Domaine de Trévallon 1998

Domaine de Trévallon, gjord på lika delar cabernet sauvignon och syrah, är lite av en ful ankunge i den franska vinvärlden. Det sägs att "bordeauxlobbyn" skrämdes av att andra regioner i Frankrike skulle börja producera toppviner på cabernet och att de därför i början av 90-talet drev igenom en förändring av appellationsreglerna för AC Coteaux d'Aix en Provence; vinerna därifrån skulle inte få innehålla mer än 20% cabernet sauvignon. Vinmakaren Eloi Durrbach, vars föräldrar köpte Trévallon som sommarställe på 60-talet, vägrade att låta sig kuvas och har därför sedan 1994 klassat vinet som Vin de Pays. Han kör alltså en aussie grape mix i kombo med ett toskanskt förhållningssätt till vinlagarna :)

Men Eloi Durrbach är inte bara gossen ruda. Han är en mycket ambitiös vinmakare som tar mycket väl hand om sin 20 hektar stora vingård som begåvats med en basisk och mager jordmån. Han beskär hårt för att hålla nere avkastningen och använder nästan inga kemikalier alls.

Kvällens flaska är inköpt i Paris för några år sedan och vi öppnar den några timmar i förväg. Korken är i extremt gott skick och det doftar ljuvligt redan när vi slår det på karaff.

Domaine de Trévallon 1998 doftar körsbär, fransk hallonsylt (som i Alain Voge Cornas 2003 för att vara exakt...), fat, läder och lite jordighet. Men det är ingen bonnig doft. Elegansen kommer i form krossad sten, mineral och blommor. Det finns också en underbar urfransk doft av sous-bois som kanske delvis kommer sig av att Eloi inte avstjälkar.

I munnen är det ännu bättre. Helt perfekt balans med röd söt frukt, tanniner som fortfarande har en del polymerisation kvar innan pension och en underbart astringerande och frisk syra. Avslutningen med hallonsylt, mineral och sous-bois är oemotståndlig. Otroligt bra!

Trévallon själva säger att det här vinet kommer att vara på sin topp runt 2012-2014. Vi tycker det är sjukt bra nu och har svårt att tro att det skulle bli ännu bättre av mer lagring. Om någon är så lyckligt lottad att ha en flaska kvar i källaren är det bara att ta första bästa tillfälle att dra korken och njuta.

Château du Glana Vieilles Vignes 1995

I december 1998 köpte vi en låda av detta vin och ikväll ryker den allra sista flaskan. Vi slutar aldrig förundras över lagringskapaciteten hos enklare bordeauxviner, 15 år verkar inte vara någon match alls så länge årgången är ok.

Château du Glana Vieilles Vignes 1995 doftar mulligare och ännu mindre utvecklat än vi minns den näst sista flaskan. Det är kanske inte den mest komplexa bordeaux vi sniffat på men det finns blyerts, tobak, svarta vinbär och en svag begynnande stallighet. St Julien ligger ju mittemellan Margaux och Pauillac både geografiskt och stilmässigt, men det här är närmare den senare i stilen med en struktur som fortfarande är rigid.

Viner som lagrats 15 år och tålt det har sällan problem med själva munkänslan och Glana är inget undantag. Frukten är perfekt slank och den matvänligt uttorkande eftersmaken där tanniner, frukt och syra samsas som bästa polare, skapar ett sug efter att ta en klunk till. Gott!

Domaine La Barroche Signature 2007

Svenska vinbloggare och internationell vinpress är rörande överens. Årgång 2007 är den bästa sedan mannaminne i södra Rhône och en av de producenter som lyckats allra bäst är Julien Barrot. Vi har själva ett lite kluvet förhållande till Domaine La Barroche eftersom de tillverkar vin i en stil som normalt sett inte riktigt passar oss. Kvällens flaska är vår första från Barroche 2007 och det känns minst sagt spännande att få dra ur korken.

Domaine La Barroche Signature 2007 doftar syrah-dominerat och senskördat med inslag av grönaktig malört, lakritspulver, svartpeppar, persika och massor av eldig alkohol. Trots att vi kylt vinet till 18C doftar det lite starkvinsaktigt med en tung ton av kokta fikon.

