söndag 31 augusti 2008

Joseph Mellot Sancerre La Gravelière 2007

"Människor kan prata om skaldjursvin och gladeligen punga ut med 140 kr för lite utspätt ogräs från Sancerre /.../ Ostar från Sancerre (vilka till skillnad från 95% av vinerna från appellationen uttrycker en känsla av terroir!) /.../ Jag hatar hjärndöd Sauvignon Blanc"
Andreas Larsson i Livets Goda #33 2008.

Den gode Andreas lär ha tufft att få jobb som PR-konsult för Anjou ett tag framöver. Även om vi för en gångs skull inte håller med honom så förstår vi hans poäng. Det finns väldigt mycket vegetala, gröna toner i Sancerre, ibland rentutav en doft av nyklippt gräs. Och hela Loiredalen lider dessutom av att majoriteten av vinerna som produceras där är av mycket enkel kvalitet. Men att kalla sancerre för utspätt ogräs tycker vi är lite orättvist :)

Joseph Mellot Sancerre La Gravelière 2007 har en stor, ursprungstypisk doft av grön burksparris, krusbär, fläder, mineral och nässlor. Det finns även en liten pepprighet som drar åt ruccola och ett uns blommighet på toppen. Glöm skaldjursvin, det här är seriöst matvin ämnat för betydligt kraftigare mat än slemmiga mollusker.

Syraattacken i munnen är ovanligt hög, även med ursprung och den låga åldern i åtanke. Det känns som att vinmakaren hämtat lite inspiration från den andra brorsan blanc dvs chenin. Ovanlig är också den relativa fylligheten och den ganska feta texturen i vinet. Smaken kretsar främst kring citron, mineral, fläder och krusbär. Gott vin!

Efter att ha smakat bestämmer vi oss för att laga en middagsrätt som vi tror hade sin peak innan vi ens var födda - torsk, kallrökt lax och spenat inbakat i små smördegspaket. Till det hemkörd hollandaise. Spenaten och rökigheten från laxen borde kunna trivas rätt bra med doften. Och såsen borde ta emot syran med öppna armar...

torsdag 28 augusti 2008

Lodola Nuova Vino Nobile di Montepulciano 1998

Lodola Nuova från jätteproducenten Ruffino är kanske lite otippat en favorit hos oss. De första åren efter den släppts på marknaden är den ganska ointressant och alldaglig. Men efter 8-10 år når den full mognad och erbjuder då en för priset väldigt stor upplevelse. Kvällens flaska köpte J i Rom våren 2002 på en fotbollsresa där Roma krossade Lazio med 4-1.

Lodola Nuova Vino Nobile di Montepulciano 1998 har en glimrande rubinröd, transparent färg med lite rödbruna kanter. Doften är medelstor och mycket mogen med torkad frukt, körsbärssylt, björnbär, läder, matjord, svarta vinbär och svamp. Tanninerna är lena om än lite åt det torra och träaktiga hållet. Det finns i princip ingen primärfrukt kvar i munnen. Smaken innehåller istället körsbärssylt, jord, mineral, trattkantareller, blött trä och lite bitterhet. Gott!

Den stora upplevelsen ikväll är den mogna, eleganta doften. Smaken är väldigt slank, på gränsen till hollow on the mid palate som de säger over there. Men den gifter sig otroligt väl med en bit tryffelbrie efter maten!

onsdag 27 augusti 2008

Castello di Querceto Chianti Classico Riserva 2000

Årgång 2000 i Toscana var lite problematisk. Vi har druckit vissa producenters vin från den årgången som vi upplevde som lika bra som deras -99 och -01. Men vi har också druckit viner som snarare påminner om det übervarma 2003.
Utöver hettan på sensommaren var dessutom våren 2000 både varm och regnig och gav många vingårdar problem med röta. Kvällens vin har vi dock druckit vid flera tillfällen och aldrig funnit några spår av en svag årgång. Det hamnade också på 64:e plats på Wine Spectators lista över The Top 100 Most Exciting Wines of 2004. I poängväg fick det hela 91 poäng och omdömet ”Delicious, with blackberry and chocolately character. This is serious Chianti. Drink now.”

Vi provade vinet första gången sommaren 2005 och köpte därefter en hel låda. Rekommendationen om att inte lagra struntade vi i med berått mod. Vi tyckte att det hade riktigt bra förutsättningar för källaren. Trots det dricker vi ikväll näst sista flaskan. Men det ska snarare ses som ett utslag av dålig karaktär än att vi var rädda för att vinet skulle bli för gammalt.

Vingården som gett oss kvällens vin ligger på hög höjd utanför Greve in Chianti. Druvmixen är 95% Sangiovese och 5% Canaiolo Nero och det fick 12 månader på franska fat.

Castello di Querceto Chianti Classico Riserva 2000 har en mogen, stor och elegant doft av björnbärslikör, kirsch, blåbär, lättrostade fat och fet mörk choklad. Den medelfylliga smaken är mycket frisk med riktigt bra syror och tanniner som fortfarande vägrar visa några ålderskrämpor. Det finns söta björnbär, bigarråer, blåbär, svarta och röda vinbär, fat och enorma mängder dekadent glycerolig choklad.

Eftersmaken är mycket lång, sirlig och elegant. Syrorna är höga och möter den mogna söta frukten perfekt. Tanninerna ger en välbyggd struktur och de lyckas ganska bra med att torka ut kinderna när man svalt, trots att salivkörtlarna gör sitt för att möta syran. På typiskt chiantivis finns en mild och mycket behaglig bitterhet kvar i munnen när alla andra smaker har försvunnit. 91 poäng? Absolut, varför inte. Utan att vara superkomplext är det riktigt gott, moget och matvänligt. Och det till ett pris som är minst sagt modest.

tisdag 26 augusti 2008

Médocmöte

Ikväll har det äntligen blivit dags att prova La Tour de By 2004 som det redan skrivits spaltmeter om i den svenska bloggosfären. Det mest målande inlägget är utan tvekan det här. Vi bestämmer oss för att prova den tillsammans med ett vin vi fått från M&P och som vi egentligen inte känner till någonting om, inte ens var de fått tag på den!

La Tour de By ligger logiskt nog i byn By i norra Médoc. Slottet ligger med utsikt över Gironde och egendomen är planterad med lite knappt 2/3 cabernet sauvignon, knappt 1/3 merlot och resten cabernet franc och petit verdot. Det är en av de största slotten i Bordeaux med över 70 odlade hektar. Vinet får ett år på fat varav 25% är nya.

Vieux Gabarey hittar vi inte mycket information om. De har en hemsida men där nämns inte ens Cuvée du Terme. Vi får dock reda på att vinet är lagrat på ekfat, att det klaras med äggvita och att druvmixen är "traditionnel du Haut-Médoc".

Château La Tour de By 2004 doftar de första sekunderna merlotdominerat som en rättfram och lite enkel Pomerol. Därefter kommer den klassiska cabernetstalligheten stövlande. Vi karafferar och väntar några timmar. Doften har då blivit riktigt stor och innehåller svett, våt ull, våt halm, kittost, rå njure och en bränd lite kådaaktig ton från faten. Under detta finns även en kompakt fruktkärna av plommon.

Smaken är förvånansvärt fruktdriven med tanke på doften. Stalligheten finns också där kompletterad av mineral, fat och en väldigt hög beska. Både frukt- och garvsyra är väl avvägda. Vi upplever inte alls det här vinet så extremt som det beskrivits av andra bloggare. Ska vi likna det vid något annat vin ligger nog Château Poujeaux närmast till hands.

Château Vieux Gabarey Cuvée du Terme 2005 har en härlig ung cabernetdominerad doft av svarta vinbär, grön paprika, färsk mynta, humidor, after eight och den gamla klassikern nyvässad blyertspenna. Skolboksbordeaux! Smaken är slank och välbalanserad med plommon, mintchoklad, tobak och svarta vinbär. Eftersmaken är lång, syrligt välsvarvad och med tanniner som redan utvecklat sammetslen textur. Kanonbra!

Det känns verkligen kul att på samma kväll få smaka två riktigt prisvärda bordeauxer. Tour de By (134 kr) föregicks av bloggryktet att den skulle dofta hästpiss, snus och inälvor men vi tycker att den mest doftar old school, cabernetdominerad claret. Den är väldigt välgjord men matkrävande och kanske inte ett vin man sitter och myser med. Vieux Gabarey (<150 kr) var faktiskt ännu bättre. Hade någon sagt att det var en klassificerad St Julien hade vi inte protesterat!

tisdag 19 augusti 2008

Giacosa Fratelli Barbaresco Basarin 2004

Efter att Finare Vinare i lördags hyllade Giacosa Fratelli Barbaresco Basarin 2004 med orden ”Ett klockrent köp!” kände vi oss väldigt sugna att få prova själva. Av systembolagen i Stockholm hade Nybrogatan det största lagret kvar så vi sprang dit idag och köpte 4 flaskor, 3 för källaren och 1 för omedelbar konsumtion.

Basarin ligger sydväst om byn Neive och är en till ytan ganska omfattande cru i Barbaresco. Men trots att den till största del är en perfekt sydsluttning på mellan 250 och 320 meters höjd har den inte rykte om sig att producera stor nebbiolo. Däremot är den moder till fantastisk barbera och dolcetto. Vad detta beror på är omtvistat, vissa tror att det beror på den väldigt sandiga jordmånen, andra på att växtplatsen inte har skydd från de kalla vindarna från dalen runt ån Tinella. Eller också behövs det bara en ambitiös och kvalitetsmedveten vinmakare...

När vi provar nyinköpta viner, som vi kallt räknar med kommer att vara för unga, tycker vi att det är intressant att följa vinets utveckling direkt från öppnande. Därför karafferar vi vinet men provar det direkt därefter för att se hur det är utan att ha luftats så mycket. Därefter gör vi nerslag i karaffen allteftersom kvällen går och vinet syresätts.

