Bourgogneprovning

För kvällens provning är temat Bourgogne. Som vanligt provar vi fyra viner halvblint och trots att vi har tre representanter för "centrala Côte de Nuits" och en från norra Côte de Beaune känns det som att vi fått en bra spridning på vinerna. Det är fyra olika årgångar, tre olika klassningar (Grand Cru, 1er Cru och village) och fyra sinsemellan olika producentstilar.

A&H har tagit med sig en Trapet Gevrey-Chambertin 2002, M&U en Clos des Lambrays Grand Cru 1996 och vi har bidragit med en Bouchard Nuits-St-Georges 1999 och en Tollot-Beaut Savigny-Champ-Chevrey 1er cru 2003.

Det känns som att stunden precis innan vi börjar titta, sniffa och sörpla, när glasen är fyllda, pennan fattad, vinböckerna undanlagda, förväntningar skyhöga och man vet att man har några timmar av ren vinhedonism framför sig, är en av livets riktiga höjdpunkter. Just i det ögonblicket kan man ibland vilja vänta med det första glaset bara för att stunden av njutningsbar förväntan inte ska ta slut.

Nåväl, i och med att det är en halvblind provning finns det ju ett implicit tävlingsmoment så det är väl bara att kasta loss :)

Tollot-Beaut Savigny-Champ-Chevrey 1er cru 2003 har en rödviolett färg och är i Bourgognesammanhang relativt tät. Doften är modern, atypisk och bjuder på söta björnbär, sexiga fat, och vanilj. M nämner ganska snabbt att det doftar banan men får mothugg, kanske eftersom de flesta av oss letade skumbanan a la Beaujolais. Men när S drar till med varm banan fattar vi direkt. Med chokladen från faten doftar det faktiskt som barndomens grillade foliepaket med banan och smält choklad. I munnen fortsätter den unga, välgjorda stilen med söt frukt, fat och mörk choklad. Det finns inga kvalitetsanmärkningar på det här vinet annat än att det kanske känns lite strömlinjeformat och publikfriande.

Bouchard Nuits-St-Georges 1999 är vackert rödbrunt transparent i glaset. Doften är raka motsatsen till det första vinets, mycket mogen, jordkällare och pelargon. Dessutom finns den där svårdefinierade mognadstonen som J, i brist på bättre associationsbenämning, kallar för våt papp. Hade kvällens provning varit helblind hade gissning kanske landat på en Bourgogne från tidigt 90-tal, typ -93. Smaken är också väldigt klassisk med söt röd frukt, kryddor, bra syra och riktigt lång eftersmak. Riktigt bra!

Clos des Lambrays Grand Cru 1996 går faktiskt inte att färgmässigt beskriva på något annat sätt än brun. Doften är mycket stor, mogen, komplex och väldigt annorlunda. Det doftar rökt sidfläsk, tranbär, njure, nypon, och någonting svavligt mittemellan rotmos och kronärtskocka. Wow! H associerar till raggmunk med lingon och sidfläsk. I munnen upplevs tyvärr vinet på gränsen till övermoget. Det finns visserligen lite röd frukt kvar men de rökiga och animaliska tonerna dominerar totalt. Helt klart en vinupplevelse utöver det vanliga!

Trapet Gevrey-Chambertin 2002 är rubinrött med lite dragning åt blått. Det doftar initialt gammelburgundiskt, rå njure och svett men ganska snabbt tittar modern fatbehandling fram med toner av kakao. Stilmässigt hamnar vi någonstans mellan vin 1 och vin 3 fast betydligt närmare 1:an. I munnen känns vinet också modernt. Faten är framträdande men det finns också rått kött, röd frukt och mycket höga syror. En minst sagt värdig avslutare på flighten.

När det blivit dags att gissa inleder J&S med att konstatera det uppenbara, vin 1 och vin 4 är såklart representanterna från 2000-talet. Vin 1 måste vara Tollot-Beaut med sin uttalat moderna profil och det varma året gav också förutsättningar för kraften som fanns i det glaset. Därmed är vin 4 Trapet vilket också känns logiskt med tanke på producent och årgång. Därefter kommer vi till vin 2 och 3 vilka känns lite svårare. Vin 3 känns definitivt äldre men å andra sidan borde väl Clos des Lambrays Grand Cru vara både bättre och framförallt mer välbevarad? Vi chansar till slut fel medan övriga sätter mittenvinerna och därmed hela provningen rätt.