Den mogna rika frukten, den höga fylligheten, viskositeten och koncentrationen fyller ut munnen väl och det finns inte ett vasst hörn så långt tungan kan nå. Vinet känns verkligen välpolerat och lent men så fort man sväljer river alkoholen till i svalget. Det här är ett ovanligt och motsägelsefullt vin. Eftersmaken är visserligen lång och snyggt mineralig men vi saknar tanninstruktur och framförallt syra. Det går inte att kombinera 16,5% alkohol och hög sötma med låg syra och ändå få ett balanserat vin.

Utöver att vi upplever vinet som lite obalanserat så undrar vi vart det tar vägen med lagring. Vi har stoppat undan en flaska i källaren men det kommer inte bli ett långlagringsprojekt. Med lite slapp struktur och kokta fikon i doften redan vi två års ålder tror vi helt enkelt inte på att det här kommer kunna utvecklas i rätt riktning särskilt länge. För att travestera Robert Parker: Will the tannins outlast the fruit?

Det kanske är så att Barroche 2007 är extrema Parker-viner med låg syra, supersöt frukt och alkoholhalter som man i vår värld inte kan kombinera med det som, tillsammans med komplexitet, är allra viktigast i ett vin - balans.

När vi ändå kverulerar vill vi också ställa en avslutande fråga - vilken mat passar det här till? Vi åt två torra hårdostar till och det passade bra men om osten är för salt eller för fet kommer vinet inte att klara matchningen. Och vi har väldigt svårt att komma på någon maträtt som passar. Vi vill inte framstå som reaktionära men om man jämför med de två mer klassiska franska viner som vi druckit nyligen, Ch Reysson 2005 och Rodets Volnay 2006, så inser man att de två har oändligt mycket större användningsområde och matchningsmöjligheter. Och i våra munnar är den typen av mer balanserade och slanka viner också mycket godare att dricka även utan tillbehör...

Antonin Rodet Volnay 2006

Vi är ju inte bortskämda med bra Bourgogne i prisklasser under 200 spänn men i novembersläppet kom denna Volnay som fick ganska goda recensioner på många håll.

Antonin Rodet Volnay 2006 (199 kr) doftar betydligt mörkfruktigare och kraftfullare än vad vi förväntar oss från en generisk Volnay. Det finns dessutom en violton som vi snarare förknippar med syrah. Men på det stora hela är det en bourgognetypisk doft med fat, tranbär och pinotkryddor. Den slår utan tvekan hela bolagets sortiment av fulbourgogne runt dryga hundralappen med hästlängder.

I munnen fortsätter den att övertyga och lyckas kombinera en saftig läskande känsla med struktur och komplexitet. Avslutningen är härlig och matvänlig med fatighet och väldigt tydliga toner av söta tranbär. Kanongott!

Château Reysson 2005

Det har varit lite bloggtorka här på Vinös ett tag men vi har druckit en massa goda och intressanta viner ändå. Som exempelvis den här bordeauxn. Efter en provflaska direkt efter oktobersläppet har vi druckit vinet 3 eller 4 gånger med lika positiva intryck varje gång.

Château Reysson 2005 (169 kr) doftar klassiskt och inbjudande av fat, svarta vinbär, merlotplommon, mint och lite tobak. Riktigt bra för prisklassen!

I munnen blir vi lite förvånade över den väldigt slanka profilen och den lite tunna mittfrukten. Varken det höga merlotinnehållet (50%), kallmaceration eller årgång har lyckats skänka överdriven power till frukten. För oss som gillar klassiskt och slankt är det inga större problem men det skulle inte skada med lite mer koncentration.

I Frankrike kan man i nästan vilken supermarché som helst hitta den här typen av bra bordeaux till det här priset. Men i Sverige är det betydligt mer tunnsått i segmentet och därför kommer Reysson bli vårt val många gånger den här vintern när bordeauxsuget slår till.

Torres Mas Borrás 2003

Det är inte varje dag vi dricker spansk pinot men ikväll korkar vi upp en flaska som inhandlades för några år sedan på en finlandsfärja. Vi vet egentligen inte vad vi ska förvänta oss men befarar såklart att det varma klimatet och den varma årgången ska ha gjort alkoholstickig hallonsylt av alltihopa.

