Flaskorna som finns i kylen är Egly-Ouriet Tradition, Hatté cuvée Benjamin, Launois NV, Diebolt-Vallois Blanc de Blancs, José Michel Pinot Meunier samt Gatinois NV. En rätt stor spridning i både ursprung, druvor och stil således. Samtliga flaskor utom Egly-Ouriet har ett par års flasklagring efter degorgering.
Glas 1: Färgen är bronsaktig med ett rosa skimmer. Doften är atypisk och oxiderat mogen med sherry, emsertabletter, sötlakrits, hjortron och blodapelsin. I munnen är den oljigt fet och viskös, syran hade kunnat vara bättre men avslutningen är härlig med toner av smultron och blodapelsin. Gott men förvånansvärt utvecklad. Redan på färgen kan vi stryka alla chardonnaydominerade champagner och José Michels pinot meunier har inte den här koncentrationen och kraften. Kvar står då Egly-Ouriet, Hatté och Gatinois. Egly-Ouriet kan inte vara såhär utvecklad och Gatinois brukar jag aldrig missa blint. Det måste således vara Cuvée Benjamin och det stämmer också med den feta frukten och lakritsinslaget.
Facit: Bernard Hatté Cuvée Benjamin Grand Cru (60% PN, 40% Ch, 4 år på jästen)
Glas 2: Färgen är ljust gul och doften är nästan överdriven i sin mineralitet. Det kanske är kontrasten till det andra vinet som förstärker dragen men det känns otroligt elegant med vita blommor och citronfromage. När temperaturen stiger i glaset transformeras citronen till apelsin.
Även i munnen är mineraltonerna supertydliga och det går så långt att det nästan övergår till beska. Typ som i ett svenskt vildostron. Syran är adekvat men skulle lätt kunna vara högre. Det är tydligt att detta är ett vin som är tänkt att erbjuda okomplicerad och rättfram njutning här och nu. Helheltsintrycket är verkligen lätthet och elegans, den ultimata apéritifen.
Att jag har en blanc des blancs i glaset är uppenbart. Och då kan det bara vara Launois eller Diebolt. Även om all mineral talar för Mesnil saknar jag både syra och den där söta mangofrukten som brukar titta fram i Launois efter några år på flaska. Dessutom känns blommigheten som en rätt stark tell för Diebolt.
Facit: Diebolt-Vallois Blanc de Blancs NV
Två rätt av två möjliga alltså, bra för provarsjälvförtroendet :) Och två riktigt prisvärda champagner. Vi håller Diebolt som bättre under provningen men till middagen, grillad marulk med en kall sås på ansjovis, gräddfil och gräslök, kommer kraften i Hatté fram på ett väldigt bra sätt. Och de lite funkiga mognadstonerna träffar ansjovisen perfekt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar