Château Lanessan 1996

Kvällens vin köpte vi på bolaget för 225 kronor i maj förra året. Men det hade kunnat vara betydligt dyrare om slottets tidigare ägare hade spelat sina kort lite annorlunda för en sisådär 150 år sedan. Inför den stora klassificeringen av Médoc 1855 struntade eller glömde nämligen den dåvarande ägaren, Louis Delbos, att skicka in några provflaskor och vinet blev därför inte cru classé trots att det vid den tiden ansågs vara väl så bra som många av slotten som kom med.

Druvmixen i dagens Lanessan är 75% CS, 20% merlot, 3% CF och 2% PV och det har fått ungefär 2 år på mestadels använda barriquer.

Château Lanessan 1996 doftar tertiärt av eneträ, salt köttbuljong, stall och fårticka. Under alla mognadstoner kan man även ana lite mint och söt frukt och det gör verkligen underverk för helhetsintrycket.

Smaken domineras också av mognadstoner och även här fräschas det hela upp av söt blåbärsfrukt. Den enda invändning vi har är att tanninstrukten är för klen, förmodligen var det här vinet ännu bättre för ett par år sedan. Men vi har ändå inga problem att sitta och sniffa och njutningsdricka hela kvällen.

Elio Altare Barbera d'Alba 2005

Elio Altare Barbera d'Alba 2005 doftar verkligen barbera. Doften är så mörk som den kan bli, i alla fall när den inte får backning av några hårdrostade fat. Man kan ana att Elio har skördat väldigt sent. I näsan kommer blåbär, björnbär, boysenbär, tranbär och färskriven lakritsrot. Härligt!

I munnen är syran låg för att vara barbera och frukten har blivit lite slankare bara senaste året.

Det här vinet hade betydligt mer power när det var ungt och vi är faktiskt lite besvikna över hur det åldrats. Det känns som att 2005:an är snäppet under både 2006 och 2007 i kvalitet.

Om vi får unna oss att leka amatörvinmakare så undrar vi om det inte vore bättre att fata lite hårdare. Frukten skulle definitivt tåla det och vi tror att vinet skulle vinna både i komplexitet och lagringsduglighet. Och som extra bonus skulle man få lite hjälp med tanninerna som ofta är lite klena i barbera-viner.

Virna Nebbiolo d'Alba 2003

Virna är en baroloproducent som vi besökt vid ett flertal tillfällen. Första gången var det rent spontant, de ligger perfekt längs Via Alba som leder upp till byn Barolo och vi svängde in på vinst och förlust. Men efter det besöket har vi återvänt gång på gång eftersom de gör väldigt prisvärda och lagringsdugliga viner.

Virnas främsta vin enligt oss är Barolo Preda Sarmassa som kombinerar den råa tanninkraften från cru Preda med den fantastiska sensuella kvaliteten från cru Sarmassa, en av Barolos absolut bästa växtplatser. Vi har druckit den i årgångarna 1996, 1999 och 2000 och samtliga är av riktigt hög kvalitet.

Vi har också druckit många årgångar av kvällens vin och vi har aldrig upplevt en kraftigare "fällning". Som bilden visar följer det nästan alltid med en bottensats av långa, tunna skal som vi aldrig stött på i något annat vin. Intressant nog förekommer det inte i någon av Virnas Baroli, bara i deras Nebbiolo d'Alba.


Druvorna till kvällens vin kommer från den sydvästliga vingården Colombé i Diano d'Alba. Stockarna planterades 1975 och är av klonen Lampia.

Virna Nebbiolo d'Alba 2003 doftar ren och fräsch nebbiolofrukt, de 12 månaderna på fat märks inte alls. Vi får hallon, läder och rosor i den något enkla men ändå njutbara doften. I munnen är det aningen alkoholeldigt, speciellt när man precis svalt. Men det skyller vi helt på årgången.

Frukten har börjat torka ut litegrann men vinet är absolut inte för gammalt. Nebbiolo har verkligen en unik förmåga att åldras på ett positivt sätt. Den här typen av billiga och mycket prisvärda nebbioloviner i den fruktiga skolan lyser med sin frånvaro på systembolaget. Och det är väldigt synd!

Antinori Pian delle Vigne 1995

Vi har druckit Pian delle Vigne ganska många gånger men aldrig 1995:an som var vinets premiärårgång. Kvällens flaska inhandlades på en fotbollsresa till Rom våren 2002 där Roma spöade Lazio med 4-1 på en knökfull olympiastadion och Montella gjorde hat trick.

Antinori är en av Italiens största vinproducenter med egendomar i både Toskana och Umbrien. Trots sin storlek upplever vi dock att de nästan alltid levererar både hög kvalitet och prisvärde.

Antinori Pian delle Vigne 1995 doftar moget och lite brunello-murrigt. Körsbären har torkat lite och vi får läder, fat, saltlakrits, salmiak och sottobosco. Men även lite fräschare vitblommiga inslag som tillsammans med en bra dos mineral gör vinet komplext och klassigt.

I munnen är det betydligt slankare än andra årgångar vi provat. Det kan delvis vara att 1995 inte var något riktigt toppår (vi drack exempelvis 1999 ganska nyligen och den var betydligt fylligare och mer fullmatad) men det beror förmodligen också på vinets ålder.

Det smakar soltorkade tomater, salmiak och saltlakrits och trots att det är riktigt bra skjuts i mittsmaken känns vinet aningen uttorkat. Det är möjligt att vinet var ännu bättre för några år sedan men eftersmaken är riktigt lång och intensiv och vi njuter av fulla muggar.

Produttori del Barbaresco Pora Riserva 2004

Pora är en kulle nordväst om den lilla byn Asili, en dryg kilometer söder om Barbaresco. Växtplatsen som bär kullens namn är 7 hektar stor och sträcker sig från den västra sluttningen, längs de allra bästa lägena i rak sydexponering och vidare mot sydöst där den gränsar till en annan fantastisk cru: Asili.

Pora har länge varit känd som en av de främst vingårdarna i Barbaresco och Cantina Sociale dei Produttori del Barbaresco, som är producentkooperativets fullständiga namn, har i över 60 år vinifierat nebbiolo härifrån separat. Men det var först 1967 som de beslöt sig för att buteljera en mono cru.

Nebbiolo från Pora ger viner som är Barbaresco-eleganta men samtidigt långlivade och tanninrika. Drickfönstret för kvällens vin är väl egentligen inte helt öppnat än men vi kan inte motstå att dra korken ändå.

I många länder är det fortfarande vanligt att det i mindre vinbyar finns ett kooperativ dit traktens vinodlare levererar sin skörd. De får betalt utifrån mängden druvor de levererar och den enda "kvalitetssäkringen" är att priset justeras utifrån potentiell alkohol. Det säger sig självt att kvaliteten ofta blir lidande. Men Cantina dei Produttori är inte som andra kooperativ. De har ett starkt och tydligt kvalitetsfokus som lyser igenom i samtliga producerade viner. Deras vinmakande är traditionellt och kvällens vin fick ligga på skalen i 24 dagar och jästes vid 30°C. Därefter blev det 36 månader på slovenska 800-liters botti.

Produttori del Barbaresco Pora Riserva 2004 (375 kr) doftar oemotståndligt efter bara ett par timmar i karaffen. Doften är elegant och både blommig (viol) och kryddig. Faten bidrar med sågspån, bark och kakao och frukten handlar mest om körsbär. Det finns också tydliga inslag av tjära och earl grey, nästan som att det luktar tanniner.

I munnen upplever vi ett högklassigt, välbalanserat och väldigt tillgängligt vin. Frukten med söta körsbär och hallon har inga problem att stå upp mot tanninerna. Avslutningen är lite lakritsaktig med sandiga tanniner och en perfekt liten beska. We like!

Fort Ross Pinot Noir Reserve 2005

Vi dricker sällan kaliforniska viner men ikväll testar vi en pinot som tas in av Bristly. Egentligen ville vi köpa en Pommard, Clos de Verger från Domaine Fernand et Laurent Pillot som också tas in av Bristly, men den var slut så det fick bli en jänkare istället.

