Fonterutoli Chianti Classico 2006

De flesta bedömare tycks eniga om att 2006 verkar uppfylla sina löften om att bli ett riktigt bra år i hela Toscana, det bästa sedan 2001.

Familjen Mazzei är en pålitlig kvalitetsproducent utanför den lilla byn Castellina in Chinti norr om Siena. Deras tillhåll heter Castello di Fonterutoli (uttalas tvärtemot vad många tror med betoning på tredje stavelsen), en vacker samling stenbyggnader inbäddade i grönska. Där finns också ett provningsrum där de säljer sitt vin, tvålar och lite andra turistlockelser.

Fonterutoli Chianti Classico 2006 är ungt blåröd i färgen och har en högklassig, vacker doft av mörka körsbär, choklad och lagomrostade fat. De lite mörkare tonerna gör att tankarna nästan far åt Brunello snarare än typisk Chianti. Smaken är intensiv och modern med toner av körsbär, björnbär, salvia och chokladiga fat. En stram, ung och lite eldig avslutning fortsätter långt efter att vinet passerat ner i strupen tack vare underbara syror och en behaglig svag bitterhet. Det kostar 149 kr och är väldigt, väldigt mycket vin för pengarna.

Domaine La Barroche 2005

Ett av majsläppets lite mer omtalade Châteauneufer, Domaine La Barroche 2005, sålde som väntat slut ganska omgående. Förvånansvärt nog kom någon vecka senare ytterligare ett parti om ca 100 flaskor in till Passagen. Vi köpte ursprungligen en låda av vinet, helt ämnad för källaren, men när vi fick nys om restpartiet införskaffade vi 4 flaskor till varav en fick sätta livet till i onsdags.

Våra förväntningar var minst sagt höga med tanke på allt buzz som föregår både domänen och årgången. Winespectator hyllade vinet med 93 poäng och Robert Parker gav 89 poäng men med brasklappen att han alltid är ogin mot nya domäner. Här hemma var Livets goda lite snålare och delade ut 85 LGP. Helt klart är att prislappen på 257 kr måste anses låg i förhållande till de omdömen som vinet erhållit på den internationella scenen.

Vi provar vinet okarafferat i syrahglas. En mycket stor, mörk doft med svartrostade fat, söt varm lakrits och mörka bär exploderar i näsan. Faten har satt tydliga avtryck i form av svart rökighet. Det luktar både dyrt och fläskigt och förväntningarna höjs ytterligare ett snäpp.

Tyvärr klarar smak och munkänsla inte riktigt av att möta förväntningarna som näsan skruvat upp. Alkoholen är junior och spretig vilket gör att vinet känns överdrivet visköst och lite tungt. Den feta, salta avslutningen påminner om gymnasietidens laborerande med lakritsshots gjorda på Turkisk Peppar löst i vodka. Eftersmaken är lång och intensiv tack vare den höga koncentrationen men den är inte driven av höga syror.

Det här är trots allt ett bra, om än fortfarande obalanserat, vin som vi hoppas blir ännu bättre med tiden.

Vi slänger ner alla flaskorna i källaren och överväger att låta bli köandet efter domänens finvin "Pure" av årgång 2004 som kommer 2 juni...

Veuve Cliquot Sec

Vi dricker sällan champagne med högre sötma än Brut men ikväll delar vi på en Gula Änkan tillsammans med goda vänner.

Veuve Cliquot Sec har en vacker mousse i glaset men i näsan vinner den vaxiga, dova sötman över både den autolytiska karaktären och eventuell mineralitet. I munnen är inte vinet jättesött men fräschören hämmas ändå av sötman, trots att syranivån är helt godkänd.

Det här är inget vin vi köper själva men tänker man bort prislappen är det ett bra mycket trevligare bersåvin än många andra halvtorra viner på bolaget.

