Château La Peyre 1998

Kvällens vin inhandlades på slottet sommaren 2000 och har alltså fått spendera snart 9 år i vår källare. Vi har inte druckit det sedan dess med minns det som ett modernt och välgjort S:t Estephe-vin.

Château La Peyre 1998 har en mörk och tät färg. De 5% petit verdot har gjort avtryck i vinet (övriga delar är 50% CS och 45% merlot). Doften är lite robust och känns klassisk för området. Trots 11 års ålder är inte intrycket att vinet ännu är fullmoget. Blåbär, svarta vinbär och ganska mycket fat dominerar. Det finns även lite lakrits och indiska kryddor.

I munnen är det fortfarande bra skjuts i tanninerna, den mörka frukten är tät och vinet känns återigen yngre än vad det är. Det finns en lite grön ton i smaken som ligger någonstans mittemellan grön paprika och färsk mynta. Avslutning är kanske något enkel men ganska lång och behaglig med blåbärsaktiga tanniner. Bravo!

Diebolt-Vallois 1979

Det har gått några månader sedan vi hade den stora äran att få dricka Krug 1979. Ikväll tänkte vi prova en annan av våra favoritproducenter, Diebolt-Vallois, från denna fantastiska champagneårgång. Vi öppnar en glasburk foie gras d'oie entier och häller upp champagnen i Riedel-glasen riesling grand cru. Inte för att de är speciellt lämpade för mogen champagne, men för att de definitivt är bättre än våra vanliga traditionella champagneglas.


Diebolt-Vallois 1979 har en svagt gyllene färg och en ganska försiktig mousse. Första sniffen är alltid spännande på en äldre champagne eftersom kvaliteten kan variera så mycket. Den här flaskan uppvisar dock god kondition och de oxiderade tonerna är helt under kontroll. För något år sedan drack vi Diebolt-Vallois 1983 och den var långt mycket mer oxiderad och åldrad.

Doften känns "gul" med saffran, mandarin, apelsinblommor, rostat bröd, brynt smör och paranötter. När temperaturen stiger i glaset kommer mer mineral och med den dofter som för tankarna till skaldjur och tång. Faktum är att dessa havstoner liknar de vi fann i Krug 1979 men där kändes de något sötare.

I munnen är den vinös och krämig men upplevs inte så fet som äldre cramantchampagne ibland kan vara. Trots all mognad känns den väldigt fräsch tack vare en underbar syra. Smaken handlar mycket om saffran, mandarin och brynt smör. Men efter att man svalt och eftersmaken till slut börjar klinga av är det snarare citron och mineral som dominerar.

Det här är den bästa Diebolt-Vallois vi någonsin druckit och om det inte vore för den där Krug-vertikalen skulle det vara årets bästa champagne.

Château Lynch-Bages 1994

Kvällens vin brukar framhållas som en av de främsta skevheterna med Le Classement des vins de la Gironde 1855. I varenda vinbok om Bordeaux beskrivs det hur Lynch-Bages trots sin klassificering som cinquième cru egentligen motsvarar en deuxième cru, både kvalitets- och prismässigt. Men idag sätts ju priserna inte utifrån någon 150 år gammal indelning. Idag är det ju Robert Parker som bestämmer vad vinerna ska kosta.

Château Lynch-Bages är en stor egendom på hela 90 hektar precis söder om Pauillac, någon kilometer in från La Gironde. Själva slottet är nästan i funkisstil, en stor sockerbit med högsmala fönster.

Druvmixen i vinet är klassisk för Pauillac, 73% cabernet sauvignon, 15% merlot, 10% cabernet franc och 2% petit verdot. Användandet av petit verdot är ett relativt nytt påfund, tidigare var även den andelen cabernet sauvignon. Under senare år har man försiktigt ökat användningen ny ek. För 20 år sedan förnyades hälften av ekfaten varje år, nu är man uppe i ca 70% nya fat per år. Stilmässigt har Lynch-Bages länge tillämpat det som är så poppis idag: relativt sen skörd och hög extraktion för att uppnå ett koncentrerat, fylligt vin med mörk vacker färg.

