt som faktiskt är ganska trevlig. Om vi jämför med 2005:an är det här en gnutta mörkare och mer traditionellt i stilen.

I munnen är det slankt och välbalanserat men vi saknar den där sorbetsöta ultrafräscha frukten som vi fick i 05:an. Smaken är inte heller lika komplex och munkänslan mindre viskös. För att klättra över 90-strecket skulle det här vinet behöva lite mer koncentration och stuns. Längden är något kortare än förra året men det är dock inte svårt att njuta för fulla (Riedel-)muggar av det här vinet redan idag, speciellt inte med lite fet mat som tanninlindrande ackompanjemang.

Barcelona

Det blir ingen semester med besök på vingårdar för oss den här sommaren men på en 5-dagarstripp till Barcelona passar vi såklart på att dricka lite vin till maten åtminstone. Istället fokuserar vi i det här inlägget mer på restips för er som eventuellt planerar att åka till Barcelona framöver.

Vi anländer till Hotel Omm och dumpar bagaget för att ge oss ut på stan. Vi promenerar via Plaça de Catalunya till Barri Gòtic ("Gamla Stan") och följer turistgatan La Rambla ("Drottninggatan") ner mot havet. Barcelona är kanske inte en jättevacker stad överallt men ändå intressant och trevlig att semestra i. La Rambla är dock ett helt ointressant stråk och efter ett tag viker vi av till vänster in i La Ribera ("Knivsöder"). På Plaça Reial äter vi en underbart krämig paella där riset är perfekt al dente (vad heter det på spanska?) och skaldjuren nygrillade. Det är raka motsatsen till vår barndoms paella i skolbespisningen - en torr risblandning med falukorvstärningar och sönderkokta gråa grönsaker. Renommésnyltning av värsta graden.

Är man i Katalonien måste man såklart dricka cava. Efter första dagens långa promenad genom staden slog vi oss ner vid hotellpoolen på taket och med blickarna mot Gaudis arkitekturella freak show La Pedrera beställde vi in varsitt glas av husets cava, Huguet Gran Reserva 2005 (50% parellada, 26% macabeo, 24% pinot noir). En god, lätt och lite blommig cava som gör jobbet under varma sommardagar. Vi drack totalt 5-6 olika cavas under resan och även om ingen av dem kvalitetsmässigt kommer i närheten av ens en halvhyfsad champagne passar de perfekt för svalkande, goda och okomplicerade apéritifer i värmen. Vid hotellpoolen serverade de även Château Pibarnon Rosé, tänk att man ska behöva åka till Spanien för att få dricka riktig rosé!

Första kvällen vill vi äta skaldjur och beger oss därför till den galiciska restaurangen Casa Darío i stadsdelen L'Eixample ("Östermalm"). Det visar sig vara ett lite old school-ställe med stor hummertank, vita dukar och lite gammaldags dekor. Vi tar deras skaldjursavsmakningsmeny och en flaska Juvé y Camps Milesimé gjord på 100% chardonnay. Den är grapefruktig och blommig med en antydan till honungslik mognad. Resans bästa cava. Maten var riktigt bra men det är å andra sidan svårt att misslyckas med pinfärska skaldjur. Första rätten är sniglar, snäckor, ostron och något som ser ut som stora vongole. Servitören pekar på de olika moluskerna och beskriver dem kärnfullt "this is lightly poached, this is raw and this is alive". Därefter följer en radda rätter med skaldjur som blir kraftigare och kraftigare i smaken. En ny upplevelse för oss är nécoras, små krabbor med underbar sötma i köttet. Den näst sista rätten är en rejäl krabbtaska där skalet fyllts med en äggröra på krabbkött och krabbsmör. Otroligt gott. Sista rätten är från grillen och innehåller havskräftor, stora räkor, sparrissmakande knivmusslor och lite blandade snäckor. Allt perfekt grillar och smaksatt med vitlök, olivolja och citron.

