Vinös blir vinlös

Snart sticker vi på semester och det kommer tyvärr inte bli något vin på dryga två veckor. Men när vi återkommer i oktober står ett antal intressanta viner på vår dricklista...

Chante Cigale Vieilles Vignes 2005

Det här vinet släpptes 1/9 och har allt som krävs för att våra förväntningar ska vara skyhöga. Druvmixen är 70% grenache, 20% syrah och 10% mourvèdre. Stockarna är mellan 80 och 110 år gamla och uttaget ynka 20 hl/ha. 30% av vinet har lagrats på fat i 18-24 månader. Och för att fullborda sifferexercisen kan vi även nämna att Wine Advocate delade ut hela 93 poäng.

Chante Cigale Vieilles Vignes 2005 har en stor, ung, köttig och intensiv doft av drottningsylt, färsk basilika, mynta, svarta vinbär och björnbär. När man snurrar lite kraftigare på glaset sveps en helt oemotståndlig doft av söta grenachehallon och lite trälimmiga fat upp i näsan. Trots hallonen är huvudintrycket av doften mörk, det känns som att allt är insvept i ett lager exklusiv choklad. De 15 procenten alkohol hittar vi ingenstans.

I munnen är alkoholen inte lika maskerad och smaken är eldig, varm och viskös. Hallonsylt, björnbär, choklad, blåbär, rått kött och mineral fyller ut munhålan utan att vinet känns överdådigt. Eftersmaken innehåller en tydlig, behaglig beska och markerade men mogna tanniner. Oj, va gott!

Faktum är att det här vinet inte är väsenskilt från Fiancée som vi drack i förra veckan. Chante Cigale har visserligen mindre kraft och koncentration, lägre glycerolnivåer och framförallt mindre exotism men stilen är trots det lite lik. Kanske är det de gamla grenachestockarna som bidrar med en komponent som gör den här typen av viner unika? Skulle de bägge provas bredvid varandra idag skulle Fiancée förmodligen vinna på knock men efter lite tid i källaren är vi inte alls lika säkra på hur matchen slutar. Vi kan nästan lova att Chante Cigale kommer bli ruskigt bra efter 10 år i källaren. 93 poäng kommer inte att räcka till då tror vi.

Mellansläpp

Det är ju inte alltid som någon av oss har möjlighet att smita från jobbet för att köa på ett bolagssläpp en vardag kl 10. Men idag efter lunch kunde jag svänga förbi passagen och till min glädje fanns det flaskor kvar av Massolino Barolo Parafada 2004. Däremot hade vinet som stod allra högst på vår önskelista, Conterno Fantino Nebbiolo Ginestrino 2006, inte kommit in alls och kommer inte heller att göra det. Inköpet är tydligen hävt av någon outgrundlig anledning. Tråkigt!

Juillet-Lallement Special Club 1996

Ingen champagneälskare kan öppna en flaska Special Club utan ett leende på läpparna. När den dessutom är från 1996 så pirrar det lite extra i magen. Vi inhandlade en låda av kvällens vin när det kom i junisläppet förra året. Det här blir första smakprovet från det inköpet.

Juillet-Lallement är en miniodlare i Grand Cru-byn Verzy. De äger endast 4 hektar men å andra sidan är det odlingsmark av högsta kvalitet. Byn är mest känd för sin peppriga pinot men den är också uppodlad med 20% chardonnay. I Juillet-Lallements Special Club är fördelningen 60% chardonnay och 40% pinot noir.

Juillet-Lallement Special Club 1996 har en livlig och kraftig mousse. Doften börjar anta lite mognad med kanderade lime- och apelsinskal, hasselnötter och oxiderade sherrytoner. Frukten består främst av gula mjöliga äpplen. Det finns också en kryddig komponent av kanel, choklad, kaffe och vanilj som får oss att misstänka fatlagrade reserveviner men vi har blivit lurade av gamla stockar förrut. I bakgrunden ligger en smörig ton som tillsammans med vaniljen drar åt rollokola. Doften känns mer influerad av chardonnay än pinot.

