Joseph Mellot Sancerre La Gravelière 2007

"Människor kan prata om skaldjursvin och gladeligen punga ut med 140 kr för lite utspätt ogräs från Sancerre /.../ Ostar från Sancerre (vilka till skillnad från 95% av vinerna från appellationen uttrycker en känsla av terroir!) /.../ Jag hatar hjärndöd Sauvignon Blanc"
Andreas Larsson i Livets Goda #33 2008.

Den gode Andreas lär ha tufft att få jobb som PR-konsult för Anjou ett tag framöver. Även om vi för en gångs skull inte håller med honom så förstår vi hans poäng. Det finns väldigt mycket vegetala, gröna toner i Sancerre, ibland rentutav en doft av nyklippt gräs. Och hela Loiredalen lider dessutom av att majoriteten av vinerna som produceras där är av mycket enkel kvalitet. Men att kalla sancerre för utspätt ogräs tycker vi är lite orättvist :)

Joseph Mellot Sancerre La Gravelière 2007 har en stor, ursprungstypisk doft av grön burksparris, krusbär, fläder, mineral och nässlor. Det finns även en liten pepprighet som drar åt ruccola och ett uns blommighet på toppen. Glöm skaldjursvin, det här är seriöst matvin ämnat för betydligt kraftigare mat än slemmiga mollusker.

Syraattacken i munnen är ovanligt hög, även med ursprung och den låga åldern i åtanke. Det känns som att vinmakaren hämtat lite inspiration från den andra brorsan blanc dvs chenin. Ovanlig är också den relativa fylligheten och den ganska feta texturen i vinet. Smaken kretsar främst kring citron, mineral, fläder och krusbär. Gott vin!

Efter att ha smakat bestämmer vi oss för att laga en middagsrätt som vi tror hade sin peak innan vi ens var födda - torsk, kallrökt lax och spenat inbakat i små smördegspaket. Till det hemkörd hollandaise. Spenaten och rökigheten från laxen borde kunna trivas rätt bra med doften. Och såsen borde ta emot syran med öppna armar...

Lodola Nuova Vino Nobile di Montepulciano 1998

Lodola Nuova från jätteproducenten Ruffino är kanske lite otippat en favorit hos oss. De första åren efter den släppts på marknaden är den ganska ointressant och alldaglig. Men efter 8-10 år når den full mognad och erbjuder då en för priset väldigt stor upplevelse. Kvällens flaska köpte J i Rom våren 2002 på en fotbollsresa där Roma krossade Lazio med 4-1.

Lodola Nuova Vino Nobile di Montepulciano 1998 har en glimrande rubinröd, transparent färg med lite rödbruna kanter. Doften är medelstor och mycket mogen med torkad frukt, körsbärssylt, björnbär, läder, matjord, svarta vinbär och svamp. Tanninerna är lena om än lite åt det torra och träaktiga hållet. Det finns i princip ingen primärfrukt kvar i munnen. Smaken innehåller istället körsbärssylt, jord, mineral, trattkantareller, blött trä och lite bitterhet. Gott!

Den stora upplevelsen ikväll är den mogna, eleganta doften. Smaken är väldigt slank, på gränsen till hollow on the mid palate som de säger over there. Men den gifter sig otroligt väl med en bit tryffelbrie efter maten!

Castello di Querceto Chianti Classico Riserva 2000

Årgång 2000 i Toscana var lite problematisk. Vi har druckit vissa producenters vin från den årgången som vi upplevde som lika bra som deras -99 och -01. Men vi har också druckit viner som snarare påminner om det übervarma 2003.

Utöver hettan på sensommaren var dessutom våren 2000 både varm och regnig och gav många vingårdar problem med röta. Kvällens vin har vi dock druckit vid flera tillfällen och aldrig funnit några spår av en svag årgång. Det hamnade också på 64:e plats på Wine Spectators lista över The Top 100 Most Exciting Wines of 2004. I poängväg fick det hela 91 poäng och omdömet ”Delicious, with blackberry and chocolately character. This is serious Chianti. Drink now.”

Vi provade vinet första gången sommaren 2005 och köpte därefter en hel låda. Rekommendationen om att inte lagra struntade vi i med berått mod. Vi tyckte att det hade riktigt bra förutsättningar för källaren. Trots det dricker vi ikväll näst sista flaskan. Men det ska snarare ses som ett utslag av dålig karaktär än att vi var rädda för att vinet skulle bli för gammalt.