Andra kvällen ville vi egentligen äta tapas men alla populära tapasställen var knökfulla med köer som ringlade ut på gatan. Istället hamnar vi på Igueldo på carrer Rosselló och det skulle senare visa sig ge oss den största matupplevelsen under hela resan. Allra först får vi in en klassisk katalansk tapas: boquerón (vit ansjovis i vinäger) med lite olivolja och tomatbröd. Enkelt, fräscht och fruktansvärt gott. Därefter får vi perfekt grillade baby squids och röda söta paprikor fyllda med krabba och ost. Till varmrätt tar vi en kalvkotlett som man måste vara två för att beställa. Vår servitris frågar på minst sagt knackig engelska "how do you like it - we only serve it rare". Inte mycket att orda om således. In på bordet kommer efter 10 minuters grillande en färdiguppskuren gigantisk kalvkotlett som är det största köttstycke vi fått in på krogen sedan Peter Luger Steakhouse i Brooklyn våren 2006. Den är enbart smaksatt med salt, peppar och lite citron. Fantastiskt gott! Till kalven drack vi en flaska Venta d'Aubert 2003 (Grenache, Syrah, Cabernet Sauvignon) från distriktet Bajo Aragòn som ligger en bra bit in i landet, sydväst om Barcelona. Det har fått två år på både franska och amerikanska fat, är bra balanserat och har modern men slank frukt. Riktigt bra. Till efterrätt fick vi chokladfondanter som var ogräddade inuti. När man stack ner skeden rann en nästan svart chokladkräm fram. En snarlik efterrätt åt vi på Bon Lloc för några år sedan och i vår värld är det den optimala desserten.

Efter Igueldo, på väg hem till Omm, stannar vi till på Torres vinbar på Passeig de Gràcia ("Birger Jarlsgatan"). Vi delar på ett glas Jean Leon Riesling och ett glas Jean Leon Cabernet Sauvignon Gran Reserva 1999. Bägge är stora besvikelser. Rieslingen har visserligen en småtrevlig honungaktig doft men är platt, mycket enkel och jolmig i munnen. Det röda doftar ekigt och syltigt och smaken är bedrövlig. Sviskonaktigt syltig men ändå tunn, övermogen, bränd och ekbesk. Betyget blir en överkryssad avispa för både stället och vinerna.

Från flera olika källor hade vi fått tips om vinbaren Vinya del Senyor i El Born. Det visar sig vara ett litet hole in the wall med en lite ranglig uteservering på minimala men vackra Plaça de Santa Maria. Vi tog in deras "great white tasting" med tre lokala viner. Först ut var Clos d'Agon 2007 från den generiska D.O. Catalunya, gjord på 44% roussane, 38% viognier och 18% marsanne. Det doftar kompakt av honung, tropiska frukter, bivax och rosor. S är lyrisk men J tycker syran är för klen. Vinet har skapats med konsulthjälp av Peter Sisseck från Pingus och Parker gav 2006:an hela 95 poäng. Vin nr 2 är Cérvoles Blanc 2007 från D.O. Costers del Segre och innehåller 55% chardonnay och 45% macabeu (macabeo på spanska och viura i Rioja). Vi har två flaskor av deras röda vin i källaren men har aldrig provat något vin från denna producent. Det doftar fantastiskt mycket fat och frukten har väldigt svårt att göra sig hörd. En väldigt tydlig ton av popcorn med smörsmak dominerar och vi har svårt att göra oss en bild av var det här kommer landa med lite lagring. Idag känns det lite för överdrivet för att vara gott. Men funkar kanske till en hårt grillad fisk. Tredje vinet är Clos Nenin 2006 från Kataloniens enda DOQ, Priorat. Vi har nog aldrig druckit en vit Priorat förut men det här hade vi ändå aldrig kunnat plocka blint. Blandningen av 54% grenache, 15% viognier, 14% rousanne, 9% pinot noir och 8% macabeu, doftar väldigt annorlunda och komplext. Närmast doftmässigt ligger kanske en vit châteauneuf men med mer mineral och lite röda bär. I munnen är det visköst och lite mer syra hade inte gjort ont. 92 poäng från Parker är i högsta laget.

Middagen blev återigen tapas på en enklare restaurang i El Born och till det drack vi Val Sotillo Reserva 1999, ett Ribera del Duero-vin som vi normalt sett håller mycket högt men som inte riktigt lyckades leverera fullt ut. Det var fortfarande ungt och hade en lite besvärande övertydlig vaniljton. Men i övrigt var det riktigt bra.

