Col d'Orcia Rosso di Montalcino 2007

Stallig som en bruksbordeaux i doften med lite fat och mörk frukt. Korrekt och relativt ung i munnen med mörka bär och betydligt lägre syra än i Brunellon. Helt OK vin men det finns mycket på bolaget som är bättre i den här prisklassen.

Tenuta San Guido Le Difese 2006

"Sassicaias tredjevin" om uttrycket tillåts. Fin, mineralig, fortfarande bärig näsa med ett försiktigt inslag av fat och kryddor. Frukten är så där mulligt slånbärsinriktad som i exempelvis Montevertine och det känns nästan som att det skulle vara 70/30 i sangioveses favör istället för tvärtom. I munnen: medelfylligt och modernt med ren och mineralig bärighet. Avslutningen är klinisk och frukttät med bra persistens. Difese är utan tvekan ett proffsjobb och vi skulle gärna dricka det betydligt oftare.

Gott som gatan idag och kommer funka lika fint om 4 år.

Cascina Cucco Barolo Cerrati 2004

Vacker ljusröd och transparent nebbiolofärg. Härlig doft av menthol, fat, kanel, körsbär, selleri och torkade blommor. I munnen bjuds vi fina men muskliga serralungatanniner i en i övrigt väldigt lätt kropp. Ska man hitta någon anmärkning är det kanske ett lite tunt mittparti men det är inget som stör oss. Det här kan vi dricka alla dar i veckan.

Slutsats: Man kan ana lite mognad och frukten har käkat lite ek sen förra påhälsningen. Men vinet är fortfarande ungt och kommer blir ännu bättre om 3-4 år.

Château Maucaillou 2005

I vår värld slåss Maucaillou med Chasse-Spleen om att vara det nästa bästa vinet i Moulis efter Poujeaux. Ikväll testar vi 05:an för första gången.

Det första intrycket är Margaux-likt med fin blommighet och ek som redan bäddats in fint i tät vinbärsfrukt. En grön paprika, lite plommon och mineral kommer också fram och fullbordar den underbart ursprungstypiska doften. Det enda lite udda inslaget är något som vi först associerar till menthol men som snarare doftar tigerbalsam.

I munnen är det lätt, rent och ungt. Tanninerna är kanske inte av allra högsta kvalitet men till mat gör de sitt jobb klanderfritt. Detta är den bästa Maucaillou vi druckit och det är definitivt ett slott vi kommer shoppa mängder av när 09:orna kommer. Rekommenderat drickfönster: 2013-2020.

Blindprovning

Dags för middag med Bring Your Own Booze och blindprovning. Vi har marinerat lammfilé persian style i 24 timmar med yoghurt och gul lök. Men istället för kolgrillning blir det stekpannan på grund av regn. Till det en sallad med grillad fänkål, aubergine, mathavre, citron, sparris och en massa annat gott. Men först: provning. Är det tävling och prestige? Alltid.

Glas 1: Fullmogen Bordeaux. Vi känner genast igen Château Pontet-Canet 1998, ett av våra två bidrag till kvällens uppställning. Givetvis är det lite fusk att köra ett vin som vi redan druckit två gånger i år men är det tävling så är det. Gissningarna runt bordet kretsar runt (ännu) äldre bordeaux från östra stranden. Vinet är ikväll både lättare och mer utvecklat än vid tidigare påhälsningar. Dessutom har en såhär blyg (men väldigt vacker) viol svårt att stå upp mot andra mer muskulära viner när de provas sida vid sida.

Glas 2: Nu blir det svårare. Hårt fatad, mörk senskördad frukt, knäck och smörkola. Rent generellt en doft som är modernt generisk och ovanlig på samma gång. Sånt är svårt i blindprovningar. Vi hittar inga bra markörer eller ledtrådar att hänga upp våra gissningar på. Det visar sig vara vårt andra vin La Spinetta Barbera d'Alba Gallina 2005. Vi vet att Systembolaget i sin beskrivning anger lavendel och det stämmer faktiskt rätt bra. Men vi var för klena provare för att sätta den tonen själva. Annorlunda och gott som tusan men vi köper kanske hellre två flaskor Ca di Pian när vi är sugna på barbera.

Glas 3: Återigen en hög dos av hårt rostade fat. Det är svårt att skymta så mycket annat bakom eken men i munnen smäller det till bra med söta mörka bär, lakrits och mörk choklad. Avslutningen är bombastiskt välgjord med väldigt kraftfull tanninstruktur och en extremt lång och behaglig avslutning. Vår gissning går till Toskana, en super tuscan eller powerbrunello. Men det vette fan om det går att kräma sån här kraft ur sangiovese? Facit: Numanthia 2007. Ojdå. Toro som vi dömt ut för all framtid efter travestier som Pago La Jara. Skönt att få sina fördomar punkterade ibland. Det här vinet kan nog bli fantastiskt bra om frukten förmår käka upp all ek.

glas 4: Söt, svulstig, fjäskig, lite grön och fatdominerad doft med mörk frukt, mejeri och sylt. Visst doftar det varmklimatssyrah? I munnen är den väldigt söt och i kombination med mer gröna toner känns det inte särskilt kul. Vi har svårt att komma fram till en gissning och släpper till slut syrah-spåret och landar i överprisad châteauneuf från överambitiös modernistproducent. Facit: Ventisquero Pangea Syrah 2007. Inte riktigt vår tekopp och vi kommer inte börja dricka vin från Chile.