Sammanfattningsvis en väldigt intressant provning med en supermodernist som tappat sin historia i sin strävan efter Parkerpoäng, ett negociantvin som stod sig väldigt väl, en förvånansvärt trött Grand Cru och avslutningsvis ett bevis på att Trapets kvalitetsuppryckning verkligen lyckats!

Efter en avstickare till Alsace för förrätt (se nedan) fortsätter vi att dricka vinerna till en superkoncentrerad långkokt Boeuf Bourguignon på hängmörad högrev. Clos Des Lambrays rökiga och köttiga toner passar väldigt väl till maten liksom inälvstonerna i Trapet men allra bäst är nog Tollot-Beaut som har kraften att stå upp mot en såpass mustig gryta.

Domaine Baumann Riesling Schoenenbourg Grand Cru 1998

Efter den halvblinda Bourgogneprovningen byter vi distrikt för att hitta ett vin som passar till förrätten som är snittar med röra på forellrom, färsk dill och bakad aubergine. Redan igår bestämde vi oss för att ta vad som måste vara en av världens mest otympliga flaskor, en magnum från Alsace. Det känns som att den är minst en halvmeter hög och den går precis in på tvärsen i kylskåpet.

Domaine Baumann är en relativt okänd familjeproducent från den desto mer kända byn Riquewihr. De förfogar över mark i byns bägge Grand Cruer. Det är dels Sporen (där de odlar Gewürztraminer) och den minst sagt legendariska Schoenenbourg vars terroir möjliggör fantastiska Rieslingviner. Denna cru ligger direkt norr och nordöst om Riquewihr och täcker en yta på över 50 hektar.

Förr torr Riesling var 1998 ett perfekt år som ingen årgång sedan dess har kunnat matcha. Man får gå tillbaka till det varma 1990 för att hitta en utmanare.

Domaine Baumann Riesling Schoenenbourg Grand Cru 1998 (magnum) är vackert gyllengul i färgen. Doften är mycket stor, komplex och lite myskkryddig. Bensinen ligger väldigt försiktigt i bakgrunden och doften är snarare sötfruktig än mogen. Det doftar helt klart senskördat men på etiketten nämns inte någon vendage tardive. Det kanske bara är den stora årgången som talar.

I munnen är vinet fylligt och visköst. Det smakar mineral och syrliga gröna limekarameller. De 10 åren i den otympliga flaskan har satt förvånansvärt lite spår i vinet som fortfarande är fruktdrivet och friskt. Eftersmaken domineras av lime, mineral och den där känslan man får när näsan säger sött och tungan säger torrt. Det här är riktigt, riktigt gott!

Det är befriande att dricka Alsaceriesling av den här kvaliteten och i den här stilen. De utgör en skön kontrast till de karikatyrviner som är omöjliga att passa till mat på grund av en alltför genomträngande petroleumkaraktär. Just det problemet har gjort att vi ofta drar korken lite för tidigt på våra Alsaceflaskor. Med tanke på hur diskret och elegant bensintonen var ikväll borde vi kanske försökt hålla oss några år till och därmed få lite mer mognad. Men å andra sidan var det ju fantastiskt gott redan nu!

Abbotts Cumulus Reserve 1999

Vi inhandlade tre flaskor av det här Minervoisvinet i mars 2002 på stark rekommendation av vår vän MB. Detta trots att hans ord kanske inte borde väga så tungt eftersom han alltid lovordar alla sydfransoser :)

Den första flaskan provade vi på inköpsdagen och den var sydfransk, senig, stursk och ungdomlig. Men vi kände också att den hade potential och vi valde därför att spara två av flaskorna för att se vad som skulle hända med lite lagring...