Sista kvällen återvänder vi till El Born för middag på Maniel, en liten espai gastronòmic med fokus på lokala viner och råvaror. Efter lite diskussion med vår servitör över ett glas cava kommer vi fram till Caus 2002 (91 poäng av Tanzer) från Can Rafols dels Caus i Penedès. Vi associerar till modern Pauillac med begynnande mognad: urläcker cabernetfrukt, bra struktur och balans. Resans bästa rödvin. Maten är ambitiös men lite ojämn i kvaliteten. Första rätten är en ekologisk tomat skuren i bitar och serverad med rödlök, en mörk ansjovis, olivolja och salt. Vi älskar visserligen tomat men den här var inte så bra som den skulle behöva för att lyfta rätten. Därefter serverades en naturlig anklever med jordgubbsås, gott men inte en klockren kombination. Den efterföljande tonfisken som bara snabbvänts i pannan var fantastisk och den avslutande fläskfilén perfekt stekt. Maniel är en väldigt prisvärd restaurang med bra service och viner men inte något för de som söker stjärnkrogsupplevelser.

Utöver middagarna åt vi även gott ett antal luncher, bland annat på fiskrestaurangen Can Ramoneta i Barceloneta (fantastisk marulk i den lokala mandelbaserade såsen romesco) och tapas-stället Cerveseria Catalana i l'Eixample. Den senare är Barcelonas svar på Sturehof och knökfullt större delen av dagen.

Vi ser fram emot att återvända till Katalonien för att dyka djupare i regionens viner!

Château Larose-Trintaudon 1982

En av storheterna med bordeauxviner är deras förmåga att vinna på riktigt lång lagring. Givetvis är det en smaksak när man tycker att ett vin är på sin topp men även enklare bordeauxer från goda årgångar klarar faktiskt med lätthet 20-30 år. Ikväll dricker vi ett vin som har 27 år på nacken och som visar sig vara vid god vigör utan ålderskrämpor.

Slottet Larose-Trintaudon är klassat som cru bourgeois (eller ska man säga var klassat nuförtiden?) och ligger i byn Saint-Laurent-Médoc, en knapp halvmil västerut från St Julien. Årgång 1982 var druvsammansättningen 60% CS, 30% Merlot och 10% CF. Nuförtiden har de ersatt de 10% cabernet franc med merlot. Vinet fick 1 år på fat varav 30% var nya.

Château Larose-Trintaudon 1982 doftar förruttnelse och avlopp direkt ur flaskan. Vi dekanterar den och låter den stå i karaffen en dryg timme. Färgen är ljust brunröd och helt transparent. Den har mindre pigment än en genomsnittlig nya världen-rosé.

Det är förbluffande hur doften kan förändras på bara en timme i friska luften. När vi häller upp vinet ur karaffen har avloppstonerna försvunnit och ersatts av en mogen men helt ren cabernet-doft. Det kommer istället en fatig doft av milt rostat kaffe, fikon, blyertspenna och kanske lite dammiga gardiner.

Munkänslan är balanserad, mjuk och väldigt lätt. Smaken är moget söt med blåbär, torkade fikon, plommon, svamp och kaffe. Avslutning är visserligen lite kort men helt underbar med mogna tanniner, lite söt frukt och en uppfriskande syra. Förbluffande gott!

La Spinetta Cà di Pian Barbera d'Asti 2003

Dags har blivit dags för lite mogen noshörning från den speciella årgången 2003. De flesta förknippar detta år med värmebölja och därtill hörande problem men för barbera var årgången generellt sett mycket bättre än för nebbiolo och dolcetto. Eftersom barbera naturligt har en väldigt hög syra blir åtminstone inte det ett hinder under varma år. Men givetvis kan andra värmerelaterade problem uppstå.

La Spinetta Cà di Pian Barbera d'Asti 2003 doftar mörkt, lite bränt och nya världen-inspirerat. Kombinationen av brända örter och stenhårt rostade fat ger en rökig känsla som vi inte förknippar med barbera. Frukten är också mörk och björnbärssöt med lite karamelliga inslag av bränt socker. Det finns också mycket tydliga toner av svartvinbärsblad. Det här är inte den mest typiska av barberor...

I munnen är faten också påtagliga liksom björnbären och de brända örterna. Syran är ok och avslutningen är lakritsfylld, mogen och kanske lite kort. Men det är gott!