Giacosa Fratelli Barbaresco Basarin 2004 har initialt en eldig, ung doft av fat, solvarma hallon, lösningsmedel, läder, mineral, plommonkompott, salvia och spearmint. Minst sagt inbjudande! Allteftersom kvällen går kommer även kanel, indiska kryddor och kanske lite björnbär fram i doften.

Smaken är också lite eldig men med bra balans. Jordgubbar, hallon, söta plommon och mint dominerar. Syran är härligt hög och tanninerna moget välgjorda. I den långa eftersmaken kommer en behaglig och matvänlig beska, torkade rosor, mint och salvia fram väldigt tydligt. Det här är ett vin med ambition! Efter några timmars luftning i karaffen har tanninerna mjuknat något och doften breddats, men vinet blir på intet sätt slappt eller syltigt.

Vi har verkligen inget emot att redan nu dricka den här typen av vin till exempelvis grillat lamm. Men potentialen är riktigt stor så klarar man att vänta kommer man bli riktligt belönad.

Med tanke på att frukten är tillräckligt koncentrerad, syran hög och tanninerna mogna, finns det ingen anledning att tro att det här vinet inte skulle klara 10 år i källaren med en klackspark. Efter det decenniet kommer strävheten att ha rundats av, alkoholen och faten integrerats och den redan nu komplexa doften även fått tertiära komponenter. Vi längtar!

måndag 18 augusti 2008

Paolo Scavino Langhe Nebbiolo 2003

Sommaren 2005 körde vi oannonserat in till familjen Scavino i Castiglione Falletto. När vi svängde in på deras innergård stod ingen mindre än Enrico Scavino himself och gjöt en ny cementplatta till någon form av parkeringsplats. Vi frågade försiktigt om det fanns möjlighet till degustazione och som vanligt i Piemonte fick vi ett glatt si! som svar.

Enricos dotter Anna höll i provningen och lät oss smaka tre viner. Utöver Bric dël Fiasc och Carobric, bägge från 2001, fick vi även testa kvällens vin som trots det minst sagt tuffa motståndet framstod som väldigt bra. Anna berättade att hennes fars tanke med Langhe Nebbiolo är att erbjuda den stora majoritet av vindrickare som inte vill lagra sina viner i 10 år innan konsumtion, en inblick i nebbiolos storhet.

Det stora problemet med årgång 2003 var sommarmånadernas överdrivna hetta och torka. För äldre stockar, med djupa rotsystem, är hettan oftast inget större problem. Men unga stockar riskerar att bli stressade vilket kan resultera i låg fenolisk mognad och tanniner som aldrig kommer att mogna. Än värre blir det om de unga stockarna är planterade i lätta, väldränerade jordar som inte håller vatten lika väl som leriga jordar. Paolo Scavinos Langhe Nebbiolo kommer från unga stockar (planterade 1997) i La Morras sandiga sluttningar. Undrar om detta kommer visa sig i vinet?

Kvällens flaska är den första vi öppnar sedan införskaffandet och vi karafferar någon timme innan start.

Paolo Scavino Langhe Nebbiolo 2003 har en ung, transparent färg utan orangea inslag. Doften är stor, ungdomlig och kraftfull. Den innehåller björnbär, mogna körsbär, hallonsås och lite svarta vinbär. Utöver fruktkomponenterna finns även fat, damm och mineral. Efter några timmar kommer en extremt tydlig arom av apelsinskal. Härligt!

I munnen är vinet ungt och förvånansvärt strävt. Tanninerna är lite torra och beska vilket nog är ett resultat av årgången. De börjar dock, vilket såklart är väldigt positivt, luckras upp och kännas lite sandiga på gränsen till korniga.

Det finns en kompakt, glyceroligt glansig fruktkärna av hallonsås, björnsbärsgelé, vinbär och viol. Frukten är dock slank och inte alls så kraftig som doften förespeglade. Eftersmaken är medellång med bra syror men frukten får kämpa för sitt liv för att stå upp mot barska tanniner.

Vi blir lite kluvna inför fortsatt lagring. Vinet är ju gott nu men kommer bli ännu bättre med lite tertiära inslag. Å andra sidan kanske tanninernas grepp bara blir större ju längre tiden går. Det blir nog till att konsumera resterande flaskor inom de närmsta två åren.

lördag 16 augusti 2008

Årgångar i Champagne

Vi har under vårt korta besök i Champagne hunnit prata med flera producenter och vi har kommit att omvärdera vår syn på "årgångstabellen" för distriket. Här är några av årgångarna som vi fått ny insikt om:

1996 är en riktig monsterårgång och det i sig är väl ingen nyhet. Familjen Diebolt tycker dock att syranivåerna är på tok för höga på vissa håll. Man brukar ju säga att alla kan göra bra vin under stora årgångar men om vädret är för extremt behövs det skickligt vinmakande också för att tackla alla ovanliga fenomen.
1998 är en betydligt större årgång än vad vi tidigare uppfattat, klart bäst i spannet mellan -96 och -02.
1999 är kanske något sämre än vi trott och framförallt sämre än 1998. Tidigare höll vi 1999 som snäppet bättre än 1998..
2001 är en riktigt tråkig årgång. Eftersom vi sett att vissa producenter har millésimérat trodde vi att det ändå skulle vara ett ok år. Men exempelvis José Michels Blanc de Blancs från denna årgång var ett riktigt bottennapp och inga producenter verkar nöjda med sina resultat. Avize verkar dock ha klarat sig hyfsat på vissa växtplatser och Launois fick en liten men ok skörd där.
2003 var en riktig katastrof. De producenter som gör en vintage måste ha en väldigt bra ursäkt. I Côte des blancs hade man frost i april, hagelstormar i maj och överdriven hetta i juli som gav utbrända stockar och stoppad fotosyntes. Resultatet blev en liten skörd av riktigt dålig kvalitet...
2004 tycks kunna bli en riktigt bra årgång, inte långt från 2002.

Besök hos René-Henri Coutier

Det allra sista besöket på vår semester är inbokat i Ambonnay, en av de största Grand Cru-byarna. En stor del av byns högklassiga pinot noir används till Ambonnay Rouge men mycket används också till champagne.

René-Henri Coutier äger 7 hektar men en del av hans skörd säljs till det lokala kooperativet. Det vin han själv producerar håller mycket hög klass. Han är väldigt restriktiv med utropa millésime och efter 1998 gjorde de inte någon årgångschampagne förrän 2002.

Andra bevis för odlarens kvalitetsmedvetenhet är att de låter vinerna ligga extremt länge på jästfällningen och låter bara hälften av vinet genomgå malolaktisk jäsning.

När vi anländer hälsar vi först på Monsieur Coutier som står och målar garageporten. Han visar in oss till sin fru som leder oss in i familjens vardagsrum. Plötsligt dyker också sonen upp som går sista året på vingymnasiet Lycée viticole d'Avize. Hela familjen gör ett otroligt vänligt och glatt intryck. Tillsammans testar vi två av deras viner.

René-Henri Coutier Blanc de Blancs är väldigt annorlunda mot gårdagens chardonnayviner från Côte des Blancs. Men det innebär inte att den är sämre. 1946 planterade René-Henris far, som första odlare, chardonnay i Ambonnay. Allt vin från denna växtplats används nu till vinet som vi fått i våra glas. Doften innehåller anjoupäron, tropisk frukt och honung. Trots en normal sötma i dosagen (9 g/L) upplevs vinet som rikt men utan att bli sliskigt. Smaken är fyllig, välbalanserad och högkoncentrerad. De gamla stockarna lyser verkligen igenom!

René-Henri Coutier 1998 är explosiv i doften. 60% pinot noir och 40% chardonnay skapar en fantastisk och kraftig mix med päron, mandel, jäst och nötter. Familjen degorgerar sina årgångschampagner kontinuerligt och flaskan vi nu dricker har legat över 9 år på sin fällning.

Smaken är också mycket maffig och fyllig i en lagringskrävande stil. Frukten är rik, söt och man kan förnimma lite röda bär. Trots att vinet inte fått någon fatlagring är det krämigt och mjukt viket passar perfekt med den höga syran. Eftersmaken är lång och behaglig med toner av päron, mandelmassa, valnötsolja och rostat bröd. En stor champagne!

Pol Roger 1999

Sista kvällen i Frankrike och semestern är snart slut. Vi promenerar till restaurangen Table Kobus som verkar ha höjt sin ambitionsnivå rejält den sista tiden. De har tyvärr även frångått sin tidigare affärsidé med enhetspris på all odlarchampagne. Maten är dock riktigt bra!

Vi tar in en flaska Pol Roger 1999. Efter att ha provat ett 20-tal blanc de blancs-champagner under dagen känns den som ett muskelpaket. Doften är ung, kraftig och består av krita, citron, rostat bröd och söt äpplig chardonnayfrukt. I munnen är den fyllig och moussen är av högsta kvalitet. Pinotfrukten märks mer i smaken än i doften och bidrar till fylligheten, kraften och viskositeten. Syrorna är unga och pigga.

Vi har alltid gillat stilen hos Pol Roger och den osar klass även om den här årgången inte är det bästa de gjort. Förmodligen kommer den bli ännu bättre om ytterligare några år.

Besök hos Launois

Dagens alla besök är nu avklarade och egentligen borde vi åka norrut mot Epernay eftersom vi ikväll ska bo på Clos Raymi. Men när man befinner sig mitt i Côte des Blancs känns det som slöseri att bara lomma tillbaka hotellet. Vi beslutar oss därför för att ta ett snabbesök på Launois i Mesnil.

När vi kommer dit är de på gång att stänga men vi hinner prova det vi kom för, deras nysläppta 2002:a. Det är den sista årgången i den gamla traditionella flaskan. Hädanefter kommer även årgångschampagnen att säljas i samma typ av flaska som deras Cuvée Reservée som finns på Systembolaget. Vi gillar nog den gamla bättre...

