Portugalprovning

Portugal är otrampad mark för oss. Vi har visserligen druckit lite port och madeira men i stort sett är landet en vit fläck på vår vinkarta. Det känns därför extra kul att ikväll få testa fyra röda lättviner från olika portugisiska distrikt. En kommer ur vår källare (Vila Santa från årgången 2000), en ur ordinarie sortimentet och två ur beställningssortimentet.

Vila Santa 2000 (99 kr), Alentejo i östra Portugal

Druvor: Trincadeira, aragonês, periquita, alicante bouschet, cabernet sauvignon

Detta vin, som landets vinskribenter tävlar i att hylla sägs ju kunna lagras och därför slängde vi för några år sedan ner två magnum och två helflaskor i källaren som ett experiment.

Doften är lite varm och innehåller fortfarande mycket rostade fat, kaffé, mynta och björnbärsgelé. Det var länge sedan vi drack Vila Santa men det känns som att det har vunnit enormt mycket på att lagras! I munnen får vi mogna tanniner, bra syra och bra längd. Det kommer en liten alkoholvarm eldighet i svalget efter att man svalt men det stör inte i någon större utsträckning. Den från ungdomen generöst söta björnbärsfrukten har delvis smält bort men det är bara till vinets fördel. Gott!

Cistus Reserva 2006 (119 kr), Douro i nordöstra Portugal

Druvor: Tinta roriz, touriga franca, touriga nacional

Doften är rätt enkel och har ett något konstigt parfymerat inslag av pelargon och syrlig filmjölk. I munnen fortsätter de lite udda intrycken och påminner här om lavendel och viol. Därutöver finns feta lakritsremmar och mera filmjölk. Koncentrationen är hög och avslutningen är alkoholig, sträv och fatbesk.

Conde de Vimioso Reserva 2005 (229 kr), Ribatejano öster om Lissabon

Druvor: Aragonês, touriga nacional, cabernet sauvignon

Här bjuds en härlig, komplex och rik doft med fat, mynta, romrussin, tigerbalsam och torkad frukt. Det finns också ganska mycket volatila syror.

I munnen är det ett kraftpaket. Högextraherad dunderkoncentration, hög syra, massor med fat och söt rik frukt. Det enda som stör helhetsintrycket är att alkoholen sticker ut för mycket. Riktigt bra vin om än inte i en stil som ligger högst på vår favvolista.

Dona Maria Reserva 2004 (220 kr), Alentejano i östra Portugal

Druvor: 50% alicante bouschet, 50% aragonês, syrah och cabernet sauvignon

Kvällens bästa doft! Den är först lite knuten, i alla fall jämfört med bombnedslaget Conde de Vimioso, men öppnar successivt upp sitt vackra innehåll under kvällen. En elegant doft av skogsbär med tonvikten på blåbär, viol, lakrits och fat.

I munnen slås vi av en extrem fruktighet. Systembolaget skulle behöva snurra två varv på sina cirkeldiagram för att beskriva detta. Lakritsen med violuppbackning finns även i munnen tillsammans med fat, björnbär och blåbär. Trots att koncentrationen är så hög är vinet elegant och balanserat. Väldigt gott idag men kommer förmodligen utvecklas positivt i 5-10 år till.

Hugel Gewurztraminer Jubilee 1997

För inte så länge sedan drack vi en Hugel Pinot Gris Jubilee 1998 och blev väldigt positivt överraskade. Nu har turen kommit till en annan flaska Hugel Jubilee, från årgången innan. Vi borde kanske inte ha sparat det här vinet så här länge men vi får hoppas att den klarat sig väl.

Beteckningen Jubilee innebär att vinet tillhör Hugels serie av torra toppviner och druvorna kommer uteslutande från den legendariska växtplatsen Sporen, en grand cru utanför byn Riquewihr. Hugel har bojkottar dock grand cru-systemet eftersom man tycker att det är urvattnat och därför skriver man aldrig ut den beteckningen på flaskan även om vinet formellt skulle ha rätt till det.

1997 var ett fantastiskt år för gewurztraminer i Alsace. Hugel själva klassificerar det som en "Outstanding vintage" och förhoppningsvis gör det att vinet har klarat sina 12 års lagring väl.