Vingården som gett oss kvällens vin ligger på hög höjd utanför Greve in Chianti. Druvmixen är 95% Sangiovese och 5% Canaiolo Nero och det fick 12 månader på franska fat.

Castello di Querceto Chianti Classico Riserva 2000 har en mogen, stor och elegant doft av björnbärslikör, kirsch, blåbär, lättrostade fat och fet mörk choklad. Den medelfylliga smaken är mycket frisk med riktigt bra syror och tanniner som fortfarande vägrar visa några ålderskrämpor. Det finns söta björnbär, bigarråer, blåbär, svarta och röda vinbär, fat och enorma mängder dekadent glycerolig choklad.

Eftersmaken är mycket lång, sirlig och elegant. Syrorna är höga och möter den mogna söta frukten perfekt. Tanninerna ger en välbyggd struktur och de lyckas ganska bra med att torka ut kinderna när man svalt, trots att salivkörtlarna gör sitt för att möta syran. På typiskt chiantivis finns en mild och mycket behaglig bitterhet kvar i munnen när alla andra smaker har försvunnit. 91 poäng? Absolut, varför inte. Utan att vara superkomplext är det riktigt gott, moget och matvänligt. Och det till ett pris som är minst sagt modest.

Médocmöte

Ikväll har det äntligen blivit dags att prova La Tour de By 2004 som det redan skrivits spaltmeter om i den svenska bloggosfären. Det mest målande inlägget är utan tvekan det här. Vi bestämmer oss för att prova den tillsammans med ett vin vi fått från M&P och som vi egentligen inte känner till någonting om, inte ens var de fått tag på den!

La Tour de By ligger logiskt nog i byn By i norra Médoc. Slottet ligger med utsikt över Gironde och egendomen är planterad med lite knappt 2/3 cabernet sauvignon, knappt 1/3 merlot och resten cabernet franc och petit verdot. Det är en av de största slotten i Bordeaux med över 70 odlade hektar. Vinet får ett år på fat varav 25% är nya.

Vieux Gabarey hittar vi inte mycket information om. De har en hemsida men där nämns inte ens Cuvée du Terme. Vi får dock reda på att vinet är lagrat på ekfat, att det klaras med äggvita och att druvmixen är "traditionnel du Haut-Médoc".

Château La Tour de By 2004 doftar de första sekunderna merlotdominerat som en rättfram och lite enkel Pomerol. Därefter kommer den klassiska cabernetstalligheten stövlande. Vi karafferar och väntar några timmar. Doften har då blivit riktigt stor och innehåller svett, våt ull, våt halm, kittost, rå njure och en bränd lite kådaaktig ton från faten. Under detta finns även en kompakt fruktkärna av plommon.

Smaken är förvånansvärt fruktdriven med tanke på doften. Stalligheten finns också där kompletterad av mineral, fat och en väldigt hög beska. Både frukt- och garvsyra är väl avvägda. Vi upplever inte alls det här vinet så extremt som det beskrivits av andra bloggare. Ska vi likna det vid något annat vin ligger nog Château Poujeaux närmast till hands.

Château Vieux Gabarey Cuvée du Terme 2005 har en härlig ung cabernetdominerad doft av svarta vinbär, grön paprika, färsk mynta, humidor, after eight och den gamla klassikern nyvässad blyertspenna. Skolboksbordeaux! Smaken är slank och välbalanserad med plommon, mintchoklad, tobak och svarta vinbär. Eftersmaken är lång, syrligt välsvarvad och med tanniner som redan utvecklat sammetslen textur. Kanonbra!

Det känns verkligen kul att på samma kväll få smaka två riktigt prisvärda bordeauxer. Tour de By (134 kr) föregicks av bloggryktet att den skulle dofta hästpiss, snus och inälvor men vi tycker att den mest doftar old school, cabernetdominerad claret. Den är väldigt välgjord men matkrävande och kanske inte ett vin man sitter och myser med. Vieux Gabarey (<150 kr) var faktiskt ännu bättre. Hade någon sagt att det var en klassificerad St Julien hade vi inte protesterat!

