Château Chambert-Marbuzet 2005

Mintdominerad och lite småbullrig. Saknar den där härliga mogna och rena frukten som kännetecknar nästan alla bättre bordeauxviner från 2005. Istället bjuds mycket ek och svartvinbärsbuske.

I munnen fortsätter de lite spretiga och enkla intrycken. Mörk frukt, grovhuggen ek och lite jordighet. Kort och ekbesk avslutning. En besvikelse. Drick inom 5 år. 86 poäng.

Prunotto Barolo 2000

En väldigt försiktig och blyg näsa möter oss trots någon timme i karaff. Strimmor av lakrits och lite blyga violer backas upp av röd fin frukt. Lite läder och vediga kryddor skvallrar om vinets ålder.

I munnen är vinet lätt och balansen väl utförd men trots det är det här inget som får oss att gå igång. Det är felfritt och har sina kvaliteter med det känns verkligen som en kommersiell instegsbarolo utan någon riktig själ. Mellanmjölk från Piemonte.

89 poäng. Drick upp inom 4 år.

Schäfer-Frölich Felseneck Riesling Spätlese 2009

Fläder, mineral och ljusa honungstoner. Efter några timmar slinker en liten antydan av vulkat gummi fram.

En försiktig bikarbonatig sprits lyfter fram smaker av honungspastill och fläder. Sötman är påtaglig och i våra munnar är det här mer halvsött än halvtorrt. Det är egentligen bara den lilla gummitonen som hindrar detta från att kunna extraknäcka som typ en bättre moscato d'Asti.

Avslutningen är riktigt härlig med en sötma som hålls i schack av mineral och fin syra. 87 poäng.

Benanti Etna Rosso Rovittello 2001

Kryddig doft med torkade körsbär, lite nagellack, sandelträ, svart mineral och våt blomjord.

I munnen välstrukturerat, något eldigt med torkad frukt, fat och fin balans. Doftens våta blomjorden kommer i munnen tillbaka i form av en höstig lövhög.

Vi har tidigare blivit enormt imponerade av denna firmas toppvin, Serra della Contessa. Kvällens flaska spelar definitivt inte i samma liga men är ändå väldigt god i sin speciella och intressanta stil.

91 poäng. Drick nu.

Leon Barral Jadis 2005

Det var ett tag sedan vi drack Jadis -05 och det känns härligt att återigen få sätta skruven i korken.

Doften är inget mindre än sensationell med sina rena blåbärstoner och flintrök. De äppliga och barrskogigt gröna tonerna som fanns för några år sedan står inte längre att finna.

Vi har nog druckit Barral 20 gånger de senaste åren utan att stöta på en defekt butelj. Antingen har vi haft tur eller också är lågsvavlade viner inte så instabila så länge källaren är sval och mörk.

I munnen märks vinets ålder och man kan kanske börja ana en antydan till carignanbläckighet som en följd av att strukturen blivit mindre rigid. Men när våg efter våg med blåbärsfrukt, kryddor och mineral väller fram är det svårt att vara kritisk. 91 poäng. Drick nu.

Luigi Pira Barbera d'Alba 2006

Fin, småmullig och oerhört ursprungstypisk barberanäsa med lakrits, björnbär, blåbär, vildhallon och svartvinbärsblad.

Mjuk och lätt i munnen med en nästan obefintlig attack. Ren och mineralig avslutning som på Pira-typiskt manér lämnar en ultratorr liten avskedskyss med markerad beska.

Drick nu. 89 poäng.

Château de Pez 2000

Förvånansvärt ungbärig och finstämd näsa med blåbär, plommon och lite kaffe. Inte den mest komplexa Bordeaux vi haft i våra glas men härligt ursprungstypisk och inbjudande.

I munnen är tanninerna kanske tyvärr lite frånvarande vilket förstärker intrycken av en något enkel, om än god, bordeaux. Avslutningen är ren, bärig och mineraligt välbalanserad. Det här är verkligen urtypen av lättdrucken bruksbordeaux.

Eftersom tanninstrukturen börjar krackelera kan vi inte gärna rekommendera längre lagring vilket är lite synd med tanke på att snoken fortfarande känns oförlöst. De kanske skulle de backa upp ryggraden med lite hårdare fatning? Eller minska ner den för Médoc ovanligt höga merlotandelen?

Loimer Spiegel Grüner Veltliner 2006

Härligt druvtypisk näsa med massor av grape, mineral, päron, vita blommor och lite kryddighet.

