Château des Annereaux 1995

Ikväll dricker vi en flaska från satellitappellationen Lalande de Pomerol. Druvmixen är 70% merlot och resten cabernet franc. Egentligen är det kanske inget vin man normalt sett sparar 14 år, vi får se hur den klarat sig.

Château des Annereaux 1995 har en mogen doft av förmultnade löv, nyskurna kantareller, jordkällare, lakrits och en lite uttorkad men ändå sötaktig svartvinbärsfrukt. Aaah, det är något speciellt med mogna viner i allmänhet och mogen bordeaux i synnerhet.

Munkänslan är len och slank och nästan all strävhet har smält in i vinet. Den frukt som finns kvar är rödaktig och fragil men håller definitivt ihop ännu. Eftersmaken är lite kort men alltigenom behaglig.

Det här är ett gott och lättdrucket vin som man gärna sitter och sniffar på under hela kvällen. Tyvärr var det vår sista flaska.

Baroloprovning

Ikväll ska vi för första gången på två år titta till Bric dël Fiasc 1997 som vi blivit så hänförda av tidigare. Han tar även med sig lillebror från 2001. Dessutom mönstras Gianni Voerzios Barolo La Serra 2001 och stormästaren Aldo Conternos fatlagrade langhe nebbiolo Il Favot 2000.

Av Barolos totalt 11 byar är det 5 som sticker ut kvalitetsmässigt: La Morra, Barolo, Castiglione Falleto, Serralunga d'Alba och Monforte d'Alba. De två förstnämnda gör generellt sett lättare, elegantare och blommigare baroli och de tre senare mer långlivade, tanninstinna kraftpaket. Ikväll testar vi viner från tre av de fem toppbyarna.

Familjen Scavino har sin hemvist i Castiglione Falleto och 1978 övertalade den då unge Enrico sin far Paolo att vinifiera druvorna från växtplatsen Fiasco separat - vinet Bric dël Fiasc var fött. Än idag är det den cru som Scavino håller främst.

Gianni Voerzio är granne med ingen mindre än Elio Altare i La Morra. Han går visserligen i Elios fotspår med kort maceration och rotofermentors men är rejält mycket frikostigare med ny ek. La Serra är en av de främsta växtplatserna i La Morra och härifrån gör Gianni sin toppbarolo som får hela 30 månader på nya 500-liters ekfat!

Aldo Conterno i Monforte d'Alba använder druvor från unga stockar från växtplatsen Bussia Soprana till sin langhe nebbiolo. Denna cru är känd för att ge strukturerade viner som med tiden får aromer av tjära. Ett Barolo DOCG-vin måste enligt de italienska vinlagarna lagras minst två år på fat (av valfri storlek och valfritt träslag!). Men för en langhe nebbiolo gäller alltså inte det kravet. Fast de 18 månader på nya barriquer som Il Favot får är ju ändå en rätt ambitiös fatning.

Nu får det vara slutsnackat, nu kör vi:

Paolo Scavino Barolo Bric dël Fiasc 1997 har en söt, stor och hårt rostad doft med aceton, pinjenötter, russin, bigarråer och choklad. Det finns också en ganska tydlig animalisk ton som drar åt rått kött och som vi inte minns från förra gången vi drack vinet. S tycker att det doftar chevre och det finns helt klart ett inslag av lite stallighet. Komplexiteten är fantastisk men man kan inte säga att det här är en typisk Bric dël Fiasc.

I munnen känns vinet fortfarande ungt med hög strävhet, rungande syra och ett sammelsurium av smaker. Den höga tanninhalten lockar fram en grönaktig ton av banan som är en Scavino-tell. När det gäller frukten blir vi lite konfunderade. Var den inte betydligt mer kompakt än så här? Börjar den spricka sönder innan tanninerna på långa vägar har mjuknat? Eller är det bara våra förväntningar som är alldeles för höga? Eftersmaken är hur som helst makalöst lång och rakt igenom njutbar. Elva och ett halvt år efter skörd är detta fortfarande ett matkrävande vin!

Paolo Scavino Barolo Bric dël Fiasc 2001 har en om möjligt än mer komplex doft som dessutom är betydligt mer ursprungstypisk. Massor av söt lakrits, tjära, mörk frukt, alkohol, fat, blodapelsin, oregano och torkade rosor.