Minervois, som blev AOC 1985, är med sina knappa 6000 hektar ett av Languedocs största distrikt. I början av 90-talet beslöt odlarna i Minervois att gemensamt försöka höja den generella kvaliteten i området genom att minska det tillåtna uttaget till 45 hL/hektar och man satte dessutom ett tak för andelen av den högavkastande sluggern Carignan till 40%. Abbotts använde tidigare ingen Carignan i sin Cumulus Reserve men sedan början av 2000-talet utgör druvan nu 20% i cuvéen. Jordmånen i Minervois består av kalk, sand, kisel och på vissa håll skiffer. Druvorna till Cumulus Reserve är uteslutande odlade på basiska steniga kalkjordar.

Abbotts Cumulus Reserve 1999 är ett vackert, relativt transparent, vin som börjar få en mogen rödbrun färg. Tack vare gamla lågavkastande Syrah- och Grenachestockar kommer en varm, förförisk och elegant doft ur glasen. Den lite eldiga doften ger blåbär, syrahbjörnbär och plommon. Efter ett tag i glaset kommer garrigue, tobak, kött, lakrits och en elegant men diskret fatighet. Näsan säger direkt Syrah men i munnen är det inte lika självklart. Där blir frukten lite rödare och i eftersmaken kommer en glycerolviskös karamellig Grenachefrukt tydligt fram. Det smakar blåbär, plommon, vildhallon, örter och fat. Eftersmaken är mogen, lång och elegant med underbara syror. Tanninerna är lite sandiga och har med lagringen blivit vackert integrerade.

Den här typen av viner representerar ett prisvärde som vi inte tror går att finna i någon annan del av världen än i Frankrike. Det krävs att en vinmakare med ambition, passion och kunskap får tillgång till stor terroir för att skapa ett vin av den här kvaliteten i den här prisklassen. Vi återkommer om några år med recension av den sista flaskan!

Nautilus Pinot Noir 2006

Middag på Operakällaren står på programmet och det visar sig att de erbjuder "Kalvfilé Oscar i modern tappning". Till något sådant vill vi dricka Pinot. Vi har den sista tiden tänkt litegrann på de väldigt trevliga flaskor Felton Road som vi drack i vintras (en minivertikal med -01:an och -02:an) och det känns som det är dags att ge Nya Världen och Nya Zeeland en ny Pinot-chans.

På inrådan av vinkyparen väljer vi Nautilus Pinot Noir 2006 från Marlborough. Den något skumma belysningen gör att vi inte uttalar oss om färgen men doften är stor, kryddig och framförallt fatvaniljig. I munnen är vinet mycket mjukt och balanserat trots att det måste fått utstå ganska mycket ny ek. Frukten är inte alls syltig utan drar åt plommon och slånbär. Eftersmaken är lång och behaglig och lämnar spår av lena tanniner och chokladiga fat i munnen.

Vi har aldrig tidigare druckit rött vin från producenten Nautilus men vi blir positivt överaskade. Vår enda egentliga invändning (utöver överdosen av vanilj) är att allting är så himla välgjort, kliniskt och fint. Det innebär nämligen att de tappar den charm som finns i det burgundiska originalet.

Bosquet des Papes 2005

Efter hyllningsrecension av Frankofilen kände vi att Châteauneufen Bosquet des Papes 2005 borde vara ett vin som faller oss väldigt väl i smaken. Vi provar det okarafferat i Riedels Syrahglas. Det har en vacker ljust röd färg med hög transparens. I doften kommer först lite persika och därefter tar grönaktiga toner av nyponros över. Efter en stund i glaset kommer istället en mer klassisk, lite sötaktig Grenachedoft fram. Det här är old school Châteauneuf! Den rena doften innehåller nu vildhallon, björnbär, körsbär i sprit, lakrits, läder och fat. I munnen är vinet välbalanserat med en markerad liten fatbeska och välskräddad tanninkostym. I eftersmaken återkommer de gröna tonerna och vinet känns lite väl ungt. Det här kommer bli riktigt, riktigt bra med åren. Vi kommer spara resterande flaskor åtminstone fem år.

Château Tayac 2000

Inför junisläppet på Passagen tipsade vi bara om ett riktigt fynd - Château Tayac 2000 från Margaux (ej att förväxlas med namnen från Bourg). Samma kväll som vinet släpptes kunde vi läsa en utmärkt recension hos Finare Vinare vilket såklart inte minskade suget efter att själva dra korken.

