Krug 1995

Vi trodde nog att det här vinet skulle ha kommit längre i sin utveckling. Det är visserligen enormt komplext och rikt men ungt med blommor, citrus och mineraltoner som dominerande inslag. Vi tycker att 1995 markerade starten på en Krug-era med lite mindre fatkaraktär och kvällens flaska stärker den tesen. Varken -95, -96 eller -98 har de lite rökiga och nötiga inslagen som finns i exempelvis -89 och -90. Men syran är den högsta vi någonsin upplevt i en 95:a från Champagne. Nästa flaska får nog vänta till typ 2020.

d'Annona Barbera d'Asti superiore 2007

För oss som tycker att barbera är the most haunting and brilliant and thrilling and subtle and ancient on the planet (nåja, nästan i alla fall), är detta Monferrato-vin ett riktigt brakfynd. Vi har druckit lådvis av det under våren och det passar molto bene till alla former av italiensk husmanskost. Tät, maffigt blåbärs- och björnbärssöt, senskördad men inte överextraherad frukt, perfekt avvägd (=försiktig) fatning och underbara klingande barberasyror. Testa det bredvid godtyckligt annat vin för under 200 spänn och upplev hur d'Annona levererar en KO som inte setts sen Tyson trappade ner på litiumtabletterna.

Elio Altare L'Insieme 2001

S drar blint till med "mogen bordeauxblend från Italien" vilket är en rätt bra gissning, innehållsförteckningen är 40% cab, 20% barb, 20% nebba, 10% dolcetto, 5% syrah, 5% petit verdot. Rakt igenom den oortodoxa druvblandningen märks Altares vinmakande med en rätt generös barriquedos, alokoholhetta, ren sötmogen frukt och perfekta syror. Kvalitetsmässigt ligger det här ungefär i paritet med hans standardbarolo fast kanske med snäppet lägre lagringsduglighet.

3 x champagne

P&L bjuder på, eller ska vi säga skämmer bort oss med, finfint bubbel ikväll.

Först ut är R&L Legras Cuvée St-Vincent 1996, en producent som precis som vanligt imponerar stort på oss. Det är första gången vi provar 96:an av CsV, vi har inte ens börjat tulla av 90:orna i vår egen källare ännu. Den är rätt kraftigt autolytisk (och fatad?) och har inte börjat visa någon som helst mognad ännu. Inte helt olik Dom Ruinart 1996 med sina gummitoner men är lite lättare, blommigare och har mer mineralfokus. Syran är inte särskilt hög trots kombinationen blanc de blancs/1996/prestigecuvée. Vin nr 2 är även det en favorit hos oss, Philipponnat Clos des Goisses 1998, en årgång vi länge hävdat är generellt undervärderad i Champagne. Tittar man på 90-talsårgångarna tycker vi att den är i paritet med de två överskattade årgångarna -99 och -90 men sämre än fantomerna -95 och -96. Doften är svettigt maskulin med fat, kryddor, nyknäckta valnötter, bromsbelägg, kakao och pinot-frukt som blodapelsin och hagtorn. Mördande ung. I munnen visar den klass men den ropar även där på minst ett decenniums extra lagring. Den otacksamma uppgiften att starta sist ikväll får Billecart-Salmon Blanc de Blancs 1999. Trots lite klenare benstomme klarar den faktiskt av att stå upp emot en bully som Clos des Goisses. I avsaknad av pinot power får den briljera med sirlig elegans och mineralpackad fräschör. Det finns visserligen lite brioche och nötter i doften men det är mineralerna och blommorna som fångar uppmärksamheten. I avslutningen kommer en liten försiktig grapebeska och fullbordar intrycket av en champagne i yttersta toppklass.

Baumard Quarts de Chaume 1989

Ikväll bjuds det vin med relativt högt GI-värde. Stort tack till Origo som förmår Baumard att leverera såna här grejer till Sverige! För 775 kr får man ett av världens främsta söta viner och som bonus har producenten själv genomfört första lagringsetappen. Trots det är det tyvärr minst 20 år kvar innan det når sin topp. Doften är ungdomligt frisk, blommig och mineralpackad med emsersalt, gula äpplen och ananas. I munnen bjuds simmig sötma och chenin-syror av absolut högsta klass. Det här är helt enkelt överjävligt bra.

Paitin Langhe 2006

Frukt och syra från barbera i kombination med struktur och komplexitet från nebba borde vara den ultimata druvkombinationen. Men det krävs såklart mer än den typen av teoretiska resonemang för att skapa bra vin. Paitin Langhe är fatdov och stalligt rustik. Och saknar kanske lite charm för att vi ska gå igång på alla cylindrar. Den försvarar sitt pris men inte mer. Är fullmoget och ska inte sparas längre, drick nu or forever hold your peace.

Elio Altare Langhe Rosso Larigi 2006

Toppbarbera från toppårgång och topproducent. Elio fatar det här vinet lite väl hårt för vår smak men det är ändå en eknivå under exempelvis Bricco dell'Uccellone. Och som vanligt med Altares viner lyser druvkaraktären ändå igenom väldigt tydligt och vi får nästan en överdos av mörk och komplex barberafrukt. Vinet är inte så hårt extraherat som man skulle kunna tro men i övrigt är det som förväntat med fantastiska syror och tät men lätt mörkfrukt i senskördad och lite alkoholeldig stil. Vi gillar det här riktigt mycket men den svenska prislappen på 800 spänn gör att det inte kommer bli regelbunden konsumtion framöver.

Gatinois 2000

Sensationellt bra i näsan och minst ett kvalitetssteg upp från Diebolt -99 igår. Som vanligt är årgångsbubblet från Gatinois inte lika rödäppligt och Aÿ-rustikt som Brut Réserve utan mer av gula äpplen och framför allt mineral. Det här är den bästa årgångs-Gatinois vi druckit. När temperaturen stiger i glasen får vi nästan känslan att M. Cheval dragit i lite extra på dosagen. Eller också är det bara årgången som talar. Mognadsmässigt har det här vinet minst 5 år kvar på toppen.

Diebolt-Vallois 1999

Mer utvecklad än vi trott och på ett sätt i en lite tråkig mellanfas. Diebolts blommiga och mineralpackade fräschör har försvunnit och vi har inte hunnit komma in i slutfasen med saffran och brynt smör. Men den är småtrevlig och god och tar slut rätt fort...

Quintarelli Valpolicella Classico Superiore 2001

Fy fan va bra det här är. Vi reserverar en plats på årets topp 10-lista redan nu. Endast obetydligt sämre än den legendariska 97:an. Näsan bjuder på Guiseppes patenterade boysenbär i kåda™, helt oemotståndligt. I munnen slår alkoholen såklart igenom (man kan inte maskera 15%) men i kombination med ost är det inget som stör. Speciellt inte när den backas av perfekt balanserad fruktsötma, härligt fräscha syror, magisk textur och en elegant komplexitet. Det finns ingen Amarone från annan producent i bolagets ordiniarie som är såhär bra. Har ni exempelvis tänkt köpa överskattad och grönsöt Masi Costasera så tänk om. Köp Quintarelli istället och få en hundring över till en bit god parmesan. Drick nu-2016.