Giacosa Fratelli Barbaresco Basarin 2004

Efter att Finare Vinare i lördags hyllade Giacosa Fratelli Barbaresco Basarin 2004 med orden ”Ett klockrent köp!” kände vi oss väldigt sugna att få prova själva. Av systembolagen i Stockholm hade Nybrogatan det största lagret kvar så vi sprang dit idag och köpte 4 flaskor, 3 för källaren och 1 för omedelbar konsumtion.

Basarin ligger sydväst om byn Neive och är en till ytan ganska omfattande cru i Barbaresco. Men trots att den till största del är en perfekt sydsluttning på mellan 250 och 320 meters höjd har den inte rykte om sig att producera stor nebbiolo. Däremot är den moder till fantastisk barbera och dolcetto. Vad detta beror på är omtvistat, vissa tror att det beror på den väldigt sandiga jordmånen, andra på att växtplatsen inte har skydd från de kalla vindarna från dalen runt ån Tinella. Eller också behövs det bara en ambitiös och kvalitetsmedveten vinmakare...

När vi provar nyinköpta viner, som vi kallt räknar med kommer att vara för unga, tycker vi att det är intressant att följa vinets utveckling direkt från öppnande. Därför karafferar vi vinet men provar det direkt därefter för att se hur det är utan att ha luftats så mycket. Därefter gör vi nerslag i karaffen allteftersom kvällen går och vinet syresätts.

Giacosa Fratelli Barbaresco Basarin 2004 har initialt en eldig, ung doft av fat, solvarma hallon, lösningsmedel, läder, mineral, plommonkompott, salvia och spearmint. Minst sagt inbjudande! Allteftersom kvällen går kommer även kanel, indiska kryddor och kanske lite björnbär fram i doften.

Smaken är också lite eldig men med bra balans. Jordgubbar, hallon, söta plommon och mint dominerar. Syran är härligt hög och tanninerna moget välgjorda. I den långa eftersmaken kommer en behaglig och matvänlig beska, torkade rosor, mint och salvia fram väldigt tydligt. Det här är ett vin med ambition! Efter några timmars luftning i karaffen har tanninerna mjuknat något och doften breddats, men vinet blir på intet sätt slappt eller syltigt.

Vi har verkligen inget emot att redan nu dricka den här typen av vin till exempelvis grillat lamm. Men potentialen är riktigt stor så klarar man att vänta kommer man bli riktligt belönad.

Med tanke på att frukten är tillräckligt koncentrerad, syran hög och tanninerna mogna, finns det ingen anledning att tro att det här vinet inte skulle klara 10 år i källaren med en klackspark. Efter det decenniet kommer strävheten att ha rundats av, alkoholen och faten integrerats och den redan nu komplexa doften även fått tertiära komponenter. Vi längtar!

Paolo Scavino Langhe Nebbiolo 2003

Sommaren 2005 körde vi oannonserat in till familjen Scavino i Castiglione Falletto. När vi svängde in på deras innergård stod ingen mindre än Enrico Scavino himself och gjöt en ny cementplatta till någon form av parkeringsplats. Vi frågade försiktigt om det fanns möjlighet till degustazione och som vanligt i Piemonte fick vi ett glatt si! som svar.

Enricos dotter Anna höll i provningen och lät oss smaka tre viner. Utöver Bric dël Fiasc och Carobric, bägge från 2001, fick vi även testa kvällens vin som trots det minst sagt tuffa motståndet framstod som väldigt bra. Anna berättade att hennes fars tanke med Langhe Nebbiolo är att erbjuda den stora majoritet av vindrickare som inte vill lagra sina viner i 10 år innan konsumtion, en inblick i nebbiolos storhet.

Det stora problemet med årgång 2003 var sommarmånadernas överdrivna hetta och torka. För äldre stockar, med djupa rotsystem, är hettan oftast inget större problem. Men unga stockar riskerar att bli stressade vilket kan resultera i låg fenolisk mognad och tanniner som aldrig kommer att mogna. Än värre blir det om de unga stockarna är planterade i lätta, väldränerade jordar som inte håller vatten lika väl som leriga jordar. Paolo Scavinos Langhe Nebbiolo kommer från unga stockar (planterade 1997) i La Morras sandiga sluttningar. Undrar om detta kommer visa sig i vinet?

