Att resa i vinodlande områden är en fantastisk semesterform. Förutom själva upplevelsen på plats är ju vin den bästa av souvenirer. Rent generellt försöker vi på våra resor att undvika att köpa viner man kan få tag på hemma i ordinarie sortimentet. Allra helst vill man såklart köpa vinet direkt från producenten, inte bara av prisskäl utan också för att när man väl dricker vinet hemma så blir upplevelsen mycket större om man också träffat de människor som producerat det.
Människorna i Piemonte är otroligt gästvänliga och trots att juli verkligen inte är turisthögsäsong för dem tar de flesta producenter emot även spontana besök. En resa till Barolo blir mycket roligare om man ibland chansar och svänger av till någon okänd producent för att prova lite vin.
Utöver ett antal besök hos producenter handlade vi under vår korta vistelse i Piemonte även vin i några vinbutiker och vinotek. Vi har verkligen inte inventerat alla vinbutiker som finns men några få tips har vi i alla fall samlat nedan:
Barolo
Inrymt under den magnifika borgen i byn finns här det stora regionala vinoteket Enoteca Regionale del Barolo. De har ett riktigt bra utbud men också väldigt höga priser. Vi såg många flaskor som kostade dubbelt så mycket jämfört med vad de kostar på systembolaget. Vinoteket extraknäcker också som turistinformation där man kan få kartor och annat som underlättar turistande i området.
La Morra
Här finns en riktig turistfälla på gatan Via Umberto I. Den drar till sig mycket turister tack vare att den ligger nära Via Roma som löper rakt igenom byn. Priserna är precis som på vinoteket i Barolo väldigt höga. Satsa istället på Cantina Comunale di La Morra som har ett lite mindre utbud men fantastiskt bra priser. De ligger lite längre in i byn på Via C. Alberti. Observera att de har stängt på onsdagar! Vi köpte bland annat Ceretto Bricco Rocche Brunate 2001 för €48, Elio Altare Barbera d'Alba 2006 för €13 och Dosio Barolo Fossati 1996 och 1997 för €30 styck.
Monforte d'Alba
Här besökte vi ett kombinerat vinotek/bar/restaurang som marknadsförs främst som Barolo Bar och ligger på 9 Via Garibaldi. Ett litet men väldigt väl utvalt sortiment med bra priser. Det emotionellt största fyndet vi gjorde här var La Spinetta Langhe Nebbiolo 2006 för €22. Utöver La Spinetta hade de även ett bra utbud av Elio Altare, Gaja, Luciano Sandrone, Parusso och Paolo Scavino.
söndag 10 augusti 2008
Besök hos Flavio Roddolo
För dagens tredje och sista besök får vi åka lite längre. Flavio Roddolo är en liten och ganska okänd producent sydöst om Monforte d'Alba. Den årliga produktionen uppgår till endast 20.000 flaskor.
Flavio visar sig vara en blyg herre i 50-årsåldern och inledningsvis känns han nästan besvärad över att behöva prata med främlingar. Men efter en kort visning i hans källare kommer vi upp till hans provningsrum och med vinerna kommer också ett och annat varmt leende fram. Det märks att han är en person med stor integritet och stolthet över vad han producerar.
Flavio Roddolo Dolcetto d'Alba 2006 är en druvtypisk och relativt enkel dolcetto som inte fått någon ek. Doften är på gränsen till endimensionell men vinet är drickvänligt och förmodligen ett väldigt bra pizzavin i ordets bästa bemärkelse.
Flavio Roddolo Dolcetto d'Alba superiore 2005 har en mycket inbjudande doft av marsipan, plommon och körsbär. Smaken är väldigt välbalanserad och det är här ett vin vi verkligen gillar. Normallt sett kanske dolcetto är ett vin som skall drickas ungt men undrar om inte det här blir ännu bättre med några års lagring?
Flavio Roddolo Barbera d'Alba 2005 är, helt i enlighet med Flavios filosofi, en klassisk och typisk barbera. Doften är enkel men tilltalande och en liten pepprighet ligger och svävar högt upp i glaset. Vi har ju redan druckit några barberor med extremt hög syra idag men undrar om inte Flavio tar priset.
Flavio Roddolo Barbera d'Alba superiore 2004 vill vi aldrig sluta dofta på. Den har en fantastisk doft av blåbär, björnbär, svartpeppar och mogna plommon. Det är tur för våra tänder att salivkörtlarna redan har produktionen igång. Fruktsyrorna är som att bita i en citron och ett sånt här vin kan därför egentligen aldrig beskrivas som balanserat. Men den rika frukten, de lena tanninerna och vinets struktur gör ändå att det känns behagligt. Det här är en av de matvänligaste och bästa barberorna vi druckit på länge.
Flavio Roddolo Nebbiolo d'Alba 2004 är en till riktig juvel. Doften är mycket komplex med fat, svett, läder, söta körsbär och björnbär. Wow! Smaken är strukturerad och innehåller fat, mogna körsbär, plommon, salvia och läder. Riktigt bra.
Flavio Roddolo Barolo 2003 bär inga spår av den varma årgången. Doften är istället klassisk med rosor, lakrits, tranbär och vildhallon. Smaken är balanserad med välordnade tanniner, bra syra och en tät mörkröd frukt. Imponerande.
Flavio Roddolo Langhe Rosso Bricco Appiani 2003 är 100% cabernet sauvignon från en liten växtplats direkt intill Flavios gård. Doften är mycket stor, komplex och i våra näsor atypisk för cabernet. Plommon, björnbär, cassis, mynta, rostade fat, tobak och lakrits svävar runt i glaset. Smaken är tät och intensiv med inslag plommon, björnbär, lakrits, mörk choklad och fat. Eftersmaken är riktigt lång och strukturen borgar för ett vackert åldrande. Det här är riktigt bra och slår nog Brezza Cannubi 2001 med en noslängd i kampen om dagens bästa vin.
Flavio visar sig vara en blyg herre i 50-årsåldern och inledningsvis känns han nästan besvärad över att behöva prata med främlingar. Men efter en kort visning i hans källare kommer vi upp till hans provningsrum och med vinerna kommer också ett och annat varmt leende fram. Det märks att han är en person med stor integritet och stolthet över vad han producerar.
Flavio Roddolo Dolcetto d'Alba 2006 är en druvtypisk och relativt enkel dolcetto som inte fått någon ek. Doften är på gränsen till endimensionell men vinet är drickvänligt och förmodligen ett väldigt bra pizzavin i ordets bästa bemärkelse.
Flavio Roddolo Dolcetto d'Alba superiore 2005 har en mycket inbjudande doft av marsipan, plommon och körsbär. Smaken är väldigt välbalanserad och det är här ett vin vi verkligen gillar. Normallt sett kanske dolcetto är ett vin som skall drickas ungt men undrar om inte det här blir ännu bättre med några års lagring?
Flavio Roddolo Barbera d'Alba 2005 är, helt i enlighet med Flavios filosofi, en klassisk och typisk barbera. Doften är enkel men tilltalande och en liten pepprighet ligger och svävar högt upp i glaset. Vi har ju redan druckit några barberor med extremt hög syra idag men undrar om inte Flavio tar priset.