Smaken är också mångfacetterad, frukten kompakt mörk och den har ett ungt, kraftfullt grepp. Men konstigt nog känns den inte strävare än 97:an. Kanske beror det på den yngre frukten. Det känns som att den här årgången är mer stilren och den vinner förhållandevis lätt över sin 4 år äldre bror.

Aldo Conterno Langhe Nebbiolo Il Favot 2000 har en brunröd transparent färg som ger det klart äldsta intrycket av de fyra vinerna. Doften är också märkbart sötare och enormt fatpräglad, det är inte mycket som tillåts sticka ut under det tjocka eklocket. Nymalet kaffe och mörk choklad med några stänk av mint är det något endimensionella intrycket vi får.

I munnen är det dock en annan visa. Här står Il Favot upp väl mot sina kombatanter och erbjuder en underbart sötmogen bigarråfrukt och en fantastisk koncentration utan att någonsin tappa balansen. Eftersmaken är minst sagt imponerande med mogna tanniner och frågan är om den inte ger bröderna Fiasco på tafsen när det gäller intensitet och persistens.

Gianni Voerzio Barolo La Serra 2001 har kvällens tätaste och blårödaste färg. En lyxig och intensiv doft av vitt trälim, balsaträ, mint, violer, rosor och en betydligt mer rödaktig frukt än i de övriga tre vinerna. Vi provade det här vinet när det kom på Systembolaget 2006 och då överskuggade faten frukten helt och hållet. Men nu har faten definitivt dragit sig tillbaka och gett plats för ett fantastiskt doftspektrum.

Syran är riktigt bra men även i detta fall är tanninstrukturen obarmhärtig. Frukten är rödaktig med körsbär och hallon. Det finns även mineraler och blommor men totalintrycket är att vinet behöver mer tid i källarens mörker.

Några tankar och reflektioner från kvällens provning:

• Barolo-2001:orna är monster och behöver tid i källaren men potentialen är enorm.
• Bric dël Fiasc 1997 imponerade inte alls lika mycket på oss som tidigare - tillfällighet eller ålderstecken? 2001:an är definitivt bättre!
• Il Favot förvånade med sin förhållandevis enkla doft men det kan ha varit brist på luftning som spökade (flaskan tog slut rätt fort) - i munnen var vinet duktigt bra.
• Barolo La Serra 2001 kostade 203 kronor i augusti 2006 och det känns som ett av de större barolofynden i modern tid på bolaget. På släppet i mars kommer 2004:orna till priset 288 kr - fortfarande väldigt prisvärt om kvaliteten är i paritet.
• Renato Ratti Barolo Marcenasci 2004 som vi drack häromdagen var betydligt mer tillgänglig än samtliga kvällens viner. Och det beror främst på den aggresiva användningen av små franska fat som samtliga kvällens viner utsatts för. Tyvärr kan det ibland dölja den fantastiska komplexiteten hos nebbiolo.

La Spinetta Moscato d'Asti Bricco Quaglia 2007

Kvällens dessertvin är något så ovanligt som en vingårdsbetecknad Moscato d'Asti. Den för La Spinetta sedvanliga noshörningen på etiketten är ersatt med en liten fågel och då kan man ju misstänka att quaglia betyder quail som betyder vaktel. Jorå, GoogleTranslate bekräftar att så är fallet.

Vi har tänkt oss matcha vinet till en semifreddo på riktig vanilj, serverad med balsamicoreduktion och jordgubbar. Vår grundregel för Moscato d'Asti är att den inte kan serveras för kyld. Men La Spinettas variant har både hög ambitionsnivå (och pris) och därför siktar vi på runt 8ºC.

La Spinetta Moscato d'Asti Bricco Quaglia 2007 har en söt, aromatisk och druvtypisk doft av litchi, gröna druvor, fläder, passionsfrukt och gråpäron. Den är betydligt mer nyanserad än det mesta andra i den här genren.

Smaken är intensivt söt vilket ytterligare förstärker de tropiska inslagen från doften i form av litchi och passionsfrukt. Spritsigheten fyller sin funktion och lättar upp sötman men det blir ändå lite kladdigt i munnen. Borde inte syran vara högre?

Vi kan inte komma på något annat vin som skulle passa så mycket bättre till semifreddo eller glass men tyvärr är det nog trots allt mer intressant än gott. Den låga alkoholhalten är dock ett stort plus efter en lång middag med mycket vin!

