Château de Vaudieu Blanc 2003

Château de Vaudieu Blanc 2003 doftar fatigt, örtigt och lite vitblommigt elegant, i alla fall för att vara vit châteauneuf. Doften är egen och komplex med citrus, melon, färsk timjan, fänkål och emsertabletter.

Kombinationen 85% grenache blanc och stekhet årgång gör att vi inte har några förhoppningar på syra och fräschör. Och visst blir det lite flabbigt men vinet är som tur är inte så fett och visköst som vi befarat. Istället ges en behaglig liten bitterhet och örtighet utrymme i munnen. Längden blir såklart lidande av den låga syran men eftersmaken känns ändå god med både mineral och nötiga mognadstoner.

Det är svårt att betygsätta ett sånt här vin. Som sniffsällskap är det väldigt härligt men i munnen är det inte lika roligt och det är lite svårt att kombinera med mat när syran är så låg.

Domaine Charles Joguet - Dioterie & Chêne Vert 2004

Vi gillar loiredalen och dess viner. De står för en klassisk fransk vintradition nästan helt oberörd av Parker-poäng och likriktning. Vilket i sin tur innebär att både stilen och priserna blir tilltalande.

De söta vinerna är regionens allra främsta vintyp och i vårt tycke finns det inget annat vindistrikt som kan mäta sig på det området, inte ens Sauternes. Men även bland de röda finns det gott om goda, lagringsdugliga och prisvärda viner.

Charles Joguet grundade sin domän redan 1957 och var en av pionjärerna i loiredalen. Som en av de första odlarna i Chinon började han buteljera vin under egen etikett vilket också möjliggjorde att kan kunde vinifiera och sälja vin från enstaka växtplatser, normen i Chinon hade tidigare varit att blanda druvor från olika områden. Efter fyra decennier som vinmakare beslöt Charles att dra sig tilbaka 1997, idag heter vinmakaren François-Xavier Barc.

Ikväll provar vi domänens två toppviner, Clos de la Dioterie och Clos du Chêne Vert från 2004. Den förra är en kalkrik nordöstsluttning(!) med 80-åriga stockar. Den senare är en 2 hektar liten och brant sydvästvänd växtplats som fått sitt namn från den stora ek som munkar planterade på dess topp under 1100-talet. Uttaget från bägge dessa växtplatser är kvalitetsinriktade 30hL/hektar. Skillnaden i solexponering visar sig i att Chêne Vert oftast skördas först av alla Joguets växtplatser och Dioterie skördas sist.

Domaine Charles Joguet Clos du Chêne Vert 2004 doftar cabernet franc-paprika, skiffer och frukten är mörk och klassisk. Med lite luft kan man ana en begynnande och lite svettig stallighet men det här vinet har fortfarande många år av positiv utveckling framför sig.

I munnen är det fortfarande bra tryck i tanninerna och den torra svartvinbärsaktiga cabernetfrukten är som gjord för fet fransk mat. De mörka mineralerna från doften återkommer i eftersmaken som är riktigt bra balanserad och redan väldigt njutbar. Härligt!


Domaine Charles Joguet Clos de la Dioterie 2004 doftar mer rödgrönt jämfört med den svartgröna Chêne Vert. Den känns också mindre utvecklad. In i näsborrarna kommer grön paprika, garrigue, hallon och vinbär.

I munnen är vinerna rätt lika rent strukturellt men syran är snäppet högre i Dioterie. Precis som näsan gav för handen är frukten lite rödare och det finns även mer av undervegetation och örtighet. Eftersmaken är riktigt lång men inbjuder verkligen till längre lagring. Vårt nästa smakprov av 04:an får nog dröja minst 3 år till.

Det har diskuterats mycket huruvida kvaliteten på Joguets viner sjunkit sedan Charles lämnade ifrån sig rodret. Vi upplever att så inte är fallet. I januari 2008 drack vi en Dioterie -98, alltså första årgången utan Charles, som var helt fantastisk med rödfruktig slank örtighet och en underbar matkrävande syra. Kvällens viner visar heller inga tecken på sjunkande kvalitet och med tanke på att vinmakarna i Loire de senaste åren fått hjälp av den globala uppvärmingen så tror vi inte att någon behöver oroa sig för att kvaliteten går åt fel håll hos Domaine Joguet.

Bollinger R.D. 1996 och Asinone 2001

Smaka på orden: Bollinger R.D. 1996. Snacka om att komma med förväntningar. Det är inte så att vi tror att när korken poppas ska en brittisk agent repellera ner från taket i ett rökmoln till ljudet av kulsprutesmatter. Men nästan.

