Vinös Wine Awards 2009

Eftersom Vinös åker på en längre semester inom kort presenterar vi redan nu vår topplista över årets bästa viner. Förra året korade vi vinnare i olika klasser i Vinös Wine Awards 2008 och bästa vin alla kategorier blev då Elio Altare Langhe Rosso Arborina 1997. I år tänkte vi istället lista de 20 bästa vinerna vi druckit under året, oavsett kategori, färg eller sort.

Innan vi inleder återblicken vill vi också tacka er som läser och kommenterar den här bloggen, en bra vecka är ni nästan 1000 personer vilket känns jätteroligt. Hoppas ni fortsätter att besöka oss och kommentera inläggen även under 2010!

När vi blickar tillbaka på året inser vi att det varit ett lite konstigt och ovanligt vinår för oss i flera avseenden:

• Ingen Bordeaux eller Bourgogne platsar på topp 20-listan
• Årets bästa rödvin är en Valpolicella!
• Topp 20-listan innehåller 15 champagner varav 11 från Krug
• Fantastiska viner som Krug 1989 & Bollinger RD 1996 hamnade utanför listan...

Vi börjar såklart nedifrån och arbetar oss uppåt mot Årets vin 2009:

20. Virna Barolo Preda Sarmassa Riserva 1996, 94 poäng
"Balansen är helt perfekt och avslutningen är underbart blodapelsinsöt"

Från denna lite okända baroloproducent har vi druckit mycket vin de senaste 10 åren men inget har varit så bra som det här. Trots 13 år på nacken kändes det fortfarande som att det fanns mer utveckling kvar. Årets tredje bästa barolo för oss!

19. Krug 1964, 94 poäng
"Doften är sherrylik med massor av riktigt mörk choklad och rökighet"

Initialt tyckte vi att den här champagnen var för gammal men med lite luft växte den och blev riktigt maffig. Hade det varit en flaska i bättre kondition hade förmodligen betyget kunnat bli ännu mycket högre!

18. Henriot 1995 "RD", 94 poäng
"konsistensen är ljuvligt simmig och moussens minibubblor gräddigt perfekta"

Henriot lyckades fantastiskt bra denna årgång och vi har två Henriot-viner från -95 på listan. Kanske kommer Henriots 96:or bli ännu bättre med tiden men än så länge är 95:orna bäst på 90-talet.


17. Jacques Selosse Version Originale NV (degorgerad oktober 2006), 94 poäng
"En dryg halvminut efter att man svalt känns området från halvvägs in i gommen och bakåt fortfarande helt täckt av detta Avize-elixir"

Med några års lagring efter degorgering blir Selosse champagner helt oemotståndliga. Det enda problemet nu för tiden är väl att priserna gått genom taket men när man dricker vinerna förstår man också varför...

16. Mas de Boislauzon Cuvée du Quet 2007, 95 poäng
"doften av mosade jordgubbar och smultron kommer sitta kvar i lustcentrat många veckor"

Detta är ett i vår värld högst kontroversiellt vin som lyckas charma oss trots överdriven alkohol och lite för låg syra. En av anledningarna är att tanninstrukturen är bra (till skillnad mot många andra liknande viner) och att doften var helt overkligt förförande. Men vi är inte säkra på att vi inte ändrar oss nästa gång vi dricker det här vinet.

15. Cavalier Bartolomeo Barolo Vigneti Solanatto Altinasso 1995, 95 poäng
"gentlemannamässig uppvaktning i form av rosor och choklad"

Vi blev helt knockade av det här vinet. Inte av kraften men av kvaliteten. En burgundisk barolo i gamla skolan som var ett av de mest komplexa viner vi druckit hela året. Bravissimo!

14. Paolo Scavino Bric dël Fiasc 2001, 95 poäng
"frukten är kompakt mörk och den har ett ungt, kraftfullt grepp"

Raka motsatsen till Bartolomeos barolo ovan. Här är det karatesträva tanniner, hög extraktion och explosiva smaker. Vi provade den bredvid 97:an och den vann faktiskt ganska lätt. En riktig monsterårgång som nog borde lagras minst 10 år till.

13. Krug 1973, 95 poäng
"Vid första sniffen doftar det ogräddade kanelbullar!"

En fullt mogen och mycket intressant flaska Krug. Vi tycker nog att det är lite pretentiöst när folk skriver att viner är intellektuella men här är ett vin som skulle kunna kvala in i den gruppen. Skulle vara fantastisk till gåslever eftersom den hade en försiktig sötma i kombination med ruggig komplexitet.


12. Diebolt-Vallois 1979, 95 poäng
"den bästa Diebolt-Vallois vi någonsin druckit"

En fantastisk representant för mogen blanc de blancs där åldersfetma och mognadstoner möter en fortfarande kraftfull syra. Havsdoften av skaldjur och blåstång kommer aldrig försvinna ur minnet!