Flavio Roddolo Barbera d'Alba superiore 2004 vill vi aldrig sluta dofta på. Den har en fantastisk doft av blåbär, björnbär, svartpeppar och mogna plommon. Det är tur för våra tänder att salivkörtlarna redan har produktionen igång. Fruktsyrorna är som att bita i en citron och ett sånt här vin kan därför egentligen aldrig beskrivas som balanserat. Men den rika frukten, de lena tanninerna och vinets struktur gör ändå att det känns behagligt. Det här är en av de matvänligaste och bästa barberorna vi druckit på länge.
Flavio Roddolo Nebbiolo d'Alba 2004 är en till riktig juvel. Doften är mycket komplex med fat, svett, läder, söta körsbär och björnbär. Wow! Smaken är strukturerad och innehåller fat, mogna körsbär, plommon, salvia och läder. Riktigt bra.
Flavio Roddolo Barolo 2003 bär inga spår av den varma årgången. Doften är istället klassisk med rosor, lakrits, tranbär och vildhallon. Smaken är balanserad med välordnade tanniner, bra syra och en tät mörkröd frukt. Imponerande.
Flavio Roddolo Langhe Rosso Bricco Appiani 2003 är 100% cabernet sauvignon från en liten växtplats direkt intill Flavios gård. Doften är mycket stor, komplex och i våra näsor atypisk för cabernet. Plommon, björnbär, cassis, mynta, rostade fat, tobak och lakrits svävar runt i glaset. Smaken är tät och intensiv med inslag plommon, björnbär, lakrits, mörk choklad och fat. Eftersmaken är riktigt lång och strukturen borgar för ett vackert åldrande. Det här är riktigt bra och slår nog Brezza Cannubi 2001 med en noslängd i kampen om dagens bästa vin.
lördag 9 augusti 2008
Besök hos G.D. Vajra
Dagens nästa besök ligger i byn Vergne, bara några kilometer västerut från Barolo. Vi parkerar utanför på gatan med det vackra namnet Via delle Viole.
I grinden möts vi av den väldigt trevlige och utåtriktade sonen i familjen, Giuseppe Vajra. Han har läst oenologi vid universitetet och jobbar nu parallellt med sin far Aldo som fortfarande är ansvarig vinmakare. Initialerna G.D. står för övrigt för Guiseppe Domenico - Aldos far.
Guiseppe är på språng när vi träffar honom och vi tas istället om hand av Sabrina som sedan någon månad tillbaka är anställd i syftet att just ta emot turister och leda provningar. Även hon ger prov på den ödmjukhet och gästvänlighet som präglar så många i människor i dessa trakter.
Sabrina berättar att Aldo, tillsammans med Angelo Gaja, var en av de första i Langhe att börja lagra barolo på barrique istället för botti. Vi kan komma på några namn till som nog borde läggas till den listan men vi ser ingen anledning att gå i polemik... Hur som helst så har Aldo numera svängt och succesivt återgått till att använda botti från bland annat Slovenien och Ungern. Numera nyttjar Aldo barriques för att lagra vin som skall användas för att toppa upp deras botti allteftersom vinet dunstar under lagringen. Sabrina berättar också att vinlagen föreskriver att all barolo måste lagras på träfat i minst två år men träslag och fattyp är inte specificerat.
Vajras främsta cru är Bricco delle Viole, en sydsluttning som ligger direkt norr om bilvägen mellan Vergne och Barolo. Där odlar de dels nebbiolo till deras vingårdsbetecknade barolo men även barbera.
G.D. Vajra Dolcetto d'Alba 2007 har en klassisk doftprofil av bittermandel och mörka syrliga körsbär. Smaken är ung, bärig, körsbärssaftig och har ett lite kryddigt avslut.
G.D. Vajra Dolcetto d'Alba Coste & Foscati 2006 spelar i en helt annan liga¨med en parfymerad söt doft av körsbär, hallon, viol, bittermandel och fat (6 månader). I munnen visar den en exceptionell struktur för att vara en dolcetto och frukten är tät och renrasig. Eftersmaken är också strukturerad och lång. En fantastisk dolcetto!
G.D. Vajra Barbera d'Alba 2005 har lagrats 8 månader på helt nya botti. I doften finns bigarråer och mörk choklad men den känns ganska enkel. Smaken innehåller bra frukt och syran sätter fin fart på salivkörtlarna. En liten besvikelse men det kanske är årgången?
G.D. Vajra Barbera d'Alba superiore 2005 har fått hela 16 månader på botti. Alla druvor kommer från Bricco delle Viole. Den har en mycket stor intensiv doft av bitter choklad, plommon och blåbär. I munnen har den en fantastisk attack med mördande syra och mörk kompakt frukt. För att vara barbera är den ganska sträv vilket tillsammans med syran skapar en enorm astringens. Vi köper den här för att lagra. Imponerande!
G.D. Vajra Langhe Freisa Kyè 2004 har en underbar doft av pinjenötter, grankåda, rosor, sottobosco (tack för den glosan Frankofilen!) och kaffe. Hade vi fått detta blint hade vi nog gissat på nebbiolo. Smaken är exklusiv med lite ruggade tanniner, bra frukt och en elegant avslutning. Annorlunda och gott! Enligt Sabrina har man med DNA-teknik visat att freisa är en förfader till nebbiolo och de påminner som sagt onekligen om varandra i doften.
G.D. Vajra Barolo Albe 2004 har en sanslöst ful etikett. Vi försöker att tvätta bort bilden av den från våra hornhinnor och stoppar istället näsorna i glasen. Doften är ungdomlig och bjuder hallon, lakrits, rosor och körsbär i väldigt ursprungstypisk stil. Smaken är superung, sträv och kompakt. Detta är ingen stor barolo men kommer om några år, när allt har satt sig och tanninerna slipats av, att vara ett riktigt trevligt och drickvänligt vin i en lite modernare stil.
G.D. Vajra Bricco delle Viole 2003 lider av det varma året och den är inte lika bra som -01:an. Men vi upplever ändå att den är ett ganska tydligt kvalitetssteg upp från barolo albe. I doften finns plommon, körsbär, tobak, violer, kaffe och torkade fikon. Smaken är stram och medelfyllig med bra frukt och en lång, örtig avslutning med körsbär, tobak, torkad frukt och en liten bitterhet. Detta är helt klart ett väldigt gott vin men inte värt de €40 som de begär. Vi väntar mycket hellre på -04:an.
I grinden möts vi av den väldigt trevlige och utåtriktade sonen i familjen, Giuseppe Vajra. Han har läst oenologi vid universitetet och jobbar nu parallellt med sin far Aldo som fortfarande är ansvarig vinmakare. Initialerna G.D. står för övrigt för Guiseppe Domenico - Aldos far.
Guiseppe är på språng när vi träffar honom och vi tas istället om hand av Sabrina som sedan någon månad tillbaka är anställd i syftet att just ta emot turister och leda provningar. Även hon ger prov på den ödmjukhet och gästvänlighet som präglar så många i människor i dessa trakter.
Sabrina berättar att Aldo, tillsammans med Angelo Gaja, var en av de första i Langhe att börja lagra barolo på barrique istället för botti. Vi kan komma på några namn till som nog borde läggas till den listan men vi ser ingen anledning att gå i polemik... Hur som helst så har Aldo numera svängt och succesivt återgått till att använda botti från bland annat Slovenien och Ungern. Numera nyttjar Aldo barriques för att lagra vin som skall användas för att toppa upp deras botti allteftersom vinet dunstar under lagringen. Sabrina berättar också att vinlagen föreskriver att all barolo måste lagras på träfat i minst två år men träslag och fattyp är inte specificerat.
