Prunotto Barbera d'Alba 2007

Prunotto är i våra ögon en pålitlig producent som gör ett flertal prisvärda viner som dock aldrig når de allra högsta höjderna i distriktet. I novembersläppet kom deras generiska Barbera d'Alba som vi aldrig druckit förrut. Druvorna kommer från vingårdar i Barbaresco, Treiso, Alba och Serralunga och det har fått åtta månader på 100 hL botti.

Vi provade några viner av årgång 2007 vid vårt besök i Piemonte i somras och det verkar bli en fantastisk årgång. Sommaren var väldigt varm men i augusti kom välbehövligt regn som räddade rankorna från uttorkning. Skörden var tidig för för samtliga druvsorter och det var inga problem med röta eller svampangrepp.

Prunotto Barbera d'Alba 2007 har en mörk och tjärig doft av lakritsrot, torkade kryddor, svartpeppar och fat. Det luktar standardbarbera och vi saknar lite av charmen som druvan är kapabel till. Vi börjar dricka vid 15C vilket känns lagom, så fort temperaturen stiger i glaset kommer den malolaktiska rollokolan fram och vinet tappar sin fräschör.

I munnen är det välbalanserat och syran är låg för att vara barbera. Vi upplever vinet som lite saftigt och tanninfattigt, barbera behöver verkligen sin ek för att få struktur och här hade det inte skadat med några månader på barrique. I smaken finns främst lakrits, blåbär, slånbär och den fina årgången gör sig påmind i form av hög kocentration och en lång, intensiv eftersmak.

Det finns bättre barberor på bolaget om man går upp några tior till. Men det är ändå ett trevligt pizzavin som inte gör bort sig på något sätt. Kyl väl!

Domaine Leon Barral Jadis 2005

Vårt fokus i novembersläppet låg på en handfull toppbarolos makade av Enrico Scavino. Men vi plockade också upp en låda av ett vin som vi längtat efter i flera veckor - Leon Barrals Jadis. Det som väckte vår längtan var vårt smakprov av Leon Barrals basvin i början av oktober.

Domaine Leon Barral Jadis 2005 har en tät, mjuk stallig doft med försiktiga och behagliga inslag av grispissig ammoniak. Det finns massor av mörka bär, främst björnbär och blåbär. Sniffar man lite högre upp finns torkade kryddor, rostade fat, vanilj och kanelstång. Det skickliga vinmakeriet lyser verkligen igenom. Det finns också en vildmarkskomponent med grönsåpa, enbär och nyregnad barrskog. Ett riktigt höstvin! Till vår älgfilé med karljohansrisotto sitter viner perfekt.

I munnen får vi en slank och behaglig känsla med en syra som är betydligt högre än i Barrals basvin. Strukturen är ung men fläckfritt utförd. Eftersmaken är riktigt lång och bjuder på blåbär och grön, kornig äppelbeska. Gott!

Det ska bli mycket intressant att följa hur det här vinet åldras. Det har utan tvekan fysiken för att tåla många år i källaren rent strukturellt men frågan är hur doften kommer att förändras? Kanske går den friska ungdomen förlorad utan att ersättas av något bättre? Hur kommer den lite unkna stalligheten utvecklas? Magkänslan säger att det här vinet inte kommer bli så mycket bättre av lagring men vi kan inte riktigt sätta fingret på varför.

Jämför man med basvinet kostar Jadis 50 spänn mer och för den slanten får vi högre syra, en seriösare tanninstruktur och uppbackning av lite aristokratiska fat. Å andra sidan går den otroligt charmiga, äppelmustiga och bussiga karaktären delvis förlorad. Vi tycker att Jadis är ett väldigt bra köp men inte ett lika sensationellt fynd som basvinet.

Château Pibran 2005

Efter att 41 primörflaskor i väntan på vidare transport stått i hallen i snart en vecka, kan vi inte hålla oss längre. Ikväll bryter vi upp en låda och går lös på en flaska Pibran.