11. Krug 1971, 96 poäng
"frisk och söt äppleton som får oss att associera till Bonnezeaux eller en trockenbeerensauslese"

En otroligt stor positiv överraskning på den stora Krug-provningen. En blyg viol som man förmodligen helst ska dricka utan varken mat eller andra viner. Den mest feminina Krug vi någonsin druckit och vi hoppas att någon gång få uppleva denna skönhet igen.

10. Krug 1998, 96 poäng
"påminner om en fluffig citronfromage"

Fortfarande väldigt ung och fatig men ändå i en lite lättare stil. Vi har ju länge hävdat att 1998 är en underskattad årgång och det här vinet gav oss ytterligare skumpa på vår kvarn. Spara i minst 10 år och njut sedan i stora klunkar!

9. Krug Private Cuvée NV (degorgerad sent 50-tal), 96 poäng
"Sherry, knäckebröd, mörk sirap, mörk choklad, salmiak"

Att dricka nonvintagechampagne med 50 år på nacken är fantastiskt i sig. När den sedan dessutom uppvisar vitalitet, komplexitet och kraft känns det nästan overkligt. Men det visar också Krugs inställning till sin "standardchampagne".

8. Henriot Cuvée des Enchanteleurs 1995, 96 poäng
"en sötaktig doft av mogen pinot tillsammans med mango och ljunghonung"

Den andra Henriot-champagnen från 1995 på vår lista. Det har börjat uppvisa viss mognad men kommer nog att fortsätta att bli ännu bättre de närmsta åren. Det är så härligt med prestigecuvéer som vågar gå på precision, elegans och balans istället för ren kraft.


7. Quintarelli Valpolicella Classico Superiore 1997, 97 poäng
"första sniffen är som en nyputsad silversked med fin boysenbärssylt"

Årets bästa rödvin! Vi provade detta på plats hos Guiseppe i Negrar för några somrar sedan men då stal hans Amarone från -97 hela showen. Nu, med lite mer mognad, gav det oss en utomjordisk upplevelse och vi är så glada att vi har en flaska kvar i källaren. För de av er som aldrig provat Quintarelli - gör det! Hans viner har ingenting med halvsöta publikfriande amaroneviner att göra. Och inte heller någon likhet med de överextraherade kraftpaketen från Dal Forno. Quintarelli är unik i Valpolicella och gör old school-viner med perfekt balans, renhet och makalös komplexitet.

6. Krug Grande Cuvée [Magnum] NV (degorgerad runt år 2000), 97 poäng
"en otrolig koncentration, citroniga syror, rostat bröd, choklad och hasselnötter"

Det här vinet var så imponerande så vi beslöt oss på sittande provning för att börja köpa Krug GC på magnum för att lagra. Men en prislapp på 3.300 kr gjorde att vi ändrat oss så fort vi nyktrat till. Men det är ändå fascinerande att Krug kan skapa champagne på den här kvalitetsnivån i relativt stora volymer. Det här vinet hade en attack som vi nog aldrig upplevt i någon annan champagne!

5. Krug 1996, 98 poäng
"doftar purungt men vi slås av att eken redan är helt integrerad i den massiva frukten"

Ikonvinet vars capsule pryder rubriken på denna blogg. Vi trodde nog innan att det skulle likna Grande Cuvée mer men faktum är att vinet nästan helt saknade fattoner vilket gör det till en unik Krug. Syran var så hög att man hade blivit orolig om det hade gällt någon annan producent. Nu innebär det bara att vi inte kommer öppna någon flaska förrän tidigast bortåt 2020...

4. Krug 1982, 98 poäng
"liknar egentligen mest en stor vit bourgogne med en otroligt komplex doft av ylle, ostronskal, fat och nytvättad bomull"

En helt underbar och mycket komplex champagne som vi fick avnjuta perfekt mogen. Allt fanns på plats i denna monumentala Krug - mineraliteten, faten, syran och komplexiteten. Men det som var mest fascinerande var den väldigt tydliga doften av nytvättad bomull. Det var som att borra in näsan i ett lakan som hänger på tork i solen. Eller att lägga sig i en stor fluffig hotellsäng.
3. Clos du Mesnil 1988, 99 poäng
"Även två decimeter över glaset svävar en doftdimma som om någon pudrat luften med florsocker"

Enligt Juhlin är Clos du Mesnil världens bästa vin alla kategorier och årgång 1988 den femte bästa champagnen någonsin. På besök i Mesnil har vi några gånger fikat i den lilla parken som ligger öster om denna clos och blickat ut över rankorna. Det vi gillade när vi nu för första gången fick prova detta vin var att det kändes mer som Mesnil än Krug. Allt som vi förknippar med stor och mogen Mesnil-champagne fanns på plats fast i en exklusivare form. Det fanns ultraren mineral, hemkokt len smörkola och nyrostat bröd med smör och honung. En helt fantastisk champagne och den bästa blanc de blancs vi någonsin druckit.