I munnen visar sig de gamla stockarna återigen. Vinet har en fyllig, pinotfet munkänsla som tillsammans med härliga syror och livlig mousse skapar en drickvänlighet utöver det vanliga. I smaken finns vit choklad, gula plommon och äppeljuicekoncentrat. Eftersmaken är majestätisk, kraftfull och lång. En smak av äppelskal, plommon och knäckebröd dröjer sig kvar långt efter man svalt. Och de får såklart full uppbackning av bautasyror à la -96.

Vi tycker att det här vinet har kommit in i en trevlig begynnande mognadsfas men att det har framtiden framför sig. Fast vi tror också att många andra tycker att det är färdiglagrat på gränsen till övermoget. Champagne är ju det vin som förändras mest med ålder och därmed blir också personliga preferenser mer avgörande för drickfönstrets längd och position längs tidsaxeln. För oss handlar det om att de oxiderade tonerna inte får bli för dominerande. Men i det här vinet finns det så mycket annat som står upp och som ger förutsättningar för en lång och vacker ålderdom...

Domaine La Barroche Fiancée 2005

Ikväll dricker vi ytterligare en nyhet från släppet 1 september. Vi blev ju lite besvikna när vi provade La Barroches Réserve 2005 i våras men våra förhoppningar är ändå höga. Både Frankofilen och Finare Vinare har redan hunnit prova och varit minst sagt positiva. Vi hoppas att vi kommer kunna instämma i lovsången.

Domaine La Barroche Fiancée 2005 har en mycket stor doft. Den är intensiv även när man sniffar en decimeter ovanför glasets mynning. Mörk frukt möter vad vi upplever som väldigt försiktigt rostade fat. Allra högst upp finns en gnutta fatvanilj men därunder kommer en otrolig komplexitet med mörk choklad, syltad ingefära, balsaträ och en mycket tydlig ton av nyriven muskotnöt. Sen kommer både blad och gelé från svarta vinbär, björnbärssylt, lakrits, järn, röd jord, färsk mango och jordgubbsylt. Trots att doften är så mångfacetterad är den fräsch och helt ren. När vinet i glaset kryper upp mot rumstemperatur kommer kletiga katrinplommon fram på bekostnad av de friska mango- och kryddtonerna.

Smaken är fyllig, balanserad, modern och rik. Katrinplommonjuice, fat, lakrits, salmiak, järn och retronasal muskotnöt skapar en fantastisk helhet. I eftersmaken kommer lite het chorizo, lakrits, mineral, cocos och kakao. De höga etanol och glycerolnivåerna ger en viskös munkänsla som bäddar in de höga frukt- och garvsyrenivåerna. De senare är väldigt mogna och söta och ger förutsättningar för en mycket lång och vacker ålderdom för detta vin.

Det här är verkligen modernt vinmakande i ordets allra bästa bemärkelse; Vinet är otroligt drickvänligt och härligt redan idag men samtidigt finns allt som krävs för att det ska utvecklas positivt i 10-15 år till. Vi bockar och bugar för Domaine La Barroche, Fiancée är ett av de bästa rödviner vi druckit i år.

Château des Jacques 2005

Äntligen fredag och dags att testa ett av inköpen från släppet i måndags. Vi har en hel del förväntningar på det här vinet. Trots den förhållandevis låga prislappen på 169 kr delade WineSpectator ut hela 91 poäng och Clive Coates har utnämnt det till världens bästa gamayvin. Louis Jadot själva säger att man kan se garder 10-15 ans ou plus.

Château des Jacques ligger i en cru Beaujolais som heter Moulin-à-Vent. Vinet är 100% gamay och får 10 månader på fat. Uttaget är 38 hL/ha och skörden sker manuellt. Man använder ingen tillsatt jäst och musten får macerera i 2-3 veckor.

Louis Jadot Château des Jacques 2005 har en öppen och druvtypisk doft. Det finns tranbär, granatäpple, björnbär och hallonbåtar. Faten är väl integrerade och bidrar verkligen till att lyfta vinet ytterligare ett snäpp. I munnen är det lätt, läskande, lent och slankt. Syrorna är ganska höga men den väldigt låga tanninnivån gör att vinet ändå upplevs som mjukt. Det kanske är inbillning men vi tycker att munkänslan är sådär sorbetaktig som många av Côte d'Or-vinerna från 2005 också är; en mogen fruktsötma i kombination med syrlig fräschör.