Men i munnen är den tyvärr lite spretig, beskan lite för väl tilltagen och framförallt något baktung. Den är faktiskt inte väsenskild från en småklumpig gewürztraminer. Vi mindes det här vinet som långt mycket bättre. Ikväll är det typ 92 poäng i snoken och 85 i munnen.

G.D. Vajra Langhe Freisa Kyè 2004

Det är ju inte varje dag man dricker Freisa. Men de smakprov vi fått under resor i Piemonte har varit trevliga viner som vi utan tvekan skulle kunna placera som bra Langhe Nebbiolo om vi fick dem blint. Att sen Parker kallat druvan för repugnant gör bara att vi blir mer sugna.

Näsan är ganska anonym men innehåller lite sottobosco och rostade nötter. Frukten lyser dock med sin frånvaro. I munnen får vi ett välbalanserat men blygt vin som slinker ner lätt utan att lämna några större avtryck. Men det innebär inte att det är dåligt, balansen är fint utförd och munkänslan är slank.

Sammanfattningsvis ett bra och småtrevligt vin men kanske inte något man går och trånar efter.

Domaine de la Côte de l'Ange 2001

Helt underbar grenachedominerad näsa med vildhallon, lakritsremmar, knallpulver, ljung och mineral. Ett elegant, moget vin med sniffvänlig komplexitet.

Munkänslan är läskande, syran fullt tillräcklig och strukturen anmärkningsvärd med tanke på åldern. Det här är riktigt bra grejer. Det finns visserligen, som så ofta i Châteauneuf, lite gröna toner i eftersmaken. Om man tycker de är störande eller ej är såklart individuellt men grönheten finns tvivelsutan där. För oss är det inga problem i just det här vinet, främst tack vare att det är helt torrt.

Summa summarum blir det en stor tumme upp för Côte de l'Ange.

Château Camensac 1996

Vi gillar baksideetiketter med mycket text. Camensac har en kortare essä på flaskans baksida där de beskriver Haut-Médoc som "joyau national" med rykte om sig att vara en "berceau des plus grands vin rouges du monde". Och sen lite info om 1855 och såklart ett konstaterande att Camensac tillhör denna lilla utvalda "élite".

Vi drar korken ur denna joyau för att skapa vår egen uppfattning. Mörk powernäsa med vinbär och en första glimt in i stallet. Riktigt bra. Man hajar exakt hur det här vinet måste doftat som ungt, spåren av grädde och kaffe finns fortfarande kvar.

I munnen tuff, sträv fortfarande ung. Årgångstypisk machokaraktär med tät cabernetfrukt och hög fyllighet. Tanninerna är välgjorda (om än inte velouté som etiketten påstår) och syran stringent. Vi blir faktiskt ordentligt överraskade över den höga kvaliteten och ångrar djupt att vi inte köpte fler flaskor (€16!) på Carrefours Foire Aux Vins hösten 2000.

Quenardel Special Club 1995

Väldigt utvecklad men fin näsa med gul frukt som för våra associationer till mogen chardonnay snarare än köttig Verzenay-pinot. Bra mineralitet som tyvärr känns lite skymd bakom de oxidativa tonerna. Nymalet kaffe. Övermogna gula plommon.

I munnen är mognaden inte lika påtaglig men de rökiga kaffetonerna finns där, liksom mogen chardonnayfrukt. Bra längd.

Vi har haft förmånen att dricka två andra riktigt bra 95:or senaste tiden (Krug och Audoin de Dampierre Prestige) och Quernadel SC bleknar tyvärr rejält i jämförelsen.

Drick upp idag!

Château Taillefer 2000

Urtjusig och härligt Pomerol-dekadent snok. Dock utan att ge avkall på seriositet eller klass. Grafit, mint och glansig mörk frukt. A beauty.

I munnen tät men absolut inte tung. Mörksöt frukt, nedsmälta tanniner och mineralpackad svans med fina syror. Det här är välgjort, snyggt och riktigt, riktigt gott.

Drick upp inom 5 år.

Brezza Barolo Cannubi 2000

Cannubis sandiga jordar har en begränsad förmåga att hålla vatten under varma årgångar som denna. Men den skicklige traditionalisten Enzo Brezza brukar kunna leverera bra skit även vid tuffa förhållanden.

Doften är vidöppen med en för Brezzas Cannubi typisk kombo av lakrits och körsbär. Komplexiteten är påfallande med fin utmejslad mineralitet och blommighet. Härlig näsa!

I munnen excellerar vinet på sedvanligt fjäderlätt traditionalistmanér med en tät kärna av mittfrukt, underbara syror och skönt raspiga nebbatanniner. Avslutningen med lakrits, torkade körsbär och mineral är helt oemotståndlig.

Drick upp inom 5 år.