Vajras främsta cru är Bricco delle Viole, en sydsluttning som ligger direkt norr om bilvägen mellan Vergne och Barolo. Där odlar de dels nebbiolo till deras vingårdsbetecknade barolo men även barbera.
G.D. Vajra Dolcetto d'Alba 2007 har en klassisk doftprofil av bittermandel och mörka syrliga körsbär. Smaken är ung, bärig, körsbärssaftig och har ett lite kryddigt avslut.
G.D. Vajra Dolcetto d'Alba Coste & Foscati 2006 spelar i en helt annan liga¨med en parfymerad söt doft av körsbär, hallon, viol, bittermandel och fat (6 månader). I munnen visar den en exceptionell struktur för att vara en dolcetto och frukten är tät och renrasig. Eftersmaken är också strukturerad och lång. En fantastisk dolcetto!
G.D. Vajra Barbera d'Alba 2005 har lagrats 8 månader på helt nya botti. I doften finns bigarråer och mörk choklad men den känns ganska enkel. Smaken innehåller bra frukt och syran sätter fin fart på salivkörtlarna. En liten besvikelse men det kanske är årgången?
G.D. Vajra Barbera d'Alba superiore 2005 har fått hela 16 månader på botti. Alla druvor kommer från Bricco delle Viole. Den har en mycket stor intensiv doft av bitter choklad, plommon och blåbär. I munnen har den en fantastisk attack med mördande syra och mörk kompakt frukt. För att vara barbera är den ganska sträv vilket tillsammans med syran skapar en enorm astringens. Vi köper den här för att lagra. Imponerande!
G.D. Vajra Langhe Freisa Kyè 2004 har en underbar doft av pinjenötter, grankåda, rosor, sottobosco (tack för den glosan Frankofilen!) och kaffe. Hade vi fått detta blint hade vi nog gissat på nebbiolo. Smaken är exklusiv med lite ruggade tanniner, bra frukt och en elegant avslutning. Annorlunda och gott! Enligt Sabrina har man med DNA-teknik visat att freisa är en förfader till nebbiolo och de påminner som sagt onekligen om varandra i doften.
G.D. Vajra Barolo Albe 2004 har en sanslöst ful etikett. Vi försöker att tvätta bort bilden av den från våra hornhinnor och stoppar istället näsorna i glasen. Doften är ungdomlig och bjuder hallon, lakrits, rosor och körsbär i väldigt ursprungstypisk stil. Smaken är superung, sträv och kompakt. Detta är ingen stor barolo men kommer om några år, när allt har satt sig och tanninerna slipats av, att vara ett riktigt trevligt och drickvänligt vin i en lite modernare stil.
G.D. Vajra Bricco delle Viole 2003 lider av det varma året och den är inte lika bra som -01:an. Men vi upplever ändå att den är ett ganska tydligt kvalitetssteg upp från barolo albe. I doften finns plommon, körsbär, tobak, violer, kaffe och torkade fikon. Smaken är stram och medelfyllig med bra frukt och en lång, örtig avslutning med körsbär, tobak, torkad frukt och en liten bitterhet. Detta är helt klart ett väldigt gott vin men inte värt de €40 som de begär. Vi väntar mycket hellre på -04:an.
Besök hos Giacomo Brezza e Figli
Efter gårdagkvällens fantastiska modernistupplevelse signerad Elio Altare inleder vi dagen med ett besök hos en stilmässig motpol, familjen Brezza. Deras cantina ligger inne i själva byn Barolo i anslutning till restaurangen och hotellet som familjen också driver. Vi har aldrig druckit några av Brezzas viner, det som lockat oss nu är de fina lägen som familjen innehar men också att de vid några tillfällen fått tre bicchieri i Vini d'Italia. Senaste Brezza-vinet att få den hedersbetygelsen var deras Barolo Cannubi 2001.
Vi blir mottagna av Enzo, fjärde generationens vinmakare i familjen Brezza. Han visar oss runt i den vackra källaren som synliggör deras traditionella inställning; rader av stora botti av slovensk ek kantar källaren men man ser inte en endaste barrique.
Brezza använder ingen ek alls till sin dolcetto medan barberan lagras på botti. Efter att faten använts 5 år för barbera börjar de därefter att användas till nebbiolo. Den totala produktion ligger strax under 100.000 flaskor om året och de vinifierar endast druvor från egna vingårdar. Efter rundvisningen och en pratstund om vinmakande slår vi oss ner för att prova deras viner tillsammans:
Brezza Dolcetto d'Alba Fossati 2007 är en fruktdriven, ren och enkel men välgjord Dolcetto. Den är lätt och körsbärssaftig i munnen. Fossati är en växtplats som ligger på gränsen mellan Barolo och La Morra. Därifrån gör för övrigt Sverigebekanta producenten Dosio en vingårdsbetecknad Barolo.
Brezza Dolcetto d'Alba San Lorenzo 2007 är ett kraftigare vin som visserligen delar fräschören och renheten hos Fossatin men med betydligt mer kraft. Den har också mörkare körsbärsfrukt och ett härligt, lite kärnbeskt avslut med bra drag i syrorna och inslag av bittermandel. San Lorenzo är 5 hektar som gränsar till Cannubi och har ungefär samma sandiga jordmån.
Brezza Barbera d'Alba Santa Rosalia 2007 är ett blommigt, enkelt och rättframt vin med röda körsbär och plommon i doften. Smaken är ren och den höga syran ger ett friskt och läskande avslut. Men det är inget stort vin. För sina barberaviner laborerar Enzo med glaskorkar. Han påstod att i blindprovningar föredrar de flesta provare viner som förslutits på det sättet istället för med traditionell naturkork. Dessutom minskar det flaskvariationen och eliminierar problemet med smygkork. Det är dock inte tillåtet enligt vinlagarna att sälja viner med glaskork som Barbera d'Alba.
Brezza Barbera d'Alba Cannubi Muscatel 2006 bjuder på en betydligt större upplevelse. Här har 45-åriga stockar planterade i en sandig jordmån med inslag av kalkhaltig lera (tov på Piemonte-dialekt) givit upphov till en kraftig och mörk doft av plommon, körsbär och blåbär. Det finns också lite vita blommor i doften, precis som hos Rosalia. Fruktsyran är mördande hög och skulle få en citron att kännas platt. Vinet skulle dock funka väldigt bra till salta charkuterier där sältan och fetman tillsammans får ge sig i kast med syran i vinet. Växtplatsen Cannubi Musctatel ligger i direkt anslutning till cantinan i riktning mot Cannubi. Man tror att namnet kommer sig av att det, innan phylloxeran började härja, växte muscat (eller kanske nebbiolo ympad på muscatrötter) på denna cru.
Brezza Barbera d'Alba Cannubi Muscatel 2006 bjuder på en betydligt större upplevelse. Här har 45-åriga stockar planterade i en sandig jordmån med inslag av kalkhaltig lera (tov på Piemonte-dialekt) givit upphov till en kraftig och mörk doft av plommon, körsbär och blåbär. Det finns också lite vita blommor i doften, precis som hos Rosalia. Fruktsyran är mördande hög och skulle få en citron att kännas platt. Vinet skulle dock funka väldigt bra till salta charkuterier där sältan och fetman tillsammans får ge sig i kast med syran i vinet. Växtplatsen Cannubi Musctatel ligger i direkt anslutning till cantinan i riktning mot Cannubi. Man tror att namnet kommer sig av att det, innan phylloxeran började härja, växte muscat (eller kanske nebbiolo ympad på muscatrötter) på denna cru.