Kvällens flaska är den första vi öppnar sedan införskaffandet och vi karafferar någon timme innan start.

Paolo Scavino Langhe Nebbiolo 2003 har en ung, transparent färg utan orangea inslag. Doften är stor, ungdomlig och kraftfull. Den innehåller björnbär, mogna körsbär, hallonsås och lite svarta vinbär. Utöver fruktkomponenterna finns även fat, damm och mineral. Efter några timmar kommer en extremt tydlig arom av apelsinskal. Härligt!

I munnen är vinet ungt och förvånansvärt strävt. Tanninerna är lite torra och beska vilket nog är ett resultat av årgången. De börjar dock, vilket såklart är väldigt positivt, luckras upp och kännas lite sandiga på gränsen till korniga.

Det finns en kompakt, glyceroligt glansig fruktkärna av hallonsås, björnsbärsgelé, vinbär och viol. Frukten är dock slank och inte alls så kraftig som doften förespeglade. Eftersmaken är medellång med bra syror men frukten får kämpa för sitt liv för att stå upp mot barska tanniner.

Vi blir lite kluvna inför fortsatt lagring. Vinet är ju gott nu men kommer bli ännu bättre med lite tertiära inslag. Å andra sidan kanske tanninernas grepp bara blir större ju längre tiden går. Det blir nog till att konsumera resterande flaskor inom de närmsta två åren.

Årgångar i Champagne

Vi har under vårt korta besök i Champagne hunnit prata med flera producenter och vi har kommit att omvärdera vår syn på "årgångstabellen" för distriket. Här är några av årgångarna som vi fått ny insikt om:

1996 är en riktig monsterårgång och det i sig är väl ingen nyhet. Familjen Diebolt tycker dock att syranivåerna är på tok för höga på vissa håll. Man brukar ju säga att alla kan göra bra vin under stora årgångar men om vädret är för extremt behövs det skickligt vinmakande också för att tackla alla ovanliga fenomen.
1998 är en betydligt större årgång än vad vi tidigare uppfattat, klart bäst i spannet mellan -96 och -02.
1999 är kanske något sämre än vi trott och framförallt sämre än 1998. Tidigare höll vi 1999 som snäppet bättre än 1998..
2001 är en riktigt tråkig årgång. Eftersom vi sett att vissa producenter har millésimérat trodde vi att det ändå skulle vara ett ok år. Men exempelvis José Michels Blanc de Blancs från denna årgång var ett riktigt bottennapp och inga producenter verkar nöjda med sina resultat. Avize verkar dock ha klarat sig hyfsat på vissa växtplatser och Launois fick en liten men ok skörd där.
2003 var en riktig katastrof. De producenter som gör en vintage måste ha en väldigt bra ursäkt. I Côte des blancs hade man frost i april, hagelstormar i maj och överdriven hetta i juli som gav utbrända stockar och stoppad fotosyntes. Resultatet blev en liten skörd av riktigt dålig kvalitet...
2004 tycks kunna bli en riktigt bra årgång, inte långt från 2002.

Besök hos René-Henri Coutier

Det allra sista besöket på vår semester är inbokat i Ambonnay, en av de största Grand Cru-byarna. En stor del av byns högklassiga pinot noir används till Ambonnay Rouge men mycket används också till champagne.

René-Henri Coutier äger 7 hektar men en del av hans skörd säljs till det lokala kooperativet. Det vin han själv producerar håller mycket hög klass. Han är väldigt restriktiv med utropa millésime och efter 1998 gjorde de inte någon årgångschampagne förrän 2002.

Andra bevis för odlarens kvalitetsmedvetenhet är att de låter vinerna ligga extremt länge på jästfällningen och låter bara hälften av vinet genomgå malolaktisk jäsning.

När vi anländer hälsar vi först på Monsieur Coutier som står och målar garageporten. Han visar in oss till sin fru som leder oss in i familjens vardagsrum. Plötsligt dyker också sonen upp som går sista året på vingymnasiet Lycée viticole d'Avize. Hela familjen gör ett otroligt vänligt och glatt intryck. Tillsammans testar vi två av deras viner.

René-Henri Coutier Blanc de Blancs är väldigt annorlunda mot gårdagens chardonnayviner från Côte des Blancs. Men det innebär inte att den är sämre. 1946 planterade René-Henris far, som första odlare, chardonnay i Ambonnay. Allt vin från denna växtplats används nu till vinet som vi fått i våra glas. Doften innehåller anjoupäron, tropisk frukt och honung. Trots en normal sötma i dosagen (9 g/L) upplevs vinet som rikt men utan att bli sliskigt. Smaken är fyllig, välbalanserad och högkoncentrerad. De gamla stockarna lyser verkligen igenom!

René-Henri Coutier 1998 är explosiv i doften. 60% pinot noir och 40% chardonnay skapar en fantastisk och kraftig mix med päron, mandel, jäst och nötter. Familjen degorgerar sina årgångschampagner kontinuerligt och flaskan vi nu dricker har legat över 9 år på sin fällning.

Smaken är också mycket maffig och fyllig i en lagringskrävande stil. Frukten är rik, söt och man kan förnimma lite röda bär. Trots att vinet inte fått någon fatlagring är det krämigt och mjukt viket passar perfekt med den höga syran. Eftersmaken är lång och behaglig med toner av päron, mandelmassa, valnötsolja och rostat bröd. En stor champagne!

Pol Roger 1999

Sista kvällen i Frankrike och semestern är snart slut. Vi promenerar till restaurangen Table Kobus som verkar ha höjt sin ambitionsnivå rejält den sista tiden. De har tyvärr även frångått sin tidigare affärsidé med enhetspris på all odlarchampagne. Maten är dock riktigt bra!

Vi tar in en flaska Pol Roger 1999. Efter att ha provat ett 20-tal blanc de blancs-champagner under dagen känns den som ett muskelpaket. Doften är ung, kraftig och består av krita, citron, rostat bröd och söt äpplig chardonnayfrukt. I munnen är den fyllig och moussen är av högsta kvalitet. Pinotfrukten märks mer i smaken än i doften och bidrar till fylligheten, kraften och viskositeten. Syrorna är unga och pigga.

Vi har alltid gillat stilen hos Pol Roger och den osar klass även om den här årgången inte är det bästa de gjort. Förmodligen kommer den bli ännu bättre om ytterligare några år.

Besök hos Launois

Dagens alla besök är nu avklarade och egentligen borde vi åka norrut mot Epernay eftersom vi ikväll ska bo på Clos Raymi. Men när man befinner sig mitt i Côte des Blancs känns det som slöseri att bara lomma tillbaka hotellet. Vi beslutar oss därför för att ta ett snabbesök på Launois i Mesnil.

När vi kommer dit är de på gång att stänga men vi hinner prova det vi kom för, deras nysläppta 2002:a. Det är den sista årgången i den gamla traditionella flaskan. Hädanefter kommer även årgångschampagnen att säljas i samma typ av flaska som deras Cuvée Reservée som finns på Systembolaget. Vi gillar nog den gamla bättre...

Launois Millésime 2002 degorgerades för tre veckor sedan och har alltså fått nästan 6 år på sin jästfällning. Doften är underbart Mesniltypisk med massor av tavelkrita. Trots att den är nydegorgerad efter lång tid sur lie är inte jästkaraktären överdriven. Under all mineral finns citrus, valnötter, apelsin och söt saftig mango. Efter ett tag i glaset, med förhöjd temperatur, börjar mangotonerna nästan övergå till saffran och valnötterna kommer fram ännu tydligare.

Smaken är precis, strukturerad och, ja ni gissar rätt, väldigt mineralig. Med åldern kommer nog den här champagnen att lägga på sig och bädda in all mineral och syra i lite mer koncentration och fetma. Utöver de kritiga mineraldragen finns i smaken även mango, färskpressad apelsinjuice och valnötsolja. Det här är en fantastiskt bra champagne, ett steg upp från Franck Bonvilles -02:a som också är riktigt bra. Vi kommer lagra i 7-8 år och därefter börja tulla, en flaska i taget...

I förra inlägget gnällde vi på att Franck Bonville 2002 är så högt prissatt på Systembolaget men Launois årgångschampagne är tyvärr ännu värre. Den kostar €17 på plats och 318 kr i Sverige! Anledningen till att detta är möjligt ligger väl förmodligen i att den är mycket prisvärd även till det svenska priset.