Château Pibran har ett rykte om sig att vara "extra dålig" vid svagare årgångar men även att leverera riktigt bra prisvärde under bättre år. 2005 tillhör ju definitivt de senare och finfina betyget 92 points från WineSpectator ger stöd åt tesen.

Druvmixen i vinet har varierat kraftigt under 2000-talet men denna årgång består av 65% CS och 35% Merlot.

Château Pibran 2005 har en mycket inbjudande, elegant doft av malet kaffe, nyplockade solvarma svarta vinbär, mosade söta hallon, plommon, krossad salmiak, vita blommor och ny dyr ek. Wow! Otroligt bra och tillgängligt redan nu.

I munnen är vinet perfekt balanserat på ett sätt som få viner utanför de klassiska vindistrikten i Frankrike kan matcha. Den sorbetaktiga, fruktsöta fräschören får oss att associera till 2005:orna från Côte d'Ôr. Tanninerna sitter precis där de ska och är perfekt mogna. Trots all den nya ek som doften avslöjade finns ingen fatbeska i eftersmaken. Förmodligen beroende på att frukten hade perfekt fenolisk mognad vid skörden och därmed inte ger någon extra skjuts till beskan. Däremot har faten fortfarande inte smält in i frukten. De härliga kaffetonerna från doften återkommer i smaken och gränsar nu till mörk choklad. Eftersmaken är fullspäckad med läcker cabernetfrukt och smakar som färska bär i lättvispad grädde spetsad med cassis. Oj, va bra det här kommer att vara om 7-8 år!

Det är teamet bakom Château Pichon-Longueville som makar Pibran och hade vi fått det här vinet blint hade vi definitivt sagt cru classé snarare än en cru bourgeois. Pibran 2005 är ett stort vin och det levererar långt, långt över prislappen på 250 kr.

Bitouzet-Prieur Meursault Les Corbins 2005

Vi besöker Vitemölla badhotell i Skåne som visar sig ha en kortfattad men riktigt trevlig vinlista. Bland annat erbjuder de årgång 1998 av både Ch Margaux och Ch Latour till "vrakpriset" 2.300 kr.

Vi bestämmer oss för Joseph Drouhin Meursault Perrières 1er cru 1997 som borde passa perfekt till grillad marulk. När vår mycket trevliga servitris återvänder med flaskan känner vi inte alls igen den och enligt etiketten är den från en årgång som enligt våra beräkningar borde inträffat ungefär åtta år senare än 1997...

Nåväl, vi vill inte att någon skugga ska falla över Vitemölla badhotell. Vi föredrar alltid en glad, avslappnad och informell restaurangpersonal oavsett om de kan vinlistan eller inte.
Och dessutom skulle maten på hotellet ha klarat sig utan problem på många finkrogar i Stockholm. Vi bestämmer oss för att på vinst och förlust köra på flaskan som hämtats och innan amuse-bouchen anländer kör vi en Vaynerchucksk sniffy-sniff.

Bitouzet-Prieur Meursault Les Corbins 2005 doftar old school Meursault med rostade fat, oxiderade chardonnayäpplen, brynt smör, krita och vita blommor. Om några år kommer förmodligen en härlig hasselnötig mognad framträda och då kommer det här vinet bli minst ett snäpp bättre. Eller snarare två-tre snäpp.

I munnen är fatkaraktären också väldigt påtaglig. Faten skymmer faktiskt frukten och mineraliteten som vi vet finns därunder. Till maten är det dock riktigt bra även om vi gärna hade sett att årgången varit 2002 eller ännu hellre 1999. Det är helt enkelt lite oförlöst än så länge. Ska man dricka ung Meursault föredrar vi försiktigare ekade varianter som Jobard. Å andra sidan kan vi ta gift på att det här vinet kommer bli magiskt om 10 år, delvis tack vare den massiva fatningen. Bägge skolorna har helt enkelt sina respektive fördelar.

Bordeaux 2005 - upplösningen

Igår fick vi ett SMS om att vår beställning av bordeauxprimörer var redo för avhämtning. Glädjande nog var det som vi hade hoppats - vi fick alla de viner som det gick att lägga en beställning på i onsdags. Det innebär att vi enbart gick miste om Ch Clos Fourtet och Ch Fleur Cardinal men å andra sidan fick vi allt annat på vår lista. Exempelvis 6 flaskor av den galet eftertraktade Ch Pontet-Canet!

Beni Duilio Castellani Chianti Classico Riserva 2004

Ikväll dricker vi en för oss ny chianti från toppårgången 2004. Vi har blivit så bortskämda med bra toskanare från denna årgång att vi nästan tar för givet att även det här vinet skall leverera.

Beni Duilio Castellani Chianti Classico Riserva 2004 har en småtrevlig doft av svarta blanka bigarråer, björnbär och svartpeppar. Dessutom ger fatlagringen uppbackning med lite murket trä och muskotnöt.

I munnen uppvisar vinet bra syror, hyfsad koncentration men lite halvtaskig hållning. Avsaknaden av tanninskelett ger ett körsbärssaftigt och slappt intryck med dragning åt röda vinbär. När temperaturen stiger i glaset blir saftigheten än mer påtaglig. Det känns som att vinet redan har börjat få ålderskrämpor och lagringspotentialen är definitivt lika med noll. Ska man dricka det bör man kyla till 15-16 grader för att låta fräschören få fullt spelrum.

Sammanfattningsvis så är det här en habil baschianti men inte så mycket mer; ett för priset helt ok vin. Men vi lägger mycket hellre några tior till och köper Fonterutoli 2006 istället...

Tema Sicilien

Ikväll provar vi fyra rödviner från Sicilien. Det är inte ett distrikt som vi ofta ger oss i kast med men det ska bli riktigt intressant att se vad ön kan erbjuda. Våra fördomar kretsar kring sylt och bränt socker men de senaste åren har ju bland andra Vini d'Italia hyllat flera av öns producenter och även regionen som helhet. Några av kvällens viner tillhör dessutom de absoluta topparna i distriktet. Let's have it!

Feudo di Mezzo Quadro delle Rose 2006, en DOC Etna Rosso från producenten Tenuta delle Terre Nere är gjord på Nerello Mascalese och Nerello Cappuccio och har lagrats på fat av vilka 25% var nya. Färgen är ung och mycket transparent på ett sätt som vi inte förväntat oss av ett sicilianskt vin. Doften är ganska mörk med ett mycket tydligt grönt inslag av paprika och pelargon. Därefter kommer lakrits, rödbetor och björnbär.

Smaken är varm och något alkoholeldig. Intensiteten är extremt hög men vinet är ändå mycket balanserat. Den söta röda frukten och viskositeten får oss att associera till grenache. Tanninerna är mogna och perfekt avvägda. Avslutningen är magnifik, lång, välbalanserad och klingar ut i en behaglig matvänlig beska. Efteråt får vi reda på att vinet fått tre bicchieri och att Stephen Tanzer gett vinet 96 poäng med motiveringen "has to be one of the ten best wines of the year in Italy"! Där har han tyvärr fel. Visserligen är det ett jättegott vin som gärna får betygsättas över 90 pinnar, men topp 10 i Italien är det inte!

Noà 2005 är numera en DOC Partinico (var tidigare IGT Sicilia) från producenten Cusumano gjord på 40% Nero d'Avola, 30% Cabernet Sauvignon och 30% Merlot. Färgen är ung och medeltät. I doften finns en väldigt speciell söt ton som påminner om honung eller dextrosol. Det doftar modernt av mörk frukt och faten ger toner av aceton och trälim.

I munnen ger vinet återigen ett modernt men något endimensionellt intryck. Det är eldigt med söt frukt och lite brända toner. Frukten ligger någonstans mellan björnbärssylt och torkade fikon. Det finns också mörk choklad och den där honungstonen som vi kände i doften. Det här vinet har också fått tre bicchieri och Wine Advocates Galloni tryckte till med 92 poäng. Vi tycker återigen att betyget är lite i överkant men det är utan tvekan ett riktigt bra vin.

Serra della Contessa 2003, en DOC Etna Rosso från Vinicola Benanti (utsågs till årets producent i Italien 2007 av Vini d'Italia) är precis som kvällens första vin gjord på Nerello Mascalese och Nerello Cappuccio. Genomsnittsåldern på stockarna är över 100 år och vinet får drygt 1 år på fat innan buteljering. Färgen visar försiktiga ålderstecken med en begynnande brunhet i kanten. Doften är först lite sluten med både stendamm och dammiga gardiner. När den till slut öppnar upp sig kommer härliga fat, skogsbär, mineral och körsbär.

Smaken är underbar. Utan minsta tillstymmelse till syltighet eller överextraktion smäller det bara till i munnen när vinet lämnar glaset. Koncentrationen är nästan overkligt hög och syrorna är fantastiska. Eftersmaken har också en otrolig intensitet med söta, välkammade tanniner, mörk frukt, bigarråer och lakrits. Det här är utan tvekan ett mycket stort vin och kvällens klart bästa hittills! Vini d'Italia gav såklart tre bicchieri och vi undrar vad den gode Stephen skulle dra till med efter hans 96-poängare till Feudo di Mezzo...

Nerosanloré 2003, en IGT Sicilia från producenten Gulfi är gjord på 100% Nero d'Avola och har fått 18 månader på fat. Färgen är tät och ung. Doften är varm, tät och intensiv med honung och torkad frukt som backas upp av hårdrostade fat. Det finns också en komponent som påminner om brynt smör.

När vi smakar på vinet är det som att det kastar sig in i munnen av egen kraft. Det attackerar tungan utan någon som helst pardon. Nero d'Avolas fantastiska syra visar att den klarar även ett lite varmare år som 2003. Vi pratar syra på otämjd barberanivå och salivutsöndringen får nästan munnen att svämma över. Tanninerna är också väl tilltagna och strävheten gör sitt till vinets enorma astringens. I eftersmaken dominerar skiffer, russin, torkad frukt och fat. Det här vinet är det enda som inte fått tre bicchieri men det står ändå ut som kvällens maffigaste.

Sammanfattningsvis så har kvaliteten på vinerna varit extremt hög. Och det samma gäller prisvärdet. Gulfis och Cusumanos viner kostar 199 kr och Tenuta delle Terre Nere kostade ca €27 på plats. Serra della Contessa är lite dyrare och går lös 359 kr men den har inga problem att försvara den prisbilden. Det blir spännande att följa Siciliens utveckling framöver!

Louis Roederer Carte Blanche

Till en efterrätt bestående av hemgjord vaniljglass och blodapelsinsorbet bjuds vi på Louis Roederer Carte Blanche, en champagne som sett till dosage är ungefär dubbelt så söt som Gula Änkan. Den typen av champagner har ofta två problem. Dels är sötman i sig något som maskerar och skymmer fräschören från vinets syror och kritiga mineralitet. Dessutom använder husen ofta sämre grundviner för dessa champagner, inte sällan från andra pressningen. Just Carte Blanche framställs dock med en, för söt champagne, relativt hög ambitionsnivå. Druvmixen är densamma som i Roederers standardchampagne Brut Premier, 62% PN, 30% Ch och 8%PM.

Louis Roederer Carte Blanche har en relativt försiktig, pinotdominerad och förvånansvärt torr doft. Vi skulle aldrig ha gissat en dosage på hela 43g/L utifrån de aromer som stiger ur glaset. Tydligast framträder gula äpplen, honung och mjölkchoklad.

