Regis Fliniaux Cuvée des Signataires NV

Kvällens champagne köpte vi sommaren 2005 efter ett väldigt trevligt och långt spontanbesök hos Fliniaux i Aÿ. Vi svängde in bilen på deras parkering och satt tre minuter senare i en gammal soffa inne i deras lagerlokal. Régis lät oss givetvis smaka igenom hela sortimentet som tyvärr, rakt igenom, bar spår av något för unga reservviner i form av en tydlig piggelinton. Undantaget var denna jublileumscuvée som i huvudsak består av vin från 2002 men även lite äldre viner.

Vinet är en 50/50-blandning av grand cru pinot noir från Aÿ och chardonnay från grannbyn Dizy som har premier cru-status. Pinotstockarna är över 50 år gamla och samtliga basviner har jäst på beggad ek.

Etiketten som pryder flaskan kan man ha många åsikter om men man kan inte tycka annat än att det är härligt med en traditionell förslutning med kork och snöre istället för en industritvinnad grimma. Den enda andra champagne som vi på rak arm kommer på förseglas på detta sätt är Comte Audoin de Dampierres prestigecuvée Family reserve. Kanske någon läsare kan komma på fler?


Régis Fliniaux Cuvée des Signataires NV doftar kraftfullt av vanilj och smörkola. Mognaden är ganska långt gången men helt utan störande oxidation. Istället är det utvecklade dofter av plommonpuré och "röda vinteräpplen á la Aÿ" som skvallrar om åldern. Mineraliteten är bra och vi skriver även ner mjölkchoklad i anteckningsblocket. Faktum är att Marabou frukt&mandel är en riktigt bra beskrivning av doften. En riktig julchampagne!

Munkänslan är bra, syran ok och smaken är utvecklad och lite sötmogen. Längden övertygar också, smakerna som stannar längst är torkad frukt, choklad och äppeljoskoncentrat. Den ganska tydliga sötman tror vi inte kommer från överdriven dosage, det är snarare en sån där skön mogen pinot-sötma som gifter sig så bra med exempelvis gåslever.

Det finns ju gott om bra producenter i Aÿ och ska man jämföra med några av de bästa så är exempelvis Bollinger mer autolytisk, Gatinois torrare och råare, Gosset har mycket bättre attack, Ayala är mer pinotdriven och Deutz mer elegant. Men i sin alldeles egna julgodis-stil är Cuvée des Signataires också en god representant för denna fantastiska grand cru-by!

Château Le Crock 1995

Ikväll ska vi testa en cru bourgeois från 1995, en årgång som vi imponeras allt mer av. Hela Médoc lyckades extremt väl detta år och höstregnen var bara välbehövliga efter en varm och torr sommar.

Château le Crock i Saint Estephe (själva slottet ligger faktiskt utanför gränsen till AC St Estephe men vingården ligger såklart innanför) är en pålitlig producent av potent och lagringsduglig bordeaux. Druvmixen är 60% CS, 25% M, 10% CF och hela 5% PV vilket förklarar den kraftiga färgen som vinet har i sin ungdom.

Slottets ägare, familjen Cuvelier, var verksamma som negocianter i Bordeaux redan tidigt 1800-tal men 1903 beslöt de sig för att förvärva ett eget slott - Le Crock. Idag äger de även betydligt mer kända Léoville-Poyferré i Saint Julien.

Château Le Crock 1995 doftar förvånansvärt ungt och frukten drar åt det mörka hållet med svarta vinbär och blåbär. Vi upplever också att det doftar svartvinbärsblad fast inte grönt - kanske mogna svartvinbärsstjälkar?

Faten är alltjämt närvarande och den mörka näsan understryks ytterligare av en elegant violton. Den mognad som visar sig i vinet kommer i form av en liten jordkällare som växer fram allteftersom vinet får luft under kvällen.