Château Léoville-Poyferré 2001

Guldentrecôte från Willy Ohlsson står på programmet ikväll. Ett vackert marmorerat kött som först hängs i 4 veckor, doppas i smält fett och sen 4 veckor till på kroken innan det hamnar i köttdisken. Så vad välja för vin till detta? Efter en stunds Excel-bläddrande i källararket faller valet på Léoville-Poyferré från 2001.

Doften är lite blyg men elegant och med fin komplexitet. Lakrisal och ljus mineral. Kaffe, mild rök och helt integrerade, dyra fat. Högt uppe i glaset svävar såna där svartvinbärsdimmor som finns i exempelvis Ducru, dock inte med samma täthet. Ett sirligt och mycket vackert vin.

I munnen medelfylligt med kraftiga men pulveriserade tanniner, stringenta syror och klassiskt mineraldriv. Svarta vinbär med sina blad. Helt perfekt balans. Kliniskt ren i avslutningen med mognad och hög komplexitet. Grand vin!

Det känns som att vi fick förmånen att dricka vinet på sin absoluta topp. Det håller garanterat ihop i flera år till men kommer inte kunna bli bättre än såhär.

Luciano Sandrone Barbera d'Alba 2004

Först kommer, som vanligt med Sandrone, en hel del vaniljinfuserat sötfjäsk. Som tur är vädras det relativt snabbt bort. Men även därefter är fatningen lite för hård för vår smak. Den rena mineraliga barberafukt som detta vin definitivt innehåller borde få skina mer utan ekridåer.

I munnen är det oväntat ungt, vi snackar ändå 7-årig barbera, men också välpolerat på gränsen till opersonligt. Rent tekniskt finns det inga fel på det här vinet men det finns mycket annat i Piemonte som vi tycker är mer engagerande och entusiasmerande.

Château Belair 2001

En doft som direkt ur flaskan bolmar av dyr, söt ek. Efter några timmar i karaff tonar ett ultraklassiskt och elegansdrivet Saint Emilion-vin fram med söt, plommondoftande merlotfrukt, kaffe och tobak.

Lätt och välgjort i munnen med mera plommon, spänstiga tanniner och en syrlig, klassisk och mycket elegant avslutning. Detta är stilmässigt right up our alley och påminner inte så lite om exempelvis Figeac.

Belair har fått rätt mycket stryk av Parker et al. och då blev det för några år sedan som det brukar - nya ägare (Jean-Pierre Moueix) kommer in och sjösätter stora förändringsprojekt. Dessutom fick vinet ny etikett och ett nytt namn på köpet: Bélair-Monange. Vi hoppas att de inte gör för stora ingrepp i stilen, Bordeaux behöver fler viner av den här typen.

Comte Audoin de Dampierre Grand Cru Prestige 1995

Klassisk förslutning med snören som håller fast korken istället för en metallgrimma.

Underbar, komplex och perfekt mogen doft av smörstekta päron, fat, vita vinbär, mandarin och grape. Wow.

I munnen: gråpäron, mineral och krispiga gula plommon. Syran är medelhög och avslutningen perfekt balanserad med lent smekande textur. Sjukt bra.

Det här är ett av de bästa viner vi druckit, alla kategorier, på mycket länge.

Virna Barolo 1999

Underbar nebbiolodoft som precis gått in ett första mognadsskede med läder och farinsocker. Kanske lite mer modernistisk än tidigare 90-talsårgångar. Faten har blyertskänsla och frukten är mellanmörk, lite som mosade blåbär. Som vanligt i seriös barolo finns hur mycket komplexitet som helst: torkade kryddor, pelargon, viol, menthol och nagellack. Riktigt bra.

I munnen känns vinet fortfarande relativt ungt men balansen är perfekt och avslutningen med bra syror, sandiga tanniner, lite alkoholeldighet och torkade blommor är bara så snygg. Den här ingångsbarolon gör slarvsylta av många mer kända, och betydligt högre prissatta, baroli.

Njut idag eller om 5 år.

Col d'Orcia Rosso di Montalcino 2007

Stallig som en bruksbordeaux i doften med lite fat och mörk frukt. Korrekt och relativt ung i munnen med mörka bär och betydligt lägre syra än i Brunellon. Helt OK vin men det finns mycket på bolaget som är bättre i den här prisklassen.