Bollinger R.D. 1996 (1075 kr) är dock inte riktigt så autolytiskt och pinotaktigt maffig i näsan som vi hade trott. Det är bara att konstatera att det är något väldigt speciellt med den här årgången. Frukten kan käka upp nästan vad som helst och det gör att många av champagnerna blir lite likriktade. En väldigt tydlig årgångskaraktär helt enkelt. Ekfat, bykaraktär, autolytiska drag, you name it och den alltjämt busunga frukten käkar upp det och spottar ut det i en krusbärsdoftande standardlåda med etiketten 1996. Vi tycker att det här doftmässigt är rätt likt exempelvis Krug 1996, fast inte lika bra.

Den tydligaste doften är gula äpplen men det finns även lite äppelmos och citrus, främst mandarin. Det finns också en rödaktig ton, nästan som hallonkarameller, som vi associerar till exempelvis Fliniuaxs roséchampagner från Aÿ. Mognadstoner finns, men de är som sagt väldigt tillbakadragna - en liten behaglig mandelton och lite färsk svamp.

I munnen finns också massvis av ung fräschör och ren äppelfrukt. Syran är den högsta som vi upplevt i något Bollinger-vin (vi har dock inte ännu druckit någon Grande Année -96). Eftersmaken är imponerande lång och faktiskt aningen lågdosagerå. En härlig ton av gari gör det här till det ultimata sushivinet.

Kvällens flaska degorgerades 1 juni 2006 och normalt sett kanske den här typen av sendeggade viner inte ska sparas alltför länge. Men vi har inga problem med att ordinera minst 5-6 år till i ryggläge. Poängmässigt är det svårt att uppskatta hur bra det här kan bli till slut. Framtiden får utvisa om vi varit för försiktiga...

Kvällens andra flaska blir en Vino Nobile, Poliziano Asionone 2001 (ca €30). Vi köpte den på plats i Montepulciano för flera år sedan och blev då väldigt imponerade. Trots att vinet nu hunnit bli 8 år har faten fortfarande showen under total kontroll. Det doftar pepparmint och blyerts ovanpå den Polizano-typiska sötmörka frukten av björnbär och blanka söta bigarråer. Vi känner också en liten svartpepprighet som vi aldrig upplevt tidigare i detta vin.

I munnen kommer den modernt likörsöta och mörka frukten fram hyfsat bakom faten men i eftersmaken börjar man nästan ana lite torr träighet. Undrar om inte det här vinet fick en för fet kyss av ek i sin ungdom?

Även om det här är ett väldigt gott och drickvänligt vin kommer våra höga förväntningar lite på skam. Och vi vet inte riktigt hur vi ska ställa oss till vidare lagring...

Blindprovning - fri dans

Det har blivit dags för ännu en härlig middag med tillhörande vinprovning hemma hos A&H. Temat för kvällen låter som något som ägde rum i kulturhuset på 70-talet: röd fri dans. Men för oss betyder det att alla plockar med valfritt rött vin från sin samling. Givetvis har man lite hjälp av att vi har halvkoll på de andras preferenser och innehåll i sina samlingar. Men å andra sidan brukar den här typen av upplägg inbjuda till både mörka hästar och rena luringar.

Vin 1
Klart mognast i färgen men ser ändå inte gammalt ut. Doften är komplex med både röd och mörk frukt i form av körsbär, björnbär och plommon. Faten är väldigt närvarande med en tydlig kaffeton. Det finns även ett grönt inslag som går mot tobak. Ovanpå alltihopa finns en lite funky känsla av våt halm.

De fyra första adjektiven som hamnar på mitt papper efter första klunken är: syrlig, sträv, vass, bråkig. Det känns som att frukten lämnat w.o. Men allteftersom tiden går fläskar frukten till sig och vinet blir bara bättre och bättre ju länge kvällen lider.

Det tar ett tag att mejsla ut en gissning på det här vinet men efter ett tag känns det uppenbart. Det måste vara en bra Bordeaux från östra stranden från en svag årgång, typ 2002.

Facit: Château Angelus 1993. Ett vin som vi aldrig druckit förut, kul! Gissningen hamnade ganska rätt geografiskt men ett decennium fel på årgången. Det sjuka som händer efter att etiketten visats är att samtliga runt bordet plötsligt känner att vinet är lite bättre än innan. Visserligen hade vi kommenterat att det uppförde sig bättre och bättre i munnen under provningens gång men man kommer inte ifrån att undra hur mycket inflytande en etikett har på våra smaklökar...