När vi drack 2006:an av Cà di Pian tyckte vi att det var den bästa årgången någonsin men även 2003 har med lite lagring blivit riktigt bra. Hur Spinettas viner kommer att åldras nu när de börjat eka lite försiktigare är såklart svårt att sia om men förhoppningsvis vinner 2006:orna lika mycket som 2003:orna på lite tid i källaren!

Launois Cuvée Reservée NV

Launois är en champagneproducent som ligger oss varmt om hjärtat. Deras Cuvée Reservée är nog den champagne vi druckit flest gånger.

Launois tornprydda vinmuseum/kontor/lagerlokal ligger perfekt intill D10:an i Mesnil, den sydligaste av Côte de Blancs grand cru-byar. Där har vi massor av gånger stannat till för att prova lite champagne och för att bunkra upp lådvis med Cuvée Reservée, deras årgångsvin och deras Special Club. Årgångschampagnen kostade sist vi var där 160 kr dvs nästan exakt halva priset mot systembolaget. En hel låda årgångschampagne kostar där alltså en tusing istället för två.

Vinmakaren Bernard gör en hel serie med årgångslösa cuvéer men Cuvée Reservée är den bästa tycker vi. En annan som kan vara kul att prova är deras Oeil de Perdrix som görs på 100% pinot noir. Ordagrant betyder det rapphöneöga och det är en mycket gammal term i området. Innan skumpamunken med stort M, Dom Pérignon, förfinade metoden att göra vitt vin från röda druvor fick vinerna en svag rosa nyans som tydligen påminner om ögonvitan på rapphöns.

Launois äger drygt 20 hektar i Mesnil, Avize och Cramant, vilket såklart är en av faktorerna bakom deras höga kvalitet. De är också medlemmar i Club Trésors de Champagne som innan 1999 gick under namnet Club de Viticulteur de Champagne. De 25 medlemmarna i denna sammanslutning har enats om ett antal mycket höga regler och förhållningssätt för sitt vinmakande. De ger också ut varsin cuvée Special Club som ska representera det bästa som odlaren kan åstadkomma. I Launois fall innebär det att man tar chardonnay från topplägena Les Chétillons i Mesnil (där även Pierre Peters äger mark) och Les Justices i Cramant.

Special Club-vinerna kommer ofta från en enskild växtplats med riktigt gamla stockar och vinerna får sedan ligga länge på sin jästfällning. En odlares svar på de stora husens prestigecuvéer helt enkelt. Fast den nuvarande presidenten i Club Trésors, Didier Gimonnet i premier cru-byn Cuis, vill helst inte beskriva det hela på det viset utan skriver på klubbens hemsida:

Nos Cuvées “Spécial Club” ne cherchent pas à imiter celles des grands noms. Elles osent affirmer leur identité... Ce sont des cuvées qui reflètent l’esprit de nos familles, de nos terroirs, de nos passions.

Fritt översatt betyder det "Våra Special Club-cuvéer är inte ett försök att härma de stora namnen. De har en helt egen identitet... De återspeglar andan i våra familjer, vår terroir och vår passion.". Inte ett rapphönsöga är torrt :)

Nåväl, ikväll dricker vi alltså inte Special Club utan Cuvée Reservée. En blanc de blancs gjord uteslutande på grand cru-chardonnay. Vår flaska köptes på plats sommaren 2007 och har således 2 års extra flasklagring.

Launois Cuvée Reservée NV har en väldigt ljus färg med livlig fin mousse. Doften är mogen och antyder att flaskan knappast var nydegorgerad när vi köpte den. Som vanligt är den mineralstinn och mjuk med gula plommon, citronfromage, mandarin och en lite försiktig saffranston. Alla ungdomliga päronaromer har försvunnit och ersatts av en ljuvligt mild ton av smörkola som vi faktiskt associerar till Clos du Mesnil...

I munnen blir vi dock lite besvikna. Syran är låg, något som vi inte upplevt tidigare i någon Launois-champagne. Kanske har vi lagrat denna flaska för länge? Smaken är dock god med plommon, mango och mineral men utan syra tappas fräschören och det är svårt för vinet att göra sig självt rättvisa. Vårt betyg på den här enskilda flaskan skulle inte bli 86 poäng men vi vet att vinet brukar leverera så mycket bättre än såhär!