Årgången 1994 i Médoc sågs när den kom som ett fall framåt efter tre miserabla år. Men den räknas ju inte idag som någon av decenniets större. Under sommaren hade man problem med sniglar och annan ohyra i vingårdarna. Och var värre var, under skörden kom regn. Trots dessa problem gjordes en hel del riktigt bra viner och som vanligt var nyckeln till framgång rigorös selektering. Bäst lyckades Pomerol tack vare att mycket merlot hann skördas innan regnen kom.

Château Lynch-Bages 1994 doftar klassiskt med begynnande mognad. Vi kände en viss oro att vi väntat för länge med att dra korken ur detta vin men det visar sig att tidpunkten var perfekt. Näsan fylls av en stor doft av nyvässad blyertspenna, aromatisk piptobak, svartvinbärsgelé som drar åt lakrits och nystädat stall. Det är ingen tvekan om att vi befinner oss i Pauillac. Men det finns också en ganska tydlig ton av mint och vita blommor som får oss att associera till S:t Julien eller Margaux. Hur som helst är det förbluffande bra!

I munnen är vinet mjukt, nästan fetaktigt och fullpackat med söt svartvinbärsfrukt. Hur kan en 94:a vara så här bra?! Tanninerna ger fortfarande struktur och syran är perfekt. Eftersmaken är lång och alltigenom behaglig. Tobaken, minten och svartvinbärsgelén stannar kvar längst. Mmmm!

Fournier Sancerre Les Belles Vignes 2008

På majsläppet köpte vi två roséer. Den första gillade vi, ikväll ger vi oss på nummer två. Firman heter Fournier Père&Fils och har egendomar i Sancerre, Pouilly-Fumé och Menetou. Kvällens vin är gjort på 100% pinot noir som fick macerera mindre än ett dygn med skalen för att uppnå sin ganska ljust rosa färg.

Fournier Sancerre Les Belles Vignes 2008 doftar friskt och svalt i en ljus roséstil. Det klart tydligaste inslaget i doften är blodgrape. Därefter kommer smultron, jordgubbar, röda vinbär och kritig mineral.

I munnen känns det lite glest och har lite snipig syra. Mineralerna gör ett bra jobb med att ge elegans men avslutning är småtrist, kort och grapebitter. Det här är lite för dåligt för sin prisklass (119kr) utan att vara en katastrof. Det blir ingen mer Fournier för oss i sommar.

Abbotts Cumulus Reserve 1999

Det här vinet drack vi för snart ett år sedan och blev helsålda. Nu ryker sista flaskan och vi hoppas att den ska leverera lika bra.

Abbotts Cumulus Reserve 1999 har fått än mer mognadstoner i färgen med brunaktiga kanter. Vi upplever doften som lite rödare än senast och körsbär har tillkommit. Annars är det björnbär och plommon som dominerar. Det finns både fat och lite eldighet och massor med örter och kryddor.

I munnen är syran lika bra som senast, tanninerna perfekt mogna och smaken kretsar runt plommon, hallon, garrigue och lite grenacheinfuserad lakrits. Otroligt gott!

Priset 99 kr för knappt 10 år sedan gör detta till en stark kandidat till årets mest prisvärda vin!

Capitelles des Mourgues Rosé 2008

Det har blivit dags för årets första rosa vin som inte har bubblor i sig. Äntligen är det vår på riktigt! Producenten heter Château Mourgues de Gres och ingredienserna är mourvèdre, syrah och grenache. Och det har fått 3 månader på fat.

Capitelles des Mourgues Rosé 2008 har en färg som får oss att misstänka att vi har en rosé i den lite kraftigare skolan i glasen. Doften är också mycket riktigt väldigt fruktig med persika och smultron. Den drar åt hallongodishållet men utan att det blir ett problem, den räddande ängeln stavas svalkande mineral.