Launois Millésime 2002 degorgerades för tre veckor sedan och har alltså fått nästan 6 år på sin jästfällning. Doften är underbart Mesniltypisk med massor av tavelkrita. Trots att den är nydegorgerad efter lång tid sur lie är inte jästkaraktären överdriven. Under all mineral finns citrus, valnötter, apelsin och söt saftig mango. Efter ett tag i glaset, med förhöjd temperatur, börjar mangotonerna nästan övergå till saffran och valnötterna kommer fram ännu tydligare.

Smaken är precis, strukturerad och, ja ni gissar rätt, väldigt mineralig. Med åldern kommer nog den här champagnen att lägga på sig och bädda in all mineral och syra i lite mer koncentration och fetma. Utöver de kritiga mineraldragen finns i smaken även mango, färskpressad apelsinjuice och valnötsolja. Det här är en fantastiskt bra champagne, ett steg upp från Franck Bonvilles -02:a som också är riktigt bra. Vi kommer lagra i 7-8 år och därefter börja tulla, en flaska i taget...

I förra inlägget gnällde vi på att Franck Bonville 2002 är så högt prissatt på Systembolaget men Launois årgångschampagne är tyvärr ännu värre. Den kostar €17 på plats och 318 kr i Sverige! Anledningen till att detta är möjligt ligger väl förmodligen i att den är mycket prisvärd även till det svenska priset.

Besök hos Franck Bonville

Vi har 5 minuter på oss att köra från familjen Diebolt i Cramant till nästa bokade besök i Avize. Vi hinner nästan. Bakom Avize stora stjärnproducent, Jacques Selosse, måste nog Franck Bonville anses vara runner-up. Vi får en trevlig rundvisning i deras källare och en förevisning av deras automatiska degorgeringsmaskin. Därefter går vi upp till det stora provningsrummet för att få prova igenom de olika champagnerna.

Ursprungligen levde familjen Bonville på att sälja druvor till större producenter. Men under depressionen på 30-talet började de istället vinifiera själva. Efter några år av egen produktion sålde de av alla reservvinerna för att finansiera egen champagnetillverkning.

Efter Franck tog hans son Gilles över. Idag är det sonsonen Olivier som håller i rodret och han har en väldigt tydlig, kvalitetsinriktad filosofi. Bland annat låter de numera standardchampagnen vila nästan 3 år sur lie och årgångschampagnen nästan 5 år.

Franck Bonville äger sammanlagt 18 hektar. De största odlingarna återfinns i grand cru-byarna Avize och Oger men de har även 2 hektar i Cramant.

Franck Bonville Brut Selection är firmans ingångschampagne. Huvudbeståndsdelen är viner från 2004 med tillskott från 2005 och 2006. Doften är kraftfull, ung och mineralpräglad. Jämfört med den Diebolt-Vallois Blanc de Blancs vi provade för någon timme sedan är det här lite mer kraft men mindre blommig finess. Smaken innehåller citrus, krita och honung. Syran är i sammanhanget mycket hög. En riktigt bra standardcuvée.

Franck Bonville Cuvée Prestige är en cuvée baserad på de bästa reservvinerna. Just nu är det en blandning av 2004 och 2005. Doften är betydligt mognare med honung och oxiderade toner. Den långa kontakten med jästen skapar en väldigt tydlig autolytisk karaktär som faktiskt påminner om det som Anselme Selosse levererar. I munnen kommer mer mineral men honungstonen är fortsatt dominerande. Det här är mycket ett stort kvalitetssteg upp från Brut Selection!

Franck Bonville Millésime 2002 har varit en storsäljare på systembolaget senaste året. Faktum är att de 10 000 flaskor som exporterades till Sverige utgör 50% av den totala produktionen! Man kan undra var profiten har hamnat när flaskorna kostar knappt €18 på plats och 299 kr på Systembolaget. Doften är komplex med toner av Rollo smörkola, nyfångad fisk, valnötter och mineral. Även i detta vin kommer härligt jästiga dofter fram tack vare den långra tiden på jästfällningen. Ovanpå alltihopa finns även ett blommigt inslag som snarare för tankarna till Mesnil eller Cramant än Avize. Smaken är ännu ung men redan komplex. Den väldigt höga syran bär fram en lång eftersmak av smörkola, mineral, jäst, mogna gula äpplen och nötter. Gott!

Franck Bonville Rosé har en relativt mörk färg och doften är också mycket riktigt präglad av hallon, smultron och röda vinbär. Vi blir ibland besvikna på rosé från côte des blancs men det beror oftast på att man tar högkvalitativ chardonnay och blandar i pinot från Aube eller motsvarande. En kedja är aldrig starkare än sin svagaste länk. Men Franck Bonville, med sin tydliga Grand Cru-profil, köper istället pinot noir från Ambonnay. Och just den kombinationen, sylvass Avize-chardonnay och rund, mild Ambonnay-pinot är riktigt bra! I smaken är den också rödfruktig men har en hög, läskande syra och ett trevlig avslut med hallon, blodapelsin och honung.

Som en hyllning till sin mor har Olivier skapat multivintagecuvéen Les Belles Voyes från en liten växtplats i Oger. Den var tyvärr helt slut vid vårt besök så vi kan inte leverera något omdöme. Byn Oger är inte alls lika känd som sina grannar Mesnil och Avize men det beror främst på att det inte finns någon riktig fixstjärna bland odlarna. Dessutom har Oger en relativt hög andel unga stockar. Det var först 1985 som Oger uppgraderades från premier cru (99%) till grand cru.

Unga stockar är dock inget som Les Belles Voyes lider av, där är de över 70 år gamla. Dessutom lagras reservvinerna 10 månader på små fat. Man kan tänka sig att den kombinationen ger en härligt krämig, glycerolfet och komplex champagne. Ett givet köp framöver!

torsdag 14 augusti 2008

Besök hos Diebolt-Vallois

Trots att vi precis druckit en nästan femtioårig champagne är det inte svårt att ladda om när det vankas besök hos familjen Diebolt i Cramant. Vi tas emot av Jacques som är en otroligt fryntlig och välkomnade man i 60-årsåldern. Efter en stunds småprat visar det sig att hans kusin är gift med ingen mindre än José Michel som vi alldeles nyss besökt!

Efter 10 minuter dyker Jacques dotter Isabelle Diebolt upp med sin son Guillaume som på väluppfostrat franskt manér kommer in och kindpussar oss. Som vanligt är det omöjligt att på förhand veta hur många kindpussar som gäller men vi kan härmed avslöja att familjen Diebolt kör två...

Vi pratar en stund innan vi provar några av deras viner och tydligen är Sverige numera deras största exportmarknad. Till vårt champagnetörstiga land skeppas varje år 30 000 flaskor Diebolt-Vallois! När diskussionen kommer in på de fina vingårdslägen som familjen förfogar över berättar Isabelle att det är lätt, även för en lekman, att känna skillnaden på exempelvis grand cru-druvor från Cramant och premier cru-druvor från Cuis. Äter man druvorna direkt från rankorna är Cramant-druvorna mycket sötare och godare. Det är väl egentligen inte konstigt men ändå intressant att skillnaden är så stor.

Diebolt-Vallois Blanc de Blancs är gjord på druvor från Cuis, Epernay, Chouilly och unga stockar i Cramant. Just nu består cuvéen av 40% 2005 och 60% 2006. Den får ingen ek och genomgår malolaktisk jäsning. Dosagen är 6-8 g/L. Doften är frisk, elegant och väldigt aptitretande. Det finns något i doften hos alla bra blanc de blancs-champagner som verkligen sätter fart på hungern. Anjoupäron, blommor, citrus och massor av mineral präglar doften. I munnen är vinet balanserat, rent och avslutningen är väldigt lång. Finns det någon bättre standard-blanc de blancs? Vi kan inte komma på någon.

Diebolt-Vallois Blanc de Blancs Prestige är i dagsläget 38% 2002, 14% 2003 och 48% 2004 vilket borde innebära toppform. Druvorna kommer uteslutande från Cramant och då främst från Les Pimonts. Precis som det förra vinet får Prestige genomgå malolaktisk jäsning och dosagen är densamma. Men det finns en stor skillnad: reservvinerna för Prestige lagras några år på 400-liters fat. Doften är stor, mineraltät och innehåller jäst, mandel, persika och blommor. I munnen är vinet fascinerande, moussen fyller ut och smeker gommen som lättvispad grädde. När det gäller att skapa viner med krämig mjuk fetma och smekande munkänsla är gamla stockar från Cramant the shit. En fantastisk champagne!

Diebolt-Vallois Blanc de Blancs 2004 får samma druvmix, dosage och vinifiering som deras årgångslösa blanc de blancs. Doften är återigen mineraldriven med gröna syrliga äpplen, vita persikor, blommor och citrus. Smaken är väldigt elegant och raffinerad men nu saknar vi lite av fetman som fanns i Prestige. Det går fort att bli bortskämd. Gott nu men vi kommer lagra!

Tyvärr får vi inte smaka deras prestigecuvée Fleur de Passion 2002 som vi hade hoppats på. Efterfrågan överstiger vida tillgången för detta vin och de tvingas därför kvotera försäljningen. Vi får dock köpa en flaska. Bristen innebär såklart även att priset pressas upp. När vi förra gången besökte familjen, sommaren 2005, kostade Fleur de Passion 2000 drygt €30 och nu är priset €50. Det är väl ingen vild gissning att prisstegringen kommer att fortsätta.

Utöver Fleur de Passion köper vi även av de andra vinerna vi provat. Och eftersom Isabelle är lite fascinerad över många svenskars smak för äldre champagner (hon föredrar själv fräschören och friskheten hos yngre champagner) frågar hon om vi vill köpa deras 79:a. Det vill vi såklart trots att vi minns den 83:a som vi köpte sist vi besökte dem. Den var farligt nära ålderskoma även utifrån vår goût suedois.

Till sist: familjen Diebolt gör en PR-resa om året och 2008 har turen kommit till Sverige. I november kommer de förmodligen därför att göra en kortare visit i Stockholm. Deras schema är ännu inte spikat men håll ögonen öppna i höst om ni vill ha förmånen att få träffa några av de trevligaste och skickligaste vinmakarna i hela champagne.

tisdag 12 augusti 2008

Besök hos José Michel

"Under en och samma resa fick jag vid tre olika tillfällen höra att de bästa riktigt gamla champagner som gjorts var rena Pinot Meunier-champagner från José Michel. Deutz och Legras vinmakare var eniga." Richard Juhlin, 3000 champagner.

Citatet ovan fick oss väldigt sugna på att besöka José Michel i byn Moussy, strax söder om Epernay. Hans metod för att skapa lagringsdugliga pinot meunier-champagner bygger på riktigt gamla stockar, jäsning på fat och såklart ingen malolaktisk jäsning. Efter en minst sagt trasslig körning från hotellet i Vertus med route barrée i Cramant och en dålig karta lyckas vi trassla oss fram till Moussy via Pierry. Trots sen ankomst får vi ett glatt och varmt mottagande med lite småprat innan vi slår oss ner för att prova igenom deras viner.

José Michel Carte Blanche Brut är baserad på 2005 och 2006. Druvmixen är 70% PM och 30% chardonnay. Dosagen är 9 g/L. Pinot meunier-frukten är mycket märkbar i doften och vi tycker den drar åt tranbär och mandarin. Fast inte alls som Pierre Peters-mandarin utan en mycket rödare och mindre citrusaktig ton. Smaken är kraftig, välbalanserad och precis lika pinot meunier-dominerad som doften. Väldigt annorlunda men gott!

José Michel Extra Brut får bara 2 g socker per liter, druvmixen är densamma som för Carte Blanche men reservvinerna kommer i huvudsak från årgång 2004. Den känns inte lika mineraltorr som många extra brut-champagner kan göra, i doften är det istället återigen pinot meunier-toner som dominerar. Mandarinen som vi fann i Carte Blanche är nu snarare citron och kanske blodgrape. I smaken är det uppenbart att frukten klarar sig utan det extra sockret. Tranbär, blodgrape och blöt kalksten finns kvar i eftersmaken.

José Michel Pinot Meunier är vårt första smakprov på en champagne helt utan bourgognedruvor. Den baseras på viner från främst 2004 och får 10g/L i dosage. Doften är väldigt röd för att vara en "vanlig" champagne men liknar inte alls en rödäppelmustig blanc de noir från exempelvis Aÿ eller Verzenay. Det tydligaste intrycket från doften är lakrits men det finns också tranbär, björnbär och röda vinbär. Smaken är rund med inslag av lakrits, tranbär och blodgrape. Syran är ok men håller sig i bakgrunden.

José Michel Rosé är återigen en väldigt annorlunda champagne. Den innehåller 50/50 av de två pinotdruvorna och får en dosage på 10 g/L. Det blir väldigt maffigt och återigen tycker vi att det är pinot meunier som tar täten i doften. Men det kanske bara är vi som är ovana. Doften är karamellig med inslag av lakrits, tranbär och hallon. Även i munnen känns den lite sötfruktig av hallon och lakrits. Tänker man lateralt påminner den faktiskt om söt grenache. Kanske skulle det här vinet tjäna på att få lite chardonnay också?

José Michel Blanc de Blancs 2001 är försiktig och lite sluten i doften. En svag, ljus endimensionell doft av persika och mineral kommer ur våra glas. Det är väl inte optimalt att testa detta vin efter en mullig rosé men våra intryck kvarstår, doften lämnar mycket att önska. I munnen fortsätter den ganska slätstrukna karaktären. Påminner lite om ramlösa med päronsmak. Sämsta vinet hittills och verkligen ingen stor champagne.

José Michel Blanc de Blancs 1995 är betydligt bätte och det beror inte bara på en större mognad. Den har fått 8 g/L i dosage, 6 månader på fat och blev degorgerad för drygt 2 år sedan. I den brödiga mogna doften finns persika, mineral och nötter. Smaken är också relativt mogen men fräsch med toner av persika och lite svamp.

José Michel Millésime 1998 är 50/50 PM/Ch och har fått 9 g/L. Den har en imponerande elegant, blommig och brödig doft med inslag av viol, mineral, citrus och fat. Smaken är lång, välbalanserad med inslag av viol, nötter och citrus. Riktigt bra!

José Michel Special Club 2000 är 60/40 PM/Ch och kommer från nästan 80-åriga stockar. Doften är härligt rostad och brödig med nötter, citrus, mineral och tranbär. Smaken är minst lika övertygande med en härlig syra, rik viskös frukt och en raffinerad ultralång, nötig eftersmak. En riktig charmör!

När vi tror att provningen är över och vi fortfarande känner syran, mineralerna och hasselnötterna från Special Club i munnen får vi frågan om vi vill gissa årgången på ett vin till. En oetiketterad flaska av modell äldre (kraftigare fläns) halas fram och vi serveras varsitt glas för att gissa årgången. Medan vi betraktar färgen och stoppar våra näsor i glaset inser vi att vi har två problem. 1) Vi inte vill vara oartiga och gissa på någon mycket äldre årgång än vad som faktiskt serveras och 2) vi har väldigt begränsad erfarenhet från champagne som är äldre än 80-talet. Till slut drämmer vi till med fegisbudet 1979 vilket visar sig vara fel med exakt två decennier.

José Michel Millésime 1959 (100% pinot meunier) har en svag men fortfarande levande mousse. Färgen är vackert bronsfärgad. Doften är extremt explosiv med tjärsnöre, rök, salmiak, sous-bois, nyuppgrävda rötter och svamp. Vi har aldrig tidigare upplevt något liknande, varken i champagne eller något annat vin. Rökigheten är förbluffande och ska man likna den vid något så ligger nog en single malt närmast till hands, men givetvis utan spritens stickiga alkohol. I munnen är vinet krämigt visköst och syran är fortfarande väldigt pigg. I kombination med den mousse som fortfarande finns kvar skapar syran precis den fräschör som krävs för att möta de rökiga, tjäriga smakerna i vinet. Eftersmaken är makalöst lång med toner av cigarrök, salmiak, sous-bois, jord, nougat och hjortronsylt. Det faktum att moussen är relativt svag gör att det är ännu lättare att uppskatta den enorma komplexiteten som finns i vinets eftersmak. Magi.

Tyvärr säljer José Michel inga äldre viner men vi handlar istället några blandlådor med främst Special Club -00 samt deras Millésime -98 och -99 (som vi inte provat). När vinet var nerpackat i lådor, betalt och utburet i bilen tyckte vi oss fortfarande kunna förnimma en smak av tjära, cigarr och salmiak. En fantastisk upplevelse.

måndag 11 augusti 2008

Dom Ruinart 1996

Vi vet inte om den är ny eller om vi har missat den tidigare - Moët & Chandon Champagne Bar högst upp i Galeries Lafayette. Efter en dags shopping i ett varmt Paris är det otroligt skönt att få komma ut på taket i det tunna vita tygtältet och slå sig ner i en designad soffhörna med piffade småkuddar. Champagnelistan är Moët-dominerad men innehåller också en hel del bra champagne...

Till slut bestämmer vi oss för ett glas Dom Ruinart av monsterårgången 1996. De öppnar en ny flaska för oss och serverar dessutom en liten assiette med ostsmakande kex som tilltugg.

Dom Ruinart 1996 har en vacker ljusgul lite matt färg, helt utan blanc de blancs-gröna inslag. Moussen är livlig med små och inbjudande bubblor.

Doften är kraftfull, intensiv, stor och mycket hustypisk med den där svårdefinierade Ruinart-aromen som finns även i den vanliga årgångschampagnen. Vi tror att det är den som får vissa att tycka att Ruinart doftar svartvinbärsblad men vi tycker den ligger närmare vulkat gummi. Det finns även massor av kritig mineral, torkade apelsinskal, melon, honung och en komponent som snart kommer börja dofta hasselnötter. Doften är faktiskt förvånansvärt lik den vanliga 96:an (trots att den innehåller över 50% pinot noir) men med turboknappen intryckt.

Smaken är mycket frisk med mineral, havssälta, honung och apelsin. Den är ytterligare ett bevis för årgångens enorma kraft. Syran är mycket hög och hade vi haft den här champagnen i källaren skulle vi nog vänta åtminstone framåt 2020 innan vi snurrade upp grimman.

Domaine de Terrebrune 2003

Middag på Parisrestaurangen som bär sin gatas namn, Rue Balzac. Trots lördagkväll är restaurangen förvånansvärt öde. Förutom oss är det bara två andra, i och för sig lite större, sällskap men det känns ändå som att något är lurt.

Efter ett glas av husets champagne Pommery, som inte är vår favorit, beställer vi in en flaska Terrebrune 2003. Förra gången vi testade det vinet var sommaren 2004 på Maison du vin i Bandol. Då var årgången 2001 och den imponerade mycket på oss.
Domaine de Terrebrune är för oss en av de absoluta topparna i Bandol. Deras röda vin är 85% Mourvedre och resten Grenache och Cinsault med en genomsnittlig ålder på stockarna av 25 år. De odlar sina 30 hektar ekologiskt och tar ut mellan 35 och 38 hL/Ha beroende på årgång. Alla druvor skördas manuellt och det röda vinet får 18 månader på i 600L foudres.

Domaine de Terrebrune 2003 ger initialt ifrån sig en väldigt mörk frukt men allteftersom luften blandar sig i blir frukten rödare. Det doftar björnbärslikör, kåda, pinjenötter, garrigue och massor av salmiak. Den röda frukten som framträder efter ett tag drar sig mot röda körsbär. Doften är fortfarande ung men komplex och, för att vara Bandol, väldigt elegant.

Vi förväntar oss nästan alltid en massiv strävhet från ung högkvalitativ Bandol men Terrebrune har väldigt mogna tanniner som redan mjuknat och som endast skapar en bra ryggrad och en lagringsvänlig struktur. Smaken är medelfyllig med mosade björnbär, körsbärslikör och en hel rulle med salmiak. Alkoholen är perfekt avvägd och inte det minsta spretig. Eftersmaken är väldigt lång, strukturerad och elegant. Fantastiskt bra!