Giacosa Fratelli Barbaresco Basarin 2004

Efter att Finare Vinare i lördags hyllade Giacosa Fratelli Barbaresco Basarin 2004 med orden ”Ett klockrent köp!” kände vi oss väldigt sugna att få prova själva. Av systembolagen i Stockholm hade Nybrogatan det största lagret kvar så vi sprang dit idag och köpte 4 flaskor, 3 för källaren och 1 för omedelbar konsumtion.

Basarin ligger sydväst om byn Neive och är en till ytan ganska omfattande cru i Barbaresco. Men trots att den till största del är en perfekt sydsluttning på mellan 250 och 320 meters höjd har den inte rykte om sig att producera stor nebbiolo. Däremot är den moder till fantastisk barbera och dolcetto. Vad detta beror på är omtvistat, vissa tror att det beror på den väldigt sandiga jordmånen, andra på att växtplatsen inte har skydd från de kalla vindarna från dalen runt ån Tinella. Eller också behövs det bara en ambitiös och kvalitetsmedveten vinmakare...

När vi provar nyinköpta viner, som vi kallt räknar med kommer att vara för unga, tycker vi att det är intressant att följa vinets utveckling direkt från öppnande. Därför karafferar vi vinet men provar det direkt därefter för att se hur det är utan att ha luftats så mycket. Därefter gör vi nerslag i karaffen allteftersom kvällen går och vinet syresätts.

Giacosa Fratelli Barbaresco Basarin 2004 har initialt en eldig, ung doft av fat, solvarma hallon, lösningsmedel, läder, mineral, plommonkompott, salvia och spearmint. Minst sagt inbjudande! Allteftersom kvällen går kommer även kanel, indiska kryddor och kanske lite björnbär fram i doften.

Smaken är också lite eldig men med bra balans. Jordgubbar, hallon, söta plommon och mint dominerar. Syran är härligt hög och tanninerna moget välgjorda. I den långa eftersmaken kommer en behaglig och matvänlig beska, torkade rosor, mint och salvia fram väldigt tydligt. Det här är ett vin med ambition! Efter några timmars luftning i karaffen har tanninerna mjuknat något och doften breddats, men vinet blir på intet sätt slappt eller syltigt.

Vi har verkligen inget emot att redan nu dricka den här typen av vin till exempelvis grillat lamm. Men potentialen är riktigt stor så klarar man att vänta kommer man bli riktligt belönad.

Med tanke på att frukten är tillräckligt koncentrerad, syran hög och tanninerna mogna, finns det ingen anledning att tro att det här vinet inte skulle klara 10 år i källaren med en klackspark. Efter det decenniet kommer strävheten att ha rundats av, alkoholen och faten integrerats och den redan nu komplexa doften även fått tertiära komponenter. Vi längtar!

Paolo Scavino Langhe Nebbiolo 2003

Sommaren 2005 körde vi oannonserat in till familjen Scavino i Castiglione Falletto. När vi svängde in på deras innergård stod ingen mindre än Enrico Scavino himself och gjöt en ny cementplatta till någon form av parkeringsplats. Vi frågade försiktigt om det fanns möjlighet till degustazione och som vanligt i Piemonte fick vi ett glatt si! som svar.

Enricos dotter Anna höll i provningen och lät oss smaka tre viner. Utöver Bric dël Fiasc och Carobric, bägge från 2001, fick vi även testa kvällens vin som trots det minst sagt tuffa motståndet framstod som väldigt bra. Anna berättade att hennes fars tanke med Langhe Nebbiolo är att erbjuda den stora majoritet av vindrickare som inte vill lagra sina viner i 10 år innan konsumtion, en inblick i nebbiolos storhet.

Det stora problemet med årgång 2003 var sommarmånadernas överdrivna hetta och torka. För äldre stockar, med djupa rotsystem, är hettan oftast inget större problem. Men unga stockar riskerar att bli stressade vilket kan resultera i låg fenolisk mognad och tanniner som aldrig kommer att mogna. Än värre blir det om de unga stockarna är planterade i lätta, väldränerade jordar som inte håller vatten lika väl som leriga jordar. Paolo Scavinos Langhe Nebbiolo kommer från unga stockar (planterade 1997) i La Morras sandiga sluttningar. Undrar om detta kommer visa sig i vinet?