Tenuta San Guido Le Difese 2006

"Sassicaias tredjevin" om uttrycket tillåts. Fin, mineralig, fortfarande bärig näsa med ett försiktigt inslag av fat och kryddor. Frukten är så där mulligt slånbärsinriktad som i exempelvis Montevertine och det känns nästan som att det skulle vara 70/30 i sangioveses favör istället för tvärtom. I munnen: medelfylligt och modernt med ren och mineralig bärighet. Avslutningen är klinisk och frukttät med bra persistens. Difese är utan tvekan ett proffsjobb och vi skulle gärna dricka det betydligt oftare.

Gott som gatan idag och kommer funka lika fint om 4 år.

Cascina Cucco Barolo Cerrati 2004

Vacker ljusröd och transparent nebbiolofärg. Härlig doft av menthol, fat, kanel, körsbär, selleri och torkade blommor. I munnen bjuds vi fina men muskliga serralungatanniner i en i övrigt väldigt lätt kropp. Ska man hitta någon anmärkning är det kanske ett lite tunt mittparti men det är inget som stör oss. Det här kan vi dricka alla dar i veckan.

Slutsats: Man kan ana lite mognad och frukten har käkat lite ek sen förra påhälsningen. Men vinet är fortfarande ungt och kommer blir ännu bättre om 3-4 år.

Château Maucaillou 2005

I vår värld slåss Maucaillou med Chasse-Spleen om att vara det nästa bästa vinet i Moulis efter Poujeaux. Ikväll testar vi 05:an för första gången.

Det första intrycket är Margaux-likt med fin blommighet och ek som redan bäddats in fint i tät vinbärsfrukt. En grön paprika, lite plommon och mineral kommer också fram och fullbordar den underbart ursprungstypiska doften. Det enda lite udda inslaget är något som vi först associerar till menthol men som snarare doftar tigerbalsam.

I munnen är det lätt, rent och ungt. Tanninerna är kanske inte av allra högsta kvalitet men till mat gör de sitt jobb klanderfritt. Detta är den bästa Maucaillou vi druckit och det är definitivt ett slott vi kommer shoppa mängder av när 09:orna kommer. Rekommenderat drickfönster: 2013-2020.

Blindprovning

Dags för middag med Bring Your Own Booze och blindprovning. Vi har marinerat lammfilé persian style i 24 timmar med yoghurt och gul lök. Men istället för kolgrillning blir det stekpannan på grund av regn. Till det en sallad med grillad fänkål, aubergine, mathavre, citron, sparris och en massa annat gott. Men först: provning. Är det tävling och prestige? Alltid.

Glas 1: Fullmogen Bordeaux. Vi känner genast igen Château Pontet-Canet 1998, ett av våra två bidrag till kvällens uppställning. Givetvis är det lite fusk att köra ett vin som vi redan druckit två gånger i år men är det tävling så är det. Gissningarna runt bordet kretsar runt (ännu) äldre bordeaux från östra stranden. Vinet är ikväll både lättare och mer utvecklat än vid tidigare påhälsningar. Dessutom har en såhär blyg (men väldigt vacker) viol svårt att stå upp mot andra mer muskulära viner när de provas sida vid sida.

Glas 2: Nu blir det svårare. Hårt fatad, mörk senskördad frukt, knäck och smörkola. Rent generellt en doft som är modernt generisk och ovanlig på samma gång. Sånt är svårt i blindprovningar. Vi hittar inga bra markörer eller ledtrådar att hänga upp våra gissningar på. Det visar sig vara vårt andra vin La Spinetta Barbera d'Alba Gallina 2005. Vi vet att Systembolaget i sin beskrivning anger lavendel och det stämmer faktiskt rätt bra. Men vi var för klena provare för att sätta den tonen själva. Annorlunda och gott som tusan men vi köper kanske hellre två flaskor Ca di Pian när vi är sugna på barbera.

Glas 3: Återigen en hög dos av hårt rostade fat. Det är svårt att skymta så mycket annat bakom eken men i munnen smäller det till bra med söta mörka bär, lakrits och mörk choklad. Avslutningen är bombastiskt välgjord med väldigt kraftfull tanninstruktur och en extremt lång och behaglig avslutning. Vår gissning går till Toskana, en super tuscan eller powerbrunello. Men det vette fan om det går att kräma sån här kraft ur sangiovese? Facit: Numanthia 2007. Ojdå. Toro som vi dömt ut för all framtid efter travestier som Pago La Jara. Skönt att få sina fördomar punkterade ibland. Det här vinet kan nog bli fantastiskt bra om frukten förmår käka upp all ek.

glas 4: Söt, svulstig, fjäskig, lite grön och fatdominerad doft med mörk frukt, mejeri och sylt. Visst doftar det varmklimatssyrah? I munnen är den väldigt söt och i kombination med mer gröna toner känns det inte särskilt kul. Vi har svårt att komma fram till en gissning och släpper till slut syrah-spåret och landar i överprisad châteauneuf från överambitiös modernistproducent. Facit: Ventisquero Pangea Syrah 2007. Inte riktigt vår tekopp och vi kommer inte börja dricka vin från Chile.