Renato Ratti Barolo Marcenasco 2004

Det blir allt svårare att dela in baroloproducenter i modernister och traditionalister eftersom gränserna suddas ut allt mer. Exempelvis kombinererar allt fler vinmakare nymodigheter som roterande jäskar med användandet av traditionella botti av slovensk ek. Renato Ratti är en av dessa producenter som inte väljer sida. De tillverkar tre baroli från växtplatser nära Annunziata i La Morra. Kvällens vin är firmans ingångsbarolo.

Renato Ratti Barolo Marcenasco 2004 har en elegant, lite eldig och mycket komplex doft av sötlakrits, salmiak, jord, pinjenötter, balsaträ, kirsch, mosade hallon och torkade rosor. Det finns också ett lite försiktigt inslag av grön banan à la Scavino. Riktigt bra!

I munnen är vinet otroligt elegant, lätt och balanserat. Eldigheten från doften återkommer även i munnen och den ackompanjeras av lena tanniner och ren söt frukt. Det är ingen tvekan om att det smakar modernistbarolo trots att de inte använt några nya fat. Intensiteten är mycket bra liksom längden. 

Det här är en fantastisk barolo som är långt mycket bättre än de 90-91 poäng som internationell vinpress delat ut. Däremot är det ingen kandidat för långlagring. Ni som lyckades plocka upp några flaskor på släppet i måndags behöver inte känna någon stress att dra korken men det är definitivt en av de mest tillgängliga 2004:orna vi har provat.

Bernard Hatté Rosé

Roséchampagne tillverkas i olika skolor. Vissa tillverkare gör kraftfulla, pinotdrivna roséer medan andra gör viner där skillnaden mot en vanlig champagne nästan enbart sitter i färgen och inte i doft och smak. Bernard Hatté tillhör de förra och deras kompromisslösa rosé på 100% pinot noir från Verzenay är ett bevis för den höga kvalitet som denna grand cru-by kan prestera. Verzenaypinot är ofta köttig, kraftfull, pepprig och lagringsduglig. Kvällens flaska deggades våren 2006 och borde börja uppvisa mognadstoner nu.

Bernard Hatté Rosé har en otroligt vacker färg som påbörjat färden från rosa till brons. Doften är mineralig, lite rökig och har ett brokigt doftspektrum av allt från apelsinskal, läder och rost till godistoner av ferraribilar och geléhallon. Med lite luft tittar även en lakritston fram.

I munnen har denna rosé en imponerande kraft och våra associationer går till Tavel. Moussen är pigg och småbubblig och godistonerna är inte alls lika tydliga i smaken. Istället är det en renrasig smak av mineral, torkade apelsinskal, järn och lakrits som dominerar.

Det här är kanske inte ett stort vin men det erbjuder ändå en njutbar och intressant drickupplevelse utöver det vanliga.

Blindprovning

Kvällens koncept: S får handla två viner som J ska gissa blint. De hälls upp okarafferade och enda ingångsinformationen är att den totala prislappen är 600 kr och att vinerna köptes på Passagen. J får skriva ner sina tankar i den ordning de poppar upp och måste till slut komma med en komplett gissning på bägge vinerna. Anteckningarna återges ocensurerade här...

Vin nummer 1
Mogen brunröd kant. Men tät och ogenomtränlig.

Mogen färg, ung doft?! Mejeri. Syrah. Smör/rollokola/vanilj. Rhône. Lite stallig pissighet. Modern Bordeaux -04? Nej, men Frankrike. Mörka bär och hårdrostade fat. Väldigt ung. Örtighet och garrigue. Rökt kött. Duktigt sträv. Kraftpaket. Ung. Mörka bär. Slank och välgjord men behöver lång lagring för att balanseras. Riktigt bra längd. Imponerande bra med lite luftning.

Slutsats: Vinner mycket på första timmens luftning. Härlig kombination av kraft och ung strävhet utan att kännas överdrivet. Svårgissat. Men jag måste ju gissa: Côte-Rôtie från 2005?

Vin nummer 2
Ljusare med lite rödbruna kanter.

Italien. Toscana. Dyra, försiktigt rostade fat. Trälim, mint, kakao och mjökchoklad från faten. Körsbär och plommon. Sträv och lite ekbesk. Slank. Mer fattanniner än skaltanniner. Känns som riktigt bra chianti men syran är för låg. Underbar doft men sämre i munnen.