2. Krug 1988, 99 poäng
"trots 21 års ålder ung i sin täta doft av honung, höstäpplen, fat, kanderade apelsinskal och kalksten"

Ytterligare en i raden av fantastiska Krug-champagner men den här är kanske mer klassisk i stilen. Den var ultrafyllig och flyttade fram våra referenser kring hur mycket ett vin kan smaka. Och hur koncentrerat ett vin kan vara utan att tappa ett uns av elegans eller balans. Med tiden kanske det här visar sig bli ännu bättre eftersom den fortfarande gör ett väldigt ungt intryck.

Då är vi framme vid årets bästa vin alla kategorier, tillika vinnare av Vinös Wine Awards 2009:

KRUG 1979

"En doft som inte liknar något vi tidigare känt i ett vin. Det kan närmast beskrivas som nykokt svensk hummer på flaska. Eller kanske kamtjatkakrabba. Det är en sötsalt, mineralig doft av tång och skaldjur som är helt oemotståndlig. Dessutom finns citron, rostat bröd och vanilj. Faten är helt integrerade. När doften lovar så här mycket bävar man nästan för att ta första klunken. Som tur är gör den oss inte besvikna, tvärtom. De underbara havsdofterna återkommer i smaken och lindas in i en mjuk mogen fetma. Fylligheten och smakintensiteten är enorm liksom syran. Det här är den bästa champagnen vi någonsin druckit"

Champagneprovning

Vi dricker förmodligen 95% av allt vin helt öppet och då är det såklart omöjligt att inte påverkas av etiketten, fördomar, årgångstabeller och annat som egentligen inte har med en objektiv kvalitetsbedömning att göra. Därför är det desto roligare när vi, som ikväll, får möjlighet att prova halvblint och tvingas bena ut själva vad som finns i glaset och hur bra vi tycker att det är.

Kvällens uppställning är en salig blandning av både årgångar och stilar och som vanligt känner vi ödmjukt att det måste vara omöjligt att inte sätta alla rätt...


Kvällens uppställning:

• Paul Bara Spécial Club 2002, 70% pinot & 30% ch från den främste odlaren i Bouzy
• Jacquesson Signature 1990, 54% pinot & 46% ch, jäst på fat, från den främste producenten i Dizy
• Launois Millésime 1998, 100% grand cru chardonnay från Mesnil
• Pierre Gimonnet Fleuron 1996, 100% 1er cru chardonnay från Cuis
  

Vi serverar samtliga viner vid 4°C för att kunna följa dem upp mot mer normala temperaturer. På ett sätt är det lite fusk eftersom de oxiderade inslagen i de äldre champagnerna kommer fram mycket tydligare när de är för kalla vilket kan ge oss extra ledtrådar...

Champagne nr 1 avslöjar sig ganska snabbt på doften. Den är otroligt fruktig på klassiskt Bouzy-manér. Utan att ens ha doftat på de andra vinerna är vi säkra: det här kan bara vara Bara. Utöver den unga typiska chardonnayfrukten med gråpäron och melon finns även pinotinducerat äppelmos, blodapelsin och hjortron.

För att låna ett vanligt Juhlin-uttryck så är doften ren som en fjällbäck och den höga mineraliteten i kombination med de unga chardonnayinslagen får nästan tankarna att flyga till chablis, trots att det är hela 70% pinot i glaset.

Smaken är mindre äpplig men väldigt fruktig och mjuk. Syran är inte så hög men eftersmaken är trots det både lång och intensiv. Hela Bouzy-fruktkorgen bidrar till en underbar avslutning som bådar väldigt gott inför framtiden. Gillar man ung champagne är det här fantastisk njutning redan idag men vi längtar efter att få se vad som kommer hända med lite lagring!

Champagne nr 2 doftar pompöst och maffigt i utvecklad och kraftfull machostil. Och eftersom den är mest mörkt gyllene i färgen är den egentligen avslöjad redan innan första sniffen. I början av kvällen kretsar doften mycket kring det mogna med smörstekta kantareller och lite sherry. När temperaturen stiger kommer en väldigt tydlig lakritston fram som ytterligare förstärker powerkänslan.

I munnen är moussen försiktigare än i förra vinet men finkorning och välgjord. Munkänslan är annars bred och fet med enorm koncentration. Vi var imponerade av koncentrationen i förra vinet men det här är ännu fylligare. Trots att syran är försiktig får vi kvällens längsta eftersmak och trots att den redan är mogen tror vi att den kommer kunna leverera på sin topp i många år till.

Många champagner från 1990 har börjat falla ihop snabbare än vad man tidigare trott. Men Jacquessons Signature visar ikväll inga sådana prematura övermognadstendenser.