Brezza Barolo Cannubi 2004 är elegant, ren, komplex och har ett tydligt inslag av rosor. Doften bjuder även på mineral, lakrits och bigarråer. För att vara en barolo från 2004 är den väldigt lätt och sirlig. Tanninerna är mogna och tillbakadragna, detta är helt klart ett vin som lever på sin feminina elegans och komplexitet. Växtplatsen Cannubi behöver kanske ingen introduktion, det är utan tvekan byn Barolos främst cru och druvor härifrån har alltid betingat ett högre pris än från andra omgivande vingårdar. Men man ska komma ihåg att Brezzas stockar i Cannubi är unga och förmodligen kommer de producera ännu bättre i kommande årgångar. Cannubis storhet framträder ofta under årgångar med lite mer regn eftersom den höga andelen sand i jordmånen erbjuder väldigt bra dränering.
Brezza Barolo Sarmassa 2004 är betydligt mycket mer kraftfull och klassisk i doften. Frukten är mörkare och jordigare men minst lika komplex som Cannubin. Enzo låter macerationen pågå lite längre för Sarmassa eftersom den har "softer tannins". Den mycket långa eftersmaken är behagligt sträv och erbjuder rosor, mörka bär och fat. Gott! Sarmassa ligger granne med en storhet som Cerequio men har betydligt mer lera i jordmånen. Detta är dock endast ett problem under regnigare årgångar. Under varma år som 2004 erbjuder istället leran en god möjlighet för marken att behålla lite välbehövligt vatten.
Brezza Barolo Bricco Sarmassa 2004 känns som en syntes av de två de första barolovinerna vi provat, den har Cannubins fantastiska elegans i kombination med Sarmassans kraft och mörka frukt. I näsan får vi bigarråer, lakrits och en bukett violer och rosor. I munnen känns den väldigt välbyggd med mogna tanniner, mörk god frukt och ett långt balanserat avslut. Riktigt bra! Enzo vinifierar den högst belägna delen av Sarmassa separat och tillsammans med andra vinmakare och vänner avgör han huruvida den ska buteljeras separat eller om den ska ingå i den vanliga Sarmassan.
Brezza Barolo Cannubi 2003 bär tydliga spår av den heta årgången men inte i en negativ bemärkelse. Doften är istället rikare och varmare men inte syltig! Röda körsbär, torkade rosor, tranbär och läder samsas i en väldigt stor doft. I munnen är vinet också fylligare men har inga av de bråkiga tanniner som vi tycker har präglat många barolos från -03. Eftersmaken är något kortare än för -04:orna men det här är ett fantastiskt bra vin med tanke på årgången!
Brezza Barolo Sarmassa 2003 är också varmare i doften men skillnaden mot -04 är inte lika stor som för Cannubi. Lakrits, mörka körsbär och rosor är de tydligaste inslagen i den mycket stora doften. Smaken är varm, behaglig och fyllig. Kvalitetsmässigt på samma nivå som Cannubi -03.
Brezza Barolo Cannubi 2001 fick alltså tre bicchieri av Vini d'Italia och Enzo håller själv årgången mycket högt. Doften är markant mycket mognare än de tidigare vinerna vi provat och innehåller svamp, mineral, vildhallon, bigarråer, lakrits och nötter. Vi har själva aldrig upplevt svart tryffelarom i ett vin men vi tror att de som kan göra det förmodligen skulle drämma till här. Smaken är balanserad, rödfruktig och innehåller massor av tuggvänlig lakrits, torkade körsbär, örter och mogna söta tanniner. Fantastiskt bra!
Brezza Barolo Cannubi 2000 känns än mer mogen än -01 men når inte riktigt upp till samma doftmässiga komplexitet. Svamp, järn, torkad frukt och lakrits dominerar. Smaken är medelfyllig och har mer frukt än vad man skulle kunna tro utifrån doftintrycken. Det här vinet kommer att fortsätta att leverera i många år till men kommer förmodligen inte bli så mycket bättre. I en diskussion om årgångar nämnde vi att WineSpectator gav 100 poäng till själva årgången 2000 för Barolo och då skakade Enzo bara på huvudet med ett leende. Han håller exempelvis -99, -01 och -04 som betydligt bättre.
Sammanfattning och slutsatser från besöket:
1. Brezza är en supertraditionalist som gör viner med en tydlig husstil; Alla viner vi provade präglades av fräschör, renhet och stor drickbarhet. Dessutom får varje druvsort verkligen uttrycka sin egen karakteristik.
2. I dagsläget känns faktiskt Sarmassa formstarkare än Cannubi hos Brezza
3. Det görs stora viner i Barolo av både traditionalister och modernister. Dessutom görs det viner i bägge lägren som är njutbara som unga!
torsdag 7 augusti 2008
Elio Altare Langhe Rosso Arborina 1997
Efter resan från Ligurien tar vi in på hotellet La Rosa dei Vini strax norr om Serralunga d'Alba. Det visar sig vara ett ganska nybyggt hotell vars restaurang har en stor terass med fantastisk utsikt över ett hav av nebbiolorankor och i nordväst, byn Castiglione Falleto med sitt karakteristiska runda torn.
När det blivit dags för middag slår vi oss ner på terassen och inleder som vanligt med att titta igenom vinmenyn. Saliven rinner till när den visar sig innehålla sida upp och sida ner med det bästa som Piemonte har att erbjuda. Till slut bestämmer vi oss för en flaska Elio Altare Langhe Rosso Arborina från 1997. Detta vin är, precis som hans Barolo Arborina, 100% Nebbiolo, men de 18 månader på nya barriques som det får uppfyller inte vinlagens krav på minst 2 års fatlagring för all Barolo. Således blir klassificeringen Langhe Rosso.
1997 var en väldigt speciell årgång för Elio. Vädermässigt följdes en varm och torr vår upp av en ännu varmare sommar och till slut en tidig skörd av perfekta druvor under optimala förhållanden. Det möjliggjorde för Elio att producera viner som han själv anser vara bland de bästa han skapat under sin 40-åriga karriär. Men årgången innebar också en stor tragedi för honom själv och för alla oss som älskar hans viner. Hans korkleverantör sedan många år, den tyska storproducenten Gültig, hade gett honom korkar smittade med klorföreningen TCA. Nästan 30 000 flaskor hade förslutits med de defekta korkarna och man tror att upp till 50% av vinerna skulle blivit korkskadade med tiden. Eftersom Elio är en man med ett djupt kvalitetspatos och en exceptionell respekt för Langhe, sina kunder och sitt vin, beslöt han sig så fort han insett vad som hänt, att återkalla allt vin som buteljerats med de dåliga korkarna. Senare stämde han Gültig och ersattes till slut med drygt 5 miljoner kronor som kompensation för sina uteblivna intäkter. Som tur var drabbades inte allt Altares vin av skandalen men det finns idag väldigt få Elio Altare 97:or kvar i marknaden.