Fort Ross Pinot Noir Reserve 2005 (320 kr) doftar mörkt och senskördat i en sötaktig stil. Det första som slår oss är en lite överdriven ton av vanilj. Hmmm. Vi tror inte att det här bara är fatvanilj. Det doftar artificiellt, nästan som vanilla coke. Undrar om inte lite tillsatser har använts för att få till den här nivån på vaniljfjäsk, antingen när faten rostas eller direkt i vinet. Därutöver doftar det hallonfudge, björnbär, enbär och en lite tillbakahållen kryddighet.

I munnen är vinet polerat och väluppfostrat. Tanninerna är behagliga, koncentrationen riktigt bra, syran ok och frukten är ren och välgjord. Problemet är återigen vaniljen i kombination med sötman, det blir lite för sliskigt och det känns inte naturligt.

Vi gillar verkligen Bristly, de känns som en frisk fläkt i det svenska importörsledet. Den typen av ambitiösa, engagerade och moderna importörer erbjuder ett andningshål för alla oss vinälskare som tvingas leva i monopolet. Med det sagt tvingas vi dock konstatera att just det här vinet inte är i närheten av att motivera sitt pris.

Keller Riesling von der Fels 2007

Weingut Keller i Flörsheim-Dalsheim har ett grundmurat kvalitetsrykte som en av Tysklands främsta vinproducenter. Kvällens vin är gjort på unga stockar från firmans Grosses Gewächs-klassade vingårdar. I praktiken kan man således betrakta det som ett andravin.

Keller Riesling von der Fels 2007 (239 kr) doftar busungt av jäst och bakpulver och så klart massor av mineral. Även en grön ton av slanggurka bidrar till det unga intrycket. Men det finns också en lovande gul kärna av ananas och mango som bådar väldigt gott inför framtiden. Med stigande temperatur kommer lite bivax och skvallrar ytterligare om vad som komma skall.

I munnen är spritsigheten tydlig och syran som en nyvässad blankpolerad kolstålskniv. Den gula tropiska frukten finns också men skulle gärna få ta mer plats. Och det kommer den förmodligen också att göra om några år.

Vinets påtagliga ungdom förvånar oss lite, det är ju ändå redan två år, men kanske är det ett gott tecken? Det gör dock att vi har svårt att idag bedöma potentialen. Slutsatsen för oss blir att vi får vänta och se. Vi kommer inte dra korken ur någon mer av Kellers viner från 2007 förrän tidigast om två år.

Bernard Hatté Rosé

I den lite kraftigare, rödfruktiga skolan tycker vi att Hattés Verzenay-rosé är en av de bästa i hela Champagne, kanske den bästa. Kvällens flaska inhandlades för drygt 2 år sedan och har alltså nu hunnit få lite flasklagring innanför västen.

Bernard Hatté Rosé har en vacker, mörk roséfärg med begynnande orangea mognadsinslag. Doften ger tranbär, hallon, rost, läder, kritmineral, söt blodgrape och en underbar försiktig mognadston av salmiak. När vi drack det här vinet för ett halvår sedan kunde man, utan att det störde, fortfarande känna lite hallongodistoner men de har nu helt och fullt lagrats bort.

I munnen är vinet nästan ännu mer imponerande med samma frukttoner som i doften, fräsch blodgrape, massor av mineral och en perfekt mousse. För Hatté, som alltid tillämpar väldigt låga uttag, är både koncentrationen och syran föredömligt höga. Men rent generellt är också fördelen, med den här typen av lite kraftigare roséer, att eftersmaken inte behöver förlita sig så mycket till hög syra eftersom även frukten bidrar med intensitet och persistens.

Det här är en otroligt bra rosé som dock måste lagras några år för att visa sin potential!

Bonnaire Special Club 1985

Det kanske är uppenbart att vi gillar blanc de blancs från Côte des Blancs. Och vi ryser av välbehag varje gång vi dricker special club. Ikväll kombinerar vi allt det i ett vin som hunnit bli 24 år gammalt...

Bonnaire är för oss den näst bästa producenten i grand cru-byn Cramant, vi håller endast Diebolt-Vallois högre. Men det är såklart inte enbart odlare som ägare mark i byn, många av de större husen skördar också toppchardonnay i Cramant.