Champagne nr 3 doftar först av begynnande mognad à la burkchampinjoner. Därefter kommer massor av mineral och det märks direkt att vi förflyttat oss till Côte des blancs. Frukten är gulaktigt söt med ananas, apelsin och mandarin. Vi tycker oss också känna en liten ton av saffran vilket för tankarna till Mesnil.

I munnen är attacken omedelbar och mycket mer astringerande än i de två första vinerna. Den underbara syran möter den söta tropiska frukten fint och avslutningen är mineralpackad på ett mjukt och "svalt" sätt.

Det här skulle kunna vara både Gimonnet och Launois men citrus och saffran i kombination med den svala mineraliteten pekar på Mesnil. Å andra sidan talar den kraftiga syran för både Cuis och 1996. Svårt!

Champagne nr 4 doftar också Côte des blancs men är något mer utvecklad än nr 3. Vi känner brynt smör, torkade daddlar och massor av mineral. Vi känner inte riktigt igen det torkade fruktinslaget som Mesnil-typiskt och det får oss att blicka åt Cuis.

Även i munnen är mineralerna väldigt framträdande men på ett lite hårdare sätt än i 3:an. Tack vare frisk syra känns den fräschare i smaken än i doften och det finns lite tropisk frukt i mittsmaken. Usch vad svårt det här blev!

Vi kan inte avgöra vilket vin som är vilket av de två chardonnayerna. Vi håller Launois som en lite bättre producent än Gimonnet men å andra sidan är 96 en bättre årgång än 98. Cuis-vinerna brukar ha tuff syra, inte minst en årgång som 1996 men Gimonnet som är en stor förespråkare av malolaktisk jäsning kanske har lyckats mildra syrorna lite?

Det får bli en gissning. Och tyvärr blir den fel. Vin nr 3 är Gimonnets cuvée Fleuron -96 och 4:an är Launois. Tänk att det ska vara så svårt att prova vin :)

Philipponnat Réserve Rosée

Philipponnat i Mareuil sur Aÿ gör en rosé i den lite kraftigare skolan. Kvällens flaska är till 79% gjord på viner från 2004 och således 21% reservviner. Den deggades i februari 2007 och fick behärskade 9g/L i dosage.

Philipponnat Réserve Rosée doftar visserligen hallon men inte i godisform vilket makes all the difference för rosa champagne. Utöver hallonen finns blodapelsin, hagtorn och lite mineralitet med havskänsla. Den här typen av kraftigare roséer kan aldrig få samma elegans som de mer chardonnaydrivna men i gengäld kan de få en sån där härlig pinotton som ligger mellan rått kött och rost. Och det finns det definitivt i kvällens vin!

I munnen är vinet inget under av komplexitet men bra syra och mineralitet bär fram en frisk avslutning med hallon och blodapelsin. Gott!

Craggy Range Te Muna Road Pinot Noir 2007

Vi hade ingen möjlighet att köa på mittensläppet i december vilket kändes ok eftersom utbudet var ganska magert. Och för att få tag på Selosse 1999 hade man behövt köa tidigt. Det enda som lockade förutom stormästaren från Avize var två pinoter från Cragge Range på Nya Zeeland. Men när vi kom in runt lunch lyckades vi plocka de två sista flaskorna av både Te Muna Road och Zebra vilket kändes rättvist med tanke på hur många timmar vi spenderat i kön till släppet på Regeringsgatan under 2009 :)

Craggy Range Te Muna Road Pinot Noir 2007 doftar inte franskt men inte heller sylt och vanilj. Godkänd nivå av pinosity i kombination med ren och härlig bärighet ger ett fräscht och aptitretande intryck. Men kanske doften är något enkel för prislappen på nära tre hundralappar? Vi känner också en ganska tydlig men atypisk doft av svart vinbärsblad tillsammans med mint, kryddor och rönnbär.

I munnen är vinet också väldigt rent och jämfört med sina franska bröder är sötman lite högre men det funkar bra tillsammans med den primära bärigheten. Känslan blir nästan att dricka flytande bär.

Eftersmaken är saftigt god och hallonsmakande men inte superkomplex. Vi tror att det här vinet skulle vinna kraftigt på att få en rejäl kyss franska fat, både för bättre struktur och en mer komplex smak- och doftprofil.

Gosset Grand Millésime 1999

Gosset är en i raden av fantastiska champagneproducenter i Aÿ. De håller fast vid de gamla traditionerna och samtliga viner degorgeras och etiketteras för hand. Dessutom lagras reservviner på gamla ekfat och man håller länge på årgångsvinerna innan de släpps till marknaden.

Gosset Grand Millésime 1999 (579 kr) doftar friskt, fräscht och underbart elegant. Vi känner kalla gula äpplen, blommor, mandarin och lite kryddigt rostade fattoner. Dock ingen fatvanilj som i Roederer, bara ett lättsamt och lite nötigt inslag. Den korta flasktiden efter degorgering märks genom en ganska tydlig autolytisk karaktär och en kolsyra som sprudlar som läskeblask.

