Domaine de la Côte de l'Ange 2001

Helt underbar grenachedominerad näsa med vildhallon, lakritsremmar, knallpulver, ljung och mineral. Ett elegant, moget vin med sniffvänlig komplexitet.

Munkänslan är läskande, syran fullt tillräcklig och strukturen anmärkningsvärd med tanke på åldern. Det här är riktigt bra grejer. Det finns visserligen, som så ofta i Châteauneuf, lite gröna toner i eftersmaken. Om man tycker de är störande eller ej är såklart individuellt men grönheten finns tvivelsutan där. För oss är det inga problem i just det här vinet, främst tack vare att det är helt torrt.

Summa summarum blir det en stor tumme upp för Côte de l'Ange.

Château Camensac 1996

Vi gillar baksideetiketter med mycket text. Camensac har en kortare essä på flaskans baksida där de beskriver Haut-Médoc som "joyau national" med rykte om sig att vara en "berceau des plus grands vin rouges du monde". Och sen lite info om 1855 och såklart ett konstaterande att Camensac tillhör denna lilla utvalda "élite".

Vi drar korken ur denna joyau för att skapa vår egen uppfattning. Mörk powernäsa med vinbär och en första glimt in i stallet. Riktigt bra. Man hajar exakt hur det här vinet måste doftat som ungt, spåren av grädde och kaffe finns fortfarande kvar.

I munnen tuff, sträv fortfarande ung. Årgångstypisk machokaraktär med tät cabernetfrukt och hög fyllighet. Tanninerna är välgjorda (om än inte velouté som etiketten påstår) och syran stringent. Vi blir faktiskt ordentligt överraskade över den höga kvaliteten och ångrar djupt att vi inte köpte fler flaskor (€16!) på Carrefours Foire Aux Vins hösten 2000.

Quenardel Special Club 1995

Väldigt utvecklad men fin näsa med gul frukt som för våra associationer till mogen chardonnay snarare än köttig Verzenay-pinot. Bra mineralitet som tyvärr känns lite skymd bakom de oxidativa tonerna. Nymalet kaffe. Övermogna gula plommon.

I munnen är mognaden inte lika påtaglig men de rökiga kaffetonerna finns där, liksom mogen chardonnayfrukt. Bra längd.

Vi har haft förmånen att dricka två andra riktigt bra 95:or senaste tiden (Krug och Audoin de Dampierre Prestige) och Quernadel SC bleknar tyvärr rejält i jämförelsen.

Drick upp idag!

Château Taillefer 2000

Urtjusig och härligt Pomerol-dekadent snok. Dock utan att ge avkall på seriositet eller klass. Grafit, mint och glansig mörk frukt. A beauty.

I munnen tät men absolut inte tung. Mörksöt frukt, nedsmälta tanniner och mineralpackad svans med fina syror. Det här är välgjort, snyggt och riktigt, riktigt gott.

Drick upp inom 5 år.

Brezza Barolo Cannubi 2000

Cannubis sandiga jordar har en begränsad förmåga att hålla vatten under varma årgångar som denna. Men den skicklige traditionalisten Enzo Brezza brukar kunna leverera bra skit även vid tuffa förhållanden.

Doften är vidöppen med en för Brezzas Cannubi typisk kombo av lakrits och körsbär. Komplexiteten är påfallande med fin utmejslad mineralitet och blommighet. Härlig näsa!

I munnen excellerar vinet på sedvanligt fjäderlätt traditionalistmanér med en tät kärna av mittfrukt, underbara syror och skönt raspiga nebbatanniner. Avslutningen med lakrits, torkade körsbär och mineral är helt oemotståndlig.

Drick upp inom 5 år.

Château Léoville-Poyferré 2001

Guldentrecôte från Willy Ohlsson står på programmet ikväll. Ett vackert marmorerat kött som först hängs i 4 veckor, doppas i smält fett och sen 4 veckor till på kroken innan det hamnar i köttdisken. Så vad välja för vin till detta? Efter en stunds Excel-bläddrande i källararket faller valet på Léoville-Poyferré från 2001.

Doften är lite blyg men elegant och med fin komplexitet. Lakrisal och ljus mineral. Kaffe, mild rök och helt integrerade, dyra fat. Högt uppe i glaset svävar såna där svartvinbärsdimmor som finns i exempelvis Ducru, dock inte med samma täthet. Ett sirligt och mycket vackert vin.

I munnen medelfylligt med kraftiga men pulveriserade tanniner, stringenta syror och klassiskt mineraldriv. Svarta vinbär med sina blad. Helt perfekt balans. Kliniskt ren i avslutningen med mognad och hög komplexitet. Grand vin!

Det känns som att vi fick förmånen att dricka vinet på sin absoluta topp. Det håller garanterat ihop i flera år till men kommer inte kunna bli bättre än såhär.

Luciano Sandrone Barbera d'Alba 2004

Först kommer, som vanligt med Sandrone, en hel del vaniljinfuserat sötfjäsk. Som tur är vädras det relativt snabbt bort. Men även därefter är fatningen lite för hård för vår smak. Den rena mineraliga barberafukt som detta vin definitivt innehåller borde få skina mer utan ekridåer.

I munnen är det oväntat ungt, vi snackar ändå 7-årig barbera, men också välpolerat på gränsen till opersonligt. Rent tekniskt finns det inga fel på det här vinet men det finns mycket annat i Piemonte som vi tycker är mer engagerande och entusiasmerande.

Château Belair 2001

En doft som direkt ur flaskan bolmar av dyr, söt ek. Efter några timmar i karaff tonar ett ultraklassiskt och elegansdrivet Saint Emilion-vin fram med söt, plommondoftande merlotfrukt, kaffe och tobak.

Lätt och välgjort i munnen med mera plommon, spänstiga tanniner och en syrlig, klassisk och mycket elegant avslutning. Detta är stilmässigt right up our alley och påminner inte så lite om exempelvis Figeac.

Belair har fått rätt mycket stryk av Parker et al. och då blev det för några år sedan som det brukar - nya ägare (Jean-Pierre Moueix) kommer in och sjösätter stora förändringsprojekt. Dessutom fick vinet ny etikett och ett nytt namn på köpet: Bélair-Monange. Vi hoppas att de inte gör för stora ingrepp i stilen, Bordeaux behöver fler viner av den här typen.

Comte Audoin de Dampierre Grand Cru Prestige 1995

Klassisk förslutning med snören som håller fast korken istället för en metallgrimma.

Underbar, komplex och perfekt mogen doft av smörstekta päron, fat, vita vinbär, mandarin och grape. Wow.

I munnen: gråpäron, mineral och krispiga gula plommon. Syran är medelhög och avslutningen perfekt balanserad med lent smekande textur. Sjukt bra.

Det här är ett av de bästa viner vi druckit, alla kategorier, på mycket länge.

Virna Barolo 1999

Underbar nebbiolodoft som precis gått in ett första mognadsskede med läder och farinsocker. Kanske lite mer modernistisk än tidigare 90-talsårgångar. Faten har blyertskänsla och frukten är mellanmörk, lite som mosade blåbär. Som vanligt i seriös barolo finns hur mycket komplexitet som helst: torkade kryddor, pelargon, viol, menthol och nagellack. Riktigt bra.

I munnen känns vinet fortfarande relativt ungt men balansen är perfekt och avslutningen med bra syror, sandiga tanniner, lite alkoholeldighet och torkade blommor är bara så snygg. Den här ingångsbarolon gör slarvsylta av många mer kända, och betydligt högre prissatta, baroli.

Njut idag eller om 5 år.