Vin 2
Ur glaset stiger ett sotmoln av übermörka toner. Blåbär, cykelslang, viol, mörkrostat kaffe och någon drar även till med asfalt. Vinet känns betydligt enklare än normalt på dessa provningar och det har BiB-toner av mejeri, pelargon och smörkola. Svårt att härleda härkomst men vi känner oss säkra på att syrah har ett finger med i spelet.

Om någon var osäker på att faten varit hårt rostade så skingras dessa tvivel i munnen. De mörkrostade kaffetonerna accentueras dessutom av en obarmhärtig strävhet. Avslutningen är riktigt lång med bred, violaktig tät frukt. Vi känner också lite russinsötma och torkad frukt i eftersmaken.

Den här typen av viner kan man nog göra var som helst i världen där solen brassar på. Väldigt svårt att gissa på region men vi drar till med en syrah från södra portugal och en vinmakare som har mer ambition än kompetens.


Facit: Tenuta di Argiano Solengo 2001. Ojdå. Det här är nog så långt från våra preferenser man kan komma. Syrahinnehållet är bara ca 30% och Portugal ligger en bit från Toskana. Men vi håller ändå vår gissning långt bättre än vad prisvärdet är på det här vinet...

Vin 3
Tredje glaset är initialt helt stumt men efter någon halvtimme öppnar det upp sig bra. Även i detta vin är faten påtagliga men bättre utförda än i vin 2. Doften är både kryddig och örtig med tobak, svartpeppar och garrigue.

I munnen blir varmklimatsvibbarna än starkare med mörk blåbärssyltig frukt. Allt hålls dock inom ramen för anständighet och vi gillar det här vinet riktigt bra. Det kommer nog kunna bli en riktig pärla om 5-6 år. Kan det här vara M&U som dragit med sig en bra sydfransos som vanligt?


Facit: Bodegas LAN, Edición Limitada 2003. Vi bommar alltså vårt eget vin (som vi dock aldrig druckit förut). Men vi valde mellan det här och vin 4, som har ännu mer power vilket fällde avgörandet. Glasflaskan till det här vinet är för övrigt tramsig. Enormt stor och bredaxlad med extremt tjockt gods. Urdrucken väger den som en oöppnad vanlig flaska vin!

Vin 4
Trälimmiga, flyktiga fattoner är det som först letar sig in i näsan. Och det är de som står för elegansen. I övrigt är doften tät, syltig och aningen bränd. Just de eleganta och väl tilltagna fattonerna, tillsammans med örtigheten, ledde in oss på att det skulle vara vår egen LAN men det visade sig ju sedan vara fel.

Vi skrev ju att strävheten i vin 2 och 3 var hög men i det här vinet är den exceptionell! En käftsmäll fås väl normalt sett utanpå munnen men det här vinet levererar en rak höger inifrån som skulle gjort Mike Tyson stolt. Strävhetsklockan på bolaget skulle behöva snurras två varv. Dessutom är det bra syra så det är svårt att dricka det här vinet utan fet mat. Det känns visserligen inte som en modern Rioja (förutom de väl tilltagna franska faten) men vi har druckit så många andra konstigheter från det nya Spanien så vi har inga problem med att köra den gissningen.


Facit: Château La Reyne L'Excellence 2003. 100% Auxerrois (Malbec) och 100% sydfransk kompromisslöshet. Ett vin för 200 spänn som verkligen levererar bra för de pengarna. Det vore väldigt intressant att prova det här vinet igen om 10 år. "Will the fruit outlast the tannins" som Parker skulle sagt :)

Egly-Ouriet Brut Tradition Grand Cru

Vi skrev lite om Egly-Ouriet förra gången vi drack en av deras champagner. Då var det deras pinot meunier-champagne och ikväll har turen kommit till den årgångslösa standardcuvéen. Den görs på 75% grand cru pinot noir och 25% grand cru chardonnay. Druvorna odlas främst i Ambonnay men även i grannbyn Bouzy och i Verzenay. Samtliga basviner jäses på franska fat innan assemblage.


Egly-Ouriet Brut Tradition Grand Cru doftar som en pomologs våta dröm. Det finns äpplen över allt, från mjöliga Jonagold till grönsyrliga Granny Smith. Dessutom doftar det vit persika, mineral och både hasselnötter och valnötter. Trots att det bara gått ett år sedan degorgeringen känns vinet ganska utvecklat och det finns en klart märkbar, men absolut inte störande, sherryaktig oxidering. Förmodligen får detta delvis tillskrivas fatningen och på det kontot hamnar även den lite vaniljiga rollokollan som kommer fram efter en stund i glaset.