Det går nästan inte att sluta sniffa på den här champagnen, allting är så perfekt avvägt. Men det är inte en mineraldriven elegans som i en toppchampagne från Mesnil, istället är det de svagt rostade tonerna, blommigheten och renheten i frukten som skapar den otroligt aptitretande doften.

Som vanligt har Gosset en riktigt bra attack i munnen. Men man tappar inte bort balans eller elegans för det. Citrustonerna känns som att de om några år kommer övergå till en kärna av gul saftig tropisk frukt som i en tysk riesling, ett fenomen som vi i Champagne annars främst förknippar med en viss Selosse.

Man kan inte göra champagne så väldigt mycket bättre än såhär och vi är glada att vi fyllt upp källaren innan det blir för sent. Trots prislappen är den här champagnen ett riktigt fynd!

Castello di Brolio 1999

Visst är det härligt att lagra vin! Vi har hela vinkällaren sammanställd i ett stort Excel-ark där varje flaska har givits ett drickfönster. Kvällens flaska kommer ur ett sexpack där fortfarande tre flaskor återstår så det har blivit hög tid att dra korken. Det är ju trist om det visar sig att den har passerat zenit.

Castello di Brolio 1999 (265 kr för 7 år sedan) doftar tobak, mörk frukt, tranbär, välintegrerade fat, mint, sottobosco, muscavadosocker men ingen tillstymmelse till cola eller julmust. På det stora hela är den betydligt mindre utvecklad än förväntat.

I munnen får vi sötmogen härlig mörk körsbärsfrukt och man kan inte låta bli att smacka av välbehag när den lite mintiga och eldiga avslutningen stöttas upp perfekt av pulvriga tanniner och underbar syra. Så gott!

Det här vinet har nog aldrig varit bättre och det kommer förmodligen hålla sig på den absoluta toppen i 3-4 år till. Vi får uppdatera Excel-arket...

Cascina Cucco Barolo Cerrati 2004

Tack vare Finare Vinare har vi kommit över en låda Cucco Barolo till ett otroligt bra pris. En flaska öppnar vi samma kväll som vi lagt vantarna på lådan, resten åker ner i källaren.

Cascina Cucco Barolo Cerrati 2004 doftar ungt men ändå öppet. Vi har lite svårt att definiera det som modernistiskt eller traditionalistiskt; Det finns definitivt barriquer och alkoholeldighet som pekar på det förra men även lättflyktiga, kryddiga toner av trälim, mint, kanel och blommor som vi snarare förknippar med det senare.

Munkänslan är ovanligt slank för att vara en ung Serralunga-Barolo (traditionalistkänsla igen!) men balansen är ypperlig. Avslutningen är ungdomligt sträv men redan komplex med fat, läkerol, viol, färsk mynta och kanel. Totalt sett är den fortfarande lite vass och spretig men det tror vi kommer lägga sig med 4-5 års lagring. Då kommer det här vinet vara oemotståndligt!


PS Andra i bloggosfären som redan testat: Frankofilen, Konjären och såklart F&V själva!

Château Haut-Coteau 2002

Vi fortsätter plocka cru bourgeois ur vår källare och i kväll har turen kommit till ett ganska okänt slott med en väldigt tilltalande prislapp. De senaste åren har vi provat årgångarna 96, 98, 99, 01, 02 och 03 från Haut-Coteau och aldrig blivit besvikna.

Château Haut-Coteau 2002 (€9 på plats) har en lite dov doft med fatblyerts, mintiga övertoner och grön paprika. Det är inte någon balettdansös vi har i glaset men det är sensationellt bra med tanke på pris och årgång.

Vid 7 års ålder har vinet nått perfekt mognad och strukturen är fortfarande robust. Det gröna inslaget från doften kommer igen i munnen också men är på intet sätt störande. Både koncentration och längd på den lite blåbärssträva avslutningen imponerar.

Detta är verkligen en klassisk Saint Estephe och den visar att Bordeaux fortfarande kan leverera viner med ett prisvärde som mosar det mesta från nya världen.

Baumard Clos de Saint Yves 1989

Baumard är en av de absoluta topproducenterna i Anjou, både när det gäller torra och söta viner. Till Sverige kommer de via Origo som till decembersläppet hade tjatat till sig en batch 89:or från Baumards egna källare.

Baumard Clos de Saint Yves 1989 (349 kr) doftar oxiderat moget på ett mycket raffinerat och tilltalande sätt. Vi slipper helt de håriga inslag av blöt hund eller lovikavante som ibland kan förstöra äldre Savenniéres och Vouvray-viner. Istället är det melon, emsertabletter, vax och lite halm som dominerar den komplexa doften. Det finns också mycket mineral som påminner om kranvatten eller kanske avslaget mineralvatten.