Château Lanessan 1996

Efter den mindre behagliga La Guiraude 2001 byter vi sida i Frankrike och hoppar till Médoc och Château Lanessan 1996. Det är en Cabernetdominerad Cru Bourgeois Supérieur (fast det får man ju inte säga längre) från Cussac nära S:t Julien. 1996 var ju ett stort Cabernetår som de flesta i Médoc håller som årtiondets främsta efter 1990.

Château Lanessan 1996 har en tegelröd klar färg och doftar trevlig, lite enkel Bordeaux. Plommon, ceder, fat och jordkällare samsas alla i en inte alltför stor doft. Smaken är behagligt mogen med torkade plommon, fat och en begynnande stallighet.

För 225 kr får man inte så mycket Bordeaux nu för tiden men Lanessan måste ändå anses prisvärt och det gör sig väldigt bra till våra grillade fläskkotletter med fransk potatissallad och babyspenat.

Alain Graillot La Guiraude 2001

Dags att för andra gången på relativt kort tid testa Alain Graillots prestige-Crozes-Hermitage La Guiraude 2001. Alain Graillot har ju hyllats i många år av den svenska vinkritikerkåren med Kronstam i spetsen men vi har aldrig lyckats lista ut riktigt var storheten ligger. Vi upplever inte att han gör dåliga viner men inte heller att han uträttar några storverk.

Alain Graillot La Guiraude 2001 doftar initialt bångstyrig Syrah som fått besök av en minst sagt besvärande kusin från landet, gödselstacken. Vi har generellt sett ingenting emot stallighet i vin (tvärtom!) men här luktar det faktiskt lite obehagligt. Under timmarna i glaset ändrar doften dessutom karaktär och framstår efter tag som rå njure. Men inte på det där trevliga ungburgundiska sättet, snarare som stickig urin.

I smaken är det obehagliga gödselinslaget fortsatt tydligt. Tanninerna har smält, koncentrationen borde vara bättre i en Guiraude och en fadd, lite sumpig munkänsla infinner sig efter att man svalt. Förmodligen var vinet bättre för några år sedan.

Sammanfattningsvis är vinet tyvärr återigen en stor besvikelse och den tredje och sista flaskan i källaren kommer drickas med väldigt låga förväntningar. Dagen efter kommer M&T på middag och förvärmning inför festen hos C&N. De hjälper oss att avsluta flaskan men som väntat kan de tyvärr inte annat än instämma i vår kritik.

Avslaget på munskänkarna

I onsdags hade Munskänkarnas Stockholmssektion champagneprovning ledd av Josephine Edelskog som har en diger meritlista på området. För mig som tidigare aldrig deltagit i massvinprovningar var det med spänd förväntan som jag begav mig med två vänner till Näringslivets hus.

Josephine höll ett kortare intro som främst bestod av ett rabblande av samtliga champagneårgångar sedan 1979. Det hade kanske varit intressantare att gå in lite mer på några bra årgångar än att bara skrapa på ytan på alla.

Efter genomgången kom de 6 champagnerna in en i taget, en process som tog åtminstone 30 minuter. De serverades i minst sagt måttliga mängder och var rumstempererade! Dessutom var det olika glas för olika viner. Men den rumstempererade droppen som fick de brokiga glasen att rinna över var att mitt sjätte och sista vin var korkskadat. När jag försiktigt påtalade detta fick jag endast svaret att "det nog bara är lite oxiderat" och att vinet var slut så jag kunde inte få ett nytt glas.

Temat för provningen var årgång 2002 och följande viner var representerade: Deutz Blanc de Blancs, Jacquart Mosaïque, Duval-Leroy Trepail, Franck Bonville, Audoin de Dampierre samt Leclerc Briant Divine.

Eftersom förutsättningarna för en bra provning inte riktigt fanns blev mina noteringar kortfattade. Franck Bonville för 299 kr stod upp väldigt väl mot de något dyrare konkurrenterna med fin chardonnayfrukt och stålvass syra. Deutz var bra och Duval-Leroy föll många i smaken men för mig stod en besvärande banonarom i vägen för ett riktigt högt betyg.

Sammanfattningsvis kommer det nog dröja innan jag deltar i massmöten av det här slaget...