Slutsats: Måste vara Toscana men känns inte som Maremma och absolut inte som Brunello. Det enda som inte är stämmer för en bra Chianti Classico är syran. Faten triggar nån referens till Mazzei så, i brist på bättre, en gissning på Castello di Fonterutoli 2004 trots att kvaliteten känns lite för låg liksom syran.

Facit
Vin nr 1: Odoardi Vigna Garrone 2004 från Scavigna DOC gjord på 80% gaglioppo, 10% nerello, 5% cabernet franc, 3% cabernet sauvignon och 2% merlot. 92 Parkerpoäng. Tre bicchieri (inte det vanligaste för vin från Kalabrien!)

Vin nr 2: Castello di Bossi Girolamo 2003 från Toscana IGT gjord på 100% merlot. 91 från Parker och 88 från WS. Due bicchieri rosso.

Slutsats
Blindprovning är svårt! Att inte sätta gaglioppo känns dock försvarbart. Men det är svårt att hävda att Côte-Rôtie var riktigt nära.

På vin nr 2 satt Toscana direkt men att blanda ihop merlot och sangiovese känns inte superbegåvat, även om lång fatlagring kanske suddar ut skillnaderna litegrann. Den lite lägre syran borde dock ha lett tankarna till merlot.

Gianni Gagliardo Barolo Preve 2001

Vår middag på Rolfs Kök inleds med varsitt glas Diebolt-Vallois Prestige NV till deras superba ankleverterrine. En riktigt lyckad kombination där mandeltonerna i vinet träffar bra mot de insprängda mandelflarnen i terrinen. Och trots Prestigens mjuka, lite utvecklade, krämighet har den ändå syran att stå upp mot fetman i levern. Gott!

I Roffes vinlista finns idel ädel adel och vi fastnar till slut för en 2001 barolo som vi inte druckit tidigare och från en cru som vi inte ens känner igen namnet på - "Preve". När vi senare på kvällen kollar upp det hela får vi reda på att Preve bara är ett namn på vinet, ingen cru. Skönt, ett tag trodde vi att solen hade fått fläckar :-)

Druvorna till Preve hämtas tydligen från cru Lazzarito i Serralunga och Serra dei Turchi i La Morra. Lazzarito ligger oss lite extra varmt om hjärtat eftersom vi bodde ett stenkast därifrån i somras. Den ligger på vänster sida om vägen från Serralunga ner till Fontanafreddas stora anläggning nere vid Via Alba och det är också de som äger större delen av Lazzaritos ca 8 hektar. Jordmånen är kalkrik och ger frukt av väldigt hög kvalitet och struktur för långlagring.

Serra dei Turchi har inte alls samma kvalitetsrykte som Lazzarito. Den ligger i sydsluttningen runt byn Serra i östra La Morra och är ej att förväxla med växtplatsen La Serra som är av en helt annan kaliber.

Gianni Gagliardo Barolo Preve 2001 doftar elegant toppbarolo i nya skolan. Massor med trälimmiga nya fat, läder, mineral, torkade kryddor och rosor samt en frukt som drar åt söta, solvarma bär.

Smaken är perfekt balanserad och tanninerna är polerade och välgjorda. Björnbär, hallon och framför allt söta körsbär trivs med mineral och fat. Ska vi komma med någon liten kritik, och vi betonar liten, så är det kanske att det där riktiga trycket i mitten inte infinner sig. Ett vin i den här prisklassen borde kunna leverera bättre mid palate en toppårgång.

Eftersmaken är riktigt lång, komplex, mineralpräglad och balanserad. Det här vinet kommer fortätta att utvecklas och vi skulle verkligen vilja dricka det igen om 10 år!

La Spinetta Gallina Barbera d'Alba 2006

Gallina är en liten by på toppen av en kulle i kommunen Neive i Barbaresco. Längs kullens sydsida växer främst nebbiolo, men även högklassig barbera. Gallina måste nog anses vara den cru som är mest känd i hela Neive. Och det beror förstås på producenter som La Spinetta och Bruno Giacosa som gör vingårdsbetecknade viner härifrån. Barberaviner från Gallina har alltid ansetts kunna kombinera en kraftfull struktur med en komplex doftprofil.