En av Loire-dalens stora fördelar är att vinerna aldrig har problem med för platt syra. Det är grunden till varför världens främst söta vita viner produceras här men det är också en förutsättning för att de torra vinerna ska bli så långlivade. Kvällens vin är inget undantag och syran passar perfekt till den lite mulliga, moget viskösa texturen. Avslutningen är helt bedårande: knastertorr, lång, citrussyrlig och mineralspäckad. Otroligt bra!

Poliziano Mandrone di Lohsa 2006

På något sätt lyckades Systembolaget trolla bort hela utbudet av Polizianos vino nobile 2006 som kom i decembersläppet. Till passagen kom 12(!) flaskor och resten verkade smetas ut över landet för att sedan försvinna helt i rasande takt. Vi hade tänkt köpa minst en låda och trodde inte att det skulle vara bråttom, men vi fick inte tag på en enda flaska.

För 189 kronor var det förmodligen ett av det mest prisvärda vinerna på hela decmbersläppet. Röttorp utsåg det till och med till Systembolagets bästa vin under 200 spänn. Och det bidrog såklart till att de butiker som fick in vinet sålde slut rätt snabbt.

Lyckligtvis är Poliziano en producent som levererar både hög kvalité och hög prisvärdhet rakt igenom hela sitt sortiment. Vi köpte därför några flaskor av deras Maremma-vin Mandrone di Lohsa istället, en blandning av 80% cab, 10% petit verdot och 10% alicante, fostrad 18 månader på ny fransk ek.

Man skulle kanske kunna tro att Poliziano Mandrone di Lohsa 2006 (249 kr) ska vara en likörsöt charmör infattad i mandelmassiga fat men inget kunde vara längre från sanningen. Den är istället ung och mer klassiskt fatad och har samma seniga sottobosco-anslag som Querciabellas Chianti som vi nyligen drack. Det osar av surkörsbär, mörk choklad, nötter, vediga örter och lite eldighet från alkoholen. Det finns dock absolut ingen syltighet eller likörsötma i näsan.

I munnen märks också ungdomen av väl och den lite kärva avslutningen är riktigt snygg med mörk choklad, fat och sådana där blåbärstoner som petit verdot kan ge även i ung bordeaux.

Med lite luft försvinner den värsta valpigheten och man kan börja ana vad som kommer hända med några år på flaska. Vi tror att man bör korka upp första gången om 4-5 år men att det kommer leverera riktigt bra njutning även många år därefter.

Flavio Roddolo Dolcetto d'Alba Superiore 2005

Den blyge stormästaren från Monforte, Flavio Roddolo, besökte vi förra sommaren och blev då väldigt imponerade av flera av hans viner, däribland hans Dolcetto Superiore.

Flavio Roddolo Dolcetto d'Alba Superiore 2005 doftar, precis som senast, av körsbär men nu är det mer kärnor och mindre av primär bärighet. Dessutom har det tillkommit en tydlig kanelig kryddighet och mineral. Vi känner även fat och skiffermineral av Barral-typ.

Smaken är komplex och fruktigt ren med blåbär och plommon. Avslutningen är lite sträv för att vara dolcetto och mer kärnfullt kärnbesk än normalt. Den smak som stannar kvar längst i munnen är körsbärskärnor rullade i kanel. Vinös räds inte fikonspråket :)

Flavio är verkligen en begåvad vinmakare och vi längtar efter att få dra korken ur de andra vinerna vi köpte hos honom. Både hans barolo och cabernetvinet Bricco Appiani är exempelvis bland det bästa vi druckit från Piemonte den svåra årgången 2003.

Mas de Boislauzon Cuvée du Quet 2007

M&T kommer på besök med barnen och vi värmer upp smaklökarna med en vällagrad Launois SA och underbart syrliga boquerones från Chez Albert på Roslagsgatan. Under tiden går lammracksen klara i ugnen tillsammans med stavar av persiljerot, kålrabbi, gula morötter och mandelpotatis. Cuvée du Quet kommer att ha fått ca 3 timmar i karaffen och nått runt 18°C innan vi börjar prova.

Det är ju inte varje dag som vi dricker ett vin som fått 100 poäng av 100 möjliga av vinvärldens mest inflytelserika recensent. Men vi är ändå inte sådär pirriga som vi kan bli inför att vi ska dricka ett riktigt stort vin. Förmodligen för att vi befarar hur det kommer bli: trögflytande söt övermogen fikonfrukt, slapp struktur och starkvinsriv i svalget...

Mas de Boislauzon Cuvée du Quet 2007 (399 kr) doftar maffigt och rikt men inte alls så mörkt som vi föreställt oss. Istället är det en übertydlig doft av solvarma mixade jordgubbar som dominerar. Dessutom finns lite rosa inslag av smultron och persika. Som i alla bättre chateauneufer finns också en hel del mineral som skänker svalka och hjälper till att maskera alkoholen. Det enda som är lite mörkare i doften är en mjuk ton av violtabletter vilket bidrar till att ge ett rätt elegant övergripande intryck.