Efter någon timme träder en väldigt tydlig doft av galiamelon fram. Att dricka detta till melon lindad i parmaskinka vore en match made in heaven. Ibland är det ok att vara Svenne Banan :)

Smaken är relativt elegant med rödaktig frukt. Syran är läskande och avslutningen välbalanserad med en liten sötaktig hallonton och som tur är även den obligatoriska örtigheten. Detta är gott, vi köper mer!

Gaja Sito Moresco 1995

För oss representerar Gajas Sito Moresco ett av de många Piemonte-viner som år efter år levererar hög kvalitet till ett rimligt pris. Dessutom är det otroligt lagringsdugligt och orkar man vänta belönas man rikligt för sitt tålamod...

Gaja gör Sito Moresco på ungefär lika delar Nebbiolo, Merlot och Cabernet Sauvignon som hämtas från ett flertal olika växtplatser i Barbaresco och Barolo. Det är alltså inte uteslutande druvor från cru moresco i vinet som man skulle kunna tro.

Gaja Sito Moresco 1995 har en parfymerad doft av björnbär, trälimmiga fat, tjära, mint, läder och rosor. Vi slås främst av två saker. För det första vinets ungdom, det finns egentligen ingenting som skvallrar om att det snart har 15 år på nacken. Frukten är fortfarande vital, faten väldigt märkbara och de tydliga mognadsdofter vi förväntat oss lyser med sin frånvaro. Det andra vi slås av är hur nebbiolodominerad doften känns. Hade vi fått detta blint hade gissningen förmodligen hamnat på barolo eller barbareso, trots att två tredjedelar av vinet är bordeauxdruvor.

I munnen fortsätter den förhållandevis unga profilen. Tanninerna ger fortfarande bra grepp och syran är härligt italiensk. Frukten känns ganska mörk och rentutav lite mullig, kan det vara ett merlotbidrag? Eftersmaken är komplex, lång och högklassig. Och påminner inte så lite om en bra barolo.

Efter att vi druckit nästan hela flaskan lägger vi märke till att eftersmaken börjar kännas lite torr. Och då menar vi inte torr som i motsatsen till söt utan torr som att slicka på en träbit. Det är verkligen ingenting som stör men det är ändå slående att förändringen har kommit bara på några timmars syresättning. Kanske den ungdomlige Moresco uppvisar lite ålderstecken trots allt? Det är dumt att chansa, vår nu enda kvarvarande Sito Moresco 1995 får nog se sig uppdrucken inom de närmsta åren :)

Luciano Sandrone Barbera d'Alba 2004

Luciano Sandrone Barbera d'Alba 2004 har en stor, komplex och modern doft med fat, björnbär, vildhallon, pepparmint och en tydlig eldighet. Det finns också den för Sandrone-barbera typiska doften av vaniljig smörkola.

Smaken är mjuk och rik med toner av choklad, romrussin, vildhallon och plommon. Syran är låg för att vara barbera, koncentrationen är riktigt bra och avslutningen är lång, mjuk och lite eldig. Tanninerna går fortfarande att hitta men enbart om man verkligen letar...

Kvalitetsmässigt spelar Sandrones barbera i elitserien, det här vinet är riktigt bra. Stilmässigt är nog Elio Altare närmast även om Sandrone verkar använda mer fat.

Det finns ingen anledning att lagra detta vinet längre, vi kommer dricka upp våra resterande flaskor under 2009. It's a tough job but someone's got to do it :)

Härtappad Château Maupéoc 1988

Ikväll dricker vi vinhistoria i form av härtappad Bordeaux - "Mis en bouteille par Vin & Sprit AB". Våra tidigare erfarenheter av härtappat vin består enbart av Ch Coufran från tidigt nittiotal. Det ska bli riktigt spännande att än en gång få prova ett vin som vi antar har skeppats i stora tankar med båt för att sedan buteljeras i Liljeholmen.