Louis Jadot Beaune Premier Cru 1999

Ni minns hysterin i våras när den kom, fullmogen premier cru-bourgogne till vrakpris. På Passagen slogs de sedvanliga munskänksnördarna med folk som tidigare aldrig varit på ett släpp (känns igen på de medhavda, utrivna Kronstam-recensionerna). Smockan hängde i luften. Några dagar senare promenerade vi in på passagen och köpte 4 flaskor utan att köa och trängas. Skönt att för en gångs skull få känna sig on top of things.

De tre första flaskorna vi köpte har varit riktigt bra och ikväll, till en gryta med lårfilé av majskyckling, morötter, svamp, lök och grädde, knäcker vi den sista kvarvarande buteljen.

Det gäller att tänka bort den låga prislappen när man dricker detta. Det är så långt från ett vanligt 150-kronorsplonk från Bourgogne man kan komma. Fin mognadskomplexitet med fat, blodapelsin, nypon, söta rotfrukter, läder och lite grönt te. I smaken märks mognaden betydligt mer än i doften men det är bara härligt.

Man får nog konstatera att uppståndelsen på marssläppet var befogad. De här vinet har gett oss en njutning som motiverar en mycket högre prislapp. Kan vi hoppas på en repris med exempelvis 2002:orna?

Elio Altare Barbera d'Alba 2007

Elegant, komplex och renfruktig barbera med toner av solmogna blåbär, odlade hallon och finaste La Morra-mineral. I munnen är den fjäderlätt, välbalanserad och ren. Avslutningen, med salivframtvingande barberasyror, är helt oemotståndlig. Som att dricka skogsbär i chablis.

Precis som tidigare tycker vi att 2007, utan tvekan, är den bästa Barbera d'Alba från Altare som vi druckit. Och vi har druckit samtliga årgångar på 2000-talet.

Med tanke på att hans prestigebarbera kostar 4 ggr så mycket kan vi inte tycka annat än att kvällens vin ger otroligt mycket mer värde för pengarna.

Drick upp inom om 3 år.

Jacquesson Avize Grand Cru 1996

En mix av de tre sydostvända växtplatserna La Fosse, Némery och Champ Caïn. Den sistnämnda är en av Avize absolut främsta och ingår även i Jacquessons vanliga vintage. Och säljs, från och med årgång 2002, även som separat buteljering. Ålder på Grand Cru- chardonnaystockarna: 30-50 år. Fermentering på fat. Dosage 3.5 g = Extra Brut. Deggad i Q3 2006. Den som inte känner snålvattnet rinna efter sån här data är fanome död inombords...

Kombinationen BdB och fat är ovanligt lyckad i detta vin. Ibland kan den kombinationen bli lite spretig (tänk Bonnaire Boisé) men här bidrar faten med fyllighet och bredd, som en kompensation för avsaknaden av pinot.

Syran är inte jättehög trots monsterförutsättningarna i form av Avize och 1996. Anledningen till detta stavas såklart fullständig malolaktisk jäsning.

Den begynnande mognaden gör att associationer till Selosse mer oxidativa Avize-stil poppar upp. Det här vinet är enormt gott idag men kommer utan problem skänka njutning i minst 5 år till.

Château Haut-Coteau 2003

Enkel men bra ingångs-St Estephe. Kostade €14 på plats för några år sedan och slår alla bolagets bordeauxer under 200 spänn på fingrarna.

Modern, söt svartvinbärsfrukt med stadig ekbackning. Tanninerna något märkta av årgången. Drick inom 3 år.

La Spinetta Langhe Nebbiolo 2006 & 2008

Det här vinet har varit en av trotjänarna i vår källare under många år. I augustisläppet kom 08:orna och vi korkar upp en flaska tillsammans med en 06:a.

I näsan gör bägge vinerna det de kan bäst, bjuder upp till dans som vore de betydligt dyrare modernistbarbaresco. Fatkaraktären är väldigt tydlig men inte på något sätt störande, frukten är körsbärsfräsch och modern med lite torkade blommor högst upp. I munnen är 06:an snäppet vassare i strukturen men 08:an gör inte bort sig på något sätt.