Det här är inget vin som man bara sitter och slentriandoftar på, komplexiteten är väldigt hög och vi vill hela tiden tillbaka med näsan för att ta en ny sniff. När vi till slut tar första klunken smäller det till bra i hela munhålan. Moussen spritter i gommen, salivkörtlarna jobbar för högtryck för att motverka syran och smaklökarna överöses med intryck. Koncentrationen är mäktig! Givetvis kommer mycket av äppligheten från näsan fram även i munnen och när man sväljer framträder en underbar eftersmak av syrliga och lite småbeska granny smith-skal.

Det här är en otroligt välgjord och god odlarchampagne som slår de flesta stora husens standardchampagner med hästlängder. Bravo!

Virna Barolo Preda Sarmassa Riserva 1996

Virna tillverkar utöver sin standardbarolo även två baroli med växtplatsen angiven: Cannubi Boschis och Preda Sarmassa. Bägge dessa är årgång efter årgång väldigt prisvärda och lagringsdugliga viner någonstans mittemellan traditionalism och modernism. Här finns några som nyligen besökt Virna om ni vill läsa mer.

Det finns många växtplatser runt byn Barolo som vill renommésnylta på det som måste anses vara Barolos främsta cru: Cannubi. Många tillverkare väljer exempelvis därför att på sina flaskor ange Cannubi Muscatel istället för bara Muscatel. Samma sak gäller med Cannubi San Lorenzo och Cannubi Valetta. I fallet Cannubi Boschis så heter den växtplatsen även Monghisolfo men varför använda det när man kan få med det magiska ordet Cannubi på etiketten :)

Den sydöstvända cru Preda anses inte tillhöra de främsta växtplatserna i Barolo men delvis beror det på att den är ojämn över årgångarna. Goda år ger den väldigt bra viner men under svagare kan den underprestera kraftigt. Generellt sett ger den kraftiga och tanninrika viner som ibland anses sakna lite finess. Därför väljer de flesta producenter att blanda druvor från Preda med andra växtplatser som ger mer elegans. Som exempelvis de från Sarmassa. Undantag finns dock, Marchesi di Barolo gör en barolo på enbart Preda-druvor som heter Coste di Rosa.

Sarmassa ligger i direkt anslutning till Cerequio och därmed nästan på gränsen till La Morra vilket också märks i dess karakteristik. Den har väldigt gott rykte och lokalt anses den nästan lika bra som Cannubi.

Virna Barolo Preda Sarmassa Riserva 1996 doftar ljuvligt klassiskt och befinner sig i en relativt tidig mognadsfas. Doften är väldigt stor och redan högt uppe i glaset är showen i full gång. Vi förförs av nypon, rosor, söta hallon och lakrits. Och som vore det en mogen Bordeaux kommer tobak och lättflyktig mintchoklad. Man kan bli tårögd för mindre.

Kvällens flaska är den sista ur vår låda av 96:or vilket känns lite jobbigt. Det här den klart bästa årgången av Preda Sarmassa vi druckit men vi hoppas såklart på att våra 99:or ska leverera riktigt bra framöver också.

Frukten är slank och rödaktigt elegant med hallon och nypon. Såhär efter 13 år märker man inte av barriquelagringen alls även om tanninerna fortfarande har bra grepp. Balansen är helt perfekt och avslutningen är underbart blodapelsinsöt. Det här vinet är helt enkelt överjävligt bra och kanske det bästa som Virna någonsin gjort?

Jean-Claude Belland Corton Grèves Grand Cru 1996

Jean-Claude Belland Corton Grèves Grand Cru 1996 är förvånansvärt tätt och mörkt i färgen. Vi hade förväntat oss ett mer transparent och rödbrunt vin från denna lite okända producent.

Doften är maskulin med rökigt grillat kött och stekt svamp. Frukten innehåller körsbär men också lite mörkare inslag som björnbär. Om man pratar kryddighet och Bourgogne så tror vi att mångas tankar förs till orientaliska kryddor. Men det här vinet är kryddigt på ett helt annat sätt - det doftar vediga örter och garrigue. De tertiära inslagen är försiktigare än man kunnat tro om en 13 år gammal bourgogne men de finns där i form av jordkällare och saltlakrits. Mogen Bourgogne är för härlig med sin oefterhärmliga stil och ändlösa komplexitet.

I munnen är vinet fortfarande strävt och det framstår som lite gammeldags och rustikt på ett sätt som vi verkligen gillar. Frukten klarar sig fortfarande bra och avslutningen är ljuvligt syrlig med en avslutande örtig snärt. Riktigt imponerande!