Hugel Gewurztraminer Jubilee 1997 har en mörkt gul färg och en tät, sötmogen aromatisk gewurzdoft av rosenvatten, persikomarmelad och galiamelon. Det känns lite klibbigt redan i näsan och vi får vendange tardive och sgn-vibbar.

Smaken är koncentrerat sötaktig av galiamelon, övermogen passionsfrukt, rosor och blomvas-vatten. Eftersmaken är konstigt nog väldigt lång trots att syran är i princip obefintlig.

Doften är det egentligen inget fel på men ett vin med så här låg syra blir ofrånkomligen klumpigt, kladdigt och jolmigt i munnen. Trots ganska låga förväntningar är det en riktigt besvikelse och vi tror inte att det bara beror på att vinet är för gammalt.

Veuve Fourny "R" Extra Brut NV

Detta vin har vi efter rekommendation från Finare Vinare köpt ur beställningssortimentet. Veuve Fourny & Fils är en lite mindre biodynamisk producent i Vertus, den sydligaste kvalitetsbyn i Côte de Blancs. Här finns även andra bra producenter som exempelvis Duval-Leroy och Larmandier-Bernier.

Cuvée "R" är jäst och lagrad på ekfat med batonnage och har fått fyra år på dräggen. Eftersom det är en Extra Brut måste dosagen vara mindre än 6 g/L.

Veuve Fourny "R" Extra Brut NV har en lite annorlunda och ovanlig doft med inslag av gröna druvor. Efter att vi provat vinet läste vi på och det visade sig att de använder druvjuice i sin liqueur d'expédition. Det är fascinerande att det märks så tydligt i det färdiga vinet!

I den mycket eleganta doften finns även gula mjöliga äpplen, ostronskal och några droppar citron. Fatbehandlingen gör sig endast påmind i form av att doften är lite mjuk och avrundad. Det finns ingen som helst oxidation i vinet ännu.

Enligt Fourny är vinet gjort på enbart premier cru-chardonnay från Vertus med en "dash of pinot noir". För oss doftar det dock klockren blanc de blancs.

Även smaken är elegant i en lätt men högkoncentrerad stil som vi verkligen gillar. Syran är riktigt bra och smaken ger en korg av gula äpplen.

Eftersmaken är mineraligt torr och har en underbar liten pomeransbeska i slutet. Vi skulle tro att den här champagnen vinner en hel del på lagring men den är väldigt njutbar redan idag!

Domaene Gobelsburg Riesling 2008

Domaene Gobelsburg Riesling 2008 har en ungdomligt ljust gul färg och lite synlig sprits. Doften är väldigt fruktig med inslag av skumbanan, fläder och honungsmelon.

Smaken är frisk, ren och innehåller både honung och honungsmelon, fläder och lite mineral. Längden är bra för klassen och den har riktigt bra syra.

En god och trevlig basriesling som gjord för heta sommardagar som denna!

Pio Cesare Langhe Nebbiolo 2006

Vi drack inte mer än någon enstaka flaska av detta vin i årgång 2005 och enda ursäkten vi kan komma på är att vi drabbades av en överdriven årgångsfascism. Men nu när finfina 2006 landat på Systembolagets hyllor köper vi några flaskor och hoppas att vinet är så bra som vi tidigare vant oss vid.

Pio Cesare Langhe Nebbiolo 2006 doftar menthol och rosor, grustag, torkade körsbär, lakrits och rostade pinjenötter. Stilen är fattigmansbarolo dvs allt finns på plats men med lite lägre volym än i the real thing. Andra producenter väljer ju att köra en lite mer fruktdriven profil på sin langhe nebbiolo och bägge filosofierna har sina fördelar.

I munnen är frukten ganska generös och det är ett uttryck både för den lite sötfruktiga Cesare-stilen och den goda årgången. Det här är jättegott att dricka redan nu, speciellt till mat, men strukturen inbjuder egentligen till ett par års lagring.

Midsommarviner

Vi tog inga noteringar på vinerna vi drack under midsommar men tänkte ändå kortfattat dela med oss våra åsikter:

De Saint Gall Brut Rosé NV är inte värd sitt pris på 269 kr. Jordgubbsfruktig och enkel roséchampagne som visserligen rinner ner lätt som fördrink men utan att göra något större intryck.