Kvällens flaska är den första vi öppnar sedan införskaffandet och vi karafferar någon timme innan start.

Paolo Scavino Langhe Nebbiolo 2003 har en ung, transparent färg utan orangea inslag. Doften är stor, ungdomlig och kraftfull. Den innehåller björnbär, mogna körsbär, hallonsås och lite svarta vinbär. Utöver fruktkomponenterna finns även fat, damm och mineral. Efter några timmar kommer en extremt tydlig arom av apelsinskal. Härligt!

I munnen är vinet ungt och förvånansvärt strävt. Tanninerna är lite torra och beska vilket nog är ett resultat av årgången. De börjar dock, vilket såklart är väldigt positivt, luckras upp och kännas lite sandiga på gränsen till korniga.

Det finns en kompakt, glyceroligt glansig fruktkärna av hallonsås, björnsbärsgelé, vinbär och viol. Frukten är dock slank och inte alls så kraftig som doften förespeglade. Eftersmaken är medellång med bra syror men frukten får kämpa för sitt liv för att stå upp mot barska tanniner.

Vi blir lite kluvna inför fortsatt lagring. Vinet är ju gott nu men kommer bli ännu bättre med lite tertiära inslag. Å andra sidan kanske tanninernas grepp bara blir större ju längre tiden går. Det blir nog till att konsumera resterande flaskor inom de närmsta två åren.

Årgångar i Champagne

Vi har under vårt korta besök i Champagne hunnit prata med flera producenter och vi har kommit att omvärdera vår syn på "årgångstabellen" för distriket. Här är några av årgångarna som vi fått ny insikt om:

1996 är en riktig monsterårgång och det i sig är väl ingen nyhet. Familjen Diebolt tycker dock att syranivåerna är på tok för höga på vissa håll. Man brukar ju säga att alla kan göra bra vin under stora årgångar men om vädret är för extremt behövs det skickligt vinmakande också för att tackla alla ovanliga fenomen.
1998 är en betydligt större årgång än vad vi tidigare uppfattat, klart bäst i spannet mellan -96 och -02.
1999 är kanske något sämre än vi trott och framförallt sämre än 1998. Tidigare höll vi 1999 som snäppet bättre än 1998..
2001 är en riktigt tråkig årgång. Eftersom vi sett att vissa producenter har millésimérat trodde vi att det ändå skulle vara ett ok år. Men exempelvis José Michels Blanc de Blancs från denna årgång var ett riktigt bottennapp och inga producenter verkar nöjda med sina resultat. Avize verkar dock ha klarat sig hyfsat på vissa växtplatser och Launois fick en liten men ok skörd där.
2003 var en riktig katastrof. De producenter som gör en vintage måste ha en väldigt bra ursäkt. I Côte des blancs hade man frost i april, hagelstormar i maj och överdriven hetta i juli som gav utbrända stockar och stoppad fotosyntes. Resultatet blev en liten skörd av riktigt dålig kvalitet...
2004 tycks kunna bli en riktigt bra årgång, inte långt från 2002.

Besök hos René-Henri Coutier

Det allra sista besöket på vår semester är inbokat i Ambonnay, en av de största Grand Cru-byarna. En stor del av byns högklassiga pinot noir används till Ambonnay Rouge men mycket används också till champagne.

René-Henri Coutier äger 7 hektar men en del av hans skörd säljs till det lokala kooperativet. Det vin han själv producerar håller mycket hög klass. Han är väldigt restriktiv med utropa millésime och efter 1998 gjorde de inte någon årgångschampagne förrän 2002.

Andra bevis för odlarens kvalitetsmedvetenhet är att de låter vinerna ligga extremt länge på jästfällningen och låter bara hälften av vinet genomgå malolaktisk jäsning.

När vi anländer hälsar vi först på Monsieur Coutier som står och målar garageporten. Han visar in oss till sin fru som leder oss in i familjens vardagsrum. Plötsligt dyker också sonen upp som går sista året på vingymnasiet Lycée viticole d'Avize. Hela familjen gör ett otroligt vänligt och glatt intryck. Tillsammans testar vi två av deras viner.