Louis Jadot Beaune Premier Cru 1999

Ni minns hysterin i våras när den kom, fullmogen premier cru-bourgogne till vrakpris. På Passagen slogs de sedvanliga munskänksnördarna med folk som tidigare aldrig varit på ett släpp (känns igen på de medhavda, utrivna Kronstam-recensionerna). Smockan hängde i luften. Några dagar senare promenerade vi in på passagen och köpte 4 flaskor utan att köa och trängas. Skönt att för en gångs skull få känna sig on top of things.

De tre första flaskorna vi köpte har varit riktigt bra och ikväll, till en gryta med lårfilé av majskyckling, morötter, svamp, lök och grädde, knäcker vi den sista kvarvarande buteljen.

Det gäller att tänka bort den låga prislappen när man dricker detta. Det är så långt från ett vanligt 150-kronorsplonk från Bourgogne man kan komma. Fin mognadskomplexitet med fat, blodapelsin, nypon, söta rotfrukter, läder och lite grönt te. I smaken märks mognaden betydligt mer än i doften men det är bara härligt.

Man får nog konstatera att uppståndelsen på marssläppet var befogad. De här vinet har gett oss en njutning som motiverar en mycket högre prislapp. Kan vi hoppas på en repris med exempelvis 2002:orna?

Elio Altare Barbera d'Alba 2007

Elegant, komplex och renfruktig barbera med toner av solmogna blåbär, odlade hallon och finaste La Morra-mineral. I munnen är den fjäderlätt, välbalanserad och ren. Avslutningen, med salivframtvingande barberasyror, är helt oemotståndlig. Som att dricka skogsbär i chablis.

Precis som tidigare tycker vi att 2007, utan tvekan, är den bästa Barbera d'Alba från Altare som vi druckit. Och vi har druckit samtliga årgångar på 2000-talet.

Med tanke på att hans prestigebarbera kostar 4 ggr så mycket kan vi inte tycka annat än att kvällens vin ger otroligt mycket mer värde för pengarna.

Drick upp inom om 3 år.

Jacquesson Avize Grand Cru 1996

En mix av de tre sydostvända växtplatserna La Fosse, Némery och Champ Caïn. Den sistnämnda är en av Avize absolut främsta och ingår även i Jacquessons vanliga vintage. Och säljs, från och med årgång 2002, även som separat buteljering. Ålder på Grand Cru- chardonnaystockarna: 30-50 år. Fermentering på fat. Dosage 3.5 g = Extra Brut. Deggad i Q3 2006. Den som inte känner snålvattnet rinna efter sån här data är fanome död inombords...

Kombinationen BdB och fat är ovanligt lyckad i detta vin. Ibland kan den kombinationen bli lite spretig (tänk Bonnaire Boisé) men här bidrar faten med fyllighet och bredd, som en kompensation för avsaknaden av pinot.

Syran är inte jättehög trots monsterförutsättningarna i form av Avize och 1996. Anledningen till detta stavas såklart fullständig malolaktisk jäsning.

Den begynnande mognaden gör att associationer till Selosse mer oxidativa Avize-stil poppar upp. Det här vinet är enormt gott idag men kommer utan problem skänka njutning i minst 5 år till.

Château Haut-Coteau 2003

Enkel men bra ingångs-St Estephe. Kostade €14 på plats för några år sedan och slår alla bolagets bordeauxer under 200 spänn på fingrarna.

Modern, söt svartvinbärsfrukt med stadig ekbackning. Tanninerna något märkta av årgången. Drick inom 3 år.

La Spinetta Langhe Nebbiolo 2006 & 2008

Det här vinet har varit en av trotjänarna i vår källare under många år. I augustisläppet kom 08:orna och vi korkar upp en flaska tillsammans med en 06:a.

I näsan gör bägge vinerna det de kan bäst, bjuder upp till dans som vore de betydligt dyrare modernistbarbaresco. Fatkaraktären är väldigt tydlig men inte på något sätt störande, frukten är körsbärsfräsch och modern med lite torkade blommor högst upp. I munnen är 06:an snäppet vassare i strukturen men 08:an gör inte bort sig på något sätt.

Om man ska jämföra 2008 med någon tidigare årgång ligger 2005 närmast med sin omedelbara drickbarhet och charm. När 2006 kom kände vi att det var den bästa årgången någonsin men att den behövde några år i källaren. Vi ändrar inte det omdömet idag, vid 5 års ålder bjuder den en otroligt härlig vinupplevelse för en minst sagt rimlig peng.

