Giuseppe Quintarelli Valpolicella Classico Superiore 1997

Glöm alla fördomar ni eventuellt har om Valpolicella. Ikväll dricker vi stormästaren och traditionalisten Quintarelli som, trots att det kanske låter motsägelsefullt, är för Venetien vad modernisten Elio Altare är för Piemonte. Bägge gör viner i nästan burgundisk stil och de delar ett orubbligt fokus på kvalitet i allt de gör. Dessutom har både Bebi och Elio varit läromästare för en hel generation av yngre vinmakare i sina respektive regioner.

Valpolicelladistriket ligger öster om Lago di Garda och består av 7 kommuner. Quintarelli ligger i kommunen Negrar som, för att fortsätta parallellerna till Altare, kan anses vara Valpolicellas La Morra. Härifrån kommer de mest eleganta amarone- och valpolicellavinerna.

Bepi Quintarelli gör sin Valpolicella Classico på 50% Corvina, 25% Rondinella, 5% Molinara och resten en blandning av Cabernet Sauvignon, Nebbiolo, Croatina och Sangiovese. En del av de senskördade druvorna vinifieras på vanligt sett med lång macerationstid. Resten torkas och vinifieras som om man skulle tillverka amarone. Dessa två delar blandas efter fermentering och tappas sen på fat. Bepi släpper aldrig sina viner till försäljning förrän han tycker att de är mogna. Det kan ofta innebära uppemot 6-7 års tid även för en vanlig valpolicella. Men vid riktigt stora årgångar som 1997 får de ligga ännu lite längre.

Guiseppe Quintarelli Valpolicella Classico Superiore 1997 (€30 på plats sommaren 2005, 549 kr på bolaget för årgång 2000) har en otroligt komplex och elegant doft. Första sniffen är som en nyputsad silversked med fin boysenbärssylt. Precis som i Elios baroli känner man av alkoholen i näsan men inte på ett negativt sätt.

Frukten innehåller björnbär, körsbär, romrussin och hallon. Faten backar upp det hela perfekt med lite kaffe och tändsticksplån. Det finns också massor av eleganta mineraler, grafit och salmiak. Lite senare på kvällen kommer en grönaktig ton av sottobosco fram som påminner om högklassig cabernet. Overkligt bra.

Ett vin som doftar såhär kan nästan inte vara dåligt i munnen. Och det är det inte heller. Balansen är perfekt, frukten slankt elegant men koncentrationen är trots det munhålebedövande. Vi får gåshud. Syrorna upplevs som blodapelsin eller blodgrape och det finns fortfarande en hel del sandiga tanniner kvar.

När man svalt känns det som att eftersmaken aldrig tar slut. Efter 10 sekunder har den första intensiteten lagt sig men den söta boysenbärsfrukten slingrar sig kvar runt tungan. Efter 40 sekunder ger tungsidorna fortfarande fullt utslag även om mitten av tungan nu börjar lugna sig. Salivkörtlarna i kinderna pumpar på för fullt. Efter 70 sekunder är det fortfarande en nästan löjligt hög smakintensitet kvar i munnen. När en och en halv minut har gått konstaterar vi bara att vinet fortsätter att sjunga och vi tröttnar på att fortsätta ta tid :)

Förra och enda gången vi provat det här vinet var sommaren 2005 i källaren hos Quintarelli. Då imponerade det också stort på oss men det var samtidigt solklart att hans Amarone från samma år var ännu bättre. Det är möjligt att vår poäng ikväll hade blivit ännu något snäpp högre om vi inte var tvugna att spara lite krut till amaronen...