Familjen Altares hemvist är byn La Morra vars främsta växtplatser samtliga ligger på den östra sluttningen nedanför byn. De kan delas in i tre distinkta delar. Santa Maria har de bördigaste jordarna och här finns därför tyvärr ofta ett större fokus på kvantitet än kvalitet. Men några lägen, exempelvis Capalotti, ger druvor av högsta kvalitet. Området runt den sedan andra världskriget övergivna byn Cerequio klyvs av gränsen mellan La Morra och Barolo. Här ligger några av de främsta växtplatserna i hela Barolo, exempelvis Brunate och den cru som bär byns namn dvs Cerequio. Annunziata ligger mellan Santa Maria och Cerequio och hit hör storheter som Rocche dell'Annunziata, Bricco Rocche och ursprunget till kvällens vin, Arborina. Rent generellt odlas området runt Annunziata i stor utsträckning av små odlare med stort kvalitetsfokus. Arborinas 10 hektar ligger i direkt östlig anslutning till familjen Altares hem och köptes 1948 av Elios farfar Giuseppe.
Det är nästan en religiös upplevelse när vinkyparen bär in vår Elio Altare Langhe Rosso Arborina 1997. Färgen är skimrande vackert rödbrun med nebbioloorangea kanter. En magiskt stor, mogen, tät, nyanserad doft i perfekt harmoni svävar förföriskt upp ur de stora barolokuporna. Vi blir hänförda, rörda och ödmjuka inför det bevis på stor vinmakarkonst och terroir som fyllts i våra glas. Doften bjuder en nästintill overklig komplexitet med en för Altare typisk eldighet, mogna bigarråer, övermogna hallon och torkade röda rosor. Faten är trots vinets ålder fortfarande väldigt närvarande i doften och bidrar bland annat med en komponent av vitt trälim som vi ofta finner i riktigt gamla fatlagrade destillat.
Efter en stund i karaffen tillkom animaliska toner men de försämrade på intet sätt den fjäderlätta elegans som präglade doften från det att flaskan öppnades till den tog slut.
I munnen fortsätter vinet att visa sin skönhet. Man vill bara låta det skölja runt i munnen och smeka kinder och tunga medan det fortsätter att avge sina fantastiska dofter. Smaken är varm, strukturerad och framförallt perfekt balanserad. En av smakkomponenterna som tydligt framträder känns som en sked sötsyrlig nykokt hallonsylt. Eftersmaken är balanserad, komplex och lever oändligt länge. När man precis svalt känner man först strukturen från de fullmogna, lena och söta tanninerna. Därefter kommer härliga syror och en behaglig, diskret eldighet fram tillsammans med mogna bigarråer och hallon.
När karaffen är tömd till sista droppen sitter vi kvar med eftersmaken fortfarande ringande i munnen och en genuin och djup tacksamhet inför det vi nyss fått uppleva.
När det blivit dags för middag slår vi oss ner på terassen och inleder som vanligt med att titta igenom vinmenyn. Saliven rinner till när den visar sig innehålla sida upp och sida ner med det bästa som Piemonte har att erbjuda. Till slut bestämmer vi oss för en flaska Elio Altare Langhe Rosso Arborina från 1997. Detta vin är, precis som hans Barolo Arborina, 100% Nebbiolo, men de 18 månader på nya barriques som det får uppfyller inte vinlagens krav på minst 2 års fatlagring för all Barolo. Således blir klassificeringen Langhe Rosso.
1997 var en väldigt speciell årgång för Elio. Vädermässigt följdes en varm och torr vår upp av en ännu varmare sommar och till slut en tidig skörd av perfekta druvor under optimala förhållanden. Det möjliggjorde för Elio att producera viner som han själv anser vara bland de bästa han skapat under sin 40-åriga karriär. Men årgången innebar också en stor tragedi för honom själv och för alla oss som älskar hans viner. Hans korkleverantör sedan många år, den tyska storproducenten Gültig, hade gett honom korkar smittade med klorföreningen TCA. Nästan 30 000 flaskor hade förslutits med de defekta korkarna och man tror att upp till 50% av vinerna skulle blivit korkskadade med tiden. Eftersom Elio är en man med ett djupt kvalitetspatos och en exceptionell respekt för Langhe, sina kunder och sitt vin, beslöt han sig så fort han insett vad som hänt, att återkalla allt vin som buteljerats med de dåliga korkarna. Senare stämde han Gültig och ersattes till slut med drygt 5 miljoner kronor som kompensation för sina uteblivna intäkter. Som tur var drabbades inte allt Altares vin av skandalen men det finns idag väldigt få Elio Altare 97:or kvar i marknaden.
Familjen Altares hemvist är byn La Morra vars främsta växtplatser samtliga ligger på den östra sluttningen nedanför byn. De kan delas in i tre distinkta delar. Santa Maria har de bördigaste jordarna och här finns därför tyvärr ofta ett större fokus på kvantitet än kvalitet. Men några lägen, exempelvis Capalotti, ger druvor av högsta kvalitet. Området runt den sedan andra världskriget övergivna byn Cerequio klyvs av gränsen mellan La Morra och Barolo. Här ligger några av de främsta växtplatserna i hela Barolo, exempelvis Brunate och den cru som bär byns namn dvs Cerequio. Annunziata ligger mellan Santa Maria och Cerequio och hit hör storheter som Rocche dell'Annunziata, Bricco Rocche och ursprunget till kvällens vin, Arborina. Rent generellt odlas området runt Annunziata i stor utsträckning av små odlare med stort kvalitetsfokus. Arborinas 10 hektar ligger i direkt östlig anslutning till familjen Altares hem och köptes 1948 av Elios farfar Giuseppe.
Det är nästan en religiös upplevelse när vinkyparen bär in vår Elio Altare Langhe Rosso Arborina 1997. Färgen är skimrande vackert rödbrun med nebbioloorangea kanter. En magiskt stor, mogen, tät, nyanserad doft i perfekt harmoni svävar förföriskt upp ur de stora barolokuporna. Vi blir hänförda, rörda och ödmjuka inför det bevis på stor vinmakarkonst och terroir som fyllts i våra glas. Doften bjuder en nästintill overklig komplexitet med en för Altare typisk eldighet, mogna bigarråer, övermogna hallon och torkade röda rosor. Faten är trots vinets ålder fortfarande väldigt närvarande i doften och bidrar bland annat med en komponent av vitt trälim som vi ofta finner i riktigt gamla fatlagrade destillat.
Efter en stund i karaffen tillkom animaliska toner men de försämrade på intet sätt den fjäderlätta elegans som präglade doften från det att flaskan öppnades till den tog slut.
I munnen fortsätter vinet att visa sin skönhet. Man vill bara låta det skölja runt i munnen och smeka kinder och tunga medan det fortsätter att avge sina fantastiska dofter. Smaken är varm, strukturerad och framförallt perfekt balanserad. En av smakkomponenterna som tydligt framträder känns som en sked sötsyrlig nykokt hallonsylt. Eftersmaken är balanserad, komplex och lever oändligt länge. När man precis svalt känner man först strukturen från de fullmogna, lena och söta tanninerna. Därefter kommer härliga syror och en behaglig, diskret eldighet fram tillsammans med mogna bigarråer och hallon.