Besök hos Franck Bonville

Vi har 5 minuter på oss att köra från familjen Diebolt i Cramant till nästa bokade besök i Avize. Vi hinner nästan. Bakom Avize stora stjärnproducent, Jacques Selosse, måste nog Franck Bonville anses vara runner-up. Vi får en trevlig rundvisning i deras källare och en förevisning av deras automatiska degorgeringsmaskin. Därefter går vi upp till det stora provningsrummet för att få prova igenom de olika champagnerna.

Ursprungligen levde familjen Bonville på att sälja druvor till större producenter. Men under depressionen på 30-talet började de istället vinifiera själva. Efter några år av egen produktion sålde de av alla reservvinerna för att finansiera egen champagnetillverkning.

Efter Franck tog hans son Gilles över. Idag är det sonsonen Olivier som håller i rodret och han har en väldigt tydlig, kvalitetsinriktad filosofi. Bland annat låter de numera standardchampagnen vila nästan 3 år sur lie och årgångschampagnen nästan 5 år.

Franck Bonville äger sammanlagt 18 hektar. De största odlingarna återfinns i grand cru-byarna Avize och Oger men de har även 2 hektar i Cramant.

Franck Bonville Brut Selection är firmans ingångschampagne. Huvudbeståndsdelen är viner från 2004 med tillskott från 2005 och 2006. Doften är kraftfull, ung och mineralpräglad. Jämfört med den Diebolt-Vallois Blanc de Blancs vi provade för någon timme sedan är det här lite mer kraft men mindre blommig finess. Smaken innehåller citrus, krita och honung. Syran är i sammanhanget mycket hög. En riktigt bra standardcuvée.

Franck Bonville Cuvée Prestige är en cuvée baserad på de bästa reservvinerna. Just nu är det en blandning av 2004 och 2005. Doften är betydligt mognare med honung och oxiderade toner. Den långa kontakten med jästen skapar en väldigt tydlig autolytisk karaktär som faktiskt påminner om det som Anselme Selosse levererar. I munnen kommer mer mineral men honungstonen är fortsatt dominerande. Det här är mycket ett stort kvalitetssteg upp från Brut Selection!

Franck Bonville Millésime 2002 har varit en storsäljare på systembolaget senaste året. Faktum är att de 10 000 flaskor som exporterades till Sverige utgör 50% av den totala produktionen! Man kan undra var profiten har hamnat när flaskorna kostar knappt €18 på plats och 299 kr på Systembolaget. Doften är komplex med toner av Rollo smörkola, nyfångad fisk, valnötter och mineral. Även i detta vin kommer härligt jästiga dofter fram tack vare den långra tiden på jästfällningen. Ovanpå alltihopa finns även ett blommigt inslag som snarare för tankarna till Mesnil eller Cramant än Avize. Smaken är ännu ung men redan komplex. Den väldigt höga syran bär fram en lång eftersmak av smörkola, mineral, jäst, mogna gula äpplen och nötter. Gott!

Franck Bonville Rosé har en relativt mörk färg och doften är också mycket riktigt präglad av hallon, smultron och röda vinbär. Vi blir ibland besvikna på rosé från côte des blancs men det beror oftast på att man tar högkvalitativ chardonnay och blandar i pinot från Aube eller motsvarande. En kedja är aldrig starkare än sin svagaste länk. Men Franck Bonville, med sin tydliga Grand Cru-profil, köper istället pinot noir från Ambonnay. Och just den kombinationen, sylvass Avize-chardonnay och rund, mild Ambonnay-pinot är riktigt bra! I smaken är den också rödfruktig men har en hög, läskande syra och ett trevlig avslut med hallon, blodapelsin och honung.

Som en hyllning till sin mor har Olivier skapat multivintagecuvéen Les Belles Voyes från en liten växtplats i Oger. Den var tyvärr helt slut vid vårt besök så vi kan inte leverera något omdöme. Byn Oger är inte alls lika känd som sina grannar Mesnil och Avize men det beror främst på att det inte finns någon riktig fixstjärna bland odlarna. Dessutom har Oger en relativt hög andel unga stockar. Det var först 1985 som Oger uppgraderades från premier cru (99%) till grand cru.

Unga stockar är dock inget som Les Belles Voyes lider av, där är de över 70 år gamla. Dessutom lagras reservvinerna 10 månader på små fat. Man kan tänka sig att den kombinationen ger en härligt krämig, glycerolfet och komplex champagne. Ett givet köp framöver!