I munnen känns vinet också lite mindre sött än förväntat (Systembolaget klassificerar vinet som sött men den korrekta beteckningen är egentligen demi-sec). Återigen är det de gula äpplena som framträder tydligast och de får uppbackning av söt, mörk pinot-choklad. Den höga sötman skapar en viskös munkänsla som man med lite välvillighet skulle kunna kalla för krämig. Det är inget tvivel om att friskheten hos en vanlig champagne går förlorad på dessa sockernivåer men jämförelsen kanske inte bör göras mot en brut champagne utan ett annat vin med samma sötma, exempelvis en Coteaux du Layon.

Kombinationen med glass/sorbet och en lite sötare champagne fungerar faktiskt riktigt bra. Vi kan inte komma på något vin som skulle klara sig bättre i kombinationen med en kall, gräddig och söt efterrätt.

Château Destieux 1998

Efter all fokus på det stora bordeauxspektaklet tidigare i veckan tänkte vi testa en mogen bordeaux idag och plockar på ren chans en grand cru (ej classé) från S:t Emilion på Passagen. Främst är det kanske siffran 1998 på etiketten som lockar, den utsågs ju till århundradets årgång i östra Bordeaux när det begav sig. Men sedan dess har ju århundradets årgång inträffat både 2000 och 2005 så det ska bli intressant att se hur bra den egentligen är :)

Denna S:t Emilion är en blandning av merlot (66%), cabernet franc (33%) och därtill en liten skvätt malbec. Vid karaffereringen kommer dofter av stall, inälvor och multnande löv. Härligt! Vi väntar några timmar innan vi stoppar näsorna i glaset på riktigt.

Château Destieux 1998 doftar fullmoget och stalligt. Sniffar man lite djupare känner man ganska hårt rostade fat i kulisserna men de har integrerats väl med åldern. I den komplexa doften finns nu grön paprika, blyertspenna, lakrits, svarta vinbär, smultron och ett väldigt tydligt inslag av nyponsoppa. Allt planerande och köande för 2005:orna tidigare i veckan känns än mer motiverat nu när vi får dofta på hur de vinerna förhoppningsvis kommer bli om något decennium.

I munnen är tanninerna välpolerade men tillräckligt många för att ge både struktur och en stram avslutning. Eftersmaken är lång, även för ett vin i den här prisklassen. Det känns som att vinet är specialskräddat för att förbereda munhålan för mat; doftspektrat retar aptiten, tanninerna torkar ut slemhinnorna och längst bak i gommen lämnar vinet en tydlig men behaglig beska efter sig. Det är något väldigt speciellt med mogen bordeaux!

För dryga 400 spänn måste man kräva ganska mycket. Men det här vinet levererar faktiskt i paritet med den prislappen. Det går såklart att hitta större fynd i bordeaux men man kan också få betala betydligt mer för något som inte är ett dugg bättre.

Bordeaux 2005

I morse var halva Vinös och köade utanför Systembolaget för att kunna sno åt oss en ranson av Bordeaux 2005. Som tur var fick vi förstaplatsen i en av de tre kassor som var dedikerad för ändamålet. Innan startskottet gick var det riktig tävlingsstämning i lokalen och killarna i kassorna såg ut som nerviga galopphästar. När centraldatorns klocka slog 10.00 började de mata in ordrar för allt vad tygen höll.

Glädjande nog fick vi Ch Pontet-Canet som stod allra högst på önskelistan. Och även Ch Pibran och Ch Clerc-Milon som var tvåa och trea. Men därefter började det ta stopp. I slutet av vår lista började det dock ljusna igen och vi fick några mindre slott som exempelvis Ch Maucaillou.

Innan startskottet gick berättade personalen hur årets säljmodell uppkommit. För att få en rättvis process, där folk över hela landet har möjlighet att köpa det hett eftertraktade franska rödvinet, ansökte det statliga monopolet initialt om att få lösa fördelningen genom ett lottningsförfarande. På så sätt skulle man slippa krångliga IT-lösningar och långa köer. Men, lotteriinspektionen hävdade då att det skulle innebära olaglig lotteriverksamhet och därför var den lösningen inte möjlig att genomföra. Finns det något annat land i världen där detta skulle kunna utspela sig?   :)