På flaskan står det att vinet blir bättre av "20 ans+" lagring och vi tvivlar inte på att det stämmer. Allt som behövs för den typen av långresa är redan installerat. Vi tror att den redan om några kommer kommer att börja bli animalisk och kanske lite fylligare. Därefter kommer utvecklingen mot svamp, uttorkad frukt, stall, kryddor och en förförisk komplexitet bara fortsätta. Närhelst vi springer på Domaine de Terrebrune framöver kommer vi handla för allt vad tygen håller.

La Chablisienne Chablis 1er Cru Fourchaume 2006

Första kvällen i Paris innebar middag på Fermette Marbeuf. Vi valde att sitta ute vilket i och för sig var trevligt men efteråt läste vi i Guide Rouge att en av de stora behållningarna med restaurangen var dess art noveau-interiör. Can't win them all.

Vinlistan hade en mycket irriterande feature som man ibland stöter på i Frankrike. Alla viner, även i högre prisklasser, angavs med appellation, årgång och pris men inte namnet på producenten. Vem beställer in "2005 Condrieu €99" utan att först behöva fråga om vem som gjort vinet?

Nåväl, vi var sugna på Chablis och efter lite resonerande med kyparen föll valet på kooperativet La Chablisienne och deras 1er cru Fourchaume från det lite knepiga året 2006. Den mycket varma sommaren i Chablis gjorde att skörden inleddes väldigt tidigt det året, till och med före Côte d'Or. Men innan dess kom i augusti ganska kraftiga regn vilket räddade årgången från att bli ett nytt 2003. När regnen sedan fortsatte kom istället risken för röta och dålig koncentration. September blev dock varmt och torrt och räddade skörden, "septembre fait le vin" som de säger därnere...

La Chablisienne Chablis 1er Cru Fourchaume 2006 har en klassisk, ung, mineraldriven, ren och frisk doft av gråpäron och våt kalksten. Smaken är väldigt mineralpräglad och ung med bra syra. När vinet är kallt, direkt från kylaren, går smaken mot päronsplitt. Med stigande temperatur blir päronaromerna mjukare och man märker tydligt vinets lite stöddiga fyllighet. Avslutningen är ren, frisk och krispigt torr.

Att dricka det här vinet på en uteservering i Paris är en absolut njutning. Men ska vi försöka vara objektiva saknar vi lite av den ljusa blommighet som vanligtvis präglar Fourchaume. Det vore högintressant att dricka detta vin om några år igen.

söndag 10 augusti 2008

Marchesi di Barolo Coste di Rose 1999

Till en sen middag på slumpmässigt vald restaurang i Diano d'Alba beställer vi in vad vi tror är deras bästa vin (på halvflaska eftersom bilvägen hem till Serralunga var smal, mörk och slingrande).

Marchesi di Barolo är en stor producent med en lång lista på viner i sitt sortiment. Coste di Rose är en växtplats i sydöstra Barolo, på gränsen till Monforte d'Alba. Platsen är mycket brant och vetter mot sydöst vilket skapar bra förutsättningar för nebbiolostockarna. Jordmånen är sandrik och uttaget är 45 hL/hektar. Vinet har lagrats 24 månader på slovenska 300-litersfat.

Marchesi di Barolo Coste di Rose 1999 har initialt en väldigt sluten doft som tar ca 10 minuter i karaffen att öppna upp sig. Allteftersom växer sedan en lite jordig, mogen och eldig doft av jordgubbssylt och kåda. Smaken är förvånansvärt kort och domineras av sötaktig röd frukt, rökt kött, eldighet och murkna fat.

Vi känner oss rätt säkra på att det här vinet har lagrats i rumstemperatur på restaurangen. Med tanke på den stora årgången är vinet en klar besvikelse.

Att handla vin i Barolo

Att resa i vinodlande områden är en fantastisk semesterform. Förutom själva upplevelsen på plats är ju vin den bästa av souvenirer. Rent generellt försöker vi på våra resor att undvika att köpa viner man kan få tag på hemma i ordinarie sortimentet. Allra helst vill man såklart köpa vinet direkt från producenten, inte bara av prisskäl utan också för att när man väl dricker vinet hemma så blir upplevelsen mycket större om man också träffat de människor som producerat det.

Människorna i Piemonte är otroligt gästvänliga och trots att juli verkligen inte är turisthögsäsong för dem tar de flesta producenter emot även spontana besök. En resa till Barolo blir mycket roligare om man ibland chansar och svänger av till någon okänd producent för att prova lite vin.

Utöver ett antal besök hos producenter handlade vi under vår korta vistelse i Piemonte även vin i några vinbutiker och vinotek. Vi har verkligen inte inventerat alla vinbutiker som finns men några få tips har vi i alla fall samlat nedan:

Barolo
Inrymt under den magnifika borgen i byn finns här det stora regionala vinoteket Enoteca Regionale del Barolo. De har ett riktigt bra utbud men också väldigt höga priser. Vi såg många flaskor som kostade dubbelt så mycket jämfört med vad de kostar på systembolaget. Vinoteket extraknäcker också som turistinformation där man kan få kartor och annat som underlättar turistande i området.

La Morra
Här finns en riktig turistfälla på gatan Via Umberto I. Den drar till sig mycket turister tack vare att den ligger nära Via Roma som löper rakt igenom byn. Priserna är precis som på vinoteket i Barolo väldigt höga. Satsa istället på Cantina Comunale di La Morra som har ett lite mindre utbud men fantastiskt bra priser. De ligger lite längre in i byn på Via C. Alberti. Observera att de har stängt på onsdagar! Vi köpte bland annat Ceretto Bricco Rocche Brunate 2001 för €48, Elio Altare Barbera d'Alba 2006 för €13 och Dosio Barolo Fossati 1996 och 1997 för €30 styck.

Monforte d'Alba
Här besökte vi ett kombinerat vinotek/bar/restaurang som marknadsförs främst som Barolo Bar och ligger på 9 Via Garibaldi. Ett litet men väldigt väl utvalt sortiment med bra priser. Det emotionellt största fyndet vi gjorde här var La Spinetta Langhe Nebbiolo 2006 för €22. Utöver La Spinetta hade de även ett bra utbud av Elio Altare, Gaja, Luciano Sandrone, Parusso och Paolo Scavino.

Besök hos Flavio Roddolo

För dagens tredje och sista besök får vi åka lite längre. Flavio Roddolo är en liten och ganska okänd producent sydöst om Monforte d'Alba. Den årliga produktionen uppgår till endast 20.000 flaskor.

Flavio visar sig vara en blyg herre i 50-årsåldern och inledningsvis känns han nästan besvärad över att behöva prata med främlingar. Men efter en kort visning i hans källare kommer vi upp till hans provningsrum och med vinerna kommer också ett och annat varmt leende fram. Det märks att han är en person med stor integritet och stolthet över vad han producerar.

Flavio Roddolo Dolcetto d'Alba 2006 är en druvtypisk och relativt enkel dolcetto som inte fått någon ek. Doften är på gränsen till endimensionell men vinet är drickvänligt och förmodligen ett väldigt bra pizzavin i ordets bästa bemärkelse.

Flavio Roddolo Dolcetto d'Alba superiore 2005 har en mycket inbjudande doft av marsipan, plommon och körsbär. Smaken är väldigt välbalanserad och det är här ett vin vi verkligen gillar. Normallt sett kanske dolcetto är ett vin som skall drickas ungt men undrar om inte det här blir ännu bättre med några års lagring?

Flavio Roddolo Barbera d'Alba 2005 är, helt i enlighet med Flavios filosofi, en klassisk och typisk barbera. Doften är enkel men tilltalande och en liten pepprighet ligger och svävar högt upp i glaset. Vi har ju redan druckit några barberor med extremt hög syra idag men undrar om inte Flavio tar priset.

Flavio Roddolo Barbera d'Alba superiore 2004 vill vi aldrig sluta dofta på. Den har en fantastisk doft av blåbär, björnbär, svartpeppar och mogna plommon. Det är tur för våra tänder att salivkörtlarna redan har produktionen igång. Fruktsyrorna är som att bita i en citron och ett sånt här vin kan därför egentligen aldrig beskrivas som balanserat. Men den rika frukten, de lena tanninerna och vinets struktur gör ändå att det känns behagligt. Det här är en av de matvänligaste och bästa barberorna vi druckit på länge.

Flavio Roddolo Nebbiolo d'Alba 2004 är en till riktig juvel. Doften är mycket komplex med fat, svett, läder, söta körsbär och björnbär. Wow! Smaken är strukturerad och innehåller fat, mogna körsbär, plommon, salvia och läder. Riktigt bra.

Flavio Roddolo Barolo 2003 bär inga spår av den varma årgången. Doften är istället klassisk med rosor, lakrits, tranbär och vildhallon. Smaken är balanserad med välordnade tanniner, bra syra och en tät mörkröd frukt. Imponerande.

Flavio Roddolo Langhe Rosso Bricco Appiani 2003 är 100% cabernet sauvignon från en liten växtplats direkt intill Flavios gård. Doften är mycket stor, komplex och i våra näsor atypisk för cabernet. Plommon, björnbär, cassis, mynta, rostade fat, tobak och lakrits svävar runt i glaset. Smaken är tät och intensiv med inslag plommon, björnbär, lakrits, mörk choklad och fat. Eftersmaken är riktigt lång och strukturen borgar för ett vackert åldrande. Det här är riktigt bra och slår nog Brezza Cannubi 2001 med en noslängd i kampen om dagens bästa vin.

lördag 9 augusti 2008

Besök hos G.D. Vajra

Dagens nästa besök ligger i byn Vergne, bara några kilometer västerut från Barolo. Vi parkerar utanför på gatan med det vackra namnet Via delle Viole.

I grinden möts vi av den väldigt trevlige och utåtriktade sonen i familjen, Giuseppe Vajra. Han har läst oenologi vid universitetet och jobbar nu parallellt med sin far Aldo som fortfarande är ansvarig vinmakare. Initialerna G.D. står för övrigt för Guiseppe Domenico - Aldos far.