Besök hos Diebolt-Vallois

Trots att vi precis druckit en nästan femtioårig champagne är det inte svårt att ladda om när det vankas besök hos familjen Diebolt i Cramant. Vi tas emot av Jacques som är en otroligt fryntlig och välkomnade man i 60-årsåldern. Efter en stunds småprat visar det sig att hans kusin är gift med ingen mindre än José Michel som vi alldeles nyss besökt!

Efter 10 minuter dyker Jacques dotter Isabelle Diebolt upp med sin son Guillaume som på väluppfostrat franskt manér kommer in och kindpussar oss. Som vanligt är det omöjligt att på förhand veta hur många kindpussar som gäller men vi kan härmed avslöja att familjen Diebolt kör två...

Vi pratar en stund innan vi provar några av deras viner och tydligen är Sverige numera deras största exportmarknad. Till vårt champagnetörstiga land skeppas varje år 30 000 flaskor Diebolt-Vallois! När diskussionen kommer in på de fina vingårdslägen som familjen förfogar över berättar Isabelle att det är lätt, även för en lekman, att känna skillnaden på exempelvis grand cru-druvor från Cramant och premier cru-druvor från Cuis. Äter man druvorna direkt från rankorna är Cramant-druvorna mycket sötare och godare. Det är väl egentligen inte konstigt men ändå intressant att skillnaden är så stor.

Diebolt-Vallois Blanc de Blancs är gjord på druvor från Cuis, Epernay, Chouilly och unga stockar i Cramant. Just nu består cuvéen av 40% 2005 och 60% 2006. Den får ingen ek och genomgår malolaktisk jäsning. Dosagen är 6-8 g/L. Doften är frisk, elegant och väldigt aptitretande. Det finns något i doften hos alla bra blanc de blancs-champagner som verkligen sätter fart på hungern. Anjoupäron, blommor, citrus och massor av mineral präglar doften. I munnen är vinet balanserat, rent och avslutningen är väldigt lång. Finns det någon bättre standard-blanc de blancs? Vi kan inte komma på någon.

Diebolt-Vallois Blanc de Blancs Prestige är i dagsläget 38% 2002, 14% 2003 och 48% 2004 vilket borde innebära toppform. Druvorna kommer uteslutande från Cramant och då främst från Les Pimonts. Precis som det förra vinet får Prestige genomgå malolaktisk jäsning och dosagen är densamma. Men det finns en stor skillnad: reservvinerna för Prestige lagras några år på 400-liters fat. Doften är stor, mineraltät och innehåller jäst, mandel, persika och blommor. I munnen är vinet fascinerande, moussen fyller ut och smeker gommen som lättvispad grädde. När det gäller att skapa viner med krämig mjuk fetma och smekande munkänsla är gamla stockar från Cramant the shit. En fantastisk champagne!

Diebolt-Vallois Blanc de Blancs 2004 får samma druvmix, dosage och vinifiering som deras årgångslösa blanc de blancs. Doften är återigen mineraldriven med gröna syrliga äpplen, vita persikor, blommor och citrus. Smaken är väldigt elegant och raffinerad men nu saknar vi lite av fetman som fanns i Prestige. Det går fort att bli bortskämd. Gott nu men vi kommer lagra!

Tyvärr får vi inte smaka deras prestigecuvée Fleur de Passion 2002 som vi hade hoppats på. Efterfrågan överstiger vida tillgången för detta vin och de tvingas därför kvotera försäljningen. Vi får dock köpa en flaska. Bristen innebär såklart även att priset pressas upp. När vi förra gången besökte familjen, sommaren 2005, kostade Fleur de Passion 2000 drygt €30 och nu är priset €50. Det är väl ingen vild gissning att prisstegringen kommer att fortsätta.

Utöver Fleur de Passion köper vi även av de andra vinerna vi provat. Och eftersom Isabelle är lite fascinerad över många svenskars smak för äldre champagner (hon föredrar själv fräschören och friskheten hos yngre champagner) frågar hon om vi vill köpa deras 79:a. Det vill vi såklart trots att vi minns den 83:a som vi köpte sist vi besökte dem. Den var farligt nära ålderskoma även utifrån vår goût suedois.