Jean Pierre Gaussen Cuvée Longue Garde 2001

Vi gillar Bandol. Och ikväll dricker vi en av de topparna i distriktet, Gaussens prestigecuvée Longue Garde. Deras standardbandol brukar bestå av typ 70/30 mourvèdre/cinsault men Longue Garde är, beroende på årgång, 95-99% mourvèdre toppat med lite grenache från gamla stockar.

Färgen är vackert mörk och mourvèdretät. De första sniffarna känns faktiskt som mogen cab men sen hamnar vi direkt i Bandol i expressfart. Vi snackar mörk söt frukt, choklad, fatlagrat destillat, sous-bois, hö och nyriden hästsadel. Och överst i glaset, en svävande ton av mint. Avslutningen är exemplarisk med mineraler, bra syra och ursprungtypisk alkoholvärme.

Det här är riktigt, riktigt bra men håll temperaturen under uppsikt varma sommardagar. Vinet klarar inte rumstemperatur. Drick nu eller om 10 år.

Château de Fieuzal 2008

Efter några besvikelser med grinsnipiga 07:or ger vi oss ikväll i kast med en 08:a som fått bra kritik både i Sverige och av advokaten.

Trots att vi karafferat 8 timmar i förväg möts våra snokar av en knuten doft som är bullrig, grov, varm och relativt hårt fatad. Vi häller fram och tillbaka mellan två karaffer och väntar några timmar till. Det får doften att öppna upp sig men med tanke på vad som då hänt i glaset hade vi nog hellre druckit skiten direkt. Fieuzal luktar cocos, vanilj, nysågad ekplanka, alkohol och likörsöta mörka bär. I munnen fortsätter eken att dominera och när man svalt stannar en obehaglig cocossöt ekbeska kvar trots att det inte är något fel på syrorna.

Vi hajar nada. Håkan Larsson rekade det här vinet i DI och skriver att det har "fin ursprungskaraktär"!? Det är ungefär det sista omdöme vi skulle ge detta vin...

Henriot Brut Millésimé 1996

Mystiken tätnar. Michel Jamais skrev i april om en övermogen Henriot -96 och jag kommenterade posten med att jag tror att de flaskor som såldes på bolaget initialt (och kostade 469 kr) var i prima skick. Men, att batch #2 (som kom 2010 och låg och en hundring högre i pris) bestod av flaskor som var varmlagrade som mognat alltför snabbt. Och att det alltså var sådana flaskor som Michel råkat ut för.

Igår öppnade vi en flaska från det ursprungliga partiet och den visade visserligen begynnande mognad men var långt mycket mindre utvecklad än de flaskor från batch #2 vi drack i våras.

Hur smakade det då? Jo tack bra. Kvittenmarmelad, tropisk frukt, gula äpplen och rostade nötter. I munnen bjuds simmig och krämig textur med bra syra och en elegant avslutning fylld med ännu mer gul tropisk frukt. Mums. Drick nu eller om 5 år.

Domaine de Brizé Clos Medecin 2005

En 50/50-cocktail på Sauvignon och Franc. Doften är rätt enkel och dominerad av alla svartvinbärsbuskens delar: bär, blad och stammar. Det här vinet skulle kunna bli riktigt bra med ett något försiktigare uttag. Mognadsmässigt är det ingen brådska. Det finns en hel del funk i smaken som skulle kunna bli intressant efter 5-6 år i källaren.

Yannick Amirault Bourgueil Les Quartiers 2003

Det här vinet köpte vi för 5-6 år sedan för typ 150 spänn och det känns som att vi rånade bolaget. Det är riktigt bra med tät, modern svartvinbärsfrukt, lite matvänliga gröna stråk, klanderfri struktur och riktigt bra balans. Levererar på topp idag och förmodligen i minst 4-5 år till. Loiredalen rules.

Château des Annereaux 2000

Ikväll bjuds fullmogen satellit från 2000, en årgång som när den skulle nasas var den bästa sedan 1947 men idag hamnat i bakvattnet bakom 2005, 2009 och 2010. Den gamla regeln om att århundradets årgång inträffar vart 10:e år i Bordeaux tycks stämma fortfarande.

Vinet är behagligt moget med grispiss, nymockat stall, hö och lövhög. Cabernetkomponenten känns tydligare än de 30% som den utgör. Vi har druckit några 90-talsårgångar Annereaux och det här känns faktiskt snäppet sämre än exempelvis -95 och -96. Men för prislappen får man ändå ett väldigt högt drickvärde och en perfekt kamrat till mat.