La Spinetta Langhe Nebbiolo 2005

Systembolagets majsläpp var otroligt bra i år och innehöll bland annat ett flertal viner från popproducenten La Spinetta i Piemonte.

Vi handlade Barbaresco och Barbera och en låda Langhe Nebbiolo. Tidigare använde vissa producenter i Piemonte den beteckningen på nedklassad Barolo men idag betraktas det snarare som ett instegsvin för att locka konsumenter som vill kunna konsumera sina viner unga eller som inte vill lägga ut 300+kr för en Barolo. Ett bra exempel på detta fick vi sommaren 2005 höra av Anna Scavino som berättade att pappa Enrico skapat Paolo Scavinos Langhe Nebbiolo just för att kunna demonstrera och marknadsföra husstilen i en lite lägre prisklass.

Det här inlägget handlar dock om La Spinetta Langhe Nebbiolo 2005. Den har en mörk vacker färg och doftar Barolo i den moderna skolan. De medelhårt rostade faten håller sig faktiskt lite i bakgrunden och istället tävlar jordgubbssylt med mörka bär och kanske någon violton, om vår uppmärksamhet. Smaken är exklusiv och medelfyllig med söta, välgjorda tanniner, skogsbär och bra ryggrad. I likhet med många stora viner har Langhe Nebbiolo kombinationen av bra koncentration och fräschör; vinet är trots tanninkostymen på gränsen till saftigt men absolut inte syltigt. Det är ett mycket bra vin för de i sammanhanget försiktiga 225 kronorna.

Rémi Jobard 2006 på Grappe

Igår var vi ett litet sällskap om 9 personer som fick fömånen att delta i en provning på Grappe ledd av Rémi Jobard himself tillsammans med Anna Wahlberg som importerar hans viner till Sverige.

Rémi gör ett mycket sympatiskt men lite lågmält intryck och berättade om sina viner med korta små inlägg på franska. Anna fyllde ut sina svenska översättningar med lite extra information här och där. För oss som fortfarande minns någon glosa från skolfranskan blev det en väldigt bra kombination.

Rémi har odlat helt ekologiskt sedan 2001 och kommer om några år även att få ange det på flaskorna. Årgång 2006 är den sista han tillverkat på fransk ek, från och med 2007 kommer han uteslutande att använda österrikisk ek eftersom han upplever att han med den kan åstadkomma oxygenation utan att få lika mycket ekighet. Och då ska man veta att hans viner idag knappast är några vaniljosande ekbomber.

Vi provade totalt 7 viner av årgång 2006 som samtliga kommer att lanseras på bolaget i augusti.

Rémi Jobard Bourgogne Blanc 2006 är gjord på druvor från fem små plättar som alla gränsar till AOC Meursault och kvaliteten är fantastisk. En mineraldriven chardonnayfrukt, päronsplitt, krispighet och massor av kritig mineral. Vi har aldrig druckit en bättre vit basbourgogne. För några veckor sedan blev vi på Rolfs kök bjudna på detta vin av årgång 2005 efter att vi först delat på en flaska av hans Les Genevrières 1er Cru 2002 och upplevde även i den konkurrensen att vinet är otroligt bra.

Rémi Jobard Sous la Velle 2006 har i likhet med alla Jobards Meursaulter fått 10% ny ek i 1 år. Den kommer att vara dubbelt så dyr (359 kr) som Bourgogne Blanc och är också bättre. Den ger ifrån sig än mer mineral, gråpäron och citrus är basbourgognen och har en ännu högre syra.

Rémi Jobard En Luraule 2006 blir ytterligare tre tior dyrare (386kr) och är mer utvecklad i doften. Men i munnen kommer den mycket höga syran och skär som en kniv. Salivkörtlarna i kinderna får jobba för högtryck och eftersmaken är mycket lång. Gott!

Rémi Jobard Les Chevalières 2006 är gjord på stockar planterade 1940. Varför Rémi inte vill skriva ut Viellies Vignes på etiketten får vi inte någon klarhet i. Doften är återigen mineraldriven med komplex chardonnayfrukt, päron, citrus och äppeljuicekoncentrat. Syran är underbart hög och eftersmaken klingar länge i munnen.