Guiseppe är på språng när vi träffar honom och vi tas istället om hand av Sabrina som sedan någon månad tillbaka är anställd i syftet att just ta emot turister och leda provningar. Även hon ger prov på den ödmjukhet och gästvänlighet som präglar så många i människor i dessa trakter.

Sabrina berättar att Aldo, tillsammans med Angelo Gaja, var en av de första i Langhe att börja lagra barolo på barrique istället för botti. Vi kan komma på några namn till som nog borde läggas till den listan men vi ser ingen anledning att gå i polemik... Hur som helst så har Aldo numera svängt och succesivt återgått till att använda botti från bland annat Slovenien och Ungern. Numera nyttjar Aldo barriques för att lagra vin som skall användas för att toppa upp deras botti allteftersom vinet dunstar under lagringen. Sabrina berättar också att vinlagen föreskriver att all barolo måste lagras på träfat i minst två år men träslag och fattyp är inte specificerat.

Vajras främsta cru är Bricco delle Viole, en sydsluttning som ligger direkt norr om bilvägen mellan Vergne och Barolo. Där odlar de dels nebbiolo till deras vingårdsbetecknade barolo men även barbera.

G.D. Vajra Dolcetto d'Alba 2007 har en klassisk doftprofil av bittermandel och mörka syrliga körsbär. Smaken är ung, bärig, körsbärssaftig och har ett lite kryddigt avslut.

G.D. Vajra Dolcetto d'Alba Coste & Foscati 2006 spelar i en helt annan liga¨med en parfymerad söt doft av körsbär, hallon, viol, bittermandel och fat (6 månader). I munnen visar den en exceptionell struktur för att vara en dolcetto och frukten är tät och renrasig. Eftersmaken är också strukturerad och lång. En fantastisk dolcetto!

G.D. Vajra Barbera d'Alba 2005 har lagrats 8 månader på helt nya botti. I doften finns bigarråer och mörk choklad men den känns ganska enkel. Smaken innehåller bra frukt och syran sätter fin fart på salivkörtlarna. En liten besvikelse men det kanske är årgången?

G.D. Vajra Barbera d'Alba superiore 2005 har fått hela 16 månader på botti. Alla druvor kommer från Bricco delle Viole. Den har en mycket stor intensiv doft av bitter choklad, plommon och blåbär. I munnen har den en fantastisk attack med mördande syra och mörk kompakt frukt. För att vara barbera är den ganska sträv vilket tillsammans med syran skapar en enorm astringens. Vi köper den här för att lagra. Imponerande!

G.D. Vajra Langhe Freisa Kyè 2004 har en underbar doft av pinjenötter, grankåda, rosor, sottobosco (tack för den glosan Frankofilen!) och kaffe. Hade vi fått detta blint hade vi nog gissat på nebbiolo. Smaken är exklusiv med lite ruggade tanniner, bra frukt och en elegant avslutning. Annorlunda och gott! Enligt Sabrina har man med DNA-teknik visat att freisa är en förfader till nebbiolo och de påminner som sagt onekligen om varandra i doften.

G.D. Vajra Barolo Albe 2004 har en sanslöst ful etikett. Vi försöker att tvätta bort bilden av den från våra hornhinnor och stoppar istället näsorna i glasen. Doften är ungdomlig och bjuder hallon, lakrits, rosor och körsbär i väldigt ursprungstypisk stil. Smaken är superung, sträv och kompakt. Detta är ingen stor barolo men kommer om några år, när allt har satt sig och tanninerna slipats av, att vara ett riktigt trevligt och drickvänligt vin i en lite modernare stil.

G.D. Vajra Bricco delle Viole 2003 lider av det varma året och den är inte lika bra som -01:an. Men vi upplever ändå att den är ett ganska tydligt kvalitetssteg upp från barolo albe. I doften finns plommon, körsbär, tobak, violer, kaffe och torkade fikon. Smaken är stram och medelfyllig med bra frukt och en lång, örtig avslutning med körsbär, tobak, torkad frukt och en liten bitterhet. Detta är helt klart ett väldigt gott vin men inte värt de €40 som de begär. Vi väntar mycket hellre på -04:an.

Besök hos Giacomo Brezza e Figli

Efter gårdagkvällens fantastiska modernistupplevelse signerad Elio Altare inleder vi dagen med ett besök hos en stilmässig motpol, familjen Brezza. Deras cantina ligger inne i själva byn Barolo i anslutning till restaurangen och hotellet som familjen också driver. Vi har aldrig druckit några av Brezzas viner, det som lockat oss nu är de fina lägen som familjen innehar men också att de vid några tillfällen fått tre bicchieri i Vini d'Italia. Senaste Brezza-vinet att få den hedersbetygelsen var deras Barolo Cannubi 2001.
Vi blir mottagna av Enzo, fjärde generationens vinmakare i familjen Brezza. Han visar oss runt i den vackra källaren som synliggör deras traditionella inställning; rader av stora botti av slovensk ek kantar källaren men man ser inte en endaste barrique.

Brezza använder ingen ek alls till sin dolcetto medan barberan lagras på botti. Efter att faten använts 5 år för barbera börjar de därefter att användas till nebbiolo. Den totala produktion ligger strax under 100.000 flaskor om året och de vinifierar endast druvor från egna vingårdar. Efter rundvisningen och en pratstund om vinmakande slår vi oss ner för att prova deras viner tillsammans:

Brezza Dolcetto d'Alba Fossati 2007 är en fruktdriven, ren och enkel men välgjord Dolcetto. Den är lätt och körsbärssaftig i munnen. Fossati är en växtplats som ligger på gränsen mellan Barolo och La Morra. Därifrån gör för övrigt Sverigebekanta producenten Dosio en vingårdsbetecknad Barolo.

Brezza Dolcetto d'Alba San Lorenzo 2007 är ett kraftigare vin som visserligen delar fräschören och renheten hos Fossatin men med betydligt mer kraft. Den har också mörkare körsbärsfrukt och ett härligt, lite kärnbeskt avslut med bra drag i syrorna och inslag av bittermandel. San Lorenzo är 5 hektar som gränsar till Cannubi och har ungefär samma sandiga jordmån.

Brezza Barbera d'Alba Santa Rosalia 2007 är ett blommigt, enkelt och rättframt vin med röda körsbär och plommon i doften. Smaken är ren och den höga syran ger ett friskt och läskande avslut. Men det är inget stort vin. För sina barberaviner laborerar Enzo med glaskorkar. Han påstod att i blindprovningar föredrar de flesta provare viner som förslutits på det sättet istället för med traditionell naturkork. Dessutom minskar det flaskvariationen och eliminierar problemet med smygkork. Det är dock inte tillåtet enligt vinlagarna att sälja viner med glaskork som Barbera d'Alba.

Brezza Barbera d'Alba Cannubi Muscatel 2006 bjuder på en betydligt större upplevelse. Här har 45-åriga stockar planterade i en sandig jordmån med inslag av kalkhaltig lera (tov på Piemonte-dialekt) givit upphov till en kraftig och mörk doft av plommon, körsbär och blåbär. Det finns också lite vita blommor i doften, precis som hos Rosalia. Fruktsyran är mördande hög och skulle få en citron att kännas platt. Vinet skulle dock funka väldigt bra till salta charkuterier där sältan och fetman tillsammans får ge sig i kast med syran i vinet. Växtplatsen Cannubi Musctatel ligger i direkt anslutning till cantinan i riktning mot Cannubi. Man tror att namnet kommer sig av att det, innan phylloxeran började härja, växte muscat (eller kanske nebbiolo ympad på muscatrötter) på denna cru.

Brezza Barolo Cannubi 2004
är elegant, ren, komplex och har ett tydligt inslag av rosor. Doften bjuder även på mineral, lakrits och bigarråer. För att vara en barolo från 2004 är den väldigt lätt och sirlig. Tanninerna är mogna och tillbakadragna, detta är helt klart ett vin som lever på sin feminina elegans och komplexitet. Växtplatsen Cannubi behöver kanske ingen introduktion, det är utan tvekan byn Barolos främst cru och druvor härifrån har alltid betingat ett högre pris än från andra omgivande vingårdar. Men man ska komma ihåg att Brezzas stockar i Cannubi är unga och förmodligen kommer de producera ännu bättre i kommande årgångar. Cannubis storhet framträder ofta under årgångar med lite mer regn eftersom den höga andelen sand i jordmånen erbjuder väldigt bra dränering.

Brezza Barolo Sarmassa 2004 är betydligt mycket mer kraftfull och klassisk i doften. Frukten är mörkare och jordigare men minst lika komplex som Cannubin. Enzo låter macerationen pågå lite längre för Sarmassa eftersom den har "softer tannins". Den mycket långa eftersmaken är behagligt sträv och erbjuder rosor, mörka bär och fat. Gott! Sarmassa ligger granne med en storhet som Cerequio men har betydligt mer lera i jordmånen. Detta är dock endast ett problem under regnigare årgångar. Under varma år som 2004 erbjuder istället leran en god möjlighet för marken att behålla lite välbehövligt vatten.

Brezza Barolo Bricco Sarmassa 2004 känns som en syntes av de två de första barolovinerna vi provat, den har Cannubins fantastiska elegans i kombination med Sarmassans kraft och mörka frukt. I näsan får vi bigarråer, lakrits och en bukett violer och rosor. I munnen känns den väldigt välbyggd med mogna tanniner, mörk god frukt och ett långt balanserat avslut. Riktigt bra! Enzo vinifierar den högst belägna delen av Sarmassa separat och tillsammans med andra vinmakare och vänner avgör han huruvida den ska buteljeras separat eller om den ska ingå i den vanliga Sarmassan.

Brezza Barolo Cannubi 2003 bär tydliga spår av den heta årgången men inte i en negativ bemärkelse. Doften är istället rikare och varmare men inte syltig! Röda körsbär, torkade rosor, tranbär och läder samsas i en väldigt stor doft. I munnen är vinet också fylligare men har inga av de bråkiga tanniner som vi tycker har präglat många barolos från -03. Eftersmaken är något kortare än för -04:orna men det här är ett fantastiskt bra vin med tanke på årgången!