Rémi Jobard Clos du Cromin 2004

Vi gillar verkligen Rémi Jobards viner och deras fantastiska förmåga att utvecklas väl med lite lagring. Förra våren hade vi förmånen att få träffa honom personligen på Grappe för en provning av hans 2006:or. Det kan ni läsa mer om här.

Rémi Jobard Clos du Cromin 2004 doftar mer utvecklat än vi trott på förhand. Dessutom känns den något mer fatad än väntat. Rémis grundsyn på ekfat är ju att de ska ge oxygenation utan att i övrigt påverka vinet så mycket.

Som vanligt när Rémi stått bakom spakarna är det en mineralstinn, kritigt fräsch doft med lite vita blommor, melon, citron och vanilj. Mognadstonerna handlar mest om pomerans, margarin och rostade mandlar. Över alltihop svävar en oemotståndlig gråpäronton. Härligt!

I munnen slås vi först av viskositeten. Vinet känns gräddigt krämigt, nästan som en mogen blanc de blancs-champagne. Smaken är dock superfräsch med bra syra, mineral och citron. Koncentrationen är grym och i eftersmaken kommer en liten eldighet som understryker hur matkrävande det här vinet är. Och det påminner faktiskt mer om en mogen Chablis från Les Clos än en traditionell Meursult.

Ceretto Barbaresco Asij 1997

Det har blivit ganska mycket Barbaresco för oss senaste tiden och sämre distrikt kan man ju snöa in på. Kvällens flaska är signerad Ceretto (Monsordo Bernardina) och kommer från den sydvästvända, högt belägna och 4 hektar stora växtplatsen Asili strax söder om byn Barbaresco. I praktiken fungerar den som ett andravin till Cerettos Bricco Asili men var namnet Asij kommer ifrån vet vi inte. Det skulle ju kunna vara en alternativ stavning eller namn på Asili men vi har aldrig stött på någon annan Barbaresco med den beteckningen. Är det månne någon läsare som sitter på svaret?

Ceretto Barbaresco Asij 1997 understryker både ursprung och årgång redan i första sniffen. Klassig, finstämd, mintig och elegant blommig nebbiolofrukt pekar rakt på Barbaresco. Och exotiska, udda inslag vittnar om den varma och exceptionella årgången. Med risk för att låta löjliga så hittar vi faktiskt både cocos och ett grönaktigt inslag som doftar nyriven zucchini.

I munnen visar sig den ganska långt gångna mognaden genom sandigt lena tanniner och en välbalanserad lyxig struktur. Syran är perfekt avvägd och den långa avslutningen ger läder, hallonlikör och mint. Härligt!

Efter några timmar börjar en ton av jordkällare och multnade löv krypa fram och vi tror att det här vinet inom de närmsta åren kommer att påbörja sin enkelresa utför. Men ikväll visar det sig alltjämt från sin allra bästa sida.

Vincent Paris Granit 30 Cornas 2007

Appellationen Cornas har alltid varit något av en udda fågel i Rhône-dalen. Tack vare sitt geografiska läge mognar exempelvis druvorna i Cornas ofta minst en vecka före Hermitage. Skillnaden i mesoklimat gör också att årgångstabeller för norra Rhône ska tas med en nypa salt när det gäller Cornas. Oftast är de nämligen främst framtagna utifrån förhållandena i Côte-Rôtie och Hermitage. Årgång 2007 verkar dock bli en bra årgång i hela norra rhônedalen.

Tyvärr finns det fortfarande gröna, glesa, spretiga och i värsta fall orena Cornas-viner som trots sin låga kvalitet även ligger högt i pris. Tänk busenkel chinon till Côte-Rôtie-pris typ. Men det finns såklart många bra viner från Cornas också. I stormästarna Auguste Clapes och Alain Voges fotspår kommer nu en hel radda med talangfulla vinmakare som levererar i nivå med de mer kända appellationerna i norra Rhône. Vincent Paris är en av dessa odlare.

Vincent Paris Granit 30 Cornas 2007 (249 kr) öppnar med en lyxig, elegant doft av krossad sten och lite saltlakrits. Frukten är välgjort ren och innehåller drag av björnbär, boysenbär och plommon. Det påminner faktiskt en hel del om högklassig ofatad barbera.

Även i munnen är den examplariskt ren och trots den unga frukten känns vinet välpolerat. Det är sällan man i sitt anteckningsblock plitar ner "sammetslen" när man dricker ung syrah men ikväll händer det :)

Syran är föredömligt hög men tanninerna är försiktiga. Vi upplever att det här vinet trots sin tilltagna prislapp bör drickas på den unga frukten - det är absolut inget långlagringsobjekt i våra munnar.