När karaffen är tömd till sista droppen sitter vi kvar med eftersmaken fortfarande ringande i munnen och en genuin och djup tacksamhet inför det vi nyss fått uppleva.
tisdag 5 augusti 2008
Le Cinque Terre
Ligurien måste vara ett av världens vackraste platser med sina branta klippor som störtar rakt ner i det salta medelhavet. Här finns Cinque Terre, fem små kustbyar som klättrar på de branta klipporna och som utsetts av Unesco till "world heritage site". Tidigare var vin- och olivodling deras största inkomstkälla men nu har turismen övertagit den positionen. Från att tidigare ha haft 1400 hektar uppodlade på de branta och terasserade klipporna återstår nu endast 100. Eftersom de fem byarna är svåråtkomliga med bil valde vi att bo i byn Portovenere som ligger längst ut på udden sydväst om hamnstaden La Spezia.
Cinque Terre är också en D.O.C för torra vita viner gjorda på druvorna Bosco, Albarola och Vermentino. Ett riktigt frutti di mare-vin. Här görs också de söta D.O.C Cinque Terre Sciacchetràvinerna. Samma druvsorter används men till Sciacchetrà torkas de på bambumattor innan de pressas någon gång under senhösten.
Sista kvällen i Portovenere beställer vi in en flaska torr Cinque Terre av årgång 2006 till skaldjuren. Den har en ljust honungsgul färg och i doften finns aprikosmarmelad, melon, honung och mineral. Smaken är helt torr men känns ändå lite varm. Den är fräsch och mineraldriven med en fortsatt mycket tydlig ton av aprikosmarmelad. Eftersmaken är mineralig, lite bitter och avhuggen på ett sätt som för tankarna till fuldruvan Trebbiano. Det funkar väldigt bra till maten men är väl egentligen inte värt de knappa €20 den kostar i de lokala butikerna.
Dagen efter fortsätter vi upp längs kusten men gör en liten avstickare från motorvägen till en annan ännu mindre by, Portofino. Här äter vi lunch på Splendido Mare nere vid den lilla pittoreska och välansade hamnen. Portofino känns nästan som en kuliss där allt är perfekt underhållet och fixat. Eftersom resan mot Barolo ska fortsätta efter lunch blir det inget vin till maten. Men istället för dessert känns det som ett bra läge att testa ett glas av en söt Cinque Terre.
Cooperative Agricoltura di Cinque Terre Sciacchetrà 2001 är bärnstensfärgad och viskös. Ur glaset stiger en söt exotisk doft av honung, sultanrussin och den aprikosmarmelad som var så övertydlig i den torra varianten. Det finns ett litet oxiderat inslag i doften som för tankarna till vit Banyuls trots att det i övrigt inte doftar likadant. Vi tycker oss dessutom ana lite botrytis. I munnen är vinet intensivt sött och simmigt men helt utan att bli sliskigt eftersom syran är väldigt hög. Viskositeten är extremt hög. Trots 15 alkoholprocent upplevs inte vinet som eldigt och eftersmaken är lång, glycerolstinn och aprikosig. Väldigt gott!
När vi lämnade Portofino visste vi inte att kvällen skulle komma att bjuda på årets största vinupplevelse hittills. Mer om detta i nästa inlägg...
Cinque Terre är också en D.O.C för torra vita viner gjorda på druvorna Bosco, Albarola och Vermentino. Ett riktigt frutti di mare-vin. Här görs också de söta D.O.C Cinque Terre Sciacchetràvinerna. Samma druvsorter används men till Sciacchetrà torkas de på bambumattor innan de pressas någon gång under senhösten.
Sista kvällen i Portovenere beställer vi in en flaska torr Cinque Terre av årgång 2006 till skaldjuren. Den har en ljust honungsgul färg och i doften finns aprikosmarmelad, melon, honung och mineral. Smaken är helt torr men känns ändå lite varm. Den är fräsch och mineraldriven med en fortsatt mycket tydlig ton av aprikosmarmelad. Eftersmaken är mineralig, lite bitter och avhuggen på ett sätt som för tankarna till fuldruvan Trebbiano. Det funkar väldigt bra till maten men är väl egentligen inte värt de knappa €20 den kostar i de lokala butikerna.Dagen efter fortsätter vi upp längs kusten men gör en liten avstickare från motorvägen till en annan ännu mindre by, Portofino. Här äter vi lunch på Splendido Mare nere vid den lilla pittoreska och välansade hamnen. Portofino känns nästan som en kuliss där allt är perfekt underhållet och fixat. Eftersom resan mot Barolo ska fortsätta efter lunch blir det inget vin till maten. Men istället för dessert känns det som ett bra läge att testa ett glas av en söt Cinque Terre.
Cooperative Agricoltura di Cinque Terre Sciacchetrà 2001 är bärnstensfärgad och viskös. Ur glaset stiger en söt exotisk doft av honung, sultanrussin och den aprikosmarmelad som var så övertydlig i den torra varianten. Det finns ett litet oxiderat inslag i doften som för tankarna till vit Banyuls trots att det i övrigt inte doftar likadant. Vi tycker oss dessutom ana lite botrytis. I munnen är vinet intensivt sött och simmigt men helt utan att bli sliskigt eftersom syran är väldigt hög. Viskositeten är extremt hög. Trots 15 alkoholprocent upplevs inte vinet som eldigt och eftersmaken är lång, glycerolstinn och aprikosig. Väldigt gott!
När vi lämnade Portofino visste vi inte att kvällen skulle komma att bjuda på årets största vinupplevelse hittills. Mer om detta i nästa inlägg...
lördag 2 augusti 2008
Le Cantine di Greve in Chianti
Mittemellan Florens och Siena, i hjärtat av Toscana, ligger byn Greve in Chianti. Den är definitivt värd ett besök och den kan också utgöra bas för utflykter till andra vinbyar i området.
I byn finns ett stort enotek där man kan testa över 100 viner och ett tjugotal olivoljor. Vi fokuserade såklart på vinet men köpte också en flaska Fonterutoli olivolja.
En av de första vinerna vi provade var Querciabella Chianti Classico 2005 som som vanligt visade sig vara en mycket bra chianti men den är sämre än tidigare årgångar vi provat. Det finns dock fat, röd torr chiantifrukt, lakrits och lite av den där blommiga kvaliteten som vi fann i Vigna del Sorbo några dagar tidigare.
Nästa Chianti för rakning var Riecine Chianti Classico 2004 som för oss var en ny och riktigt trevlig bekantskap. En kryddig och fatig doft följdes av en välstrukturerad och körsbärsfruktig smak och en ganska sträv men ändå behaglig eftersmak. Gott!
Därefter var det dags för jätteproducenten Ruffinos Vino Nobile Lodola Nuova 2004 som vi med lite lagring har uppskattat i tidigare årgångar. När den är ung är den alldaglig och enkel men blir oväntat bra med lite lagring. Fat, mörk frukt och en lite stram avslutning bjuder den hur som helst redan nu.