De bästa växtplatserna ligger i sydsluttningarna direkt söder om byn och här äger Jean-Louis Bonnaire mycket mark. Byns läge är i övrigt huvudsakligen i östläge men det finns även några fina sydöstliga växtplatser nedanför Moët&Chandons slott Château de Saran (klicka på Cramant-länken ovan så ser du ett skogsparti nordöst om byn som med lite fantasi ser ut som en sköldpadda. Château de Saran ligger på framsidan av sköldpaddans vänsterben).

Bonnaire har idag lämnat special club-klubben som numera heter Club Trésors de Champagne. Vi skrev lite mer om den sammanslutningen här. Men fram till och med 1990 var man fortfarande medlemmar och tillverkade då sin special club från gamla chardonnaystockar i de sydlägen som nämndes ovan. På den tiden hade alla special club-viner formen av en bowlingkägla och alltså inte den mer bredfotade flaska som används idag.

Det glada 80-talet var ett riktigt bra decennium i Champagne, kanske det bästa någonsin. Allra bäst har 1988 visat sig, tätt följt av 1982 och 1985. Vintern 1985 var isande kall i Champagne med temperaturer under -20°C. Det gjorde att en del av vinstockarna dog och det blev inte bättre när man senare under våren drabbades av frost som ytterligare minskade skördens storlek. Det som räddade till slut lyckades rädda en liten men högkvalitativ skörd var en väldigt varm och solig september. Septembre fait le vin, som det heter därnere.

Bonnaire Special Club 1985 har en lite försiktig och åldrad mousse. Vi dricker ur vitvinsglas och serverar vinet lite för kallt eftersom temperaturen stiger snabbt i sommarvärmen.

Oxidationstonen som är oundviklig i champagner av den här åldern är som vanligt mycket tydlig när vinet är för kallt. Men när temperaturen kryper upp mot 10°C bäddas sherrytonerna in och är inte längre störande, de bidrar bara till komplexitet och mjukhet i doften.

Det finns en typisk och mycket tydlig ton av hasselnötter och mineral högt upp i glaset. Sniffar man lite djupare kommer gula plommon, en större mogen äpplighet och inslag av tarte tatin, citron och en söt ton som ligger någonstans mellan akaciahonung och mjukgräddade maränger. Doften av äppelmos för våra tankar till pinotdominerade Aÿ-champagner fast med mycket mer elegans. Trots sin ålder är vinet fortfarande autolytiskt jästigt och får extra skjuts i den dimensionen av tertiära champinjontoner.

När temperaturen stiger ytterligare kommer mognadstoner av saffran och det är lätt att fortsätta associera till bakverk. Tänk er en imaginär blandning av lussebulledeg, tarte tatin, citronpaj och mandelbiscotti.

På syran märker man inte av att det här vinet genomgått malolaktisk jäsning, den är hög och superfräsch. Men det märks i fluffigheten och gräddigheten. Det är som att dricka citronpajselixir med lite bubblor i. Fantastiskt gott!

Villa Cafaggio San Martino 2004

Villa Cafaggio ligger i Panzano, Chiantis bästa vinby enligt våra näsor och munnar. Förutom ovanligt bra vanlig Chianti Classico i både standard- och riservatappning, gör de två IGT-viner, Cortaccio på 100% cabernet sauvignon och kvällens vin: San Martino på 100% sangiovese från tätplanterade stockar i Conca d'Oro som uppfostras 18 månader på nya barriquer från Alliers och Troncais.

Villa Cafaggio San Martino 2004 (399 kr) doftar högklassig, fatad toscanare i modern, senskördad men elegant stil. Inga överraskningar här alltså. Frukten är yppig och tydligt björnbärssöt. Den höga komplexiteten gör att man fångar nya inslag vid varje sniff. Det finns en lättflyktig, vitblommig komponent som påminner lite om menthol och en kryddkomponent med korinter, lakrits och diverse julkryddor. Dessutom finns massor med mineraler som ger ytterligare förfining åt doften. Kanonbra!

I munnen är ungdomen tydligare men det är ändå väldigt generöst och det finns inget tvivel om att det här vinet kommer att bli perfekt balanserat med lite ålder. De söta björnbären från näsan återkommer även i munnen och ger en insmickrande känsla åt hela vinet. Stilmässigt kanske det här inte är rakt i tjurögat för oss men vi faller ändå pladask och det kommer bli svårt att inte dricka upp våra resterande flaskor innan de nått full mognad...