Piaggia Il Sasso 2008

Härlig, modern och fatig toskanadoft som svävar högt över sitt pris. I munnen är den nästan lite söt på grenache-vis med toner av viol, körsbär och choklad. Krämig textur. Riktigt mycket vin för pengarna. Spara minst 4 år för maximal njutning.

Domenico Clerico Visadì Dolcetto 2009

Seriös och annorlunda Dolcetto. Elegant snarare än bärig doft och en matvänlig, lagringspockande struktur. Inte den mest fruktpackade dolcetton i marknaden men kanske den mest ambitiösa. Gillar man stilen, vilket vi gör, är detta en fullträff.

Braida Il Bacialé 2008

Enkel men småtrevlig doft som för tankarna till sydfranskt bondtjut. Bärig och kanske något gles i munnen. Står upp för sitt pris men vi hajar inte riktigt tanken med detta vin. Vad är USPen? Barbera och Pinot Noir lyser igenom, Cab och Merlot står inte att finna i våra näsor.

Avignonesi Vino Nobile di Montepulciano 2001

Begynnande mognad med imponerande aristokratisk struktur i traditionell stil. Overkligt bra för priset. Avignonesi framstår alltmer som ledaren i Montepulciano med Poliziano och Boscarelli snäppet efter. Drickfönster nu-2016.

Piper Heidsieck Brut NV

Enkel men korrekt. Står upp väl mot andra hus i klassen under 300 spänn. Faller samman något vid högre temperatur.

DRC La Tâche 2002

DRC-premiär för oss och det sker på lilla bykrogen Pot d'Etain som ligger lägligt på vår väg till Paris från rivieran. Vi äter en liten avsmakningsmeny och dricker enbart Evian till de första rätterna medan vinet luftas i karaffen. Hotellägaren har svårt att dölja sin förtjusning över att få hämta det här vinet i källaren.

Domaine de la Romanée-Conti La Tâche 2002 är inledningsvis inte jättestor i doften trots över en timme i karaff. Under kvällen växer näsan och är klart bäst den sista timmen. Det finns lite mognad i den kryddiga och underbart komplexa doften med bark, mineral, rök, njure och härligt ren röd pinot-frukt.

I munnen uppvisar vinet en tightare tanninstruktur än vi trott. Och som gammal sensoriker kan man dessutom konstatera att det är ytterst få rödviner som har en såhär hög syra. Det blir således ett ganska astringerande vin men eftersom frukten är tät och tanninerna högkvalitativa ger vi ingen anmärkning på drickbarheten :)

Smakmässigt är det mineralpackade röda bär som gäller, uppbackat av lite rökiga fat, kryddor och mera njure. Den höga syran gör också att tankarna går mot röda vinbär och kanske lite lingon. Otrolig elegans.

Ett perfekt rosastekt duvbröst i lite sky landar på våra tallrikar och vinet visar nu sin verkliga storhet.

Recept på orgiastisk njutning:

1. Ta en bit mjällt duvbröst på gaffeln

2. Smek runt det i skyn

3. Stoppa in i munnen och tugga sakta.

4. När safterna och sältan från köttet hamnar i munnen - ta en sipp fermenterad pinot-juice.

5. Blunda, stöna och njut.

Aldo Conterno Barolo Granbussia 1989

Alla har vi väl ett drömvin. Château Margaux 1983, Krug 1938, La Tâche 1990 eller något annat som vi bara läst och drömt om men aldrig smakat. Kvällens vin är ett av våra många drömviner och efter att vi ropat in det på lilla dryckesauktionen i höstas har det äntligen blivit dags att dra korken.

Aldo Conterno Barolo Granbussia 1989 doftar betydligt yngre än vi förväntat oss. Det finns egentligen inga tydliga tertiära markörer förutom lite läder. Trots att Granbussia inte får någon ny ek är nosen faktiskt lite fatigt rökig och kryddig med tät, mörk men elegant frukt. Nebbioloparfymen ligger som en fjäderlätt dimma i glaset och pockar på en första sipp.