Château de la Tour Clos Vougeot Grand Cru 1989

Clos Vougeot är med sina dryga 50 hektar Côte de Nuits största grand cru och den delas av över 80 olika ägare. Hela växtplatsen är sedan 1300-talet omgiven av en låg stenmur och ligger direkt sydväst om den lilla byn Vougeot befolkad av endast 200 själar. Givetvis innebär en till ytan så stor grand cru med en fragmentiserad ägarbild att kvaliteten på vinerna varierar kraftigt. Rent generellt är marken i nordvästra hörnet mager och kalkrik medan den längre ner mot Route National 74 är fetare och lerigare. Men skillnaden i kvalitet mellan olika producenter är ännu större än skillnaderna i jordmånen.

Innanför muren finns förutom vinrankor även 1500-talsslottet Château du Clos de Vougeot som är högkvarter för organisationen Confrérie des Chevaliers du Tastevin, ett brödraskap för bourgogneentusiaster. De har årligen en stor blindprovning på slottet där de främsta vinerna från hela Bourgogne erhåller utmärkelsen Tastevinage.

På etiketten till kvällens vin syns brödraskapets vapensköld vilket innebär att det fått utmärkelsen och i texten under kan man utläsa att det skedde på provningen 1993. Huruvida Tastevinage är en garant för hög kvalitet är omdiskuterat. Château de la Tour, som med sina 5 hektar är växtplatsen största, har dock ett gott rykte och gör maskulina, lagringsdugliga viner.

Våren 1989 inleddes väldigt bra i hela Côte d'Or med en riktigt varm och solig mars. Men efter massiva regn i april kom i början av maj några nätter med nattfrost vilket gjorde stor skada på lågt liggande vingårdar i främst Côte de Beaune. Från juli och framåt var vädret varmt och soligt fram till och med den relativt tidiga skörden. Det som utmärker årgången är stora, feta, rika viner som var drickbara tidigt. Syranivåerna är dock generellt sett inte jättehöga vilket gör att lagringspotentialen anses begränsad. Som vanligt var låg avkastning viktig och Château de la Tour som normalt sett ligger under 30 hL/hektar borde därför ha haft alla förutsättningar för att göra ett stort vin denna årgång.

Château de la Tour Clos Vougeot Grand Cru 1989 har en komplex doft där vi först träffas av en söt men elegant ton av kokta grönsaker - morötter, palsternacka och haricots verts. Det finns också trots vinets ålder gott om söt frukt i form av körsbär, nypon, lingon och kanske lite blåbär. Man kan fortfarande ana faten som tillsammans med en rejäl skopa steniga mineraler ger vinet en överraskande hög elegans. Totalt sett är det här en perfekt träff mellan den söta frukten, de eleganta mineralerna och de underbara mognadstonerna. Bravo!

I smaken kommer mognadstonerna tydligare. De kokta grönsakerna får sällskap av lite nyplockad jordig kantarell och sous-bois. Att tanninerna är helt uppluckrade bidrar förstås också till mognadskänslan. Vinet är dock långt ifrån för gammalt och syran som generellt sett kan vara ett problem för årgången är pigg och fräsch.

Sammanfattningsvis är det ett otroligt bra vin i snoken men snäppet sämre i munnen.

Georg Breuer Berg Rottland 2007

Vi handlade rätt mycket Breuer 2007 på släppet i juni och ikväll är det dags att för första gången testa det vi köpt. Valet faller på Berg Rottland som numera kostar häftiga 339 kr.

Georg Breuer Berg Rottland 2007 doftar ungt och friskt med mer fruktighet än vi förväntat oss. Vi får massor med mineral, citrus, ljunghonung och en grön ton som påminner om gurka eller rentutav gräs.

I munnen är vinets ungdom ännu tydligare. Det finns fortfarande en förnimbar sprits och munkänslan är stram och uppfostrande. Det smakar syrligt av citrus, mineral och gul persika. Och med lite luft och högre temperatur börjar vi ana en framväxande kärna av söt tropisk frukt. Gott!