Fontanafredda Barolo 2004 försvarar sitt pris (235 kr) bättre men skänker inte heller någon jättestor upplevelse. En strömlinjeformad och sötfruktig barolo som överraskar med sin drickbarhet.

Jean-Marc Brocard Chablis Domaine Sainte Claire 2007 hade en frisk, mineralig och fräsch doft med ett litet inslag av vulkat gummi. Smaken är äppelsyrlig, ren och krispig och längden bra. Vi har tröttnat lite på Brocard men det här vinet är faktiskt riktigt bra.

Domaine Cauhapé Noblesse du Temps 2006 är ett Jurançon-vin som vi aldrig tidigare druckit och vi blev otroligt imponerade! Gjort på 100% petit manseng som skördats vendange tardive styli i månadsskiftet november/december. Man förlitar sig helt till passerillage och druvorna är inte angripna av botrytis. Det jäses på nya ekfat och lagras sedan 18 månader på dessa fat. Det bästa söta vin vi druckit på länge!

Henriot Cuvée des Enchanteleurs 1995

Som vi tidigare skrivit är Henriot ett av våra favorithus och vi tycker att det är lite underskattat bland vissa av världens vinskribenter. För oss spelar de definitivt i Champagnes elitserie. Vi drack senast en sendegorgerad Henriot 1995 i januari och den var fantastisk.

Cuvée des Enchanteleurs är firmans toppvin och görs på 45% pinot noir och 55% chardonnay. Den ersatte den tidigare Cuvée Baccarat i och med årgång 1985 men stilen på vinet förändrades inte. Ambitionen är att göra en lätt, elegant chardonnaydominerad toppchampagne som får sin brödighet och komplexitet från lång tid på jästen, helt i linje med den övergripande husstilen.

Vinets namn kommer från Les enchanteleurs som var männen som vakade över raderna med ekfat nere i källargångarna under Reims och som ansågs ha koll på vilka fat som var de bästa. Kanske ett lite märkligt val av namn med tanke på att Henriot inte använder några ekfat alls...

Denna årgång fick 9 år på jästen, vilket är relativt lite för des Enchanteleurs. Tidigare årgångar har fått ända upp till 13 år. Den vanliga årgångschampagnen från Henriot brukar få 8.

Henriot Cuvée des Enchanteleurs 1995 ger allra högst upp i glaset en sötaktig doft av mogen pinot tillsammans med mango och ljunghonung. Stoppar man ner näsan ordentligt i glaset får man istället en kärna av färsk söt ananas, corn flakes, Wasa sport, svamp och skal från gröna äpplen. Doften är helt enkelt underbar och drivs av en enorm elegans. Mognadsmässigt kan man börja ana viss oxidation redan nu men det här vinet har ett långt och vackert liv framför sig.

Moussen är otroligt mjuk och munkänslan är som om vinet vore 20 år äldre. Smaken signalerar dock ett yngre vin där ananasen är framträdande tillsammans med gröna äpplen och mineral. I eftersmaken tynar den tropiska frukten bort medan äppelskal och mineral stannar vilket gör att vinet känns än mer elegant och stilrent.

Trots all söt tropisk frukt är vinet så långt ifrån att vara sliskigt eller insmickrande man kan komma. Stilmässigt är det nog, bland prestigecuvéerna, närmast Comtes de Champagne fast vi håller det här som bättre tack vare elegansen och balansen.

Sista glaset är det bästa och vi har börjat längta efter 96:an. Den borde ha ännu högre syra, lite mer koncentration och en ännu bättre lagringspotential. Och då hamnar vi på en nivå där väldigt få andra champagner kan vara med och tävla...

Castello di Ama Rosato 2008

Vi har lite kluvna känslor inför Castello di Ama i Gaiole in Chianti. De levererar visserligen genomgående hög kvalitet men vet också att ta duktig betalt för sina varor. Det gör att vi sällan lockas till köp eftersom man oftast får mer för pengarna hos andra producenter. Det blev exempelvis väldigt tydligt då vi förra sommaren provade deras toppvin l'Apparita 2004, ett helt ok vin som vi nog skulle ge runt 90 poäng men prislappen på 1000 kr är inget annat än tramsig.