Om man ska jämföra 2008 med någon tidigare årgång ligger 2005 närmast med sin omedelbara drickbarhet och charm. När 2006 kom kände vi att det var den bästa årgången någonsin men att den behövde några år i källaren. Vi ändrar inte det omdömet idag, vid 5 års ålder bjuder den en otroligt härlig vinupplevelse för en minst sagt rimlig peng.

Jean Pierre Gaussen Cuvée Longue Garde 2001

Vi gillar Bandol. Och ikväll dricker vi en av de topparna i distriktet, Gaussens prestigecuvée Longue Garde. Deras standardbandol brukar bestå av typ 70/30 mourvèdre/cinsault men Longue Garde är, beroende på årgång, 95-99% mourvèdre toppat med lite grenache från gamla stockar.

Färgen är vackert mörk och mourvèdretät. De första sniffarna känns faktiskt som mogen cab men sen hamnar vi direkt i Bandol i expressfart. Vi snackar mörk söt frukt, choklad, fatlagrat destillat, sous-bois, hö och nyriden hästsadel. Och överst i glaset, en svävande ton av mint. Avslutningen är exemplarisk med mineraler, bra syra och ursprungtypisk alkoholvärme.

Det här är riktigt, riktigt bra men håll temperaturen under uppsikt varma sommardagar. Vinet klarar inte rumstemperatur. Drick nu eller om 10 år.

Château de Fieuzal 2008

Efter några besvikelser med grinsnipiga 07:or ger vi oss ikväll i kast med en 08:a som fått bra kritik både i Sverige och av advokaten.

Trots att vi karafferat 8 timmar i förväg möts våra snokar av en knuten doft som är bullrig, grov, varm och relativt hårt fatad. Vi häller fram och tillbaka mellan två karaffer och väntar några timmar till. Det får doften att öppna upp sig men med tanke på vad som då hänt i glaset hade vi nog hellre druckit skiten direkt. Fieuzal luktar cocos, vanilj, nysågad ekplanka, alkohol och likörsöta mörka bär. I munnen fortsätter eken att dominera och när man svalt stannar en obehaglig cocossöt ekbeska kvar trots att det inte är något fel på syrorna.

Vi hajar nada. Håkan Larsson rekade det här vinet i DI och skriver att det har "fin ursprungskaraktär"!? Det är ungefär det sista omdöme vi skulle ge detta vin...

Henriot Brut Millésimé 1996

Mystiken tätnar. Michel Jamais skrev i april om en övermogen Henriot -96 och jag kommenterade posten med att jag tror att de flaskor som såldes på bolaget initialt (och kostade 469 kr) var i prima skick. Men, att batch #2 (som kom 2010 och låg och en hundring högre i pris) bestod av flaskor som var varmlagrade som mognat alltför snabbt. Och att det alltså var sådana flaskor som Michel råkat ut för.

Igår öppnade vi en flaska från det ursprungliga partiet och den visade visserligen begynnande mognad men var långt mycket mindre utvecklad än de flaskor från batch #2 vi drack i våras.

Hur smakade det då? Jo tack bra. Kvittenmarmelad, tropisk frukt, gula äpplen och rostade nötter. I munnen bjuds simmig och krämig textur med bra syra och en elegant avslutning fylld med ännu mer gul tropisk frukt. Mums. Drick nu eller om 5 år.

Domaine de Brizé Clos Medecin 2005

En 50/50-cocktail på Sauvignon och Franc. Doften är rätt enkel och dominerad av alla svartvinbärsbuskens delar: bär, blad och stammar. Det här vinet skulle kunna bli riktigt bra med ett något försiktigare uttag. Mognadsmässigt är det ingen brådska. Det finns en hel del funk i smaken som skulle kunna bli intressant efter 5-6 år i källaren.

Yannick Amirault Bourgueil Les Quartiers 2003

Det här vinet köpte vi för 5-6 år sedan för typ 150 spänn och det känns som att vi rånade bolaget. Det är riktigt bra med tät, modern svartvinbärsfrukt, lite matvänliga gröna stråk, klanderfri struktur och riktigt bra balans. Levererar på topp idag och förmodligen i minst 4-5 år till. Loiredalen rules.

Château des Annereaux 2000

Ikväll bjuds fullmogen satellit från 2000, en årgång som när den skulle nasas var den bästa sedan 1947 men idag hamnat i bakvattnet bakom 2005, 2009 och 2010. Den gamla regeln om att århundradets årgång inträffar vart 10:e år i Bordeaux tycks stämma fortfarande.

Vinet är behagligt moget med grispiss, nymockat stall, hö och lövhög. Cabernetkomponenten känns tydligare än de 30% som den utgör. Vi har druckit några 90-talsårgångar Annereaux och det här känns faktiskt snäppet sämre än exempelvis -95 och -96. Men för prislappen får man ändå ett väldigt högt drickvärde och en perfekt kamrat till mat.