Vi öppnade flaskan igår och körde det vi brukar kalla home racking dvs hällde vinet fram och tillbaka mellan flaska och karaff ett antal gånger. Därefter lät vi det stå i karaffen i tre timmar. Trots denna insats kändes vinet alldeles för ungt för att konsumera så vi lät det stå ett dygn i karaff och gav oss i kast med det igen idag.

La Spinetta Gallina Barbera d'Alba 2006 har en mörk, ogenomtränglig färg. Igår skymdes all frukt bakom faten men idag tittar både bigarråer och björnbär fram. Faten utgör dock fortfarande en betydande del av doftintrycket och bidrar med pinjenötter, sandelträ, garam masala och kakao. Vi upplevde vinet som lite alkoholeldigt igår men idag är det som bortblåst. Doften är helt klart både udda och komplex och vi bjuds på anis, saltlakrits och ängsblommor.

Även i munnen har eldigheten dämpats jämfört med igår. Smaken är fyllig och tät i fruktdriven, högextraherad och opportun stil. Vi gillar när barbera får leverera det den kan bäst - hög syra - men i kvällens vin är den långt lägre än vad druvan är kapabel till. De mesta av tanninerna i vinet kommer från faten och det märks, inte minst i eftersmaken, där en tydlig ekbeska kör efterfest i munhålan tillsammans med lite anis långt efter att man svalt.

Vi gillar det här vinet även om det ännu är alldeles för ungt för att bjuda på riktig drickvänlighet. Det har en egen stil och en udda, fascinerande doft. Det ska bli väldigt intressant att se vad som händer efter några år i källaren!

Château Mont-Redon Châteauneuf-du-Pape 2005

Vid karafferingen sprids en enkel rustik doft av rhônskt fultjut med inriktning på gummi. Var skall detta sluta? Vi brukar alltid prova ett glas oluftat men nu lämnar vi vinet orört i karaffen i tre timmar och hoppas på en metamorfos...

Château Mont-Redon Châteauneuf-du-Pape 2005 vinner otroligt mycket på att luftas. Doften är nu åt det klassiska hållet med mörka bär, främst blåbär, grenachig jordgubbssylt och bacon. Det finns även en lite dammig doft av torkad oregano. Det varma året märks i form av eldighet, svartvinbärsblad och en doft av solvarm asfalt.

Smaken är välgjort slank, lite eldig och jordgubbssyltig. Eftersmaken är behagligt kärnbitter men tanninstrukturen är kanske lite slapp med tanke på att det här vinet är tänkt att kunna lagras. Dessutom är faktiskt syran farligt nära att inte räcka till. Men totalt sett håller sig allt inom ramarna och det borde bli rejält mycket bättre med 4-5 år till innanför västen.

Mont-Redon 2005 är ett gott och matvänligt vin men vi blir inte tillräckligt hänförda för att handla mer.

La Spinetta Cà di Pian Barbera d'Asti 2006

Ibland känns det så lätt. Skaffa lite mark, odla nån skön druvsort med hög syra, skörda lite småsent, vinifiera med rotofermentors så tanninerna blir snälla och vinet får slank frukt. Spendera pengar på schyssta franska fat som är sådär lagom rostade och låt dem sätta sin prägel på vinet med tanniner, oxygenation och fattoner. Precis det här har La Spinetta gjort och deras ingångsbarbera är ett otroligt vin för i sammanhanget ynka 179 kr.

La Spinetta Cà di Pian Barbera d'Asti 2006 har en lite blommig och ung doft med massor av blåbär, svarta vinbär, bigarråer och snygga mjölkchokladiga fat. Det finns också lite av de där söta björnbärsgodisdragen som ofta förekommer i deras superiore Bionzo.

Smaken är också väldigt bärig med söt men slank frukt, lite nybakt blåbärspaj och underbart läskande syra. Fatkaraktären är inte lika påtaglig som vi hade förväntat oss men det beror nog också på fruktens kvalitet. Ska man komma med någon kritik så känns den kanske lite kantig men det får betraktas som ren ungdomsbrottslighet. Om något år kommer det här vinet vara lent och sömlöst.

Vi har tyvärr inte druckit dem alla men det här måste vara en av de bästa årgångarna någonsin av Cà di Pian, kanske den allra bästa.

PS Frankofilen drack samma vin som vi igår! DS