Krug 1995

Vi trodde nog att det här vinet skulle ha kommit längre i sin utveckling. Det är visserligen enormt komplext och rikt men ungt med blommor, citrus och mineraltoner som dominerande inslag. Vi tycker att 1995 markerade starten på en Krug-era med lite mindre fatkaraktär och kvällens flaska stärker den tesen. Varken -95, -96 eller -98 har de lite rökiga och nötiga inslagen som finns i exempelvis -89 och -90. Men syran är den högsta vi någonsin upplevt i en 95:a från Champagne. Nästa flaska får nog vänta till typ 2020.

d'Annona Barbera d'Asti superiore 2007

För oss som tycker att barbera är the most haunting and brilliant and thrilling and subtle and ancient on the planet (nåja, nästan i alla fall), är detta Monferrato-vin ett riktigt brakfynd. Vi har druckit lådvis av det under våren och det passar molto bene till alla former av italiensk husmanskost. Tät, maffigt blåbärs- och björnbärssöt, senskördad men inte överextraherad frukt, perfekt avvägd (=försiktig) fatning och underbara klingande barberasyror. Testa det bredvid godtyckligt annat vin för under 200 spänn och upplev hur d'Annona levererar en KO som inte setts sen Tyson trappade ner på litiumtabletterna.

Elio Altare L'Insieme 2001

S drar blint till med "mogen bordeauxblend från Italien" vilket är en rätt bra gissning, innehållsförteckningen är 40% cab, 20% barb, 20% nebba, 10% dolcetto, 5% syrah, 5% petit verdot. Rakt igenom den oortodoxa druvblandningen märks Altares vinmakande med en rätt generös barriquedos, alokoholhetta, ren sötmogen frukt och perfekta syror. Kvalitetsmässigt ligger det här ungefär i paritet med hans standardbarolo fast kanske med snäppet lägre lagringsduglighet.

3 x champagne

P&L bjuder på, eller ska vi säga skämmer bort oss med, finfint bubbel ikväll.

Först ut är R&L Legras Cuvée St-Vincent 1996, en producent som precis som vanligt imponerar stort på oss. Det är första gången vi provar 96:an av CsV, vi har inte ens börjat tulla av 90:orna i vår egen källare ännu. Den är rätt kraftigt autolytisk (och fatad?) och har inte börjat visa någon som helst mognad ännu. Inte helt olik Dom Ruinart 1996 med sina gummitoner men är lite lättare, blommigare och har mer mineralfokus. Syran är inte särskilt hög trots kombinationen blanc de blancs/1996/prestigecuvée. Vin nr 2 är även det en favorit hos oss, Philipponnat Clos des Goisses 1998, en årgång vi länge hävdat är generellt undervärderad i Champagne. Tittar man på 90-talsårgångarna tycker vi att den är i paritet med de två överskattade årgångarna -99 och -90 men sämre än fantomerna -95 och -96. Doften är svettigt maskulin med fat, kryddor, nyknäckta valnötter, bromsbelägg, kakao och pinot-frukt som blodapelsin och hagtorn. Mördande ung. I munnen visar den klass men den ropar även där på minst ett decenniums extra lagring. Den otacksamma uppgiften att starta sist ikväll får Billecart-Salmon Blanc de Blancs 1999. Trots lite klenare benstomme klarar den faktiskt av att stå upp emot en bully som Clos des Goisses. I avsaknad av pinot power får den briljera med sirlig elegans och mineralpackad fräschör. Det finns visserligen lite brioche och nötter i doften men det är mineralerna och blommorna som fångar uppmärksamheten. I avslutningen kommer en liten försiktig grapebeska och fullbordar intrycket av en champagne i yttersta toppklass.

Baumard Quarts de Chaume 1989

Ikväll bjuds det vin med relativt högt GI-värde. Stort tack till Origo som förmår Baumard att leverera såna här grejer till Sverige! För 775 kr får man ett av världens främsta söta viner och som bonus har producenten själv genomfört första lagringsetappen. Trots det är det tyvärr minst 20 år kvar innan det når sin topp. Doften är ungdomligt frisk, blommig och mineralpackad med emsersalt, gula äpplen och ananas. I munnen bjuds simmig sötma och chenin-syror av absolut högsta klass. Det här är helt enkelt överjävligt bra.