I munnen visar vinet återigen sin vigör med en rätt kraftfull men sammetsklädd tanninstruktur. Ett makalöst mittparti understryker vinets perfekta balans. I eftersmaken kommer söta bigarråer, torr lakrits, kryddor, plommon, menthol och perfekta nebbasyror. Efter att man svalt övergår tanninerna från siden till finaste vita bunkersand. Förmodligen kan man dricka detta varje dag resten av livet utan att någonsin tröttna. Vi tror att det här vinet kommer att fortsätta leverera på toppnivå i 20 år till. Det är det bästa rödvin vi någonsin druckit.

Temaprovning: pinot noir

Pinot noir-provning hos M&U står på programmet och vi har hämtat en flaska Tollot-Beaut Corton Grand Cru 2005 ur källaren. Vi har aldrig provat den tidigare men har ändå rätt höga förväntningar. Detta trots att vi många gånger tidigare blivit besvikna på Tollot-Beauts alltför "moderna" stil.

Till skillnad från tidigare kvällar då vi försökt oss på teman av typen "druva X jorden runt" och till slut ändå suttit där med 4 fransoser, har vi ikväll lyckats få en rätt bra geografisk spridning på vinerna. Ungern, USA, Frankrike och Schweiz har alla fått lämna bidrag till vår sittning. Ungraren vet vi inte så mycket om men både amerikanen och schweizaren kommer med förväntanshöjande vitsord. Jänkaren fick exempelvis 95 poäng i Livets Goda och schweizaren kommer från producenten Simon Maye som även gör syrahvinet Chamoson. Det vinet av årgång 2001 fick 97 poäng av pålitlige Andreas Larsson och det säger en hel del om producentens ambitioner...

Vi provar halvblint och inget av vinerna karafferas. Däremot följer vi dem under en hel kväll för att se hur de utvecklas.

Simon Maye Pinot Noir Vieilles Vignes 2006 doftar kallklimatspinot med lite gröna men behagliga pelargontoner. Massor av mineral möter lite grillat kött, fat och solmogna jordgubbar. En feminin och elegant doft som tyvärr skulle behöva lite mer intensitet för att nå riktigt högt.

I munnen får vi fin struktur, en härlig syrlig rödfruktsprofil med matvänlig skalbeska i avslutningen. Enda invändning här är precis som för snoken att det kanske är lite väl anemiskt. Med bättre fyllning skulle det här vara ett fantastiskt vin.


Tollot-Beaut Corton Grand Cru 2005 doftar stenhårt rostade fat, boudain och rökt korv. Under allt bränt trä finns en ren och härlig ton av mosade jordgubbar.

I munnen fortsätter de hårdrostade faten att dominera men i övrigt är det perfekt utfört med ren jordgubbsfrukt, mineral och bra längd. För oss är det här ett vin att långlagra och vi hoppas att det utvecklas på rätt sätt. Med en lite mildare fatning skulle det här vara otroligt gott redan idag. Nu är det bara jättegott :)



Vylyan Villanyi Pinot Noir 2005 har fått 8 månader på ungerska fat men det märks inte av i doften med annat än lite kryddor. Istället är det tydliga mognadstoner med lite jord och våt papp som dominerar initialt. Frukten är åt blodgrape- och röda vinbärshållet.

I munnen får vi också röd frukt, kryddighet och ett gott men lite kort avslut med blodgrape och röda vinbär. Det är absolut inget fel på det här vinet men i kvällens konkurrens sticker det ut som det klart enklaste.



Walter Hansel Cuvée Alyce 2006 doftar otroligt stort och maffigt. De fruktiga inslagen av björnbär, hallon och blodapelsin ackompanjeras av vaniljsötma och romerska bågar. Ganska hårt men väl integrerade fat gör att vi associerar till vällagrad konjak och man vill hela tiden ta en till sniff.