Efter att Parker släppte sin smått sensationella bedömning har priserna på det här vinet såklart rusat och dagsnoteringen på nätet verkar vara runt $300. För den typen av pengar finns det så mycket annat vin som vi hellre skulle köpa men de fyra hundralappar vi lagt ut känns inte omotiverade med tanke på hur väl vinet levererar i doften.

I munnen smäller det till bra. Det är både extremt fylligt och väldigt fruktigt. Här kommer också de mörka krafterna fram tydligt i form av grillkol och lakrits. Och ovanpå det, mer mineraliga jordgubbar och smultron som simmar i söt körsbärslikör. I doften var alkoholen ganska välkamouflerad men i munnen har den ingenstans att gömma sig. Etanolvärmen känns direkt i första attacken fast den riktiga skjutsen kommer först när man svalt då det verkligen bränner till rejält och gör vinet svårdrucket utan mat.

I Parkers recension skrev han att han "had a difficult time spitting out this amazing elixir" och vi funderar på om just det faktum att han inte sväljer vinet kan bidra till att han kan tycka att det har "impeccable balance"? De 15% som står på etiketten tror vi snarare är runt 17% och det går tyvärr inte att få ett helt balanserat vin på de nivåerna. Men till skillnad från många andra viner i den här "nya-världen-chateaunef-skolan" så har Quet en fräschör och friskhet som räddar vinet från all klumpighet och flackhet. Och den underbara doften av mosade jordgubbar och smultron kommer sitta kvar i lustcentrat för många veckor framöver...

Sammanfattningsvis så kom nästan alla våra fördomar på skam ikväll. Och även om vi aldrig skulle ge 100 pinnar till Cuvée du Quet så är vi ändå överens med Parker i ett avseende, vi tycker att det är otroligt bra i sin genre. Och eftersom det är hans favoritstil är det kanske naturligt med 100 pinnar. För oss finns det andra vintyper och stilar som vi föredrar och därför hamnar poängen lägre. Men det vi är överens om att det är väldigt svårt att göra en bättre Châteauneuf-du-Pape...

Domaine Paul Autard Châteauneuf-du-Pape Blanc 2001

I Sverige har julmusten länge varit en nagel i ögat på Coca-cola. En semihednisk dryck som lokalbefolkning föredrar framför läskeblasken nummer 1, åtminstone vid vissa tider på året.

Den skotska motsvarigheten till ögonnagel heter Irn-Bru och har producerats i Glasgow i över 100 år. Trots massiv marknadsföring från cola-jättarna fortsätter skottarna att älska sin lokala läsk. När McDonalds öppnade sin första restaurang i Skottland fanns inte Irn-Bru på menyn vilket givetvis ledde till demonstrationer och vilda protester som så småningom tvingade hamburgerjätten att ändra sig. Idag njuter många skottar Irn-Bru till sin BigMac.

Receptet på den skotska nationalläsken är hemligt, enbart två personer i hela världen känner till det. En av dessa är producentens Barrs styrelseordförande som en gång i månaden blandar ihop en batch av de hemliga ingredienserna i ett låst rum.

Så varför yrar vi om detta på en vinblogg? Jo, det är inte ovanligt att doften av just Irn-Bru är väldigt framträdande i främst söta viner. Ikväll känner vi den även väldigt starkt i ett torrt vin och det är förbluffande hur tydlig likheten är...

Domaine Paul Autard Châteauneuf-du-Pape Blanc 2001 (€30 på plats sommaren 2004) doftar alltså Irn-Bru men även saffran, blöt kalk, övermogen litchie och fatvanilj. Det är en intressant och komplex doft men kanske inte världens lättaste att matcha till mat.

I munnen är vinet gräddigt visköst och som vanligt för områdets vita är det problem med för platt syra. Godis- och frukttonerna från doften återkommer även i smaken och avslutningen är lite eldigt fet och fatbesk.

Det är svårt att ge ett rättvist omdöme om den här typen av viner. Komplext och intressant? Ja. Blir man sugen att dricka en flaska till inom kort? Nej.

Regis Fliniaux Cuvée des Signataires NV

Kvällens champagne köpte vi sommaren 2005 efter ett väldigt trevligt och långt spontanbesök hos Fliniaux i Aÿ. Vi svängde in bilen på deras parkering och satt tre minuter senare i en gammal soffa inne i deras lagerlokal. Régis lät oss givetvis smaka igenom hela sortimentet som tyvärr, rakt igenom, bar spår av något för unga reservviner i form av en tydlig piggelinton. Undantaget var denna jublileumscuvée som i huvudsak består av vin från 2002 men även lite äldre viner.