Torres Mas Borrás 2003 doftar rödfruktigt av körsbär och röda vinbär. Det finns även ganska rejält med fat i doften och vi måste faktiskt kapitulera - det doftar burgundiskt! Vi dricker vinet okarafferat och första 10 minuterna finns lite mintiga eller vitblommiga övertoner men de vädras tyvärr bort snabbt och ersätts med lite mognadstoner av torkat läder.

I munnen är attacken inte riktigt så bra som vi hoppats och den saknar lite struktur och kraft i mittsmaken. Det är visserligen läskande och lätt men eftersmaken är relativt kort och aningen alkoholspretig. Vi associerar i munnen mer till nya världen än Bourgogne.

Totalt sett är vi imponerade och positivt överraskade. Torres har ikväll gett oss ett gott, om än inte stort, pinot noir-vin.

Pio Cesare Fides vs Elio Altare Barbera

Ikväll blir det barberamöte med två viner i olika stilar och från olika årgångar. Rent generellt tycker vi att barbera behöver ek för att bli ett stort vin men vi är också svaga för old school varianten med mörkmurrig bärfrukt, mördande syra och mjuka tanniner. Elio Altares standardbarbera ligger någonstans mittemellan modern och traditionell, Cesares Fides är mer åt det moderna hållet med massor av fat och publikfriande attityd. Vi får se vem som levererar bäst ikväll!

Pio Cesare Fides 2001 är vidöppen, varm och kryddig. Faten dominerar ganska kraftigt med vanilj och blyerts. Doften är långt mer Cesare än barbera och fatbehandlingen är nog den största anledningen till det. Det är mer grustag än barberafrukt so to speak.

Även i munnen håller faten i taktpinnen och vi störs lite grann av kombinationen vanilj och den Cesare-typiskt höga sötman. Vi förstår att WineSpectator älskar Cesare men vi föredrar en lite torrare stil. Avslutningen är också varm och kryddig med drag av Läkerol.



Elio Altare Barbera d'Alba 2005 doftar som vanligt barberaextrakt och faten, som när vinet är ungt åtminstone kan förnimmas, märks nu inte alls. Frukten är mörk med blåbär, vinbär, björnbär och lakrits.

I munnen är vinet slankt, välbalanserat och det har härlig fräschör. Syran är något högre än i Fides och avslutningen är som vanligt perfekt genomförd med balans, renhet och persistens.


Vi har tidigare tyckt att Elios 05:a varit snäppet under exempelvis 04, 06 och 07 i kvalitet men ikväll lyser den. Den har inga problem med att brotta ner Fides som framstår som enklare och lite kladdig när de provas bredvid varandra.

Vi bedömer att bägga vinerna är på sin topp just nu och de kommer inte att vinna på vidare lagring.

Poliziano Le Stanze 2002

Poliziano i Montepulciano är en pålitlig kvalitetsproducent i den moderna skolan. Häromdagen drack vi deras Asinone från toppåret 2001 och den infriade tyvärr inte riktigt våra (väldigt högt ställda) förväntningar. Ikväll provar vi en annan av deras toppviner, Le Stanze, från skitårgången 2002. Det är en bordeauxblend med 70/30-mix av Cabernet/Merlot.

Poliziano Le Stanze 2002 visar redan vid första sniffen att den inte tänker vika ner sig. Doften är långt mycket mer producent- än druvtypisk. Det första som i våra näsor avslöjar druvinnehållet är en liten komponent av mogen merlot. Men det är på klassiskt Poliziano-vis faten som märks mest i doften med toner av pepparmint och tigerbalsam. Frukten är mörk och likörsöt i senskördad stil och det som skiljer det här vinet från de bättre årgångarna är främst intensiteten och storleken i doften. Vi minns också Le Stanze som mer cabernet-stalligt men det är inte den här flaskan?

I munnen klarar frukten galant av att stå emot den tuffa fatningen men det känns som att strukturen för fortsatt lagring inte riktigt finns där. I eftersmaken kommer en lite spetsig alkoholeldighet men vi blir ändå förbluffade över hur bra det här vinet levererar med tanke på årgången. Vi kan på rak arm inte komma på någon annan toskanare från 2002 som varit bättre!