Om man verkligen vill vinnörda (och det vill man) kan man säga att de svarta vinbären kommer från cabernet sauvignon, svartvinbärsbladen från cabernet franc, blåbären från petit verdot och jordkällaren är merlot som inte riktigt klarar lagringen lika bra som sina storebrorsor.

I munnen visar vinet sin fylliga kraft med bra struktur och tät, söt svartvinbärsfrukt. Mogen bordeaux ger så otroligt mycket drickglädje även i lite lägre prisklasser. Vår enda egentliga invändning är att eftersmaken tyvärr dör lite tvärt, i övrigt ger vi bara en stor tumme upp!

Luigi Pira Langhe Nebbiolo 2007

Vi testar ikväll ett av vinerna vi köade för på decembersläppet. Systembolagets namn på detta vin, i både kataloger och på nätet, är "Nebbiolo d'Alba" vilket känns lite konstigt då det är en Langhe Nebbiolo...

Luigi Pira Langhe Nebbiolo 2007 (199 kr) doftar ung, kryddig, stjälkig busnebbiolo. Doften är snarlik exempelvis Virnas Langhe Nebbiolo och den typen av vin kan man utan problem köpa för €7 på plats. Det kommer lakrits och rosenblad när vinet fått lite luft och doften är inte så tokig även om den inte motsvarar varken våra förväntningar eller sitt svenska pris.

Smaken är också ung och lite ostrukturerad men det stora problemet är att vi tycker oss uppleva lite oren beska? Vi skulle dock inte säga att vinet är defekt, bara enkelt för sitt pris. Vi köpte två flaskor av detta, den andra får gå i retur. För 200 spänn vill vi ha mer :)

Keller Riesling von der Fels 2008

Av alla rapporter att dömma verkar 2008 generellt sett inte kunna matcha 2007 rent kvalitetsmässigt i Rheinhessen. Men Kellers ingångsrieseling är en så stor favorit hos oss att vi inte tvekar att handla även utanför toppårgångarna.

Keller Riesling von der Fels 2008 (239 kr) doftar lite mer utvecklat än vi förväntat oss med 2007:ans purunga näsa i hyfsat färskt minne. Man kan inte låta bli att bara sitta och njutningssniffa på den mineralstinna och druvtypiska doften. Vi älskar visserligen champagne men frågan är om inte tysk riesling är världens mest aptitretande vin?

I munnen är kärnan av gul sorbetaktig tropisk frukt på plats men kanske med lite mindre volym än vid bättre årgångar. Det spelar dock ingen roll. Syra och mineral sitter där de ska och avslutningen är ljuvligt lång, lite vaxig och stilren.

Vi faller helt pladask för det här vinet och undrar om vi inte var lite för snåla i poängsättningen förra året. Det finns 100 flarror kvar på passagen och vi kommer köpa några av dem för konsumtion under vintern i väntan på att 2007:orna ska mogna till sig.

Querciabella Chianti Classico 2006

Querciabella Chianti Classico 2006 (199 kr) är lite mörkare och köttigare i doften än your everyday chianti. Härliga bäraromer (björnbär, bigarråer, blåbär) fyller näsan tillsammans med blommor, fat och ett helt snår av sottobosco. Det finns också en tydlig örtighet som ligger rätt nära torkad oregano.

I munnen bjuds vi tät ung frukt med skickligt makad balans och en senig avslutning med markerad örtbeska. Det här faller nog inte alla på läppen men vi tycker det är riktigt bra.

Querciabellas chianti har definitivt struktur för flera års lagring, ett perfekt objekt att köpa en låda av och sedan njuta en flaska om året!