Brezza Barolo Sarmassa 2003 är också varmare i doften men skillnaden mot -04 är inte lika stor som för Cannubi. Lakrits, mörka körsbär och rosor är de tydligaste inslagen i den mycket stora doften. Smaken är varm, behaglig och fyllig. Kvalitetsmässigt på samma nivå som Cannubi -03.

Brezza Barolo Cannubi 2001 fick alltså tre bicchieri av Vini d'Italia och Enzo håller själv årgången mycket högt. Doften är markant mycket mognare än de tidigare vinerna vi provat och innehåller svamp, mineral, vildhallon, bigarråer, lakrits och nötter. Vi har själva aldrig upplevt svart tryffelarom i ett vin men vi tror att de som kan göra det förmodligen skulle drämma till här. Smaken är balanserad, rödfruktig och innehåller massor av tuggvänlig lakrits, torkade körsbär, örter och mogna söta tanniner. Fantastiskt bra!

Brezza Barolo Cannubi 2000 känns än mer mogen än -01 men når inte riktigt upp till samma doftmässiga komplexitet. Svamp, järn, torkad frukt och lakrits dominerar. Smaken är medelfyllig och har mer frukt än vad man skulle kunna tro utifrån doftintrycken. Det här vinet kommer att fortsätta att leverera i många år till men kommer förmodligen inte bli så mycket bättre. I en diskussion om årgångar nämnde vi att WineSpectator gav 100 poäng till själva årgången 2000 för Barolo och då skakade Enzo bara på huvudet med ett leende. Han håller exempelvis -99, -01 och -04 som betydligt bättre.
Sammanfattning och slutsatser från besöket:

1. Brezza är en supertraditionalist som gör viner med en tydlig husstil; Alla viner vi provade präglades av fräschör, renhet och stor drickbarhet. Dessutom får varje druvsort verkligen uttrycka sin egen karakteristik.
2. I dagsläget känns faktiskt Sarmassa formstarkare än Cannubi hos Brezza
3. Det görs stora viner i Barolo av både traditionalister och modernister. Dessutom görs det viner i bägge lägren som är njutbara som unga!

torsdag 7 augusti 2008

Elio Altare Langhe Rosso Arborina 1997

Efter resan från Ligurien tar vi in på hotellet La Rosa dei Vini strax norr om Serralunga d'Alba. Det visar sig vara ett ganska nybyggt hotell vars restaurang har en stor terass med fantastisk utsikt över ett hav av nebbiolorankor och i nordväst, byn Castiglione Falleto med sitt karakteristiska runda torn.

När det blivit dags för middag slår vi oss ner på terassen och inleder som vanligt med att titta igenom vinmenyn. Saliven rinner till när den visar sig innehålla sida upp och sida ner med det bästa som Piemonte har att erbjuda. Till slut bestämmer vi oss för en flaska Elio Altare Langhe Rosso Arborina från 1997. Detta vin är, precis som hans Barolo Arborina, 100% Nebbiolo, men de 18 månader på nya barriques som det får uppfyller inte vinlagens krav på minst 2 års fatlagring för all Barolo. Således blir klassificeringen Langhe Rosso.

1997 var en väldigt speciell årgång för Elio. Vädermässigt följdes en varm och torr vår upp av en ännu varmare sommar och till slut en tidig skörd av perfekta druvor under optimala förhållanden. Det möjliggjorde för Elio att producera viner som han själv anser vara bland de bästa han skapat under sin 40-åriga karriär. Men årgången innebar också en stor tragedi för honom själv och för alla oss som älskar hans viner. Hans korkleverantör sedan många år, den tyska storproducenten Gültig, hade gett honom korkar smittade med klorföreningen TCA. Nästan 30 000 flaskor hade förslutits med de defekta korkarna och man tror att upp till 50% av vinerna skulle blivit korkskadade med tiden. Eftersom Elio är en man med ett djupt kvalitetspatos och en exceptionell respekt för Langhe, sina kunder och sitt vin, beslöt han sig så fort han insett vad som hänt, att återkalla allt vin som buteljerats med de dåliga korkarna. Senare stämde han Gültig och ersattes till slut med drygt 5 miljoner kronor som kompensation för sina uteblivna intäkter. Som tur var drabbades inte allt Altares vin av skandalen men det finns idag väldigt få Elio Altare 97:or kvar i marknaden.

Familjen Altares hemvist är byn La Morra vars främsta växtplatser samtliga ligger på den östra sluttningen nedanför byn. De kan delas in i tre distinkta delar. Santa Maria har de bördigaste jordarna och här finns därför tyvärr ofta ett större fokus på kvantitet än kvalitet. Men några lägen, exempelvis Capalotti, ger druvor av högsta kvalitet. Området runt den sedan andra världskriget övergivna byn Cerequio klyvs av gränsen mellan La Morra och Barolo. Här ligger några av de främsta växtplatserna i hela Barolo, exempelvis Brunate och den cru som bär byns namn dvs Cerequio. Annunziata ligger mellan Santa Maria och Cerequio och hit hör storheter som Rocche dell'Annunziata, Bricco Rocche och ursprunget till kvällens vin, Arborina. Rent generellt odlas området runt Annunziata i stor utsträckning av små odlare med stort kvalitetsfokus. Arborinas 10 hektar ligger i direkt östlig anslutning till familjen Altares hem och köptes 1948 av Elios farfar Giuseppe.

Det är nästan en religiös upplevelse när vinkyparen bär in vår Elio Altare Langhe Rosso Arborina 1997. Färgen är skimrande vackert rödbrun med nebbioloorangea kanter. En magiskt stor, mogen, tät, nyanserad doft i perfekt harmoni svävar förföriskt upp ur de stora barolokuporna. Vi blir hänförda, rörda och ödmjuka inför det bevis på stor vinmakarkonst och terroir som fyllts i våra glas. Doften bjuder en nästintill overklig komplexitet med en för Altare typisk eldighet, mogna bigarråer, övermogna hallon och torkade röda rosor. Faten är trots vinets ålder fortfarande väldigt närvarande i doften och bidrar bland annat med en komponent av vitt trälim som vi ofta finner i riktigt gamla fatlagrade destillat.

Efter en stund i karaffen tillkom animaliska toner men de försämrade på intet sätt den fjäderlätta elegans som präglade doften från det att flaskan öppnades till den tog slut.

I munnen fortsätter vinet att visa sin skönhet. Man vill bara låta det skölja runt i munnen och smeka kinder och tunga medan det fortsätter att avge sina fantastiska dofter. Smaken är varm, strukturerad och framförallt perfekt balanserad. En av smakkomponenterna som tydligt framträder känns som en sked sötsyrlig nykokt hallonsylt. Eftersmaken är balanserad, komplex och lever oändligt länge. När man precis svalt känner man först strukturen från de fullmogna, lena och söta tanninerna. Därefter kommer härliga syror och en behaglig, diskret eldighet fram tillsammans med mogna bigarråer och hallon.

När karaffen är tömd till sista droppen sitter vi kvar med eftersmaken fortfarande ringande i munnen och en genuin och djup tacksamhet inför det vi nyss fått uppleva.

tisdag 5 augusti 2008

Le Cinque Terre

Ligurien måste vara ett av världens vackraste platser med sina branta klippor som störtar rakt ner i det salta medelhavet. Här finns Cinque Terre, fem små kustbyar som klättrar på de branta klipporna och som utsetts av Unesco till "world heritage site". Tidigare var vin- och olivodling deras största inkomstkälla men nu har turismen övertagit den positionen. Från att tidigare ha haft 1400 hektar uppodlade på de branta och terasserade klipporna återstår nu endast 100. Eftersom de fem byarna är svåråtkomliga med bil valde vi att bo i byn Portovenere som ligger längst ut på udden sydväst om hamnstaden La Spezia.

Cinque Terre är också en D.O.C för torra vita viner gjorda på druvorna Bosco, Albarola och Vermentino. Ett riktigt frutti di mare-vin. Här görs också de söta D.O.C Cinque Terre Sciacchetràvinerna. Samma druvsorter används men till Sciacchetrà torkas de på bambumattor innan de pressas någon gång under senhösten.
Sista kvällen i Portovenere beställer vi in en flaska torr Cinque Terre av årgång 2006 till skaldjuren. Den har en ljust honungsgul färg och i doften finns aprikosmarmelad, melon, honung och mineral. Smaken är helt torr men känns ändå lite varm. Den är fräsch och mineraldriven med en fortsatt mycket tydlig ton av aprikosmarmelad. Eftersmaken är mineralig, lite bitter och avhuggen på ett sätt som för tankarna till fuldruvan Trebbiano. Det funkar väldigt bra till maten men är väl egentligen inte värt de knappa €20 den kostar i de lokala butikerna.

Dagen efter fortsätter vi upp längs kusten men gör en liten avstickare från motorvägen till en annan ännu mindre by, Portofino. Här äter vi lunch på Splendido Mare nere vid den lilla pittoreska och välansade hamnen. Portofino känns nästan som en kuliss där allt är perfekt underhållet och fixat. Eftersom resan mot Barolo ska fortsätta efter lunch blir det inget vin till maten. Men istället för dessert känns det som ett bra läge att testa ett glas av en söt Cinque Terre.

Cooperative Agricoltura di Cinque Terre Sciacchetrà 2001 är bärnstensfärgad och viskös. Ur glaset stiger en söt exotisk doft av honung, sultanrussin och den aprikosmarmelad som var så övertydlig i den torra varianten. Det finns ett litet oxiderat inslag i doften som för tankarna till vit Banyuls trots att det i övrigt inte doftar likadant. Vi tycker oss dessutom ana lite botrytis. I munnen är vinet intensivt sött och simmigt men helt utan att bli sliskigt eftersom syran är väldigt hög. Viskositeten är extremt hög. Trots 15 alkoholprocent upplevs inte vinet som eldigt och eftersmaken är lång, glycerolstinn och aprikosig. Väldigt gott!