Vi gillar det här! Men det illustrerar också verkligen svårigheten att kvantifiera kvaliteten på ett vin med en siffra. WineSpectator kom alltså fram till 91 poäng vilket vi efter att ha provat tycker är förvånansvärt högt för ett vin i den här stilen. Vi vet inte vad Parker tycker men tvivlar på att han skulle uppskatta vinet. Det är lätt att hitta viner som fått en score på låga 80 och som har högre koncentration, större doft, mer power och en kraftigare mittsektion. Komplexiteten är inte heller enastående, i alla fall inte än. Och man skulle kunna anmärka på att det saknas lite tanniner för att uppnå perfekt balans. Ändå är det så otroligt inbjudande, drickvänligt och gott.

Vi kommer lägga undan några flaskor för att se hur det utvecklas med åren. Om vi får sia tror vi att det kommer att gå mot torkat läder och lite stallighet. Vi längtar redan.

Vertikalprovning av Roda I

Vi har blivit inbjudna till PrimeWine Bar vid Östermalmstorg för vertikalprovning av modernistriojan Roda som fyller 20 år i år. Provningen inleds med att den mycket karismatiske och ständigt leende VDn Augustín Santolaya håller en faktaspäckad presentation om sitt vinhus. Vi slås av vilken tydlig och väldefinierad filosofi som ligger bakom husets odling och tillverkning. Exempelvis använder de utan undantag stockar som är 30 år eller äldre. Dessutom är alla stockar uppbundna som bush vines med 3 armar och gräs får växa fritt i vingårdarna och plöjs ner som gödning vart 6:e månad.

Totalt äger Roda 20 vingårdar men varje år ratas de tre sämsta och de vinifieras inte ens. I huvudsak är det såklart tempranillo som odlas men de har även garnacha och Spaniens egen barbera, graciano. De 17 vingårdarna som väljs ut inför skörden vinifieras separat på jättefat av fransk ek. Endast vildjäst används och vinerna macererar i 18 dagar. Därefter tappas de på franska Allier-barriquer varav 50% är helt nya varje år. Under 1 år lagras vinerna på dessa fat i en temperatur- och luftfuktighetskontrollerad miljö. Den malolaktiska jäsningen stimuleras med hjälp av uppvärmning under vintern. Med samma system kyler man omgivningen för faten under sommaren.

Känslan vi får är att det inte verkar finnas så mycket utrymme för improvisation på Roda. Reglerna för hur de ska göra sitt vin har satts upp och nu verkar de följas slaviskt. Om det är att betrakta som dogmatism eller konsekvens är lite svårt att avgöra.

Roda tillverkar tre viner. Instegsvinet är Roda (hette fram till och med årgång 2001 Roda II), därefter kommer Roda I och på toppen finns husets prestigevin Cirsion. Det sistnämnda släpps i november på bolaget för saftiga 1390 kr.

Roda och Roda I skapas genom att vinmakaren efter de 12 fatmånaderna gör en selektering. De fat som har mer av röd frukt och en ung tillgänglighet väljs ut till vinet Roda. Faten som har mörkare frukt och en kraftigare benstomme får istället blir Roda I. Det är alltså inte så att vissa av de 20 vingårdarna alltid ingår i det ena eller det andra vinet. Årgångens förutsättningar påverkar vilka vingårdar som används till respektive vin.

Kvällens provning är visserligen en vertikal av Roda I men den inleds med en vanlig Roda som referens.

Roda 2004 doftar initialt fat, kåda, salmiak och har frukt som för tankarna till grenache trots att den inte är så röd som vi trodde efter presentationen av vinerna. Efter en stund i glaset backar faten tillbaka och släpper fram ännu lite mer frukt. I smaken finns lakrits, fatbeska, körsbär och sandiga, på gränsen till gryniga, tanniner. Syran är väldigt hög och ger vinet en behaglig fräschör. 2004 anses vara en riktigt stor årgång i Rioja och när det här vinet släpps på systemet i november kommer det kosta 229 kr. Det är svårt att hävda att det inte skulle vara värt de pengarna men den där känslan av att "det här måste vi köa för" infinner sig inte riktigt.