Château Maupéoc 1988 doftar försiktigt men förföriskt. Det här Bordeaux av den gamla stammen och vi faller pladask. Ur glasen kommer rökig tobak, svamp, svarta vinbär, grön paprika, sous-bois och lite multna löv. Underbart!

I munnen är känslan slank och lätt. Det finns en liten gnutta sandiga tanniner kvar, syran är perfekt avvägd och svartvinbärsfrukten stödjs snyggt av svamp och tobak.

Enligt etiketten är alkoholhalten endast 11,5% vilket också understryker att det här är ett vin av en sort som inte längre tillverkas. Eller åtminstone inte är så kommersiellt gångbart. Men vi älskar stilen, har inga problem med de lite gröna tonerna och önskar att Systembolaget skulle kunna förmå att hitta den här typen av Bordeaux och ställa på sina hyllor. Vi har ingen aning om vad det kostade när det köptes men det var förmodligen runt en 100-lapp i dagens penningavärde. Idag, 21 år efter skörden, levererar det en kvalitet som är makalös för de pengarna.

Domaine La Barroche Pure 2006

Restaurang Rue du Pont Nouveau på Nybrogatan har vi tänkt besöka länge eftersom de har den goda smaken att servera Hattés underbara Verzenay-champagner på glas. Nu har vi äntligen kommit till skott och som vanligt kollade vi på nätet i förväg för att se om det gick att tjyvläsa vinlistan. Det gjorde det och till vår stora glädje var det inte bara Hatté som var representerad av våra favoritproducenter; Henriot, Poliziano, Querciabella, Felton Road m.fl är exempel på andra producenter som har guldstjärna i vår bok.

Dessutom såg vi att Domaine La Barroche fanns med i listan. Denna producent upptäckte vi först förra året tack vare Finare Vinare och vår inställning efter de ytterst få smakprov vi fått hittills är att det är en topproducent men att de också ibland går över gränsen när det gäller extraktion och sen skörd. I alla fall utifrån våra preferenser. Deras toppvin Pure är ju sjukt svårt att få tag på och vi har aldrig provat så vi bestämde oss för att testa det på Pont Nouveau till dilamm med sparris, potatismos och en mild tryffelsky.

Domaine La Barroche Pure 2006 doftar stort, elegant, rent och fruktigt. Komplexiteten är imponerande hög med kakdeg, mosade solvarma jordgubbar, svarta och röda vinbär, grillat kött och medicinalörter. Elegansen drivs främst av renheten i frukten och en tydlig mineraldoft som nästan drar åt musselskal vilket sätter igång associationerna till Bourgogne. Underbart!

Första klunken är alltid spännande när näsan satt förväntningarna på max. Dags att ta första sippen.

Tyvärr är alkoholen lite sämre maskerad i munnen än i näsan men det blir aldrig för eldigt eller spritigt. Däremot är syran i lägsta laget för oss - vi tar gärna mycket power men inte utan syra. Fortsätter vi på grundsmakerna så känner vi även en väldigt markerad beska. Det hade vi verkligen inte förväntat oss men den bidrar med karaktär och funkar mycket bra till maten.

Frukten är högkoncentrerad och helt enkelt grym. Kombinationen med all mineral är oemotståndlig. Eftersmaken är ren och fokuserad och avslutningen magnifik med massor av kompakt grenachefrukt, mineral och lakrits som slingrar sig runt tungan.

Vi gillar det här vinet enormt mycket, inget snack om saken. Doften är helt oemotståndlig. Men vi har en invändning i att syran har fått stå tillbaka för mycket och att alkoholen rubbar balansen. Många internationella vinkritiker har landat på 95 poäng för Pure 2006 och det tycker vi är ett fullt rimligt betyg, den ligger definitivt i den häraden. Och kan vi få en årgång med kalla nätter för syran och någon veckas tidigare skörd - då kommer även vi vara helt frälsta :)