René-Henri Coutier Blanc de Blancs är väldigt annorlunda mot gårdagens chardonnayviner från Côte des Blancs. Men det innebär inte att den är sämre. 1946 planterade René-Henris far, som första odlare, chardonnay i Ambonnay. Allt vin från denna växtplats används nu till vinet som vi fått i våra glas. Doften innehåller anjoupäron, tropisk frukt och honung. Trots en normal sötma i dosagen (9 g/L) upplevs vinet som rikt men utan att bli sliskigt. Smaken är fyllig, välbalanserad och högkoncentrerad. De gamla stockarna lyser verkligen igenom!

René-Henri Coutier 1998 är explosiv i doften. 60% pinot noir och 40% chardonnay skapar en fantastisk och kraftig mix med päron, mandel, jäst och nötter. Familjen degorgerar sina årgångschampagner kontinuerligt och flaskan vi nu dricker har legat över 9 år på sin fällning.

Smaken är också mycket maffig och fyllig i en lagringskrävande stil. Frukten är rik, söt och man kan förnimma lite röda bär. Trots att vinet inte fått någon fatlagring är det krämigt och mjukt viket passar perfekt med den höga syran. Eftersmaken är lång och behaglig med toner av päron, mandelmassa, valnötsolja och rostat bröd. En stor champagne!

Pol Roger 1999

Sista kvällen i Frankrike och semestern är snart slut. Vi promenerar till restaurangen Table Kobus som verkar ha höjt sin ambitionsnivå rejält den sista tiden. De har tyvärr även frångått sin tidigare affärsidé med enhetspris på all odlarchampagne. Maten är dock riktigt bra!

Vi tar in en flaska Pol Roger 1999. Efter att ha provat ett 20-tal blanc de blancs-champagner under dagen känns den som ett muskelpaket. Doften är ung, kraftig och består av krita, citron, rostat bröd och söt äpplig chardonnayfrukt. I munnen är den fyllig och moussen är av högsta kvalitet. Pinotfrukten märks mer i smaken än i doften och bidrar till fylligheten, kraften och viskositeten. Syrorna är unga och pigga.

Vi har alltid gillat stilen hos Pol Roger och den osar klass även om den här årgången inte är det bästa de gjort. Förmodligen kommer den bli ännu bättre om ytterligare några år.

Besök hos Launois

Dagens alla besök är nu avklarade och egentligen borde vi åka norrut mot Epernay eftersom vi ikväll ska bo på Clos Raymi. Men när man befinner sig mitt i Côte des Blancs känns det som slöseri att bara lomma tillbaka hotellet. Vi beslutar oss därför för att ta ett snabbesök på Launois i Mesnil.

När vi kommer dit är de på gång att stänga men vi hinner prova det vi kom för, deras nysläppta 2002:a. Det är den sista årgången i den gamla traditionella flaskan. Hädanefter kommer även årgångschampagnen att säljas i samma typ av flaska som deras Cuvée Reservée som finns på Systembolaget. Vi gillar nog den gamla bättre...

Launois Millésime 2002 degorgerades för tre veckor sedan och har alltså fått nästan 6 år på sin jästfällning. Doften är underbart Mesniltypisk med massor av tavelkrita. Trots att den är nydegorgerad efter lång tid sur lie är inte jästkaraktären överdriven. Under all mineral finns citrus, valnötter, apelsin och söt saftig mango. Efter ett tag i glaset, med förhöjd temperatur, börjar mangotonerna nästan övergå till saffran och valnötterna kommer fram ännu tydligare.

Smaken är precis, strukturerad och, ja ni gissar rätt, väldigt mineralig. Med åldern kommer nog den här champagnen att lägga på sig och bädda in all mineral och syra i lite mer koncentration och fetma. Utöver de kritiga mineraldragen finns i smaken även mango, färskpressad apelsinjuice och valnötsolja. Det här är en fantastiskt bra champagne, ett steg upp från Franck Bonvilles -02:a som också är riktigt bra. Vi kommer lagra i 7-8 år och därefter börja tulla, en flaska i taget...

I förra inlägget gnällde vi på att Franck Bonville 2002 är så högt prissatt på Systembolaget men Launois årgångschampagne är tyvärr ännu värre. Den kostar €17 på plats och 318 kr i Sverige! Anledningen till att detta är möjligt ligger väl förmodligen i att den är mycket prisvärd även till det svenska priset.