I munnen är vinet sanslöst stort och svullstigt. Det är inte ofta man dricker pinot noir i den här skolan. De hårdbrända faten kommer fram ännu tydligare än i näsan och ger ett pepprigt intryck. Koncentrationen är massiv och eftersmaken duktigt lång. Trots den senskördade stilen är syrorna riktigt bra. I eftersmaken stannar konjakstoner, trälim och vanilj längst. Det är som att dricka grogg på fin konjak, hallonsaftkoncentrat och vanlig bourgogne...

Sammanfattningsvis var det här en riktigt intressant provning. Kvällens bästa vin blir Walter Hansel på målfoto framför Tollot-Beaut. Men även Simon Maye var en riktigt trevlig bekantskap och rent stilmässigt ligger det vinet närmast våra preferenser. Den östeuropeiske representanten har ett bit kvar till världstoppen men gjorde inte bort sig på något sätt.

Jacquesson Cuvée 730

Champagnehuset Jacquesson i Dizy ersatte för tiotalet år sedan sin cuvée Perfection brut med ett nytt vin som visserligen inte årgångsbetecknas men däremot numreras årsvis. Först ut och baserad på årgång 2000 var cuvée 728. Kvällens vin, cuvée 730, är således baserad på årgång 2002 men innehåller också 40% reservviner.

Trots att cuvée 700-vinerna är Jacquessons ingångsvin är ambitionen väldigt hög. De använder enbart premier och grand cru-druvor och dessutom uteslutande cuvéen. Ingen oborstad och garvsyrestinn andrapressning således. Druvmixen är 48% Ch, 32% PN och 20% PM. Vinerna som kommer från Avize, Aÿ och Dizy fermenteras på fat sur lie, övriga på rostfritt. Dosagen är försiktiga 5 g/L (vilket rent definitionsmässigt gör det till en Extra Brut) och vår flaska degorgerades sommaren 2005.

Jacquesson Cuvée 730 doftar citrusfräscht och rökigt på samma gång. En viss mognad har börjat visa sig i form av honung, smörkola och nötter men det finns också frisk guläpplig frukt och ett oemotståndligt inslag av nygräddade kakor. Det är slående hur väl champagne kan må av fatning. De 20% pinot meunier bidrar med en perfekt avvägd fruktighet. Äldre 700-viner har haft mer pinot meunier men 1/5-del verkar vara ett bättre recept.

Smaken är mogen och bred med bra längd, härlig citrusfräschör och lite mineral i svansen. Det smakar lite som en flaskmognad Bollinger Special Cuvée som dopats med mer chardonnay.

Vi har druckit samtliga Jacquessons 700-viner utom den senaste (733) och det här är, tillsammans med 732, det bästa. Priset på Systembolaget är 329 kr och det kan inte anses vara annat än ett brakfynd. Åtminstone om man kan tänka sig att låta flaskorna få några år i källaren innan konsumtion.

Château La Haye 1996

I Hubrecht Duijkers stora bordeauxatlas från 1998 omnämns denna cru bourgeois från Saint Estephe som en rising star. Det kanske den är men i så fall stiger den långsamt. 1996 var den första årgång vi drack av detta vin och sedan dess har vi provat flera till men ingen har varit lika bra. Parker tycker dock att 2005:an (som vi inte smakat) är slottets bästa sedan 1982.

Château La Haye 1996 doftar kort och gott fullmogen bordeaux med klassiska och lite bonnigt rustika Saint Estephe-drag. Vi bjuds på salt köttbuljong, regntugn nykrattad lövhög, grön paprika och en frisk ton av läkerol. Är man negativt lagt kan man säga att totalintrycket av doften är lite spretigt, har man plusglasögon kan man lika gärna kalla det komplexitet.

Frukten i munnen håller ihop långt mycket bättre än vi befarade utifrån doften och utöver alla mognadstoner finns det också en kärna av svarta vinbär och syrliga plommon. Eftersmaken är rätt lång och det är svårt att inte gilla det här vinet. Med tanke på prislappen på drygt € så är det ganska mycket vin för eurosarna.