Brancaia Il Blu 2003 och 2004

En av fördelarna med att köpa större kvantiteter av ett vin är att man då kan följa dess utveckling utan att behöva riskera att sista flaskan är urdrucken innan det nått full mognad. Kvällens två viner hade vi aldrig öppnat så här tidigt om vi inte hade fler på lager. Det ska bli intressant att se både hur långt de kommit i sin mognadsprocess men också att jämföra dem inbördes.

Brancaia ligger i Radda in Chianti och ägs sedan 1981 av det schweiziska paret Widmer. Brancaia är också namnet på en av deras två växtplatser. Den ligger väster om Radda, nära Castellina. Den andra heter Poppi och ligger i själva Radda.

Il Blu har tillverkats sedan 1988 och är Brancaias flaggskepp. Den görs av 50% sangiovese, 45% merlot och 5% cabernet sauvignon. Stilen är uttalat modern och de fatlagrar i 20 månader (2/3 nya fat och 1/3 använda).

Som vanligt provar vi vinerna direkt när vi öppnat dem och låter dem därefter stå ett par timmar innan vi provar igen.

Brancaia Il Blu 2003 doftar vidöppet direkt ur flaskan. En riktig charmör. Det doftar kafferosteri, kakao, mint, bigarråer och plommon. En viss mognad visar sig i form av pomerol-lik stallighet. Trots att etiketten visar på i sammanhanget blygsamma 13,5% finns en väldigt tydlig alkoholeldighet i doften. Med flera timmars luftning utvecklas doften mot barrträd, sottobosco och svamp.

I munnen är det här vinet fortfarande ungdomligt strävt och väldigt fylligt. Och här kommer våra invändningar. Frukten och till viss del även syran är lite för tama för att stå emot. Kaffebeska och tanniner tar över helt och trots koncentrationen blir eftersmaken kort och lite obalanserad. Till maten blir det bättre men det går inte att komma ifrån att vinet överpresterar i näsan och underpresterar i munnen. Och flera timmars luftning ger bara en marginell förbättring.


Brancaia Il Blu 2004 är till skillnad från sin ett år äldre bror initialt väldigt knuten i doften. Första sniffen direkt efter att flaskan öppnats ger enbart en puff av dammiga gardiner och lite söt och försiktig körsbärsfrukt. Efter några timmars luftning har det blivit ett helt annat vin. Då kommer söt körsbärslikör, björnbär och högklassig mineral som backas upp av hårt rostade fat. Jämfört med 2003:an är dock faten betydligt mer absorberade. Riktigt bra!

Det är dock främst i munnen som 2004:an visar klass. Tät, söt, senskördad frukt backas upp av en mycket hög syra. Tack för det. Det finns dessutom en högklassig renhet i frukten och svalkande mineraler som vi inte kände i 2003:an. Fatbeskan och strävheten blir därmed bättre avvägda och helheten betydligt mer balanserad. Eftersmaken är ruggigt lång och intensiv. Det här vinet tror vi kommer att fortsätta att utvecklas positivt i åtminstone 5-7 år till!


Sammanfattningsvis är 2003:an lite av en besvikelse i munnen men den levererar toppklass i näsan. Kan lagras i några år till men är ingen långliggare. 2004:an är fortfarande ung och mer knuten än vi trodde. Betyget den erhåller från oss är delvis baserat på potential, inte bara på hur den levererar idag.