Efter att ha testat runt lite gick vi över till super tuscans. Först ut blev Ornellaia 2005 som var riktigt bra. Det är en mix av 60% Cabernet Sauvignon uppblandad med de klassiska vapendragarna från Bordeaux dvs Merlot, Cabernet Franc och Petit Verdot. En dyr och komplex doft av blåbär, svarta vinbär, plommon, mineral och fat visade att det faktiskt gick att göra bra viner i Toscana 2005. I munnen kändes den fortfarande ung och outvecklad men det finns definitivt potential. Därefter gick vi över till det som visade sig vara dagens bästa vin, Tignanello 2005. Trots att bordeauxdruvorna här bara utgör en mindre del i blandningen bredvid sangiovese känns det som minst lika mycket Médoc som Ornellaia. Doften är komplex, fatig och kommer bli riktigt stallig med åren. Smaken är halvfyllig men rik, körsbärssöt med höga syror och en underbar lång avslutning. Parker hade säkert sagt "a whopping 50+ seconds" eller något liknande... Tyvärr har vi inte testat 2004:an men den är ett säkert köp om vi springer på den liksom 2006 när den väl kommer!
Vi provade också två merlotbaserade viner mot varandra. Avignonesi Desiderio 2005 är riktigt snyggt gjord, speciellt med tanke på den svåra årgången. Det första man slås av är de snygga faten som lämnat härliga och tydliga spår i form av mandelmassa och kanske lite bittermandel. Under finns en kompakt, bärig och glansig merlotfrukt med lite plommon och sous-bois, vad det nu kan heta på italienska? Stor applåd till Avignonesi!
Därefter fyllde vi en skvätt av den hyllade producenten Castello di Amas lika hyllade vin l'Apparita 2004 i våra glas. Prislappen på €120 höjer ju ytterligare förväntningarna men vi tror inte att det var därför vi blev besvikna. Doften är, för att vara den här prisklassen, inte jättestor och det som kommer in i näsborrarna vittnar om att man skördat väldigt sent. En söt liköraktig doft som för tankarna till några av de enklare Pomeroler av årgång 2003 som vi testade under förra sommarens besök i Bordeaux. Det här är absolut inget dåligt vin men prislappen känns tramsig.
Totalt köpte vi tillsammans med våra vänner 40 flaskor vin och M frågade därför i kassan om de kunde tänka sig att ge oss rabatt. Utan att tveka drog de då direkt av 8% och det kändes verkligen som att man ganska lätt kan få rabatt här. Och det på redan från början ganska bra priser. Ett tips till alla som planerar en tripp till Greve!
I byn finns ett stort enotek där man kan testa över 100 viner och ett tjugotal olivoljor. Vi fokuserade såklart på vinet men köpte också en flaska Fonterutoli olivolja.
En av de första vinerna vi provade var Querciabella Chianti Classico 2005 som som vanligt visade sig vara en mycket bra chianti men den är sämre än tidigare årgångar vi provat. Det finns dock fat, röd torr chiantifrukt, lakrits och lite av den där blommiga kvaliteten som vi fann i Vigna del Sorbo några dagar tidigare.
Nästa Chianti för rakning var Riecine Chianti Classico 2004 som för oss var en ny och riktigt trevlig bekantskap. En kryddig och fatig doft följdes av en välstrukturerad och körsbärsfruktig smak och en ganska sträv men ändå behaglig eftersmak. Gott!
Därefter var det dags för jätteproducenten Ruffinos Vino Nobile Lodola Nuova 2004 som vi med lite lagring har uppskattat i tidigare årgångar. När den är ung är den alldaglig och enkel men blir oväntat bra med lite lagring. Fat, mörk frukt och en lite stram avslutning bjuder den hur som helst redan nu.
Efter att ha testat runt lite gick vi över till super tuscans. Först ut blev Ornellaia 2005 som var riktigt bra. Det är en mix av 60% Cabernet Sauvignon uppblandad med de klassiska vapendragarna från Bordeaux dvs Merlot, Cabernet Franc och Petit Verdot. En dyr och komplex doft av blåbär, svarta vinbär, plommon, mineral och fat visade att det faktiskt gick att göra bra viner i Toscana 2005. I munnen kändes den fortfarande ung och outvecklad men det finns definitivt potential. Därefter gick vi över till det som visade sig vara dagens bästa vin, Tignanello 2005. Trots att bordeauxdruvorna här bara utgör en mindre del i blandningen bredvid sangiovese känns det som minst lika mycket Médoc som Ornellaia. Doften är komplex, fatig och kommer bli riktigt stallig med åren. Smaken är halvfyllig men rik, körsbärssöt med höga syror och en underbar lång avslutning. Parker hade säkert sagt "a whopping 50+ seconds" eller något liknande... Tyvärr har vi inte testat 2004:an men den är ett säkert köp om vi springer på den liksom 2006 när den väl kommer!
Vi provade också två merlotbaserade viner mot varandra. Avignonesi Desiderio 2005 är riktigt snyggt gjord, speciellt med tanke på den svåra årgången. Det första man slås av är de snygga faten som lämnat härliga och tydliga spår i form av mandelmassa och kanske lite bittermandel. Under finns en kompakt, bärig och glansig merlotfrukt med lite plommon och sous-bois, vad det nu kan heta på italienska? Stor applåd till Avignonesi!
Därefter fyllde vi en skvätt av den hyllade producenten Castello di Amas lika hyllade vin l'Apparita 2004 i våra glas. Prislappen på €120 höjer ju ytterligare förväntningarna men vi tror inte att det var därför vi blev besvikna. Doften är, för att vara den här prisklassen, inte jättestor och det som kommer in i näsborrarna vittnar om att man skördat väldigt sent. En söt liköraktig doft som för tankarna till några av de enklare Pomeroler av årgång 2003 som vi testade under förra sommarens besök i Bordeaux. Det här är absolut inget dåligt vin men prislappen känns tramsig.
Totalt köpte vi tillsammans med våra vänner 40 flaskor vin och M frågade därför i kassan om de kunde tänka sig att ge oss rabatt. Utan att tveka drog de då direkt av 8% och det kändes verkligen som att man ganska lätt kan få rabatt här. Och det på redan från början ganska bra priser. Ett tips till alla som planerar en tripp till Greve!
fredag 1 augusti 2008
En vecka i södra Toscana
En vecka med kompisar i ett vackert stenhus i sydöstra Toscana. Livet är skönt ibland!
Under veckans gång konsumerade vi en stor mängd Rosso di Montalcino och Rosso di Montepulciano och i enlighet med våra tidigare intryck är kvaliteten tyvärr ganska varierande. Lika vanligt som det är att få ett trevligt, fruktdrivet, prisvärt vin med matvänliga syror är det att få ett mustigt, klumpigt vin med drag av varm körsbärssaft. Även om Toscana producerar några av Italiens allra bästa viner måste man tyvärr också konstatera att kvaliteten ännu är lite ojämn.
En av dagarna satte vi i oss i bilarna och åkte till det stora enoteket i Greve men den utflykten beskriver vi i ett separat inlägg. Undantar man det besöket var veckans främsta vin Sverigebekantingen Poliziano Asinone 2004. Till grillad kalvfilé, äggul pappardelle och hemgjord pesto satt den riktigt bra. Den har i den här stora årgången en härlig syra, moderna söta körsbärstoner och massor av lagomrostade fat som ger toner av muscavadosocker och bittermandel.
Vi testade även Fontanafredda Barolo och Barbaresco i standardutförande från 2000. De är enkla men utifrån prisnivåerna (€20 respektive €13 på byns Coop) tycker vi att de är väldigt prisvärda i jämförelse med många av de lokala förmågorna. Det gällde även den mycket enkla Barbera d'Alba som någon stoppade ner i kundvagnen en dag. Med sin mörka kompakta frukt och skoningslöst höga syra stod den upp väl i konkurrensen med alla "Rossos" som kostade mer.