Castello di Ama Rosato tillverkas av 90% sangiovese och 10% canaiolo som får macerera 12 timmar innan musten skiljs från skalen. Därefter jäser man klart vinet vid 18-20 grader och till slut får 40% genomgå malolaktisk jäsning.

Castello di Ama Rosato 2008 doftar elegant av blodapelsin, körsbär, smultron, övermogen jordgubbe och mineral. Underbart att helt få slippa godistoner i en italiensk rosé!

Syran är perfekt avvägd och det smakar blodapelsin, tranbär, örter och smultron. Eftersmaken är mineralig, medellång och behaglig sånär som på en alkoholinducerad rosépepprighet i svalget.

Det här är årets klart bästa ickemousserande rosé för oss och den har, till skillnad från många andra av Castello di Amas viner, inga problem med att försvara sin prislapp på 139 kr.

Couly-Dutheil Clos de l'Echo 2001

Couly-Dutheil är en av Loiredalens största vinproducenter och deras främsta vingård är utan tvekan Clos de l'Echo i Chinon. Det är en 17 hektar stor sydsluttning som runt 1870 ödelades av vinlusen. 1925 köptes den av Baptiste Dutheil och de följande åren planterade han de cabernet franc-stockar som används än idag. Vi snackar vieilles vignes således.

Clos de l'Echo skördas manuellt (uttag: 45 hL/ha), avstjälkas helt och vinifieras på traditionellt sett med exempelvis pigeage och äggviteklarning. Dessutom får det 12 månader på fat varav en femtedel är nya.

Couly-Dutheil Clos de l'Echo 2001 doftar relativt mörkt men elegant för att vara chinon. Svarta vinbär och rönnbär samsas i näsan med tydliga gröna inslag av paprika och färsk tobak. Trots att 2001 inte var något stort år i Loire är vinet väldigt välbevarat och ungt.

I munnen är frukten lite gles och domineras av svarta vinbär. Det här är nog så långt ifrån ett insmickrande vin man kan komma men vi gillar ändå den lite gammelfranska rustika stilen. Syrorna är såklart inget problem och tanninerna, som när vinet är ungt kan kännas lite aggresivt grönbeska, har slipats av väl med åldern.

Charles Audoin Marsannay Les Longeroies 2001

I slutet av 30-talet drabbades den nordligaste byn i Côte d'Ôr, Marsannay, av en katastrof. När Bourgognes appellationer stakades ut fick de ingen egen och de omslöts inte ens av Côte de Nuits villages. De blev helt enkelt hänvisade till generisk AOC Bourgogne vilket ledde till en ekonomisk nedgång som kulminerade på 60-talet då mindre än 20 hektar vinrankor fanns kvar. Byns vinodlare insåg att något måste göras och började kämpa för att övertyga INAO om att Marsannay hade tillräcklig potential för att få en egen appellation. Deras kamp lyckades till slut och 1987 skapades AOC Marsannay som även omfattar grannbyarna Chenove och Couchey.

Växtplatsen Les Longeroies, som är byns nordligaste, ligger direkt väster om byn och gränsar mot Dijons förorter. Den anses vara en god kandidat för att så småningom kunna erhålla premier cru-status.

2001 är inte någon av de större årgångarna i Bourgogne. Man hade stora problem med regn och kyla men generellt klarade sig Côte de nuits mycket bättre än Côte de Beaune och pinot noir bättre än chardonnay.

Charles Audoin Marsannay Les Longeroies 2001 har en vacker, helt transparent och gnistrande rubinaktig färg med rödbruna kanter. Doften är förförande med hög pinosity och begynnande mognad. Vid lite lägre temperatur är en underbar ton av gult gåsleverfett mest framträdande. När temperaturen stiger något kommer istället mosade hallon och söta körsbär fram i doften tillsammans med läder, kryddor, mineral och lite fat.

I munnen är den fjäderlätt elegant med mineraler, söt frukt och begynnande mognad. Ni får tro't om ni vill men det här kommer vara ännu bättre om 3 år.

Man blir så innerligt glad att det fortfarande att går att hitta den här typen av fynd. Lagringsdugliga, högkvalitativa viner som har de för Bourgogne unika egenskaperna av lätthet och elegans i kombination med smakrikedom och komplexitet.