Roda I 1999 är från en årgång plågad av mycket svåra väderförhållanden. Den 15 april drabbades Rioja av frost och skörden blev därför väldigt liten. Doften är mogen och elegant om än lite blyg. Mineral, Läkerol, damm och lite rått kött kommer försiktigt fram ur glaset. Smaken är mjuk, len och behaglig med tydliga inslag av syrliga plommon på väg mot chutney. Väldigt gott!

När vi därefter stoppar ner näsorna i Roda I 2000 känns det inte som de kommer från samma planet. Doften är kraftfull med fruktlikör, bigarråer, mineral, tobak och mint. Faten är väldigt påtagliga och drar åt pinjenötter och kåda. I munnen dominerar salmiak, lakrits och tobak. Tanninerna är väldigt präglade av den extremt varma årgången men eftersmaken är trots allt lång och behaglig.

Roda I 2001 är som en blandning av 1999 och 2000 där man tagit allt det bra och skippat allt det mindre bra. Doften är fullkomligt explosiv och osar klass. Björnbärsgelé, fat, mörk choklad, bigarråer och rått kött dominerar en eldig och underbar doft. I munnen är frukten också väldigt mörk och det tillkommer drag av blåbär och svarta vinbär. Balansen är prickfri och tanninerna silkeslena. Munkänslan präglas av en gräddlik viskös fetma och eftersmaken är extremt lång. Magiskt bra!

Roda I 2002 försöker inte ens ta upp kampen med sin ett år äldre syster. Doften är betydligt enklare med toner av svarta vinbär, björnbär, mejeri, mynta, kakao, fat och tvål. Vi associerar till ambitionsbefriad merlot. I smaken finns lite platt frukt, beska och blåbär.

Roda I 2003 är väldigt präglad av den extrema hetta som drabbade sydeuropa detta år. Doften har en väldigt tydlig bränd komponent som ligger någonstans mellan utsliten kopplingslamell och spisplatta som man glömt att stänga av. Det finns också halm, tobak, torkad frukt, mineral och salmiak. I munnen är dock vinet långt mycket bättre än vi befarade utifrån doften. Tanninerna är visserligen lite mopsiga men inte obehagliga och smaken av torkad frukt och garrigue är faktiskt inte dum alls. Bra längd.

Roda I 2004 lanseras på el monopolio i november för 389 kr och beskrivs av Augustín som en fantastisk årgång. Tänk att den årgången som för tillfället är till försäljning alltid är så bra :)

Doften är kraftig, ung och fatpräglad med toner av kakao och vanilj. Den är faktiskt riktigt bra men inte i paritet med 2001. Syran är mycket hög och tanninerna är många och välgjorda. Eftersmaken är riktigt lång och behaglig med toner av björnbär och körsbär.

Vi har ingen större erfarenhet av varken modern eller traditionell Rioja men det har ändå varit en väldigt intressant provning. Roda känns som en alltigenom modern vinproducent som skapar viner som det aldrig går att anmärka på. Även i vädermässigt svåra årgångar producerar man viner som är riktigt bra. Samtidigt är prissättningen en sådan att det är svårt att känna att man fyndar när man köper deras viner.

Det känns som att Roda är ett ingenjörsmässigt framställt vin. Av någon anledning har de valt en massa regler som de verkar följa för reglernas skull. "Macerationen skall alltid vara 18 dagar varje årgång för det har vi bestämt. Därefter ska de ligga på franska fat i exakt ett år, oavsett årgångens förutsättningar, för det säger reglerna". Detta, i kombination med stordrift, bidrar kanske till att känslorna inte riktigt svallar hos oss. Roda känns som en vinvärldens Volvo V70; rent objektivt levererar de den kvalitet som priset kräver men tyvärr utan överraskningar och egen personlighet.

Fast å andra sidan skulle vi gärna lägga vantarna på 2001:an om vi kunde...