Eftersom närmsta lite större vinby var Montepulciano ville vi utöver Asinone testa även några andra toppar. Vår åsikt sedan tidigare är att Poliziano, Boscarelli och Avignonesi är de tre ledande producenterna i byn. Vi fick inte tag på några Boscarelliviner men vi testade både Avignonesi Rosso di Montepulciano 2004 och Vino Nobile 2000. Den förra var tyvärr en besvikelse medan den senare levererade god kvalitet i klassisk Nobile-kostym. Doften innehöll lakrits, körsbär och lite rökiga fat. Trots god koncentration kändes den lättdrucken och balanserad.
Efter vår mycket trevliga bekantskap med Fontodi tidigare under semestern plockade vi också upp två flaskor av deras Merrigio 2006 som görs på 60/40 Pinot Blanc och Sauvignon Blanc. Till Spagetti alle Vongole passade den perfekt. En svag fatton ackompanjerades av en mineralig, frisk Sauvignonbaserad doft av krusbär och gräs. Riktigt bra och med en prislapp på €11 är den ett fynd!
Under veckans gång konsumerade vi en stor mängd Rosso di Montalcino och Rosso di Montepulciano och i enlighet med våra tidigare intryck är kvaliteten tyvärr ganska varierande. Lika vanligt som det är att få ett trevligt, fruktdrivet, prisvärt vin med matvänliga syror är det att få ett mustigt, klumpigt vin med drag av varm körsbärssaft. Även om Toscana producerar några av Italiens allra bästa viner måste man tyvärr också konstatera att kvaliteten ännu är lite ojämn.
En av dagarna satte vi i oss i bilarna och åkte till det stora enoteket i Greve men den utflykten beskriver vi i ett separat inlägg. Undantar man det besöket var veckans främsta vin Sverigebekantingen Poliziano Asinone 2004. Till grillad kalvfilé, äggul pappardelle och hemgjord pesto satt den riktigt bra. Den har i den här stora årgången en härlig syra, moderna söta körsbärstoner och massor av lagomrostade fat som ger toner av muscavadosocker och bittermandel.
Vi testade även Fontanafredda Barolo och Barbaresco i standardutförande från 2000. De är enkla men utifrån prisnivåerna (€20 respektive €13 på byns Coop) tycker vi att de är väldigt prisvärda i jämförelse med många av de lokala förmågorna. Det gällde även den mycket enkla Barbera d'Alba som någon stoppade ner i kundvagnen en dag. Med sin mörka kompakta frukt och skoningslöst höga syra stod den upp väl i konkurrensen med alla "Rossos" som kostade mer.
Eftersom närmsta lite större vinby var Montepulciano ville vi utöver Asinone testa även några andra toppar. Vår åsikt sedan tidigare är att Poliziano, Boscarelli och Avignonesi är de tre ledande producenterna i byn. Vi fick inte tag på några Boscarelliviner men vi testade både Avignonesi Rosso di Montepulciano 2004 och Vino Nobile 2000. Den förra var tyvärr en besvikelse medan den senare levererade god kvalitet i klassisk Nobile-kostym. Doften innehöll lakrits, körsbär och lite rökiga fat. Trots god koncentration kändes den lättdrucken och balanserad.
Efter vår mycket trevliga bekantskap med Fontodi tidigare under semestern plockade vi också upp två flaskor av deras Merrigio 2006 som görs på 60/40 Pinot Blanc och Sauvignon Blanc. Till Spagetti alle Vongole passade den perfekt. En svag fatton ackompanjerades av en mineralig, frisk Sauvignonbaserad doft av krusbär och gräs. Riktigt bra och med en prislapp på €11 är den ett fynd!
Fontodi Vigna del Sorbo 2004
Våra kroppar värker efter flera dagars strapatser i alperna. Det är därför riktigt skönt att få anlända till Toscana och rulla in i pittoreska Greve in Chianti. Solen gassar och bilens termometer visar på 37C, ett hotel med pool står högt på önskelistan. Efter några minuter på serpentinerna upp till Panzano svänger vi på vinst och förlust in till Relais Fattoria Valle som visar sig vara ett mindre hotell inrymt i ett vackert stenhus där den stora poolen erbjuder utsikt över en lång sluttning med olivträd. Taget. På kvällen besöker vi Oltre di Giardino i Panzano som serverar klassisk toscansk mat på en stor uteservering. I vinlistan fastnar våra ögon direkt på Vigna del Sorbo. Vi har tidigare aldrig provat den men har blivit otrolig imponerade av Fontodis andra flaggskepp Flaccianello della Pieve.Alla Fontodis 67 hektar ligger i den legendariska "gyllende dalen", Conca d'Oro söder om Panzano. Vigna del Sorbo utgör ungefär 8 hektar och utöver Sangiovese växer där även lite Cabernet Sauvignon (ca 90/10).
Fontodi Vigna del Sorbo Chianti Classico Riserva 2004 doftar söta svarta bigarråer, lyxiga fat, plommon, julmust, läder, mint och farinsocker. Dessutom finns en väldigt tydlig, ljus blommighet i doften som gör den elegant och feminin. I munnen är vinet redan nu väldigt njutbart, det finns inga vassa kanter och tanninerna har redan ställt sig i raka led. Trots den tuffa uppväxten som Fontodi gett vinet (24 månader på nya fat från Allier och Troncais) känns eken väldigt väl integrerad. Eftersmaken är lång, elegant och strukturerad. Otroligt gott!
Detta är ett riktigt stort vin som, åtminstone i den här årgången, måste räknas till de absoluta topparna i hela Chianti och kanske rentutav hela Toscana. Men trots att det redan idag är så otroligt gott känns det lite oförlöst. Vi köpte dagen efter en låda (6 flaskor för €190) och den kommer vi spara i källarens mörker i 7-8 år innan första korken dras ur!
Sommarturné 2008
I år lät vi nästan hela juli gå till att bila runt i Europa för att klättra i berg, bada i hav, sola, äta god mat och dricka en massa gott vin. Här på Vinös tänkte vi den närmsta tiden dela med oss av några av de vinupplevelser vi haft under sommaren. Tyvärr har vi inte alltid haft med oss anteckningsblock på restaurangerna så alla viner vi provat kommer inte beskrivas så utförligt :) I gengäld tänkte vi skriva lite mer generellt om vinturism och ge lite tips kring de distrikt vi besökt.
Om man rensar bort alla ställen och aktiviteter som inte är vinrelaterade kan man beskriva vår rutt såhär: Toscana - Piemonte - Champagne. Veckan i Toscana spenderades tillsammans med vänner i hyrt hus och där genomförde vi inga producentbesök. Men i Piemonte och Champagne besökte vi ett flertal producenter vilket alltid är lika trevligt. Mer om detta kommer alltså den närmsta tiden!
Om man rensar bort alla ställen och aktiviteter som inte är vinrelaterade kan man beskriva vår rutt såhär: Toscana - Piemonte - Champagne. Veckan i Toscana spenderades tillsammans med vänner i hyrt hus och där genomförde vi inga producentbesök. Men i Piemonte och Champagne besökte vi ett flertal producenter vilket alltid är lika trevligt. Mer om detta kommer alltså den närmsta tiden!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