Vi har inga problem av att njuta det här vinet redan idag även om 3-4 år på rygg förmodligen skulle göra det väldigt gott. Men prislappen börjar bli en kvarnsten runt halsen, i segmentet vita viner för 3-400 kr finns det mycket gott att välja på. Och ska man skolka från jobbet för att köa på ett bolagssläpp vill man kanske få lite mer prisvärde än såhär.

PS Fler intryck här och här! DS

Giuseppe Quintarelli Valpolicella Classico Superiore 1997

Glöm alla fördomar ni eventuellt har om Valpolicella. Ikväll dricker vi stormästaren och traditionalisten Quintarelli som, trots att det kanske låter motsägelsefullt, är för Venetien vad modernisten Elio Altare är för Piemonte. Bägge gör viner i nästan burgundisk stil och de delar ett orubbligt fokus på kvalitet i allt de gör. Dessutom har både Bebi och Elio varit läromästare för en hel generation av yngre vinmakare i sina respektive regioner.

Valpolicelladistriket ligger öster om Lago di Garda och består av 7 kommuner. Quintarelli ligger i kommunen Negrar som, för att fortsätta parallellerna till Altare, kan anses vara Valpolicellas La Morra. Härifrån kommer de mest eleganta amarone- och valpolicellavinerna.

Bepi Quintarelli gör sin Valpolicella Classico på 50% Corvina, 25% Rondinella, 5% Molinara och resten en blandning av Cabernet Sauvignon, Nebbiolo, Croatina och Sangiovese. En del av de senskördade druvorna vinifieras på vanligt sett med lång macerationstid. Resten torkas och vinifieras som om man skulle tillverka amarone. Dessa två delar blandas efter fermentering och tappas sen på fat. Bepi släpper aldrig sina viner till försäljning förrän han tycker att de är mogna. Det kan ofta innebära uppemot 6-7 års tid även för en vanlig valpolicella. Men vid riktigt stora årgångar som 1997 får de ligga ännu lite längre.

Guiseppe Quintarelli Valpolicella Classico Superiore 1997 (€30 på plats sommaren 2005, 549 kr på bolaget för årgång 2000) har en otroligt komplex och elegant doft. Första sniffen är som en nyputsad silversked med fin boysenbärssylt. Precis som i Elios baroli känner man av alkoholen i näsan men inte på ett negativt sätt.

Frukten innehåller björnbär, körsbär, romrussin och hallon. Faten backar upp det hela perfekt med lite kaffe och tändsticksplån. Det finns också massor av eleganta mineraler, grafit och salmiak. Lite senare på kvällen kommer en grönaktig ton av sottobosco fram som påminner om högklassig cabernet. Overkligt bra.

Ett vin som doftar såhär kan nästan inte vara dåligt i munnen. Och det är det inte heller. Balansen är perfekt, frukten slankt elegant men koncentrationen är trots det munhålebedövande. Vi får gåshud. Syrorna upplevs som blodapelsin eller blodgrape och det finns fortfarande en hel del sandiga tanniner kvar.

När man svalt känns det som att eftersmaken aldrig tar slut. Efter 10 sekunder har den första intensiteten lagt sig men den söta boysenbärsfrukten slingrar sig kvar runt tungan. Efter 40 sekunder ger tungsidorna fortfarande fullt utslag även om mitten av tungan nu börjar lugna sig. Salivkörtlarna i kinderna pumpar på för fullt. Efter 70 sekunder är det fortfarande en nästan löjligt hög smakintensitet kvar i munnen. När en och en halv minut har gått konstaterar vi bara att vinet fortsätter att sjunga och vi tröttnar på att fortsätta ta tid :)

Förra och enda gången vi provat det här vinet var sommaren 2005 i källaren hos Quintarelli. Då imponerade det också stort på oss men det var samtidigt solklart att hans Amarone från samma år var ännu bättre. Det är möjligt att vår poäng ikväll hade blivit ännu något snäpp högre om vi inte var tvugna att spara lite krut till amaronen...

Domaine Cros * 2

Domaine Cros ligger i Minervois bara några kilometer från den otroligt vackra staden Carcassonne. Domänen drivs av Pierre Cros som förfogar över gamla stockar av syrah, grenache, mourvedre m.fl. Men de allra äldsta är hans carignanstockar som planterades 1905. Druvor från dessa stockar används till ett av vinerna vi dricker ikväll, Vieilles Vignes 2006. Kvällens andra vin, Les Aspres 2001, är istället 100% syrah som fått 20 månader på nya barriquer.

