Ikväll provar vi fyra årgångar av La Lagune, den sydligaste av Médocs klassificerade viner och en av få som inte ligger i Margaux/St Julien/Pauillac/St Estephe. Slottet ägs idag av familjen Frey som även äger Jaboulet-Aîné och som tidigare ägt champagnehuset Ayala innan de sålde av det till Bollinger. Flaskorna och korkarna är i relativt god kondition även om vätskenivån i 82:an är lite låg.
Château La Lagune 1975 doftar moget men inte övermoget. De klassiska svartvinbärsbladen vittnar om ursprunget, svamp och "syrlig" jordkällare om åldern. Komplexiteten är riktigt bra men det brukar ju inte heller vara i näsan som 75:orna har problem.
I munnen är frukten klart märkt av de 35 åren på flaska men som tur är har tanninerna polymeriserats och blivit sandiga på ett sätt som man inte kan ta för givet i denna årgång och det gör att helhetsintrycket blir väldigt bra ändå. Avslutningen är slank på gränsen till gles men den mogna komplexiteten och de snygga svartvinbärstonerna gör ändå att vinet är väldigt njutbart.
Château La Lagune 1982 visar direkt var skåpet ska stå med en stor och lyxig doft av sommartryffel, cassis, solmogna jordgubbar och söta hallon. Under kvällen kompletteras dessa söta toner med lite gödselstack, fast en väldigt elegant sådan. Bra skit i dubbel bemärkelse således.
I munnen fortsätter lyxkänslan med krämig textur, sötmogna röda bär och frisk syra. Faten är helt integrerade men tanninerna har inga problem att ge rakoch stolt ryggrad. Avslutningen är låååång och viskös med svartvinbärssylt och mintchoklad. Så publikfriande och så gott!
Château La Lagune 1986 doftar helt annorlunda än de två första vinerna. Det verkar som om slottet ändrade stil någon gång i mitten av 80-talet? Här får vi ett mycket modernare intryck med rejält rostade fat, vässad blyertspenna och lite mörkare frukt. Plus klassiska toner av tobak och svartvinbärsblad.
Smakmässigt känns frukten också modern och glansig som svartvinbärsgéle. I avslutningen kommer söt cassis och fat på ett sätt som för tankarna till distriktets riktiga toppar. Vilken positiv överraskning!
Vår generella bild av 1986 som årgång är att vinerna tenderar att vara lite robusta men kvällens flaska är faktiskt mindre sträv en både 75:an och 82:an. Det gör att vi tror ännu mer på teorin om en stiländring någon gång mellan 1982 och 1986. Vi vet att La Lagune har haft 10% cabernet franc på sina ägor tidigare men idag är dessa rankor ersatta med merlot. När den förändringen skedde har vi inte lyckats ta reda på men vår gissning är att det skett till 1986.
Château La Lagune 1989 följer 86:an i sin mer moderna stil. De första sniffarna ger lite kaffe med grädde, gröna cabernettoner, rostade fat, enbär och blåbär. Med lite luft lockas en väldigt härlig elegans fram med indiska kryddor och lite blommiga övertoner.
I munnen får vi söt piptobak, fat, kryddor och en perfekt balans. Detta är kvällens elegantaste vin som faktiskt fortfarande har många år av positiv utveckling framför sig.
Sammanfattningsvis är vi väldigt positivt överraskade av den genomgående höga kvaliteten. La Lagune har visserligen ett ganska gott rykte och själva marknadsför de sig gärna som ett slott som borde vara deuxième cru. Men det som imponerade mest på oss var hur väl årgångarna -75 och -86 uppförde sig. Även om de fick ganska mycket pisk av den hedonistiska -82:an. Intressant var också den tydliga stiländringen som vi upplevde mellan de två yngre och de två äldre vinerna. Det är verkligen intressant att prova vertikalt!
Château La Lagune 1975 doftar moget men inte övermoget. De klassiska svartvinbärsbladen vittnar om ursprunget, svamp och "syrlig" jordkällare om åldern. Komplexiteten är riktigt bra men det brukar ju inte heller vara i näsan som 75:orna har problem.
I munnen är frukten klart märkt av de 35 åren på flaska men som tur är har tanninerna polymeriserats och blivit sandiga på ett sätt som man inte kan ta för givet i denna årgång och det gör att helhetsintrycket blir väldigt bra ändå. Avslutningen är slank på gränsen till gles men den mogna komplexiteten och de snygga svartvinbärstonerna gör ändå att vinet är väldigt njutbart.
Château La Lagune 1982 visar direkt var skåpet ska stå med en stor och lyxig doft av sommartryffel, cassis, solmogna jordgubbar och söta hallon. Under kvällen kompletteras dessa söta toner med lite gödselstack, fast en väldigt elegant sådan. Bra skit i dubbel bemärkelse således.
I munnen fortsätter lyxkänslan med krämig textur, sötmogna röda bär och frisk syra. Faten är helt integrerade men tanninerna har inga problem att ge rakoch stolt ryggrad. Avslutningen är låååång och viskös med svartvinbärssylt och mintchoklad. Så publikfriande och så gott!
Château La Lagune 1986 doftar helt annorlunda än de två första vinerna. Det verkar som om slottet ändrade stil någon gång i mitten av 80-talet? Här får vi ett mycket modernare intryck med rejält rostade fat, vässad blyertspenna och lite mörkare frukt. Plus klassiska toner av tobak och svartvinbärsblad.
Smakmässigt känns frukten också modern och glansig som svartvinbärsgéle. I avslutningen kommer söt cassis och fat på ett sätt som för tankarna till distriktets riktiga toppar. Vilken positiv överraskning!
Vår generella bild av 1986 som årgång är att vinerna tenderar att vara lite robusta men kvällens flaska är faktiskt mindre sträv en både 75:an och 82:an. Det gör att vi tror ännu mer på teorin om en stiländring någon gång mellan 1982 och 1986. Vi vet att La Lagune har haft 10% cabernet franc på sina ägor tidigare men idag är dessa rankor ersatta med merlot. När den förändringen skedde har vi inte lyckats ta reda på men vår gissning är att det skett till 1986.
Château La Lagune 1989 följer 86:an i sin mer moderna stil. De första sniffarna ger lite kaffe med grädde, gröna cabernettoner, rostade fat, enbär och blåbär. Med lite luft lockas en väldigt härlig elegans fram med indiska kryddor och lite blommiga övertoner.
I munnen får vi söt piptobak, fat, kryddor och en perfekt balans. Detta är kvällens elegantaste vin som faktiskt fortfarande har många år av positiv utveckling framför sig.
Sammanfattningsvis är vi väldigt positivt överraskade av den genomgående höga kvaliteten. La Lagune har visserligen ett ganska gott rykte och själva marknadsför de sig gärna som ett slott som borde vara deuxième cru. Men det som imponerade mest på oss var hur väl årgångarna -75 och -86 uppförde sig. Även om de fick ganska mycket pisk av den hedonistiska -82:an. Intressant var också den tydliga stiländringen som vi upplevde mellan de två yngre och de två äldre vinerna. Det är verkligen intressant att prova vertikalt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar