Bordeauxblends

Kvällens tema var ursprungligen "Bordeauxblandningar från hela världen" men reducerades till slut till att enbart omfatta sydeuropa. Som bilden visar blev det två äkta bordeauxer, en spanjor och en italienare.

Tenuta Belguardo 2002 är förstavinet från familjen Mazzeis gård i Maremma. Normalt sett består det av 90% CS och 10%CF men det tuffa året 2002 blev mixen istället 70% CS, 20% Sangiovese och 10% Merlot. Det fick 18 månader på nya franska fat.

Château Fourcas Hosten 2003 är en Cru Bourgeois från appellationen Listrac. Druvmixen är 45% CS, 45% Merlot och 10% CF. Det fick 12-14 månader på fat varav en tredjedel var nya. 2003 var en extremt varm årgång i Bordeaux och vingårdar med lite lerigare jordar lyckades överlag bättre än mer väldränerade lägen.

Château Lagrange 1994 är en troisieme cru från Saint Julien på 66% CS, 27% Merlot och hela 7% Petit Verdot. Den lite rustika årgången -94 kom efter de två katastrofåren i Médoc, -91 och -92, samt det mediokra -93. Hade det inte varit för att -94 ändå innebar ett fall framåt efter tre jobbiga år hade nog årgången haft ett än sämre rykte idag. Utöver regn och rusk vid skörden hade man också mycket problem med sniglar och ohyra i vingårdarna på många håll i Bordeaux.

Torres Mas La Plana 2002 kommer från DO Penedès i Katalonien. Det görs på 100% Cabernet Sauvignon från en enda vingård i centrala Penedès och är jätteproducenten Torres främsta vin.

Som vanligt kör vi halvblind provning med hyfsat mycket prestige iblandat...

Vin nr 1: En tät lila färg. Vi får en modern, sötfruktig doft i senskördad stil. Det finns också massor av fat och lite stallighet. Efter någon timme i glaset kommer än mer fruktsötma, kryddnejlikor och bittermandel. I munnen bjuds en rätt bra attack med mycket hög syra, lite eldighet och en lång behaglig eftersmak. Den enda kritiken är en lite hollow midpalate som skvallrar om en svag årgång. Men det är helt klart ett välgjort, modernt vin som är drickfärdigt nu.

Facit: Tenuta Belguardo 2002

Vin nr 2: En mer transparent uppenbarelse i glaset med en tydlig tegelbrun och något vattnig kant. I doften kommer först kloak, ammoniak, våt papp och dammiga gardiner. Anstränger man sig riktigt noga flimrar kanske lite svartvinbärsgelé förbi. De avloppslika tonerna vädras bort allteftersom under kvällen men försvinner aldrig helt. I slutet av provningen är doften som bäst och en nybakad tarte aux framboises har då kravlat sig fram ur kloakerna. I munnen är tyvärr resan den omvända. I början är attacken förbluffande bra och vinet känns maffigt och tapetserande. Vi upplever en tydligt besk grön paprika, torra svarta vinbär och ostädat stall. Men när tiden går dör vinet i glaset och när doften blivit som mest intressant återstår mest eldighet, beska och smuts i munnen. Det är helt klart ett intressant provningsvin men kanske inget man skulle sitta och småsippa på en fredagkväll...

Facit: Château Lagrange 1994

Vin nr 3: Detta vin uppvisar också lite mognad i färgen. I doften kommer först lite brynt smör och gräddkola. Det finns också svett, fat och en mörk bärton som nog ligger närmast blåbär. Efter ett tag i glaset kommer en grön ton som snarare drar åt pelargon än grön paprika. I munnen är vinet varmt med bra attack och skarp syra i en högextraherad stil. Smaken är något enkel men klassisk och matvänlig.

Facit: Château Fourcas Hosten 2003

Vin nr 4: Ung, blålila färg. En lite bränd, fatig doft som känns svårplacerad. Den erbjuder massor av grön paprika och även lite stekt kött eller kanske bacon. Under kvällen smyger en väldigt härlig och tydlig doft av mörk choklad och kaffe fram. I munnen ger vinet ett modernt intryck med massor av fat och en relativt låg syra. Helhetsintrycket blir dock lite svartvinbärssaftigt och detta vin är mindre matberoende än kvällens övriga viner.

Facit: Torres Mas La Plana 2002

Det är alltid lätt att underskatta svårigheten i att prova halvblint men den här gången satte vi alla fyra rätt. Det var ju bara ett vin som kunde vara Lagrange och vin 1 passade perfekt som renrasig super tuscan från en dålig årgång. Vin nr 3 luktade verkligen basbordeaux och inget annat. Och Mas La Plana som vin 4 kändes också logiskt med sin lite varmare, mer publifriande stil med låg syra och lite brända toner. Dessutom var överdosen av grön paprika en bra ledtråd.

Till desserten bjöd M&U på Tirecul la Gravière Monbazillac 1996 och den var fantastiskt bra. Separat inlägg om den kommer senare...