När vi först doftar på Château Tayac 2000 (195 kr) slås vi av typiciteten. Kan någonting lukta mer Margaux än såhär?! Doften är mogen, sensuell och ogenerat flörtig. Det känns redan i näsan att det kommer vara sammet i munnen.

I början av kvällen dominerar svartvinbärsfrukt och någon lite rödare fruktkomponent, elegant stallighet, läder och humidor. Det finns också en ton av viol tycker J medan S, C och N tycker att det handlar om lakrits. Någon timme senare har en mycket tydlig mintkomponent kommit fram och associationerna drar åt After Eight, tänk Marthas Vineyards blygare syster.

I munnen är det som förväntat riktigt mjukt och förföriskt med en oantastlig balans. Syran är adekvat och man har svårt att hejda sig från att dricka det här vinet väldigt fort. I smaken återkommer svarta vinbär, tobak och mint. Eftersmaken är normallång och den understryker vinets balans.

Det här är väldigt mycket vin för pengarna. Vi kan inte minnas när den här kvaliteten på mogen Bordeaux kostade under två hundralappar på bolaget. Men vi håller samtidigt, för en gångs skull, med i Systembolagets rekommendation "vinner inte på lagring". Vi tror inte att det här var lika gott för några år sedan och vi tror inte heller att strukturen i vinet håller för att det ska vara lika bra om tre år till. Köp nu och drick i sommar!

Junimellansläpp 2008 - Luigi Pira

Måndag 16 juni smygs lite nyheter ut på Passagen. Det vi fastnar för är kvartetten Barolos från Luigi Pira. Senast vi drack ett av hans viner var i september förra året på vinbaren och restaurangen Nero i Kuala Lumpur. Efter 2 veckors öldrickande var rödvinssuget enormt och hans Barolo Vigna Marenca 2001 var ung och mästrande men också fet, dekadent och välparfymerad. Det är Barolo i den kraftigare, fetare Serralungaskolan men ändå med elegans och komplexitet.

Nu kommer alltså Luigi Piras Barolo (295 kr) samt de tre vingårdsbetecknade Vigna Margheria (WA 93 - 395 kr), Vigna Marenca (WA 94 - 495 kr) och den mycket exklusiva Vigna Rionda (WA 96 - 625 kr), samtliga från det stora Piemonteåret 2004. Det är intressant att se hur väl prissättningen följer Wine Advocates poäng - hönan eller ägget?

Luigi Pira hör hemma i Serralunga d'Alba som tidigare var mest känd för att hysa jätten Fontanafredda. Det är det område i Barolo som har de kalkrikaste och därmed mest basiska jordarna. Något som i sin tur möjliggör viner med väldigt hög syra. Dessutom är vinerna från Serralunga fylliga, kraftiga och mycket tanninrika.

Luigi Piras tre cruer ligger alla i, normalt sett gynnsamma, sydsluttningar väster om själva byn. Det är den varmaste delen av Serralunga och vid extrema år kan Pira få problem med hettan vilket tydligt illustrerades av årgång 2003.

Vigna Margheria är en perfekt 3,5 hektar stor sydsluttning direkt väster om Marenca. Den ligger mellan 280 och 380 meter över havet. Pira uppfostrar vinet från Margheria på 20% ny ek, restan i 600-liters foudres. Standardbarolon får ingen ny ek alls, till den används endast foudres.

Vigna Marenca är en av de tidigast odlade vingårdarna runt Serralunga. Den åtskiljs från granncrun Margheria av en stenig transportväg och är ca 5 hektar med en genomsnittlig höjd av 350 meter över havet. Marenca ligger mycket nära själva byn, det är bara crun Rivette emellan. Marenca får 50% ny ek.

Vigna Rionda är en mycket högt ansedd cru i såväl Serralunga som hela Barolo. Den täcker hela 10 hektar, huvudsakligen i söderläge, med en genomsnittlig höjd över havet på 350 meter. Produktionen av Vigna Rionda är extremt liten och vinet får 100% ny ek.