Domaine Cros Les Aspres 2001 (inköpt för ca 300 kr, årgång 2006 kostar 369 kr) doftar väldigt mycket rökiga fat, bacon och mörka bär av vilka blåbär är tydligast. Det finns också en lite ovanlig doft som vi tycker påminner om nougat. Nu när vinet är 8 år skulle man vilja att faten börjat absorberas av frukten för att man ska få möjlighet att känna syrahfrukten från de gamla stockarna. Men så kommer det kanske aldrig att bli.

I munnen är det mer bär: blåbär, söta björnbär och mogna vildhallon. Fatigheten slår igenom mindre i smaken men kommer fram i den eldiga, intensiva och alkoholsöta eftersmaken. Det här är ett riktigt gott vin men det är inte mitt i prick preferensmässigt för oss.

Domaine Cros Vieilles Vignes 2006 (199 kr) doftar lite enklare och lite grönare. Vi känner äppelblom, körvel och kaffe. Prisskillnaden mot Les Aspres på 170 kr i de nuvarande årgångarna känns berättigad.

I munnen fortsätter de lite grönaktiga tonerna och det smakar som mogna jonagoldäpplen. Eftersmaken är lite grönbesk och sträv med äppelskal och salmiak. Det här vinet behöver tid men vi tror aldrig att det kommer bli ett stort vin.

Det närmsta jämförelseobjektet vi kommer på för carignanviner är Barrals Faugères men det är ett vin som spelar i en mycket högre division än det här. De delar visserligen de gröna äppeltonerna men där tar likheterna helt slut!

Henriot Millésimé 1996

Vi hade innan ikväll druckit Henriot vid tre tillfällen under 2009. Först ut var en sendegorgerad 95:a i januari, i juni drack vi en Cuvée des Enchanteleurs 1995 och för någon vecka sedan deras rosé. Samtliga dessa imponerade stort på oss, speciellt de två förstnämnda.

Ikväll har turen kommit till Millésimé 1996 som vi tänkte testa mest för att få en referens var den befinner sig mognadsmässigt. All business and no pleasure således :)

Precis som för Millésimé 1995 är innehållet 52% pinot noir och resten chardonnay. Men 96:an har enligt baksideetiketten fått 7 år på jästen jämfört med "over ten years" för 95:an. Detta innebär att det är tre faktorer som borde göra att kvällens flaska är mindre utvecklad än 95:an:

• Den är ett år yngre
• 1995 är en årgång som mognar snabbare än 1996
• En champagne som fått över 10 år sur lie mognar snabbare än en som fått 7 år

Vi får väl se hur det känns i glasen, let's pop and pour.

Henriot Millésimé 1996 doftar väldigt autolytiskt och det är mer åt jäst än åt rostat bröd. Doften är mycket ung för ett 13 år gammalt vin. Precis som i Krug 1996 finns det i denna nyblivna tonåring fortfarande purunga inslag som vi förknippar med champagner som bara har några år på nacken. Det är dock inga enkla päronsplitt-aromer utan mer åt krispiga krusbär.

Vi hittar också gula äpplen som tillsammans med den autolytiska karaktären och en liten skvätt kanel ger äppelpajskänsla. Det finns också en hel del mineral och intrycket är precis som med 95:an att chardonnayn har gjort ett mycket större avtryck i vinet än brorsan pinot. Kan det vara att de använder bättre chardonnayviner vilket gör att pinot noir-komponenten hamnar lite i bakgrunden?

Smaken är ung och ren med krusbär, grapefrukt, jäst och mineral. Vi tror, men kan inte lova, att om 3-4 år kommer en underbar ton av tropisk frukt växa fram och göra det här vinet ännu bättre. Vinet har rent generellt allt som behövs för att de kommande 10 årens lagring ska göra det gott - koncentration, klass och syra.

I dagsläget levererar det dock inte fullt lika bra som den sendeggade 95:an som vi gav 94 poäng och vårt betyg för kvällens flaska ska som alltid ses som en potentialpoäng. Till er som handlat - spar minst några år!