Till sist: familjen Diebolt gör en PR-resa om året och 2008 har turen kommit till Sverige. I november kommer de förmodligen därför att göra en kortare visit i Stockholm. Deras schema är ännu inte spikat men håll ögonen öppna i höst om ni vill ha förmånen att få träffa några av de trevligaste och skickligaste vinmakarna i hela champagne.

Besök hos José Michel

"Under en och samma resa fick jag vid tre olika tillfällen höra att de bästa riktigt gamla champagner som gjorts var rena Pinot Meunier-champagner från José Michel. Deutz och Legras vinmakare var eniga." Richard Juhlin, 3000 champagner.

Citatet ovan fick oss väldigt sugna på att besöka José Michel i byn Moussy, strax söder om Epernay. Hans metod för att skapa lagringsdugliga pinot meunier-champagner bygger på riktigt gamla stockar, jäsning på fat och såklart ingen malolaktisk jäsning. Efter en minst sagt trasslig körning från hotellet i Vertus med route barrée i Cramant och en dålig karta lyckas vi trassla oss fram till Moussy via Pierry. Trots sen ankomst får vi ett glatt och varmt mottagande med lite småprat innan vi slår oss ner för att prova igenom deras viner.

José Michel Carte Blanche Brut är baserad på 2005 och 2006. Druvmixen är 70% PM och 30% chardonnay. Dosagen är 9 g/L. Pinot meunier-frukten är mycket märkbar i doften och vi tycker den drar åt tranbär och mandarin. Fast inte alls som Pierre Peters-mandarin utan en mycket rödare och mindre citrusaktig ton. Smaken är kraftig, välbalanserad och precis lika pinot meunier-dominerad som doften. Väldigt annorlunda men gott!

José Michel Extra Brut får bara 2 g socker per liter, druvmixen är densamma som för Carte Blanche men reservvinerna kommer i huvudsak från årgång 2004. Den känns inte lika mineraltorr som många extra brut-champagner kan göra, i doften är det istället återigen pinot meunier-toner som dominerar. Mandarinen som vi fann i Carte Blanche är nu snarare citron och kanske blodgrape. I smaken är det uppenbart att frukten klarar sig utan det extra sockret. Tranbär, blodgrape och blöt kalksten finns kvar i eftersmaken.

José Michel Pinot Meunier är vårt första smakprov på en champagne helt utan bourgognedruvor. Den baseras på viner från främst 2004 och får 10g/L i dosage. Doften är väldigt röd för att vara en "vanlig" champagne men liknar inte alls en rödäppelmustig blanc de noir från exempelvis Aÿ eller Verzenay. Det tydligaste intrycket från doften är lakrits men det finns också tranbär, björnbär och röda vinbär. Smaken är rund med inslag av lakrits, tranbär och blodgrape. Syran är ok men håller sig i bakgrunden.

José Michel Rosé är återigen en väldigt annorlunda champagne. Den innehåller 50/50 av de två pinotdruvorna och får en dosage på 10 g/L. Det blir väldigt maffigt och återigen tycker vi att det är pinot meunier som tar täten i doften. Men det kanske bara är vi som är ovana. Doften är karamellig med inslag av lakrits, tranbär och hallon. Även i munnen känns den lite sötfruktig av hallon och lakrits. Tänker man lateralt påminner den faktiskt om söt grenache. Kanske skulle det här vinet tjäna på att få lite chardonnay också?

José Michel Blanc de Blancs 2001 är försiktig och lite sluten i doften. En svag, ljus endimensionell doft av persika och mineral kommer ur våra glas. Det är väl inte optimalt att testa detta vin efter en mullig rosé men våra intryck kvarstår, doften lämnar mycket att önska. I munnen fortsätter den ganska slätstrukna karaktären. Påminner lite om ramlösa med päronsmak. Sämsta vinet hittills och verkligen ingen stor champagne.

José Michel Blanc de Blancs 1995 är betydligt bätte och det beror inte bara på en större mognad. Den har fått 8 g/L i dosage, 6 månader på fat och blev degorgerad för drygt 2 år sedan. I den brödiga mogna doften finns persika, mineral och nötter. Smaken är också relativt mogen men fräsch med toner av persika och lite svamp.