Rémi Jobard Le Poruzot Dessus 1er Cru 2006 kommer kosta 519 kr på systembolaget. Känns fortfarande väldigt ungt och lite knutet. Med risk för att bli tjatig finns återigen mycket mineral och krita i doften. I munnen kan man ana den stora och ännu oförlösta kapaciteten hos detta vin.

Rémi Jobard Les Genevrières 1er Cru 2006 är också ungt men känns kanske som snäppet sämre än föregående vin. Lite vulkat gummi kan skymtas i doften under all krita.

Rémi Jobard Les Charmes 1er Cru 2006 är sista vinet och kanske kvällens bästa. Mycket citrus i doften, päron, gröna äpplen och krita. Där finns också en svag nötighet eller rökighet. I munnen är det otroligt intensivt och återigen forsar saliven i kinderna. Vår gissning är att detta är vinet med störst lagringspotential.

Sammanfattningsvis var det en mycket trevlig och bra provning där Les Charmes och Les Chevalières kändes bäst. Eftersom 2006 inte är någon utpräglad lagringsårgång kommer vi satsa på att köpa Bourgogne Blanc och kanske någon enstaka Les Charmes på släppet i augusti.

Domaine de Marcoux 1995

Efter att den fått en lång och skön vila i källaren plockade vi häromdagen upp en Châteauneuf som jag fick i present av Anna K och Anna S på mitt exöl på kåren på KTH. Enligt vårt Excelvinkällarark kostade den 187 kr på Systembolaget i december 1997 och har alltså motstått lystna blickar i över ett decennium.

Domaine de Marcoux sköttes fram till slutet av 90-talet av Phillipe Armenier som hyste en stark tro på biodynamisk odling och annat hokus-pokus. Efter att han lämnat Frankrike tog hans systrar, Catherine och Sofie, över produktionen. De har fortsatt att odla vin med ekologiska metoder och med extremt goda resultat.

Domaine de Marcoux 1995 har en underbar, stor, komplex Grenachedriven doft av röd frukt, hallonkarameller, läder och pinotlika inslag. En fantastisk doftupplevelse skapad av gamla stockar, föredömligt låg avkastning och ett mycket skickligt och traditionellt vinmakande.

Smaken håller för allt vad doften lovar. Den är intensiv och välbehållen och innehåller massor av röd söt frukt, vildhallon och är i perfekt balans. De söta lena tanninerna och syran bär eftersmaken länge, länge och man kommer på sig själv med att bara sitta och tugga saliven långt efter att vinet är svalt.

Val Sotillo Reserva 1990

För drygt 3 år sedan öppnade vi en Val Sotillo Reserva 1989 och den lämnade otroligt starka minnen från en kväll som erbjöd konkurrens från andra storheter som exempelvis Cuvée Sir Winston Churchill 1990.

Nu hade turen kommit till årgång 1990 som legat i vår källare sedan maj 1998. Vid inköp kostade den 159 kr och tipset om dess storhet kom från Allt om Mat och vins stora genomgång av hela Systembolagets sortiment.

Val Sotillo Reserva 1990 från Bodegas Ismael Arroyo har en vacker tegelröd färg. Doften är komplex och mogen med toner av läder, dillkronor, fat och svamp. Smaken är välbalanserad, mogen och möjligen snäppet sämre än 89:an. Det finns dock inte tillstymmelse till ålderskrämpor i vinet och jag skulle inte tveka att köpa ännu äldre årgångar än såhär om möjligheten fanns.

Den händer mycket som jag inte förstår i det moderna Spanien och då tänker jag främst på överekade, gummidoftande Prioratoviner och dess följeslagare. Men Ribera del Duero sticker ut som ett område som fortfarande erbjuder klassiska vinupplevelser av rang. Och trots det (eller tack vare det?) går det fortfarande att hitta superfynd från flera olika producenter i området.