Vi drack ett par flaskor av det här vinet strax efter inköpet i juli 2005 och då kändes det bra utan att vara exceptionellt. Nu, 4 år senare, har det blommat ut och är fantastiskt. Vi har tyvärr bara en flaska kvar av 01:orna men som tur är, en hel låda av 2005:orna. Hur bra de kommer bli efter 10 år i källaren vågar vi knappt tänka på.

Georg Breuer Riesling Sauvage 2007

Georg Breuer Riesling Sauvage 2007 doftar ungt, rent och fräscht av päron, lime och slanggurka. Doften innehåller även en hel del mineral som ger en aptitretande och för prisklassen relativt hög elegans.

I munnen byts limetonerna mot grape på grund av en försiktig bitterhet och doftens päron smakar mer som gröna äpplen. Elegansen känns inte alls lika hög, vinet är betydligt mer fruktdrivet och publikfriande i smaken. Men det stora problemet är att vi definitivt vill ha mer syra i en tysk riesling än såhär.

Varför gör inte Breuer ett bättre ingångsvin en årgång som 2007? Det har visserligen inga problem att försvara sin prislapp på 115 kr men en producent med Breuers svansföring borde kunna leverera mycket mer. Och det skulle göra underverk för både varumärket och för köpviljan av deras övriga viner.

Biondi Santi Rosso di Montalcino 1999

Det påstås att Ferruccio Biondi Santi "uppfann" brunello di montalcino i slutet av 1800-talet. Och än i våra dagar är Biondi Santi definitivt den mest kända brunellon. 1963 erhöll brunello di montalcino sin DOC och 1980 kom DOCG. Tre år senare fick även lillebror rosso di montalcino DOC-status.

Biondi Santi har två rosso di montalcino i sitt utbud, Fascia Rossa och Etichetta Bianca. Den förra är helt enkelt nedklassad brunello och tillverkas således endast vid sämre årgångar. Den senare, som vi dricker ikväll, är den vanliga rosson från lite yngre stockar. Bägge vinerna får 12 månader på slovenska fat.

Biondi Santi Rosso di Montalcino 1999 doftar moget och förbluffande elegant. Den uppvisar nästan nebbiololik komplexitet, så långt från nidbilden av mustig bonn-rosso som man kan komma. Precis som i vissa baroli har faten gett en mjuk ton av rostade pinjenötter. Frukten är mörk med björnbär, blåbär och svarta vinbär. Det finns också en tydlig blomkomponent med torkade rosor och ängsblommor. Wow!

I munnen är balansen helt perfekt. Det finns svarta och röda vinbär, bigarråer och tobak. Alla komponenter som vi vill ha finns också på plats - sandiga tanniner, bra syra och lätt elegans.

Oj, vilken positiv överraskning. Det här vinet ska såklart inte lagras längre men ikväll gav det oss en härlig drickupplevelse. Det är den klart bästa rosso di montalcino som vi någonsin har druckit.

Billecart-Salmon Brut Réserve

Billecart-Salmon i Mareuil sur Aÿ är ett champagnehus som vi verkligen gillar. Husstilen är ren, fräsch och fruktdriven och vinerna är byggda för att kunna lagras länge. Deras ingångsvin heter Brut Réserve och görs av tre årgångar. Den innehåller en relativt hög andel pinot meunier, 40%. Resten delas lika mellan chardonnay och pinot noir. Dosagen är 9 g/L och som i samtliga husets viner strävar de efter att framhäva frukten och minimera oxidation.

Kvällens flaska köptes för någon vecka sedan och man kan misstänka att den degorgerats ganska nyligen.

Billecart-Salmon Brut Réserve doftar tydligt av päron. Det drar visserligen inte iväg åt piggelinhållet men det signalerar ändå att vi har en (för) ung champagne i glaset. Utöver päronen finns även krusbär och lite kritiga mineraler. Stilmässigt påminner det här kanske mest om Philipponnat Royal Réserve.

I munnen är vinet rent, fräscht och välgjort. Gråpäron, krusbär och mineral samsas med bra syra och en behaglig mousse. Munkänslan är ganska lätt och eftersmaken relativt kort.

Vi upplever att Brut Réserve är lite ur form. Den har varit betydligt bättre tidigare men vi ger den ändå 86 poäng tack vare att vi vet att den utvecklas väl med några års lagring. Konsumeras den idag är betyget några poäng lägre.