Domaine de Trévallon 1998

Domaine de Trévallon, gjord på lika delar cabernet sauvignon och syrah, är lite av en ful ankunge i den franska vinvärlden. Det sägs att "bordeauxlobbyn" skrämdes av att andra regioner i Frankrike skulle börja producera toppviner på cabernet och att de därför i början av 90-talet drev igenom en förändring av appellationsreglerna för AC Coteaux d'Aix en Provence; vinerna därifrån skulle inte få innehålla mer än 20% cabernet sauvignon. Vinmakaren Eloi Durrbach, vars föräldrar köpte Trévallon som sommarställe på 60-talet, vägrade att låta sig kuvas och har därför sedan 1994 klassat vinet som Vin de Pays. Han kör alltså en aussie grape mix i kombo med ett toskanskt förhållningssätt till vinlagarna :)

Men Eloi Durrbach är inte bara gossen ruda. Han är en mycket ambitiös vinmakare som tar mycket väl hand om sin 20 hektar stora vingård som begåvats med en basisk och mager jordmån. Han beskär hårt för att hålla nere avkastningen och använder nästan inga kemikalier alls.

Kvällens flaska är inköpt i Paris för några år sedan och vi öppnar den några timmar i förväg. Korken är i extremt gott skick och det doftar ljuvligt redan när vi slår det på karaff.

Domaine de Trévallon 1998 doftar körsbär, fransk hallonsylt (som i Alain Voge Cornas 2003 för att vara exakt...), fat, läder och lite jordighet. Men det är ingen bonnig doft. Elegansen kommer i form krossad sten, mineral och blommor. Det finns också en underbar urfransk doft av sous-bois som kanske delvis kommer sig av att Eloi inte avstjälkar.

I munnen är det ännu bättre. Helt perfekt balans med röd söt frukt, tanniner som fortfarande har en del polymerisation kvar innan pension och en underbart astringerande och frisk syra. Avslutningen med hallonsylt, mineral och sous-bois är oemotståndlig. Otroligt bra!

Trévallon själva säger att det här vinet kommer att vara på sin topp runt 2012-2014. Vi tycker det är sjukt bra nu och har svårt att tro att det skulle bli ännu bättre av mer lagring. Om någon är så lyckligt lottad att ha en flaska kvar i källaren är det bara att ta första bästa tillfälle att dra korken och njuta.

Château du Glana Vieilles Vignes 1995

I december 1998 köpte vi en låda av detta vin och ikväll ryker den allra sista flaskan. Vi slutar aldrig förundras över lagringskapaciteten hos enklare bordeauxviner, 15 år verkar inte vara någon match alls så länge årgången är ok.

Château du Glana Vieilles Vignes 1995 doftar mulligare och ännu mindre utvecklat än vi minns den näst sista flaskan. Det är kanske inte den mest komplexa bordeaux vi sniffat på men det finns blyerts, tobak, svarta vinbär och en svag begynnande stallighet. St Julien ligger ju mittemellan Margaux och Pauillac både geografiskt och stilmässigt, men det här är närmare den senare i stilen med en struktur som fortfarande är rigid.

Viner som lagrats 15 år och tålt det har sällan problem med själva munkänslan och Glana är inget undantag. Frukten är perfekt slank och den matvänligt uttorkande eftersmaken där tanniner, frukt och syra samsas som bästa polare, skapar ett sug efter att ta en klunk till. Gott!

Domaine La Barroche Signature 2007

Svenska vinbloggare och internationell vinpress är rörande överens. Årgång 2007 är den bästa sedan mannaminne i södra Rhône och en av de producenter som lyckats allra bäst är Julien Barrot. Vi har själva ett lite kluvet förhållande till Domaine La Barroche eftersom de tillverkar vin i en stil som normalt sett inte riktigt passar oss. Kvällens flaska är vår första från Barroche 2007 och det känns minst sagt spännande att få dra ur korken.

Domaine La Barroche Signature 2007 doftar syrah-dominerat och senskördat med inslag av grönaktig malört, lakritspulver, svartpeppar, persika och massor av eldig alkohol. Trots att vi kylt vinet till 18C doftar det lite starkvinsaktigt med en tung ton av kokta fikon.

