Bollinger R.D. 1996 och Asinone 2001

Smaka på orden: Bollinger R.D. 1996. Snacka om att komma med förväntningar. Det är inte så att vi tror att när korken poppas ska en brittisk agent repellera ner från taket i ett rökmoln till ljudet av kulsprutesmatter. Men nästan.

Bollinger R.D. 1996 (1075 kr) är dock inte riktigt så autolytiskt och pinotaktigt maffig i näsan som vi hade trott. Det är bara att konstatera att det är något väldigt speciellt med den här årgången. Frukten kan käka upp nästan vad som helst och det gör att många av champagnerna blir lite likriktade. En väldigt tydlig årgångskaraktär helt enkelt. Ekfat, bykaraktär, autolytiska drag, you name it och den alltjämt busunga frukten käkar upp det och spottar ut det i en krusbärsdoftande standardlåda med etiketten 1996. Vi tycker att det här doftmässigt är rätt likt exempelvis Krug 1996, fast inte lika bra.

Den tydligaste doften är gula äpplen men det finns även lite äppelmos och citrus, främst mandarin. Det finns också en rödaktig ton, nästan som hallonkarameller, som vi associerar till exempelvis Fliniuaxs roséchampagner från Aÿ. Mognadstoner finns, men de är som sagt väldigt tillbakadragna - en liten behaglig mandelton och lite färsk svamp.

I munnen finns också massvis av ung fräschör och ren äppelfrukt. Syran är den högsta som vi upplevt i något Bollinger-vin (vi har dock inte ännu druckit någon Grande Année -96). Eftersmaken är imponerande lång och faktiskt aningen lågdosagerå. En härlig ton av gari gör det här till det ultimata sushivinet.

Kvällens flaska degorgerades 1 juni 2006 och normalt sett kanske den här typen av sendeggade viner inte ska sparas alltför länge. Men vi har inga problem med att ordinera minst 5-6 år till i ryggläge. Poängmässigt är det svårt att uppskatta hur bra det här kan bli till slut. Framtiden får utvisa om vi varit för försiktiga...

Kvällens andra flaska blir en Vino Nobile, Poliziano Asionone 2001 (ca €30). Vi köpte den på plats i Montepulciano för flera år sedan och blev då väldigt imponerade. Trots att vinet nu hunnit bli 8 år har faten fortfarande showen under total kontroll. Det doftar pepparmint och blyerts ovanpå den Polizano-typiska sötmörka frukten av björnbär och blanka söta bigarråer. Vi känner också en liten svartpepprighet som vi aldrig upplevt tidigare i detta vin.

I munnen kommer den modernt likörsöta och mörka frukten fram hyfsat bakom faten men i eftersmaken börjar man nästan ana lite torr träighet. Undrar om inte det här vinet fick en för fet kyss av ek i sin ungdom?

Även om det här är ett väldigt gott och drickvänligt vin kommer våra höga förväntningar lite på skam. Och vi vet inte riktigt hur vi ska ställa oss till vidare lagring...