Paitin Langhe 2006

Frukt och syra från barbera i kombination med struktur och komplexitet från nebba borde vara den ultimata druvkombinationen. Men det krävs såklart mer än den typen av teoretiska resonemang för att skapa bra vin. Paitin Langhe är fatdov och stalligt rustik. Och saknar kanske lite charm för att vi ska gå igång på alla cylindrar. Den försvarar sitt pris men inte mer. Är fullmoget och ska inte sparas längre, drick nu or forever hold your peace.

Elio Altare Langhe Rosso Larigi 2006

Toppbarbera från toppårgång och topproducent. Elio fatar det här vinet lite väl hårt för vår smak men det är ändå en eknivå under exempelvis Bricco dell'Uccellone. Och som vanligt med Altares viner lyser druvkaraktären ändå igenom väldigt tydligt och vi får nästan en överdos av mörk och komplex barberafrukt. Vinet är inte så hårt extraherat som man skulle kunna tro men i övrigt är det som förväntat med fantastiska syror och tät men lätt mörkfrukt i senskördad och lite alkoholeldig stil. Vi gillar det här riktigt mycket men den svenska prislappen på 800 spänn gör att det inte kommer bli regelbunden konsumtion framöver.

Gatinois 2000

Sensationellt bra i näsan och minst ett kvalitetssteg upp från Diebolt -99 igår. Som vanligt är årgångsbubblet från Gatinois inte lika rödäppligt och Aÿ-rustikt som Brut Réserve utan mer av gula äpplen och framför allt mineral. Det här är den bästa årgångs-Gatinois vi druckit. När temperaturen stiger i glasen får vi nästan känslan att M. Cheval dragit i lite extra på dosagen. Eller också är det bara årgången som talar. Mognadsmässigt har det här vinet minst 5 år kvar på toppen.

Diebolt-Vallois 1999

Mer utvecklad än vi trott och på ett sätt i en lite tråkig mellanfas. Diebolts blommiga och mineralpackade fräschör har försvunnit och vi har inte hunnit komma in i slutfasen med saffran och brynt smör. Men den är småtrevlig och god och tar slut rätt fort...

Quintarelli Valpolicella Classico Superiore 2001

Fy fan va bra det här är. Vi reserverar en plats på årets topp 10-lista redan nu. Endast obetydligt sämre än den legendariska 97:an. Näsan bjuder på Guiseppes patenterade boysenbär i kåda™, helt oemotståndligt. I munnen slår alkoholen såklart igenom (man kan inte maskera 15%) men i kombination med ost är det inget som stör. Speciellt inte när den backas av perfekt balanserad fruktsötma, härligt fräscha syror, magisk textur och en elegant komplexitet. Det finns ingen Amarone från annan producent i bolagets ordiniarie som är såhär bra. Har ni exempelvis tänkt köpa överskattad och grönsöt Masi Costasera så tänk om. Köp Quintarelli istället och få en hundring över till en bit god parmesan. Drick nu-2016.

Monsanto Riserva 2007

Det här vinet har förekommit frekvent på vårt middagsbord under 2011. Åtminstone en låda är tömd. Vi har upplevt en viss flaskvariation men när alla flaskor ligger i spannet bra-sjukt bra så kan vi leva med det. Bärig och lite murrig, übertraditionell chianti som kommer fortsätta ligga på topp i många år till. Vi behöver fylla på källaren igen.

Piaggia Il Sasso 2008

Härlig, modern och fatig toskanadoft som svävar högt över sitt pris. I munnen är den nästan lite söt på grenache-vis med toner av viol, körsbär och choklad. Krämig textur. Riktigt mycket vin för pengarna. Spara minst 4 år för maximal njutning.

Domenico Clerico Visadì Dolcetto 2009

Seriös och annorlunda Dolcetto. Elegant snarare än bärig doft och en matvänlig, lagringspockande struktur. Inte den mest fruktpackade dolcetton i marknaden men kanske den mest ambitiösa. Gillar man stilen, vilket vi gör, är detta en fullträff.

Braida Il Bacialé 2008

Enkel men småtrevlig doft som för tankarna till sydfranskt bondtjut. Bärig och kanske något gles i munnen. Står upp för sitt pris men vi hajar inte riktigt tanken med detta vin. Vad är USPen? Barbera och Pinot Noir lyser igenom, Cab och Merlot står inte att finna i våra näsor.

Avignonesi Vino Nobile di Montepulciano 2001

Begynnande mognad med imponerande aristokratisk struktur i traditionell stil. Overkligt bra för priset. Avignonesi framstår alltmer som ledaren i Montepulciano med Poliziano och Boscarelli snäppet efter. Drickfönster nu-2016.

Piper Heidsieck Brut NV

Enkel men korrekt. Står upp väl mot andra hus i klassen under 300 spänn. Faller samman något vid högre temperatur.