När vi lämnade Portofino visste vi inte att kvällen skulle komma att bjuda på årets största vinupplevelse hittills. Mer om detta i nästa inlägg...

lördag 2 augusti 2008

Le Cantine di Greve in Chianti

Mittemellan Florens och Siena, i hjärtat av Toscana, ligger byn Greve in Chianti. Den är definitivt värd ett besök och den kan också utgöra bas för utflykter till andra vinbyar i området.

I byn finns ett stort enotek där man kan testa över 100 viner och ett tjugotal olivoljor. Vi fokuserade såklart på vinet men köpte också en flaska Fonterutoli olivolja.

En av de första vinerna vi provade var Querciabella Chianti Classico 2005 som som vanligt visade sig vara en mycket bra chianti men den är sämre än tidigare årgångar vi provat. Det finns dock fat, röd torr chiantifrukt, lakrits och lite av den där blommiga kvaliteten som vi fann i Vigna del Sorbo några dagar tidigare.

Nästa Chianti för rakning var Riecine Chianti Classico 2004 som för oss var en ny och riktigt trevlig bekantskap. En kryddig och fatig doft följdes av en välstrukturerad och körsbärsfruktig smak och en ganska sträv men ändå behaglig eftersmak. Gott!

Därefter var det dags för jätteproducenten Ruffinos Vino Nobile Lodola Nuova 2004 som vi med lite lagring har uppskattat i tidigare årgångar. När den är ung är den alldaglig och enkel men blir oväntat bra med lite lagring. Fat, mörk frukt och en lite stram avslutning bjuder den hur som helst redan nu.

Efter att ha testat runt lite gick vi över till super tuscans. Först ut blev Ornellaia 2005 som var riktigt bra. Det är en mix av 60% Cabernet Sauvignon uppblandad med de klassiska vapendragarna från Bordeaux dvs Merlot, Cabernet Franc och Petit Verdot. En dyr och komplex doft av blåbär, svarta vinbär, plommon, mineral och fat visade att det faktiskt gick att göra bra viner i Toscana 2005. I munnen kändes den fortfarande ung och outvecklad men det finns definitivt potential. Därefter gick vi över till det som visade sig vara dagens bästa vin, Tignanello 2005. Trots att bordeauxdruvorna här bara utgör en mindre del i blandningen bredvid sangiovese känns det som minst lika mycket Médoc som Ornellaia. Doften är komplex, fatig och kommer bli riktigt stallig med åren. Smaken är halvfyllig men rik, körsbärssöt med höga syror och en underbar lång avslutning. Parker hade säkert sagt "a whopping 50+ seconds" eller något liknande... Tyvärr har vi inte testat 2004:an men den är ett säkert köp om vi springer på den liksom 2006 när den väl kommer!

Vi provade också två merlotbaserade viner mot varandra. Avignonesi Desiderio 2005 är riktigt snyggt gjord, speciellt med tanke på den svåra årgången. Det första man slås av är de snygga faten som lämnat härliga och tydliga spår i form av mandelmassa och kanske lite bittermandel. Under finns en kompakt, bärig och glansig merlotfrukt med lite plommon och sous-bois, vad det nu kan heta på italienska? Stor applåd till Avignonesi!

Därefter fyllde vi en skvätt av den hyllade producenten Castello di Amas lika hyllade vin l'Apparita 2004 i våra glas. Prislappen på €120 höjer ju ytterligare förväntningarna men vi tror inte att det var därför vi blev besvikna. Doften är, för att vara den här prisklassen, inte jättestor och det som kommer in i näsborrarna vittnar om att man skördat väldigt sent. En söt liköraktig doft som för tankarna till några av de enklare Pomeroler av årgång 2003 som vi testade under förra sommarens besök i Bordeaux. Det här är absolut inget dåligt vin men prislappen känns tramsig.

Totalt köpte vi tillsammans med våra vänner 40 flaskor vin och M frågade därför i kassan om de kunde tänka sig att ge oss rabatt. Utan att tveka drog de då direkt av 8% och det kändes verkligen som att man ganska lätt kan få rabatt här. Och det på redan från början ganska bra priser. Ett tips till alla som planerar en tripp till Greve!

fredag 1 augusti 2008

En vecka i södra Toscana

En vecka med kompisar i ett vackert stenhus i sydöstra Toscana. Livet är skönt ibland!

Under veckans gång konsumerade vi en stor mängd Rosso di Montalcino och Rosso di Montepulciano och i enlighet med våra tidigare intryck är kvaliteten tyvärr ganska varierande. Lika vanligt som det är att få ett trevligt, fruktdrivet, prisvärt vin med matvänliga syror är det att få ett mustigt, klumpigt vin med drag av varm körsbärssaft. Även om Toscana producerar några av Italiens allra bästa viner måste man tyvärr också konstatera att kvaliteten ännu är lite ojämn.

En av dagarna satte vi i oss i bilarna och åkte till det stora enoteket i Greve men den utflykten beskriver vi i ett separat inlägg. Undantar man det besöket var veckans främsta vin Sverigebekantingen Poliziano Asinone 2004. Till grillad kalvfilé, äggul pappardelle och hemgjord pesto satt den riktigt bra. Den har i den här stora årgången en härlig syra, moderna söta körsbärstoner och massor av lagomrostade fat som ger toner av muscavadosocker och bittermandel.

Vi testade även Fontanafredda Barolo och Barbaresco i standardutförande från 2000. De är enkla men utifrån prisnivåerna (€20 respektive €13 på byns Coop) tycker vi att de är väldigt prisvärda i jämförelse med många av de lokala förmågorna. Det gällde även den mycket enkla Barbera d'Alba som någon stoppade ner i kundvagnen en dag. Med sin mörka kompakta frukt och skoningslöst höga syra stod den upp väl i konkurrensen med alla "Rossos" som kostade mer.

Eftersom närmsta lite större vinby var Montepulciano ville vi utöver Asinone testa även några andra toppar. Vår åsikt sedan tidigare är att Poliziano, Boscarelli och Avignonesi är de tre ledande producenterna i byn. Vi fick inte tag på några Boscarelliviner men vi testade både Avignonesi Rosso di Montepulciano 2004 och Vino Nobile 2000. Den förra var tyvärr en besvikelse medan den senare levererade god kvalitet i klassisk Nobile-kostym. Doften innehöll lakrits, körsbär och lite rökiga fat. Trots god koncentration kändes den lättdrucken och balanserad.

Efter vår mycket trevliga bekantskap med Fontodi tidigare under semestern plockade vi också upp två flaskor av deras Merrigio 2006 som görs på 60/40 Pinot Blanc och Sauvignon Blanc. Till Spagetti alle Vongole passade den perfekt. En svag fatton ackompanjerades av en mineralig, frisk Sauvignonbaserad doft av krusbär och gräs. Riktigt bra och med en prislapp på €11 är den ett fynd!

Fontodi Vigna del Sorbo 2004

Våra kroppar värker efter flera dagars strapatser i alperna. Det är därför riktigt skönt att få anlända till Toscana och rulla in i pittoreska Greve in Chianti. Solen gassar och bilens termometer visar på 37C, ett hotel med pool står högt på önskelistan. Efter några minuter på serpentinerna upp till Panzano svänger vi på vinst och förlust in till Relais Fattoria Valle som visar sig vara ett mindre hotell inrymt i ett vackert stenhus där den stora poolen erbjuder utsikt över en lång sluttning med olivträd. Taget. På kvällen besöker vi Oltre di Giardino i Panzano som serverar klassisk toscansk mat på en stor uteservering. I vinlistan fastnar våra ögon direkt på Vigna del Sorbo. Vi har tidigare aldrig provat den men har blivit otrolig imponerade av Fontodis andra flaggskepp Flaccianello della Pieve.

Alla Fontodis 67 hektar ligger i den legendariska "gyllende dalen", Conca d'Oro söder om Panzano. Vigna del Sorbo utgör ungefär 8 hektar och utöver Sangiovese växer där även lite Cabernet Sauvignon (ca 90/10).

Fontodi Vigna del Sorbo Chianti Classico Riserva 2004 doftar söta svarta bigarråer, lyxiga fat, plommon, julmust, läder, mint och farinsocker. Dessutom finns en väldigt tydlig, ljus blommighet i doften som gör den elegant och feminin. I munnen är vinet redan nu väldigt njutbart, det finns inga vassa kanter och tanninerna har redan ställt sig i raka led. Trots den tuffa uppväxten som Fontodi gett vinet (24 månader på nya fat från Allier och Troncais) känns eken väldigt väl integrerad. Eftersmaken är lång, elegant och strukturerad. Otroligt gott!

Detta är ett riktigt stort vin som, åtminstone i den här årgången, måste räknas till de absoluta topparna i hela Chianti och kanske rentutav hela Toscana. Men trots att det redan idag är så otroligt gott känns det lite oförlöst. Vi köpte dagen efter en låda (6 flaskor för €190) och den kommer vi spara i källarens mörker i 7-8 år innan första korken dras ur!

Sommarturné 2008

I år lät vi nästan hela juli gå till att bila runt i Europa för att klättra i berg, bada i hav, sola, äta god mat och dricka en massa gott vin. Här på Vinös tänkte vi den närmsta tiden dela med oss av några av de vinupplevelser vi haft under sommaren. Tyvärr har vi inte alltid haft med oss anteckningsblock på restaurangerna så alla viner vi provat kommer inte beskrivas så utförligt :) I gengäld tänkte vi skriva lite mer generellt om vinturism och ge lite tips kring de distrikt vi besökt.

Om man rensar bort alla ställen och aktiviteter som inte är vinrelaterade kan man beskriva vår rutt såhär: Toscana - Piemonte - Champagne. Veckan i Toscana spenderades tillsammans med vänner i hyrt hus och där genomförde vi inga producentbesök. Men i Piemonte och Champagne besökte vi ett flertal producenter vilket alltid är lika trevligt. Mer om detta kommer alltså den närmsta tiden!