Vinet är en 50/50-blandning av grand cru pinot noir från Aÿ och chardonnay från grannbyn Dizy som har premier cru-status. Pinotstockarna är över 50 år gamla och samtliga basviner har jäst på beggad ek.

Etiketten som pryder flaskan kan man ha många åsikter om men man kan inte tycka annat än att det är härligt med en traditionell förslutning med kork och snöre istället för en industritvinnad grimma. Den enda andra champagne som vi på rak arm kommer på förseglas på detta sätt är Comte Audoin de Dampierres prestigecuvée Family reserve. Kanske någon läsare kan komma på fler?


Régis Fliniaux Cuvée des Signataires NV doftar kraftfullt av vanilj och smörkola. Mognaden är ganska långt gången men helt utan störande oxidation. Istället är det utvecklade dofter av plommonpuré och "röda vinteräpplen á la Aÿ" som skvallrar om åldern. Mineraliteten är bra och vi skriver även ner mjölkchoklad i anteckningsblocket. Faktum är att Marabou frukt&mandel är en riktigt bra beskrivning av doften. En riktig julchampagne!

Munkänslan är bra, syran ok och smaken är utvecklad och lite sötmogen. Längden övertygar också, smakerna som stannar längst är torkad frukt, choklad och äppeljoskoncentrat. Den ganska tydliga sötman tror vi inte kommer från överdriven dosage, det är snarare en sån där skön mogen pinot-sötma som gifter sig så bra med exempelvis gåslever.

Det finns ju gott om bra producenter i Aÿ och ska man jämföra med några av de bästa så är exempelvis Bollinger mer autolytisk, Gatinois torrare och råare, Gosset har mycket bättre attack, Ayala är mer pinotdriven och Deutz mer elegant. Men i sin alldeles egna julgodis-stil är Cuvée des Signataires också en god representant för denna fantastiska grand cru-by!

Château Le Crock 1995

Ikväll ska vi testa en cru bourgeois från 1995, en årgång som vi imponeras allt mer av. Hela Médoc lyckades extremt väl detta år och höstregnen var bara välbehövliga efter en varm och torr sommar.

Château le Crock i Saint Estephe (själva slottet ligger faktiskt utanför gränsen till AC St Estephe men vingården ligger såklart innanför) är en pålitlig producent av potent och lagringsduglig bordeaux. Druvmixen är 60% CS, 25% M, 10% CF och hela 5% PV vilket förklarar den kraftiga färgen som vinet har i sin ungdom.

Slottets ägare, familjen Cuvelier, var verksamma som negocianter i Bordeaux redan tidigt 1800-tal men 1903 beslöt de sig för att förvärva ett eget slott - Le Crock. Idag äger de även betydligt mer kända Léoville-Poyferré i Saint Julien.

Château Le Crock 1995 doftar förvånansvärt ungt och frukten drar åt det mörka hållet med svarta vinbär och blåbär. Vi upplever också att det doftar svartvinbärsblad fast inte grönt - kanske mogna svartvinbärsstjälkar?

Faten är alltjämt närvarande och den mörka näsan understryks ytterligare av en elegant violton. Den mognad som visar sig i vinet kommer i form av en liten jordkällare som växer fram allteftersom vinet får luft under kvällen.

Om man verkligen vill vinnörda (och det vill man) kan man säga att de svarta vinbären kommer från cabernet sauvignon, svartvinbärsbladen från cabernet franc, blåbären från petit verdot och jordkällaren är merlot som inte riktigt klarar lagringen lika bra som sina storebrorsor.

I munnen visar vinet sin fylliga kraft med bra struktur och tät, söt svartvinbärsfrukt. Mogen bordeaux ger så otroligt mycket drickglädje även i lite lägre prisklasser. Vår enda egentliga invändning är att eftersmaken tyvärr dör lite tvärt, i övrigt ger vi bara en stor tumme upp!

Luigi Pira Langhe Nebbiolo 2007

Vi testar ikväll ett av vinerna vi köade för på decembersläppet. Systembolagets namn på detta vin, i både kataloger och på nätet, är "Nebbiolo d'Alba" vilket känns lite konstigt då det är en Langhe Nebbiolo...

Luigi Pira Langhe Nebbiolo 2007 (199 kr) doftar ung, kryddig, stjälkig busnebbiolo. Doften är snarlik exempelvis Virnas Langhe Nebbiolo och den typen av vin kan man utan problem köpa för €7 på plats. Det kommer lakrits och rosenblad när vinet fått lite luft och doften är inte så tokig även om den inte motsvarar varken våra förväntningar eller sitt svenska pris.

Smaken är också ung och lite ostrukturerad men det stora problemet är att vi tycker oss uppleva lite oren beska? Vi skulle dock inte säga att vinet är defekt, bara enkelt för sitt pris. Vi köpte två flaskor av detta, den andra får gå i retur. För 200 spänn vill vi ha mer :)