Den mogna rika frukten, den höga fylligheten, viskositeten och koncentrationen fyller ut munnen väl och det finns inte ett vasst hörn så långt tungan kan nå. Vinet känns verkligen välpolerat och lent men så fort man sväljer river alkoholen till i svalget. Det här är ett ovanligt och motsägelsefullt vin. Eftersmaken är visserligen lång och snyggt mineralig men vi saknar tanninstruktur och framförallt syra. Det går inte att kombinera 16,5% alkohol och hög sötma med låg syra och ändå få ett balanserat vin.

Utöver att vi upplever vinet som lite obalanserat så undrar vi vart det tar vägen med lagring. Vi har stoppat undan en flaska i källaren men det kommer inte bli ett långlagringsprojekt. Med lite slapp struktur och kokta fikon i doften redan vi två års ålder tror vi helt enkelt inte på att det här kommer kunna utvecklas i rätt riktning särskilt länge. För att travestera Robert Parker: Will the tannins outlast the fruit?

Det kanske är så att Barroche 2007 är extrema Parker-viner med låg syra, supersöt frukt och alkoholhalter som man i vår värld inte kan kombinera med det som, tillsammans med komplexitet, är allra viktigast i ett vin - balans.

När vi ändå kverulerar vill vi också ställa en avslutande fråga - vilken mat passar det här till? Vi åt två torra hårdostar till och det passade bra men om osten är för salt eller för fet kommer vinet inte att klara matchningen. Och vi har väldigt svårt att komma på någon maträtt som passar. Vi vill inte framstå som reaktionära men om man jämför med de två mer klassiska franska viner som vi druckit nyligen, Ch Reysson 2005 och Rodets Volnay 2006, så inser man att de två har oändligt mycket större användningsområde och matchningsmöjligheter. Och i våra munnar är den typen av mer balanserade och slanka viner också mycket godare att dricka även utan tillbehör...

Antonin Rodet Volnay 2006

Vi är ju inte bortskämda med bra Bourgogne i prisklasser under 200 spänn men i novembersläppet kom denna Volnay som fick ganska goda recensioner på många håll.

Antonin Rodet Volnay 2006 (199 kr) doftar betydligt mörkfruktigare och kraftfullare än vad vi förväntar oss från en generisk Volnay. Det finns dessutom en violton som vi snarare förknippar med syrah. Men på det stora hela är det en bourgognetypisk doft med fat, tranbär och pinotkryddor. Den slår utan tvekan hela bolagets sortiment av fulbourgogne runt dryga hundralappen med hästlängder.

I munnen fortsätter den att övertyga och lyckas kombinera en saftig läskande känsla med struktur och komplexitet. Avslutningen är härlig och matvänlig med fatighet och väldigt tydliga toner av söta tranbär. Kanongott!

Château Reysson 2005

Det har varit lite bloggtorka här på Vinös ett tag men vi har druckit en massa goda och intressanta viner ändå. Som exempelvis den här bordeauxn. Efter en provflaska direkt efter oktobersläppet har vi druckit vinet 3 eller 4 gånger med lika positiva intryck varje gång.

Château Reysson 2005 (169 kr) doftar klassiskt och inbjudande av fat, svarta vinbär, merlotplommon, mint och lite tobak. Riktigt bra för prisklassen!

I munnen blir vi lite förvånade över den väldigt slanka profilen och den lite tunna mittfrukten. Varken det höga merlotinnehållet (50%), kallmaceration eller årgång har lyckats skänka överdriven power till frukten. För oss som gillar klassiskt och slankt är det inga större problem men det skulle inte skada med lite mer koncentration.

I Frankrike kan man i nästan vilken supermarché som helst hitta den här typen av bra bordeaux till det här priset. Men i Sverige är det betydligt mer tunnsått i segmentet och därför kommer Reysson bli vårt val många gånger den här vintern när bordeauxsuget slår till.