José Michel Millésime 1998 är 50/50 PM/Ch och har fått 9 g/L. Den har en imponerande elegant, blommig och brödig doft med inslag av viol, mineral, citrus och fat. Smaken är lång, välbalanserad med inslag av viol, nötter och citrus. Riktigt bra!

José Michel Special Club 2000 är 60/40 PM/Ch och kommer från nästan 80-åriga stockar. Doften är härligt rostad och brödig med nötter, citrus, mineral och tranbär. Smaken är minst lika övertygande med en härlig syra, rik viskös frukt och en raffinerad ultralång, nötig eftersmak. En riktig charmör!

När vi tror att provningen är över och vi fortfarande känner syran, mineralerna och hasselnötterna från Special Club i munnen får vi frågan om vi vill gissa årgången på ett vin till. En oetiketterad flaska av modell äldre (kraftigare fläns) halas fram och vi serveras varsitt glas för att gissa årgången. Medan vi betraktar färgen och stoppar våra näsor i glaset inser vi att vi har två problem. 1) Vi inte vill vara oartiga och gissa på någon mycket äldre årgång än vad som faktiskt serveras och 2) vi har väldigt begränsad erfarenhet från champagne som är äldre än 80-talet. Till slut drämmer vi till med fegisbudet 1979 vilket visar sig vara fel med exakt två decennier.

José Michel Millésime 1959 (100% pinot meunier) har en svag men fortfarande levande mousse. Färgen är vackert bronsfärgad. Doften är extremt explosiv med tjärsnöre, rök, salmiak, sous-bois, nyuppgrävda rötter och svamp. Vi har aldrig tidigare upplevt något liknande, varken i champagne eller något annat vin. Rökigheten är förbluffande och ska man likna den vid något så ligger nog en single malt närmast till hands, men givetvis utan spritens stickiga alkohol. I munnen är vinet krämigt visköst och syran är fortfarande väldigt pigg. I kombination med den mousse som fortfarande finns kvar skapar syran precis den fräschör som krävs för att möta de rökiga, tjäriga smakerna i vinet. Eftersmaken är makalöst lång med toner av cigarrök, salmiak, sous-bois, jord, nougat och hjortronsylt. Det faktum att moussen är relativt svag gör att det är ännu lättare att uppskatta den enorma komplexiteten som finns i vinets eftersmak. Magi.

Tyvärr säljer José Michel inga äldre viner men vi handlar istället några blandlådor med främst Special Club -00 samt deras Millésime -98 och -99 (som vi inte provat). När vinet var nerpackat i lådor, betalt och utburet i bilen tyckte vi oss fortfarande kunna förnimma en smak av tjära, cigarr och salmiak. En fantastisk upplevelse.

Dom Ruinart 1996

Vi vet inte om den är ny eller om vi har missat den tidigare - Moët & Chandon Champagne Bar högst upp i Galeries Lafayette. Efter en dags shopping i ett varmt Paris är det otroligt skönt att få komma ut på taket i det tunna vita tygtältet och slå sig ner i en designad soffhörna med piffade småkuddar. Champagnelistan är Moët-dominerad men innehåller också en hel del bra champagne...

Till slut bestämmer vi oss för ett glas Dom Ruinart av monsterårgången 1996. De öppnar en ny flaska för oss och serverar dessutom en liten assiette med ostsmakande kex som tilltugg.

Dom Ruinart 1996 har en vacker ljusgul lite matt färg, helt utan blanc de blancs-gröna inslag. Moussen är livlig med små och inbjudande bubblor.

Doften är kraftfull, intensiv, stor och mycket hustypisk med den där svårdefinierade Ruinart-aromen som finns även i den vanliga årgångschampagnen. Vi tror att det är den som får vissa att tycka att Ruinart doftar svartvinbärsblad men vi tycker den ligger närmare vulkat gummi. Det finns även massor av kritig mineral, torkade apelsinskal, melon, honung och en komponent som snart kommer börja dofta hasselnötter. Doften är faktiskt förvånansvärt lik den vanliga 96:an (trots att den innehåller över 50% pinot noir) men med turboknappen intryckt.

Smaken är mycket frisk med mineral, havssälta, honung och apelsin. Den är ytterligare ett bevis för årgångens enorma kraft. Syran är mycket hög och hade vi haft den här champagnen i källaren skulle vi nog vänta åtminstone framåt 2020 innan vi snurrade upp grimman.