Château de Vaudieu Blanc 2003

Château de Vaudieu Blanc 2003 doftar fatigt, örtigt och lite vitblommigt elegant, i alla fall för att vara vit châteauneuf. Doften är egen och komplex med citrus, melon, färsk timjan, fänkål och emsertabletter.

Kombinationen 85% grenache blanc och stekhet årgång gör att vi inte har några förhoppningar på syra och fräschör. Och visst blir det lite flabbigt men vinet är som tur är inte så fett och visköst som vi befarat. Istället ges en behaglig liten bitterhet och örtighet utrymme i munnen. Längden blir såklart lidande av den låga syran men eftersmaken känns ändå god med både mineral och nötiga mognadstoner.

Det är svårt att betygsätta ett sånt här vin. Som sniffsällskap är det väldigt härligt men i munnen är det inte lika roligt och det är lite svårt att kombinera med mat när syran är så låg.

Domaine Charles Joguet - Dioterie & Chêne Vert 2004

Vi gillar loiredalen och dess viner. De står för en klassisk fransk vintradition nästan helt oberörd av Parker-poäng och likriktning. Vilket i sin tur innebär att både stilen och priserna blir tilltalande.

De söta vinerna är regionens allra främsta vintyp och i vårt tycke finns det inget annat vindistrikt som kan mäta sig på det området, inte ens Sauternes. Men även bland de röda finns det gott om goda, lagringsdugliga och prisvärda viner.

Charles Joguet grundade sin domän redan 1957 och var en av pionjärerna i loiredalen. Som en av de första odlarna i Chinon började han buteljera vin under egen etikett vilket också möjliggjorde att kan kunde vinifiera och sälja vin från enstaka växtplatser, normen i Chinon hade tidigare varit att blanda druvor från olika områden. Efter fyra decennier som vinmakare beslöt Charles att dra sig tilbaka 1997, idag heter vinmakaren François-Xavier Barc.

Ikväll provar vi domänens två toppviner, Clos de la Dioterie och Clos du Chêne Vert från 2004. Den förra är en kalkrik nordöstsluttning(!) med 80-åriga stockar. Den senare är en 2 hektar liten och brant sydvästvänd växtplats som fått sitt namn från den stora ek som munkar planterade på dess topp under 1100-talet. Uttaget från bägge dessa växtplatser är kvalitetsinriktade 30hL/hektar. Skillnaden i solexponering visar sig i att Chêne Vert oftast skördas först av alla Joguets växtplatser och Dioterie skördas sist.

Domaine Charles Joguet Clos du Chêne Vert 2004 doftar cabernet franc-paprika, skiffer och frukten är mörk och klassisk. Med lite luft kan man ana en begynnande och lite svettig stallighet men det här vinet har fortfarande många år av positiv utveckling framför sig.

I munnen är det fortfarande bra tryck i tanninerna och den torra svartvinbärsaktiga cabernetfrukten är som gjord för fet fransk mat. De mörka mineralerna från doften återkommer i eftersmaken som är riktigt bra balanserad och redan väldigt njutbar. Härligt!


Domaine Charles Joguet Clos de la Dioterie 2004 doftar mer rödgrönt jämfört med den svartgröna Chêne Vert. Den känns också mindre utvecklad. In i näsborrarna kommer grön paprika, garrigue, hallon och vinbär.

I munnen är vinerna rätt lika rent strukturellt men syran är snäppet högre i Dioterie. Precis som näsan gav för handen är frukten lite rödare och det finns även mer av undervegetation och örtighet. Eftersmaken är riktigt lång men inbjuder verkligen till längre lagring. Vårt nästa smakprov av 04:an får nog dröja minst 3 år till.

Det har diskuterats mycket huruvida kvaliteten på Joguets viner sjunkit sedan Charles lämnade ifrån sig rodret. Vi upplever att så inte är fallet. I januari 2008 drack vi en Dioterie -98, alltså första årgången utan Charles, som var helt fantastisk med rödfruktig slank örtighet och en underbar matkrävande syra. Kvällens viner visar heller inga tecken på sjunkande kvalitet och med tanke på att vinmakarna i Loire de senaste åren fått hjälp av den globala uppvärmingen så tror vi inte att någon behöver oroa sig för att kvaliteten går åt fel håll hos Domaine Joguet.